Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2022

I Japan, Kina och Korea har man samodlat alger, ostron och sjögurkor i hundratals år. Men här i Europa har det varit helt okänt fram till för 10-15 år sedan. Vi är en liten men entusiastisk skara som arbetar hårt med att få fram protokoll för att föda upp sjögurkor av olika europeiska arter och testa hur de fungerar i ett samodlat system.

Varför behöver vi föda upp djur? Kan vi inte bara testa på djur som vi hämtar in från havet? Nej, det är nämligen lite knepigt, för att inte säga omöjligt, att mäta tillväxt på vuxna sjögurkor. De kan nämligen variera otroligt mycket i längd, omkrets och vikt eftersom de kan fylla sig eller helt tömma kroppen på vatten. Dessutom är tillväxten mycket större, per gram, hos juveniler. Precis som hos oss växer barn snabbare än vuxna. Så för att kunna göra bra och tydliga studier på tillväxt måste vi först kunna producera juveniler att göra studierna på.

Men det tar tid att klura ut hur varje art av sjögurka vill ha det med temperatur, vattenrörelse och mat för att larverna ska överleva och vilja omvandla sig. Varje art har specifika krav och de vägrar helt att fylla i frågeformulär eller svara på frågor, så det är små steg framåt för att få till rätt förutsättningar. Därför är det extra viktigt med en konferens som denna för att kunna träffas och prata tillsammans om vad vi gör, vad som lyckats men också berätta vad som inte fungerat så att vi kan lära oss av varandras misstag. För det är inte något som publiceras i vetenskapliga artiklar, som är det sätt forskare kommunicerar med varandra om vad de gör.

Men i väntan på att få till uppfödningen kan studier på näringsupptag göras. Helt enkelt att mäta hur mycket näring är i maten innan den äts och hur mycket finns kvar när den har passerat sjögurkans tarm. Här fick vi tre fina presentationer under IMTA sessionen på samodling av sjögurka med abalone, en sorts mollusk som kallas havsöra och som är vanlig att odla och äta i Asien, Australien och Sydafrika. Abalone betar på alger med en radula, en rasptunga som river upp algen. Bitar av alg trillar vid sidan av munnen och även när maten gått igenom abalonens tarm är det mycket näring kvar. Innehåller det tillräckligt för att sjögurkor ska kunna överleva på det? Och vore det inte bra om samodlingen gjorde att man slapp städa tanken med abalone lika ofta, eftersom sjögurkorna städar botten genom att äta abalonens bajs? Jo visst är det så. Det spar en hel del arbetstid att samodla abalone med sjögurka, eftersom studien av Abigail John Onomu visar att det räcker att städa en gång per vecka istället för två om arterna är i samma tank. Båda arter växer och trivs och slipper stressas av städning mer än nödvändigt.

En mycket bra studie av Abigail

Gercende Courtois de Viçose från Las Palmas University på Kanarieöarna, jämförde samodling av sjögurka och abalone på två olika platser, Kanarieöarna och Sydafrika för att utvärdera möjligheterna till IMTA. Hon använde lokala arter av sjögurka och abalone, så på Kanarieöarna kombinerades sjögurkan Holothuria sanctori med abalonen Haliotis tuberculata och i Sydafrika sjögurkan Neostichopus grammatus med abalonen Haliotis midae. Båda dessa arter av sjögurka lever ganska grunt, så det var enkelt att samla in individer som var relativt små, och därmed bättre lämpade för att skatta tillväxten, utöver analyserna på näringsupptag. Hennes studie visar att tillväxt skiljer sig mellan olika arter av sjögurka, hur stora de är och hur många djur som finns per tank. Det är viktigt att ta med i beräkningarna om man ska planera ett IMTA-system. Hon kunde också visa att abalonen inte påverkades negativt av att få sällskap av sjögurkor.

Två olika arter av vardera sjögurka och abalone jämförs

Både Abigails och Gercende’s studier är en del av det stora Aquavitae- projektet, som du kan läsa mer om här.

En tredje studie presenterades av Bastien Sadoul från L’institut Agro, Frankrike. De har arbetat med två arter som finns både i Medelhavet och längs franska Atlantkusten: Holothuria tubulosa och Holothuria forskali. Även denna studie undersökte sjögurkornas möjligheter till att ta hand om avfall i samodling med seabass (en fisk). Han visade på resultat som var mycket lovande, med 100% överlevnad och mycket god tillväxt under en typ av odling, men även på en minskad tillväxt under odling i tankar med många djur. Det är något jag själv har noterat, och Bastien var mycket öppen med att berätta om de många misslyckanden som de gjort på vägen. Mycket värdefullt att höra och en hel del bekanta fallgropar för flera i publiken, av skratten att döma. För forskning består till störst del av misstag och fel, och genom uteslutning av ”så var det inte, nej” tas ny kunskap fram.

Atlanten och Medelhavet är två olika ekosystem även om de har många arter gemensamt

Read Full Post »

Självklart är Tångbloggen på plats när det äntligen är dags för den årliga europeiska vattenbrukskonferensen, efter två digitala år. Detta år hålls EAS (European Aquaculture Society) konferensen i Rimini, på italienska ostkusten.

En konferens är ett ypperligt tillfälle för forskare att träffas och berätta om vad de gör, vad de misslyckats med, få råd och tips av varandra och självklart att planera roliga framtida samarbeten och ansökningar. Det som är extra roligt med just EAS är att det är en väldigt tillämpad forskning. Därför är det självklart att industrin är på plats och har en mässa där olika företag inom vattenbruk, med allt från pumpar, styrsystem, filter och hela kompletta lösningar för uppfödning av olika arter visas upp. Och det märks att det inte bara är jag som har saknat dessa mötesplatser. I år är närmre 2000 personer anmälda till konferensen! Det kommer bli packat!

Konferens är kul! Många roliga möten med fantastiska forskare, som Barry Costa-Pierce, en superkändis inom vattenbruk och fantastisk människa.

Det är mellan fem och sex parallella sessioner under konferensens tre dagar, förutom industrimässan och poster-utställningen som pågår hela tiden. Idag onsdag kommer jag sitta hela dagen på IMTA – integrated multi trophic aquaculture sessionen. Det är integrerat vattenbruk, där olika arter samodlas för en bättre och hållbarare produktion. Här kommer det vara mycket alger, en hel del musslor, lite sjöborrar och två presentationer med sjögurkor inblandade.

Plenarföreläsning i enorm amfiteater med bra akustik inleder konferensen

Roligast av allt är att vi i år har fått en helt egen session för sjögurkor. Vi var ju ett gäng sjögurkforskare som träffades på förra konferensen i Berlin 2019 och bestämde oss för att ha ett tätare samarbete. I våras blev vi kontaktade av konferensens arrangörer som frågade om vi var intresserade av att få en egen session bara för sjögurkor, ifall vi kunde få ihop tillräckligt många presentationer. Självklart tog vi chansen! En halvdag med bara sjögurkor var inga problem att fylla. Vi har fått fredag förmiddag i programmet. Det krockar tyvärr med alg-sessionens första del, men jag ska vara co-chair och ge en presentation på sjögurkorna, så jag kan inte springa emellan. Tursamt nog håller algerna på hela dagen, så lite kul hinner jag nog få till mig därifrån också.

Redo att representera! Märke och pin för att visa vad jag gör underlättar i minglet.

Första plenarföreläsningen handlar om klimatförändringarnas effekter på vattenbruk. Som ett exempel visas hur varmare temperaturer påverkar tillväxten hos lax, som behöver kallt vatten för att må bra och växa fort. Hur ska det hanteras om det lir varmare. Kan odlingar flyttas till kallare vatten eller ska vi istället, eller också, avla på mer värmetoleranta drag hos lax? Andra problem som orsakas av klimatförändringar är försurning, som påverkar musslors skal och därmed deras förmåga att överleva angrepp från krabbor, fåglar och sjöstjärnor.

Det finns många frågor som stöts och blöts under konferensen.

Ett förändrat klimat medför även möjliga ökningar av sjukdomar och giftiga algblomningar, vilket påverkar vattenbruk som sker ute i vattendrag, sjöar och hav. I år har vi, särskilt här i Italien, sett förändringar i nederbördsmönster, vilket orsakat extrem torka på vissa platser och enorma översvämningar på andra håll. Även detta påverkar såklart livsmedelsproduktionen, både jordbruk och vattenbruk. Och även om en höjning av havsnivån skulle öka salthalten i Östersjön, vilket många alger skulle uppskatta, så är det ganska självklart att det även kommer medföra en hel del problem för länder med flacka kuster.

Klimatet på planeten har ändrat sig förut. Problemen med de förändringar vi ser nu, som är orsakade av människans utsläpp, är att de sker snabbare än arterna hinner anpassa sig. Det pratas mycket om behovet av mer data för att förutse olika händelser. Men det känns som en evig refräng som börjar låta uttjatad. Vad är poängen med att samla in data och göra analyser om politiker och styrande inte lyssnar och agerar därefter. Vi behöver nog snarare kavla upp ärmarna och agera, genom tydlig och genomtänkt miljöpolitik som inte dribblas bort mellan olika politiska block till mänsklighetens förlust, utan i stället drivs blocköverskridande. Men det känns långt borta att hitta politiker som är redo att fatta obekväma beslut. Jag tror att förändringen snarare drivs av företagen, som är snabbare på att ta till sig och förstå behovet av förändring och anpassning. Det är där den verkliga makten ligger.

Read Full Post »

Deltagandet i medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar ökade under 2022 jämfört med 2021. Speciellt stort deltagande fick vi på Uppgift 3 som innebar att  undersöka när blåstången, Fucus vesiculosus blir mogen och färdig att släppa ut sina ägg och spermier i vattnet.

Vår hypotes, hur vi tror att det ligger till, är att de mildare vintrarna som medför mindre is kan få tångens förökningstoppar att växa till och utvecklas tidigare, eftersom vattnet då värms upp snabbare på våren. Resultaten från sommarens bidrag indikerar att detta kan stämma. Mognaden verkar ske tidigare än vad den gjorde för 25 – 30 år sedan. Men årets undersökning startade lite sent, vi kom igång först i maj och då var de flesta bestånden redan mogna. Därför räknar vi med att skicka ut ett upprop om hjälp igen nästa år. Men denna gång hoppas vi att våra tångdetektiver längs landets kust kan ge sig ut redan i slutet av april, när kanske inget är moget, och sedan följa upp med ett besök eller två fram till i maj-juni, beroende på var utmed kusten ens lokal befinner sig. Första nymånen kommer att vara den 1 april och fullmånen som kan vara intressant för förökning blir den 16 april.

Visst ser det både läckert och spännande ut med mätglas och bägare fulla av mogna förökningstoppar.

Ett bord står dukat med skålar fyllda med förökningstoppar från hon- och hanplantor. De är färdiga att blanda ihop och så ut på närmaste klippa. Här kan du höra inslaget i Sveriges Radio, som spelades in då bilden togs. 

Totalt i år har vi sammanställt och publicerat 9 rapporter här på Tångbloggen där vi tagit upp intressanta bidrag som kommit in. De finns även att läsa på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida. Det finns även ett gästbloggsinlägg skrivet av Louise Albertson, som undersökte ett antal lokaler utmed Skånes kust och hur mogen blåstången var där. Dessutom har vi fått in en större undersökning av Frida Ahnström. Hon gjorde en längre tur med sin segelbåt och kollade tång på 15 platser från Lisö till Blå Jungfrun. Imponerande! Den undersökningen kommer också att resultera i ett gymnasiearbete. Ett intressant fynd som gjordes var att bestånden på Blå Jungfrun var höstförökande medan övriga som observerades var sommarförökande.

Vi gjorde en egen tur ner till Öland i våras och kunde konstatera att just den höstförökande formen numera är vanlig på den västra sidan av Öland.  

Vid bryggan på Räfsnäs, i Norrtälje kommun, undersöker jag ca en gång per månad hur djursamhället i tången ser ut. Efter det extrema lågvattnet skadades många av de grunt växande tångplantorna. Men även om många av de stora skotten kommer att vissna och försvinna till våren, finns det gott om nya grenar som växer ut från fästskivan. Och det var fortfarande fullt av snäckor, tångmärlor och tånggråsuggor i plantorna i slutet av september. Hittade också två små stensimpor (Cottus gobio) i en av de större plantorna.

Ofta kan de medskickade fotografierna ge oss ytterligare information, sådant som den som tagit bilden kanske inte noterat. Talesättet ”En bild säger mer än tusen ord” stämmer verkligen och det är därför vi uppskattar alla fina foton som kommer in till Algforskarsommar.

Vi har fått många fina fotografier på mängder av smådjur som deltagare både räknat till antal och fotograferat i samband med Uppgift 1, ”Livet i en tångruska ”. I år har det kommit in flera fynd av elegant tångräka (eller kortfingrad tångräka som den också kallas), Palaemon elegans, som verkar vara på spridning norrut i Östersjön. Vi behöver följa och få in mer information om hur djursamhället och påväxten förändras på olika platser utmed vår långa kust, för att kunna hitta storskaliga förändringar över tid och förstå vad dessa kan bero på.

Ett område som vi fått rapporter ifrån två år i rad är ett antal öar utanför Ronneby. Rapportören heter Hans Kyhlbäck. Han mäter även salthalt och temperatur på platsen, tillsammans med studier av vilka arter som förekommer i blåstången. Att göra återbesök på samma lokal gör informationen som vi får in extra värdefull. Då kan vi jämföra mellan olika år och få en bättre bild av platsen och hur den varierar mellan olika år. Vilka förändringar orsakas av en varm sommar, en kall vår eller en lång lågvattensperiod, till exempel.

När vintern är över och sol och värme kommit tillbaka hoppas vi att Du gärna tar Dig till en strand full med tång och deltar i Algforskarsommar 2023. 

Stort Tack för alla bidrag! Vi hörs till våren.

Bästa hälsningar från Algforskarsommars projektledning 

Lena Kautsky och Ellen Schagerström


Read Full Post »

Nu när jag har gått ner till att forska på halvtid, har jag möjligheten att ta roliga uppdrag genom mitt företag BioLogik. Ett sådant har varit inventering av stora brunalger på ett antal lokaler längs Bohuskusten, Uppdraget går ut på att kartlägga förekomst av 8 stycken av våra största brunalger. Självklart är det stortare (Laminaria hyperborea), fingertare (Laminaria digitata) och skräppetare (Saccharina latissima), som tillsammans kallas kelp. Men även ektång (Halidrys siliquosus), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus) och knöltång (Ascophyllum nodulosum), som ofta slås ihop till ”tång” när arterna inte spelar roll, och så den introducerade sargassosnärjan (Sargassum muticum). Känner du igen alla åtta?

Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.

Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.

Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!

Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.

Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.

En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.

Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.

Read Full Post »

Lämnade Rådmansö och min brygga vid Räfsnäs för ca tre veckor sedan (1 september). Då hade vattenståndet minskat med ca 10 cm och prognosen visade på ytterligare 10 – 15 cm minskning. Det är mindre vanligt med kraftiga högtryck som blir kvar länge över Östersjön och resulterar i långa lågvattensperioder. Längre perioder av lågt vatten kan påverka överlevnaden av grunt växande blåstång (Fucus vesiculosus) och djurlivet i tångruskorna och såklart också andra alger och vattenväxter i strandzonen. 

Resmålet var att få spendera en hel vecka på en av mina favoritplatser Askölaboratoriet, Östersjöcentrums och Stockholms universitets fältstation. Det blev en tur till Sandviken, där några studenter höll på med ett experiment. 

En blå back fylld med utrustning på släp blir sättet att få med allt till provtagningsplatsen i fält.

De hade hittat på en bra metod att ta ut all provtagningsutrusning när vattenståndet var lågt och det inte gick att ta sig dit med båt. De lade allt i en stor blå back med ett rep och drog den efter sig i vattnet. Smart. Det blev några härligt soliga och varma dagar på fälttationen.

Väl tillbaka hemma på Rådmansö och Räfsnäs hade vattnet sjunkit ytterligare och båtarna stod nu på botten. 

I många grundområden har också borstnate, Stuckenia pectinata (tidigare Potamogeton pectinatus) torkat in och syns som ett mönster av smala brun-vita blad och stänglar på botten. Här kommer det att bli intressant att följa hur stor deras överlevnadsförmåga är. De bildar små knölar nere i sedimentet som de övervintrar med. Men det är ännu ganska tidigt på säsongen. Jag undrar om de har hunnit lagra tillräckligt med energi i sina övervintringsknölar redan. Något att hålla ögonen på till våren. 

När det gäller blåstången att mycket av tången dött genom färgen på vattnet. Efter att ha legad torrlagd länge dog mycket av vävnaden, och när vattnet steg igen läckte en massa bruna ämnen, faeofytin, ut i vattnet från de nu vissna eller döda plantorna. Och några dagar senare när det blåst nordliga vindar hade en del tång lossnat och drivit in i den närmaste viken. Detta är något som händer varje höst, men frågan är ju om det kommer att bli mer i höst när just de grunt växande plantorna utsatts för uttorkning. 

Vy ut mot färjeleden till Mariehamn och Finland på Riddersholm. Mycket av tången ser rödbrun ut och kommer nog att försvinna när vattenståndet höjs igen. Vågor och svallet från färjorna bidrar till att slita loss döda plantor.

Read Full Post »

Var på en tur runt stränderna på Saltö, i Strömstad kommun. Mötte ett helt gäng med ungdomar som spelar fotboll och idag var de ute tillsammans med sina ledare för att samla in skräp på stränderna. 

De gula västarna syntes utmed stränderna på långt håll. Och de tomma säckarna var lätta att bära. Några kommentarer var- jag har knappt hittat något skräp alls.

De var lite besvikna – påsarna var nästan tomma! Någon hade hittat ett gammalt munskydd, lite rester av plastsnören inne ibland tång och en cigarettfimp. Jag hittade en burk med rysk text som det stod ”Gillette Series” på, men annars var det dåligt ställt med skräp som uppenbarligen kommit drivande och spolats upp på stranden. 

Annat var det förr i världen. Eller, bara för några år sedan, faktiskt. Då kunde det ligga mycket plastskräp på stranden, skräp som dumpats från något fartyg till havs. Det känns så positivt att det ger effekt att sätta in förbud och kunna se att det ger resultat. Även om det fortfarande kommer in både det ena och det andra.

Stranden vid Ängklåvsbukten, på Saltö ingår i en studie av vad som kommer in till stranden under olika årstider. Här samlas materialet in och vägs. Det är min favoritstrand för att hitta intressanta fynd av alger som hamnar i tångvallarna. Nu fanns inte varken speciellt mycket skräp och inte heller några speciella algfynd, som t.ex. remtång, Himanthalia elongata som jag hittar här ibland. Det enda var ett skelett av en havssula som kan ha dött av fågelinfluensa i somras. 

Skelett av havssula. Annars är stranden full av vackra slipade stenar men ren från både från alger och skräp. Men det kan nog komma in mer med höststormarna.

Kvar på stranden lämnas drivande trälådor, plankor mm. Sedan juli, när vi var här senast, håller det på att skapas ett lite vindskydd. Det har nu också fått ett stort ”bord” att sitta på och titta på den fantastiska utsikten över viken. 

Skapelse av drivved för den som vill pausa en blåsig dag.

Read Full Post »

I dag var Tångbloggen tidigt ute med att skriva om havsspyan, Didemnum vexillum, en sjöpungsart som hittats i svenska vatten. De första fynden var på ostronskal funna vid Kosterhavets nationalspark. Kändes extra roligt för mig när jag slötittade på Efter Fem i TV 4 och får se min kollega Ellen Schagerström i rutan därhän berättande om denna nya invasiva art som nu även finns i norra Bohuslän.

Det var helt oväntat så det var tur att jag hann på fram mobilen och fota denna nya sjöpungsart som just kommit till våra kuster. Ellen gav en bra snabb introduktion till artens förekomst, spridning och möjlig påverkan på ekosystemet. Vill du veta mer läs inlägget på Tångbloggen.

Eftersom jag är på väg till västkusten och Tjärnö, nära Strömstad, kommer jag självklart hålla ögonen öppna och se om det går att hitta fler exemplar. Kanske på något japanskt jätteostronskal eller varför inte i den närmaste båthamnen?

Read Full Post »

I morse på lokla nyheterna kunde västkustborna höra att havsspya hittats på Koster. Det var Annette Hellberg, som arbetar på naturum Kosterhavet som fann den på ett ostronskal när hon var ute och snorklade.

Det är en kolonibildande sjöpung, Didemnum vexillum, filtsjöpung, som fått det något otrevliga smeknamnet, baserat på dess utseende. Djuret har troligen sitt ursprung i havet utanför Japan, och som många andra arter därifrån har den tagit sig vidare runt i världshaven. Den har ett invasivt beteende, vilket innebär att den trängt undan annat växt- och djurliv där den etablerar sig. Detta har ställt till problem för ekosystem runtom i hela världen, i olika grad. Särskilt hårt drabbade sägs vara den nederländska provinsen Zeeland, där sjöpungen uppskattas täcka upp till 95 procent av havsbotten. Där har man även sett hur både sjöborrar och ormstjärnor minskat i antal efter att arten etablerat sig. Sjöpungar är filtrerande djur, som hämtar sin mat ur vattenmassan. Så utöver att de rent fysiskt inte lämnar plats till andra arter, konkurrerar de även om maten med bland annat musslor och ostron.

Sjöpungen tycker om att sitta på hårda substrat, som stenar, klippor och grus, men förekommer även ibland på ålgräs. Där den orsakat mest ekonomiska problem är bland annat på skal av ostron och musslor i odlingar och andra strukturer som vi människor sätter ut i havet, som kylvattenintag till exempel.

Det var inte helt oväntat att den skulle dyka upp här. 2020 hittades arten i Norge, i Stavangers hamn. Men visst är det intressant att fundera på hur den tagit sig hit så snabbt. Är det havsströmmar eller båttrafik som ligger bakom dess snabba framfart? Det får vi nog aldrig reda på. Det ska bli intressant att följa hur svenska myndigheter väljer att hantera en art som nog kommer klassas som hög risk för problem. Frågor kring marin hygien börjar bli allt vanligare känns det som.

I Wales har man fått problem med havsspya. Se hur arten identifieras och hör hur deras handlingsplan ser ut för den här marina invasiva arten.

Read Full Post »

Här berättar vi om årets artrikaste platta som legat i vattnet vid Rörvik, Västra Frölunda på västkusten. Plattan hängdes ut för att kolla på när havstulpaner och blåmusslor kommer och sätter sig på båtarna i hamnen. Detta är ett projekt som rullat många år nu i Östersjön och nu finns det även på västkusten. Där finns det många fler arter att upptäcka och riktigt spännande för en marinbiolog.

Tångbloggen deltar sedan flera år tillbaka i Havstulpanprojektet som drivs av Svenska Båtunionen, för att hålla koll på när havstulpaner kommer och sätter sig på båtskrovet. Det innebär att vi, med många andra, har hängt ut en platta vid vår brygga.. Sen undersöks plattan noga varje vecka vilka larver som kommit och satt sig på plattan. Min platta i år har bara fått lite mossdjurskolonier några havstulpaner och några sudare, dessa långa bruna alger. Förväntat, men inte särskilt spännande.

Inte så spännande platta från norra Stockholms skärgård, Rådmansö. Lite havstulpaner,och några plantor av sudare.

Men så för några dagar sedan kom denna platta från Rörvik vid Västra Frölunda, på västkusten! För mig som marinekolog hoppade jag jämfota när jag laddade ner fotot. Vilket häftigt samhälle med mossdjur, havstulpaner och blåmusslor och några mysko gulbruna geléaktiga klumpar. 

Första försök att bestämma arter på plattan när den är tagen upp ur vattnet. Inte lätt att bestämma de gulbruna klumparna.

Det fanns många vackra blomsjöpungskolonier (Botryllus schlosseri). De är vanliga på lite skyddade lokaler och kan variera i färg, som här på plattan. Färgen kan vara grön, röd eller violett och kolonierna består vanligen av ca 5-15 individer som bildar som en liten blomma med sina ljusa vita öppningar. Blomsjöpungen kan bilda stora platta kolonier som kan bli upp till ca 12 stora. Kolonierna kan växa på tång och andra alger, eller som här på en platta som hängts ut i havet. De ser också ut att växa på de mysko gulbruna geléklumparna. De ser ut som om de har dragit in sina tentakler men det gick inte att komma på vilken art det var som gömde sig där. Nytt försök av Jonas Jerlin som skickat fotot till oss. 

Det gällde att ta ett foto på plattan utan att lyfta upp den ur vattnet.

Jättetydliga luddsjöpungar med sina två öppningar nära varandra. Att de är luddiga syns inte så bra. Foto: Jonas Jerlin.

Och denna gång gick det lättare att se vad det var – en luddsjöpung (Molgula manhattensis) som troligen ursprungligen kommer från Nordamerikas atlantkust i USA. Den finns nu spridd över hela världen. Som för många arter har den liftat till nya havsområden sittande på något båtskrov. Och det var troligen så den också kommit till Sveriges västkust. Det geografiska ursprunget diskuteras och är inte klarlagt. Det betyder att det inte är klarlagt om det är en främmande art för våra havsområden eller ej. Det finns däremot inte många rapporter om var den hittats utmed svenska västkusten. Och detta är första fyndet som jag varit med om att artbestämma, vilket känns jätteroligt.

Den förekommer fastsittande på stenar och alger på grunt vatten. Luddsjöpungen är en av mycket få arter av sjöpungar som klarar att leva vid lågsalthalt och i grumligt vatten. Den är snabbväxande, blir fort könsmogen och hinner föröka sig flera gånger under sin korta livstid som är ca 1 år. Den är tvåkönad och har yttre befruktning. Ägg och spermier släpps ut i vattnet där befruktningen sker. Efter ett några dagar i fria vattenmassan söker larverna upp en hård yta och sätter sig fast och utvecklas till en ny luddsjöpung. De är lite hårig på ytan där det lätt fastnar små sandkorn, skal eller algfragment. Den är filtrerare och in – och utströmningsöppningarna sitter nära varandra. Det var de som jag gissade kunde vara tentakler när de var ihopdragna.

Till vänster syns de vackra kolonierna av blomsjöpungar i olika färger. Till höger är det mycket havstulpaner, några blåmusslor och ett par luddsjöpunngar också. Det växer också någon liten rödalg på plattan. Foto: Jonas Jerlin.

Det sista fotot på plattan är tagen med Jonas Jerlins bästa kamera, vilket syns. Den vänstra sidan av plattan rensades på havstulpaner och gjorde det möjligt för luddsjöpungar och en massa olikfärgade blomsjöpungskolonier att etablera sig. Den visar tydligt att de betyder mycket om det finns en ren kal yta att etablera sig på när larverna i vattnet letar efter en plats att sätta sig fast på. Där det redan sitter en massa havstulpaner eller blåmusslor finns det inte plats och de har troligen blivit uppätna om de kommit för nära en filtrerande mussla eller havstulpanens fångstarmar.

Om du hittar luddsjöpung, så är det toppen om du rapporterar in ditt fynd på Artportalen. Då kan de som arbetar med främmande arter få en bättre bild av hur spridd och vanlig den är längs kusten.

Read Full Post »

Det börjar bli lite svalare i vattnet. Vid min brygga i Räfsnäs, nära Kapellskär på Rådmansö var det drygt 16 0C i helgen. Vattenståndet kommer säkert att öka senare under hösten och vara som högst under vintern. Så nu är det nog snart sista chansen att kolla på djurlivet i blåstången om du inte vill bli blöt och frysa i det allt kallare vattnet. Men det är ett högtryck på gång över Östersjön, vilket innebär att det just nu och den kommande veckan kommer att vara lågt vattenstånd. Då blir det lättare att komma åt blåstångsplantorna. Med gå ändå så långt ut i vattnet att de är helt under ytan, för annars har många av kräftdjuren simmat sin väg. 

De grundast sittande tångplantorna får lite regndroppar på sig dessutom.

Proverna från tångruskorna vid min brygga är fulla med smådjur. Det ser ut att ha varit en bra rekrytering av tångmärlor, tånggråsuggor och även av både båtsnäckor och ovala dammsnäckor. Fjädermygglarver finns det också gott om och en och annan småspigg ramlade ur tången när jag skakade den. 

Blåstångsplantor kan ha ganska mycket påväxt på de äldre delarna av olika arter av alger, mossdjur och havstulpaner. Detta är delar som inte längre växer eller har ett skyddande slem för att minska etablering av sporer och larver. Så det skadar inte tångplantan nämnvärt. Däremot är årets nya skott, där huvuddelen av produktionen sker, fortfarande rena och utan påväxt. 

Den första arten som brukar dyka upp såhär på hösten är ullsläke, Ceramium tenuicorne, en rödalg. Den sätter sig gärna vid flytblåsorna som ju växte ut i maj för sådär 3 månader sedan. Tittar man riktigt noga går det att se att de ofta växer ut ifrån en gammal hårgrop, där håren försvunnit och det nu finns en perfekt lagom stor grop för en spor att fästa sig i.  

Den vanligaste frågan som vi fått in de senaste veckorna kommer från Stockholms skärgård och handlar om vad det beror på att det driver in så mycket tång till stränderna. Flera skriver att de aldrig sett så mycket tång tidigare. Och är det ett positivt eller negativt tecken på tillståndet i skärgården? 

Massor med tång har samlats utanför vassen. Det mesta är gamla grenar som håller på att brytas ner.

Orsaken är att det finns mer tång än tidigare och hänger ihop med att vintrarna inte är så långa och kalla längre. Det bildas inte lika mycket tjocka isar som skrapar bort den grunt växande blåstången när islossningen sker. Och dessutom har vår bättre rening av avloppsvatten gjort att vattnet blivit klarare och ljuset kan nå längre ner i vattenmassan. Ljuset räcker till för blåstången att växa ner till 6 – 8 meter i många områden. Nästan lika djupt som på 1940-50-talet, innan vi började släppa ut orenat avloppsvatten från alla vattenklosetter. 

Det är en naturlig process att de största och äldsta grenarna av blåstång som har många förökningstoppar delvis vissnar, lossnar och driver iväg till någon skyddad vik. Finns det inga större föroreningskällor som en båthamn eller utsläpp från en industri eller reningsverk i närheten är det bara att samla och kompostera. Utmärkt att gödsla potatisodlingen med nästa år.

Tillbaka till lågvattenperioden som kommer att vara i minst en vecka enligt prognosen. Den 3e september när fotot togs i Riddersholm var vattenståndet ca 10 cm under medelvattenstånd. Mycket av den grunt växande blåstången låg nästan helt torrlagd. Den 9e september anges i SMHI:s prognos att vattenståndet kommer att minska med ytterligare 10 cm, till -20 cm eller ännu mer. Fortsätter det att vara långa perioder med lågvatten kan det innebära att den riktigt grunt växande blåstången vissnar och dör. Vår blåstång i Östersjön är anpassad till ett liv under ytan och har tappat förmågan att tåla uttorkning på samma sätt som blåstången på västkusten. 

Den översta tången håller på att torka in. Sjunker vattenståndet ytterligare 10 cm och den blir liggande ovanför vattnet i en vecka kommer nog stora delar att dö. Och såhär ser det ut utmed stora delar av den svenska östersjökusten.

Så skulle det bli vanligare med långa perioder med högtryck och lågvatten i början av hösten och inte bara på våren kan det kanske minska bestånden av de allra grundast levande blåstångsplantorna. Resultatet kanske kommer att likna det som kalla vintrar gjorde förr, genom att skrapa bort de grunt levande plantorna. Men i framtiden kanske det istället är risken för uttorkning under lågvattenperioder som skadar den grunt växande blåstången. Framtiden får utvisa vad som händer.

Hursomhelst vi på Algforskarsommar hoppas på lite fler rapporter från våra tappra algforskare innan hösten gör sitt intåg och vi avslutar projektet för i år.

Read Full Post »

Older Posts »