Idag kan vi få följa med på resor långt bort och fortfarande sitta hemma i lugn och ro utan den långa flygresan och utan att skjuta på dygnet i en massa timmar. Under denna och nästa vecka bjuder vi på Tångbloggen på härliga bilder från Galapagos och Ecuador med huvudstaden Quito.
Inser att jag inte har någon algflora från Galapagos och hittar inte mycket information på nätet heller så det får bli lite gissningar av vilka arter som ligger ihopsamlade på stranden. En är enkel, det är en brunalg, och en bit av en Sargassum spp. med små flytblåsor. Skulle kunna vara Sargassum setifolium, en endemisk art som så många andra. Dess synonym är såklart Sargassum galapagense var. setifolium. Den ligger lägst upp till höger. Under den skulle min gissning vara att det ligger bit av lite trasig Padina spp. också en brunalg. Sen blir det svårt när det gäller de två rödalgerna. Där har jag inget förslag på det större röda bladet och vågar mig inte på med en gissning när det gäller den tätt förgrenade rödalgen heller.
Fyra makroalger fotade i San Cristobal av Nils Kautsky
På klippan nere vid stranden sitter en stor havsleguan som tar det lite lugnt efter att ha varit nere i vattnet och betat av algerna. De ser verkligen ut som urtidsdjur. Fotot från högre upp på klipporna är som en kamouflagebild, där de smälter in mot den grå bakgrunden.
Havsleguaner som solar sig på klipporna. Foton Nils Kautsky
Det finns fler betare av algsamhället t.ex. olika arter av sjöborrar. En art som det verkar finnas en massa av är skifferpenna sjöborre, Eucidaris galapagensis. De är lätta att känna igen på sina kraftiga taggar och kallas för ”pencil sea urchin” på engelska.
Promenad på stranden vid ekvatorn när solen står rakt upp och skuggan är jätteliten. Foto Nils Kautsky
en av stränderna på San Cristobal var hela stranden är full med taggar av skifferpenna sjöborren tillsammans med en hel del skal av olika snäckor och musslor. De blir nog liggande länge utan att brytas ner.
På fotot syns en blandning av skal och många sjöborrtaggar. Till höger en närbild på taggarna och den vita skålsnäckan har en massa gulvita hår i kanten. Foton Nils Kautsky
I dag var Tångbloggen tidigt ute med att skriva om havsspyan, Didemnum vexillum, en sjöpungsart som hittats i svenska vatten. De första fynden var på ostronskal funna vid Kosterhavets nationalspark. Kändes extra roligt för mig när jag slötittade på Efter Fem i TV 4 och får se min kollega Ellen Schagerström i rutan därhän berättande om denna nya invasiva art som nu även finns i norra Bohuslän.
Det var helt oväntat så det var tur att jag hann på fram mobilen och fota denna nya sjöpungsart som just kommit till våra kuster. Ellen gav en bra snabb introduktion till artens förekomst, spridning och möjlig påverkan på ekosystemet. Vill du veta mer läs inlägget på Tångbloggen.
Eftersom jag är på väg till västkusten och Tjärnö, nära Strömstad, kommer jag självklart hålla ögonen öppna och se om det går att hitta fler exemplar. Kanske på något japanskt jätteostronskal eller varför inte i den närmaste båthamnen?
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
När det var dags att ta upp båten för hösten visade det sig att det satt både en massa havstulpaner och musslor på skrovet. Samma mussla fanns även på badstegen. Musslan likande blåmussla, men den var lite randig om man tittade noga.
Här kollas badstegen efter vad som etablerat sig på stegen under sommaren. Vad är det för konstig mussla?
Vad kunde det vara för en art? Var det blåmusslor som satt inklämda mellan havstulpanerna eller någon annan art av mussla? Eller var det kanske zebramussla, Dreissena polymorpha – den har ju ett zick-zack mönster på skalet?
Det är nästan mer trekantiga brackvattensmusslor än havstulpaner på stegens undersida.
Det tog ett litet tag att göra artbestämningen, tills jag kom ihåg att vi från Tångbloggen var med om att hitta de första exemplaren av den trekantiga brackvattensmusslan, Mytilopsis leucophaeata. Det var på våren 2011, när vi var inne i de torrlagda kylvattenstunnlarna i Forsmark och letade efter musslor som växte där på väggarna. Innan dess hade arten hittats i ett kraftverk i Finland. Just utsläpp av varmt vatten är en extra gynnsam miljö för den trekantiga brackvattensmusslans tillväxt, överlevnad och reproduktion. Till exempel i Forsmarks uppvärmda dammar var tätheterna höga, med tusentals individer per kvadratmeter.
Och fjärdarna utanför kylvattenutsläpp är utmärkta miljöer för att arten skall kunna sprida sig vidare längs med kusten. Nästa spridning dokumenterades i samband med det nationella miljöövervakningsprogrammet på ett antal lokaler i Singö skärgård. Där finns musslorna rapporterade årligen sedan 2018. Fynden är rapporterade i Artportalen. Dit har också det senaste fyndet i vattnet mellan Värmdö och Ingarö vid Vreten rapporterats.
Tre musslor av den trekantiga brackvattensmusslan, taget i lupp. Individerna är ca 0,8 cm stora med vacker teckning på de brunaktiga skalen.
Så nu till hur du kan känna igen den. Skalen liknar blåmusslan, Mytilus edulis lite. Den har en böjd ryggkant med rak eller svagt konvex nederkant. Trekantig brackvattensmussla blir lite mindre än blåmusslan, ca 21 mm lång. Skalhalvorna är lite olika stora, där den högra är lite större än den vänstra. Och så har skalen vitaktiga linjer, som kan vara mer eller mindre zick-zack formade. Mönstret är tydligast hos unga individer, som de som satt på badstegen och båtskrovet. De har ett beige till mörkt brunt periostracum.
Ett rep med blåmusselskal upphämtat vid Campus Caravan, Kapellskär. Blåmusslan har inget mönster på skalen och de är mer blå-bruna i färgen.
Trekantig brackvattensmussla kan kanske som ung förväxlas med blåmussla, men den är smalare och mer långsträckt, och inte lika bred baktill. Men detta är ju svårt om det inte finns något att jämföra med. Det bästa kännetecknet är att öppna en mussla och se hur låset ser ut. Hos den trekantiga brackvattenmusslan finns som en hylllik avsats, kallad septum och ett tandlikt utskott.
I låset syns den hyllika avsatsen och det tandlika utskottet, ett säkert kännetecken för arten.
Det är dock inte alltid lätt att se. Fick kolla på flera skal i lupp för att hitta ett tydlig tandlikt utskott.
Överst i bild ligger en zebramussla och under den en trekantig brackvattensmussla. Tillsammans går de lätt att skilja åt.
Zebramusslan är mycket kantigare och har en platt underdel, så det går lätt att få den att stå upp på en platt yta. Det är också, precis som den trekantiga brackvattensmusslan, en introducerad art. Den hittas idag i många av våra sjöar. Vi åkte till sjön Erken för att samla in och fotografera för att jämföra utseendet hos små individer av det två arterna.
Det är spännande att se vilken stor spridning som trekantig brackvattenmussla haft under tio års tid från första fyndet i Forsmark. Fyndet av trekantig brackvattenmussla i vattnen vid Värmdö får oss att tänka att det är mycket troligt att den finns på en massa andra ställen också.
Här kan Tångbloggens läsare såklart hjälpa till att kartlägga den hittills okända utbredningen! Det är visserligen lite sent, för många båtar har redan tagits upp ur vattnet, men det finns säkert andra badstegar, pålar eller helt enkelt någon tamp som ligger kvar i vattnet. Leta gärna och skicka ett foto med koordinater till oss om Du hittar nya platser med trekantig brackvattensmussla. Vi hoppas på ett bra resultat från våra skarpögda läsare, precis som när vi efterlyste den Amerikanska trågmusslan. Glöm inte heller att lägga upp ditt fynd i Artportalen. Lycka till med att hitta fler lokaler!
En orsak att det blev en så lyckad föryngring av trekantig brackvattenmussla kan vara det varma sommarvädret och höga vattentemperaturer.
Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?
När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.
På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.
Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna.
De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.
Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?
Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.
Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.
Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.
Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.
Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.
Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.
Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?
Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?
En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.
Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.
En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.
På Tångbloggen har vi hittills berättat mer om olika arter av tång och alger som är lätta att hitta och också hur man kan tillaga dem. Nu kommer några inlägg att handla om småkryp som är vanliga att hitta utmed en klippstrand inne ibland tångruskorna eller på mer sandiga bottnar.
Krabbor gömmer sig i tången och strandsnäckor är det gott om. En vackert lila sjöstjärna sitter också på klippan.
Många har säkert suttit på bryggan med en krossad blåmussla fastknuten på ett snöre och fångat strandkrabbor på sommaren. Detta nöje avslutas ofta med att släppa tillbaka dom i sjön kanske efter att ha slagit vad om vilken som hinner ner till vattnet snabbast. I Sverige brukar vi inte äta strandkrabbor så ofta men det är går alldeles utmärkt att koka dem krydda med dill som vi gör med kräftor eller lite mer sting från cajunkrydda som kommer från de amerikanska sydstaterna och får sin hetta från paprika, vitlök, chili och örter.
En strandsnäcka som betar på små alger.
Andra arter som är lätta att samla in är strandsnäckor. De kokas med fördel med lite vitlök i vitt vin, sen är det bara att pilla ut dem ur skalet. Passar fint som en liten förrätt.
I Östersjön blir salthalten lägre och det blir svårare att hitta något att plocka och prova att äta. Det som finns är tångräkor och tångmärlor. Men det är inte mycket till mat utan mer som dekoration eftersom de precis som andra skaldjur blir vackert röda när de kokas.
Vackert röd tångräka till vänster och råa och kokta tångmärlor, gammarider.
En fråga som ofta brukar dyka upp är om det finns några giftiga arter som man skall akta sig för? När det gäller olika snäckor går de bra att samla och äta samtliga utom neptunussnäckan, (Neptunea antiqua) som har en giftkörtel som den använder för att bedöva sitt byte med. Den andra stora snäckan är valthornssnäckan (Buccinum undatum). Kolla upp hur dessa ser ut så du kan skilja på dem. Valthornssnäckan har det skal med större åsar och neptunussnäckan är slätare med skarpa åsar.
Neptunussnäckan har fått en eremitkräfta som säker skydd i skalet medan valthornsnäckan är levande med sin fläckiga snigel som kryper runt. Bilderna är fotade i Tjärnö laboratoriets akvarium.
För alla arter gäller att inte plocka dem nära utsläpp av förorenat vatten, t.ex. nära utsläpp av enskilda avlopp, eller nära båthamnar där det kan ha släppts ut bensin, läckt giftiga båtbottenfärger mm.
Blåmusslor och ostron filtrerar vattnet och tar upp växtplankton. Det innebär att de tar upp giftiga små växtplankton främst dinoflaggellater och kan ansamla giftet från dessa arter. Tiden för giftiga algblomningar och deras förekomst är i första hand på sommaren då det sker provtagning utmed kusten. Vid produktion av blåmusslor och ostron sker kontroll av Livsmedelsverket. På Livsmedelsverkets hemsida finns även information om öppna och stängda produktionsområden. Måste erkänna att det japanska jätteostonet är en favorit gratinerat kanske med några blåmusslor.
Gratinerade jätteostron med några blåmusslor. Sista gången för i år som det gick att sitta ute och äta.
När det gäller att plocka olika arter av tång och alger föreslår jag att du igen söker på Tångbloggen där skriver vi både om vad vi hittar i havet och ibland speciellt om hur man tillagar tång och alger och vad som är gott att äta. För husbehov är det knappast lönt att försöka odla utan bättre att samla och t.ex. koka och frysa in eller torka för senare användning. Ett företag som ger kurser om att samla alger och sen tillaga dom är Catxalot om du skulle vilja prova på att gå en kurs någon gång.
Till sist det sker hela tiden introduktioner av nya arter och i Östersjön hittar vi fler och fler krabbarter. Den största är kinesisk ullhandskrabba, Eriocher sinensis, som kanske med tiden kan bli en art som fiskas och hamnar på våra matbord som en exotisk rätt från Kina. Bästa sättet att äta upp dem.
I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.
Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.
Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb.
Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.
Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling.
Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.
Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober.
Till vänster visar en illustration hur han- och hon-gametofyter släpps från en moderplanta och sätter sig på små rep. På den högra bilden har sporofyterna vuxit ut. Repet är klart att sätta ut i sjön.
De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.
Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.
Repen med skräppe-tare färdiga att tas upp och transporteras iland.Sen skall algerna torkas och tas om hand.
Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.
Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.
Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.
Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.
Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.
Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?
Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.
Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.
Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.
Skal av abalone, havsöron.
Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?
Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden.
Här kommer ett vykort från svenska västkusten postat förra veckan. Stränderna finns på Saltö och Tjärnö, nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium och Strömstad. Det fanns knappt någon norskregistrad bil på parkeringen, bara svenska besökare under helgen. Ingen trängsel på stränderna. Det var länge sen sist – närmare bestämt sent i oktober 2019. Under senhöst, vinter och vår har det blåst mycket och de stora tångvallarna som låg uppspolade på en av stränderna på Saltö har helt försvunnit.
Nu i maj var det lågvatten, soligt och en fin sandstrand hela vägen fram till våtmarken där Iris pseudacorus, den gulblommande svärdsliljans blad lyser vackert gröna. Blommorna får vi vänta på ett tag till.
Förväntansfulla blad av Iris
Fläckar med kraftigt grön strandmålla, Atriplex littorialis, står kvar på stranden genom att dess rötter lyckats med att hålla kvar sanden. Det syns att den sitter på en liten upphöjning.
I bakgrunden på panoramabilden syns brunbrända tallar. Detta är resultatet av en mild vinter och att det genom blåsten sprutat och stänkt saltvatten på tallens skott. Den milda vintern och saltpåverkan har resulterat att de delvis torkar bort.
En annan vanlig art på stränderna som har ett välutvecklat rotsystem som inte vågorna tycks spola bort så lätt är strandaster, Tripolium vulgare.
På bilden sticker de gamla delarna, 1-2 dm upp ut sanden och nya skott håller på att växa ut. De kommer kanske att se ut lite som ett ”bonsai” strandaster träd när de börjar blomma senare i sommar. Bladen till strandaster anses vara en delikatess och finns på Skandinaviens stjärnkorgar. De har en krispig konsistens. Återkommer med ett bjogginslag om alla goda örter som växer just på stränder.
Det låg också massor med krabbor på stranden Både de som levt när de hamnade på land och flera tomma skal av strandkrabba (Carcinus maenas) som tyder på att de ömsat skal. På andra ställen låg det skal av bläckfisk och ett speciellt intressant fynd var en massa skal av ostronpest, Crepidula fornicata, som fortfarande hade sitt innehåll av kött. Det måste ha blåst bra för att spola upp dem och samla ostrontjuvskalen högt uppe på land.
En liten samling med krabbskal, skal av ostronpest med sitt köttinnehåll och små bläckfisk skal. Till höger ligger ett skal av islandsmussla, Arctica islandica med många trekantsmaskar, Pomatoceros triqueter som bildar ett fint mönster på skalet. Det ligger också ganska många torkade döda vita Halichondria panicea, brödsvamp, som levande brukar ha en gul-grönaktiv färg.
Våren har kommit längre på västkusten än i Östersjön. Detta syns på att det börjar dyka upp gula ansamlingar av pollen från tallar i vattnet. Tillsammans med några lösa blad av ålgräs. Ännu dröjer det med algblomningar.
Månadens alg är smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus, en marin brunalg som förekommer utmed hela den svenska kusten. Den är vanlig som påväxt på blåstång på hösten som jag skrev om nyligen på Tångbloggen. Smalskägg blir extra vanlig i Östersjön där tången alltid växer under vattenytan, jämfört med Västkusten och Atlanten där tången ofta ligger torrlagd vid lågvatten, vilket minskar överlevnaden hos smalskägg. På västkusten växer den istället den ofta på strandpiska, Chordaria flagelliformis och andra alger, mellan 0-5 meters djup.
I Östersjön är den vanlig från Falsterbo till Ålandshav. Den går att hitta i näringsrika miljöer norrut till södra Bottenviken, där salthalten blir för låg för denna marina art. Det makroskopiska sporofytstadiet förekommer från tidig vår till sen höst. Sporerna utvecklas till skildkönade mikroskopiska trådformiga gametofyter under den kalla perioden (0-8 0C). Smalskägg har rörliga han- och hongameter som släpps ut i vattenmassan. Hongameter producerar ett feromon, finavarrene, som attraherar spermierna. Samma feromon kan också attrahera spermier hos knöltång (Ascophyllum nodosum), men det resulterar inte i någon lyckad befruktning om dessa två arter råkar korsas.
Äldre plantor blir mörkare bruna, tappar håren och kan täcka stora delar av blåstångsplantorna. Smalskäggsplantan kan bli upp till ca 30 cm lång och är fäst med en pytteliten fästskiva mot underlaget.
På den vänstra bilden syns att smalskäggsplantan är fäst på de äldre delarna av blåstången, under flytblåsan som brukar växa till i slutet april början maj.
Såhär års lossnar de gamla plantorna av smalskägg och driver iland. De är en gynnsam miljö för tångmärlor att gömma sig i. Ännu senare på året flyttar tångmärlor och havsgråsuggor djupare ner i algbältet, till rödalgbältet där de inte riskerar infrysning eller riktigt låga temperaturer.
Blev lite inspirerad att skapa något nytt av de stora smalskäggsplantorna som jag hittade inne ibland vassen förra veckan. Resultatet blev ett fat och en liten skål, med många små svagt rosafärgade torkade tångmärlor, några havsgråsuggor och en tångräka. Det grekiska namnet Dictyosiphon känns passande för arten där diktyon betyder nät och siphon betyder rör och även för ett ART- konstverk där små havsdjur fångats i trådarna av smalskägg.
I skålen till vänster ligger en handfull algtabletter. De är kosttillskott och består av Spirulina, blåstång och knöltång. Spirulina är en trådformig cyanobakterie som odlas i många länder och som ofta används som kosttillskott.
Det finns flera projekt som funderar på att producera framtidens ”Take-Away –förpackningar” av bioplast producerad av makroalger. Nedbrytbara förpackningar som kan komposteras när de förbrukats. Vid mitt senaste besök på akvariet på Tjärnö marinbiologiska laboratorium , Göteborgs universitet såg jag några olika skålar, dels en gjord av purpurtång, Porphyra umbilicalis och en av fingertare, Laminaria digitata.
Resultatet av ett examensarbete av Martina Green.
Martina Green är, som ni kan läsa, designer med inriktning på hållbara förpackningar. Vi gillar såklart namnet på hennes företag: Algaebra, och hoppas att vi snart kan köpa hennes produkter ute i handeln.
I stora och små akvarier visas torsk, laxar, strömming, växter, alger och småkryp. I två cylinderakvarier möter du stora öronmaneter som långsamt driver runt och stora blåmusslor hängande från ett rep. Så stora blir inte blåmusslorna i Östersjöns låga salthalt.
På skalen av blåmusslorna sitter kolonier av ett nässeldjur, som heter Laomedea. Skulle du fundera på var utgången är speglar den sig upptill i bilden. I laboratoriet en trappa upp kan du få lära dig hur man bestämmer åldern på en fisk och hur den ser ut invändigt.
I ett av de mindre akvarierna står två nyfikna abborrar och tittar efter om det finns någon mat som gömmer sig i blåstångsruskan.
Bilden till vänster visar hur ålder hos abborre kan bestämmas från en fisks hörselsten, kallad otolit.. Otoliten är från en fyra år gammal abborre där årsringarna syns tydligt. Gällocken på bilden till höger kan också användas för åldersbestämning. De är också från abborrar, dels från en sjö i Jämtland där den vuxit mycket långsamt (dvs 22 år) och dels från varmvatten-dammen utanför Forsmark där den blivit mycket större på bara 6 år.
Även om det finns massor av spännande saker att titta på i akvariet finns mycket mer i utställningen en våning upp. Här visas hur stort landområde runt Östersjön som påverkas av våra aktiviteter, allt ifrån avloppsvatten, jordbruk och skogsbruk, transporter med fartyg till utsläpp från industrier och mycket mer. Genom förbud av vissa föroreningar, som PCB och dioxiner har havsörn och säl blivit en vanlig syn i skärgården igen. Så ta tillfället i akt och besök Östersjöns hus, nu på lördag eller söndag och lär dig mer om hur miljöövervakningen fungerar och hur Östersjön mår egentligen.
I laboratoriet visas algblomningar, vilka arter som lever var, samt vegetationen i grunda vikar.
Tångbloggen 