Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gametofyt’

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Då har avsnitt två av Algpodden med Angela Wulff och Ellen Schagerström släppts. I detta avsnitt pratar vi om rödalgen Chondrus crispus, en mycket vanlig alg i många av våra vardagslivsmedel och andra produkter, och som bland annat går att koka pannacotta på.

En gametofyt av Chondrus crispus. Två tydliga karposporofyter syns som mörka fläckar i topparna.

Det är inte ovanligt att rödalger har livscykler som innehåller tre eller ännu fler olika stadier.

Hos Chondrus är det gametofyten vi ser på bilden ovan. Den har en enkel uppsättning kromosomer, vilket förkortas med (n). Han-gametofyten släpper ut könsceller som befruktar honornas dito, fast de sitter kvar på hon-gametofytens bål.

Vid befruktningen dubblas kromosomantalet (2n) och denna generation kallas karposporofyt. De mörka fläckarna som syns i topparna på bilden ovanför är karposporofyter, så de är små. Här bildas karposporer (2n) som släpps ut i vattnet för att sedan bilda nästa generation, som kallas tetrasporofyter (2n). Dessa är stora, upp emot 10-12 cm och ser precis ut som gametofyten.

Tetrasporofyten delar upp kromosomerna genom meios och släpper ifrån sig tetrasporer (n) som växer upp till nya han- eller hon-gametofyter.

Nästa avsnitt av Algpodden kommer om två veckor och kommer att handla om den lilla dinoflagellaten Noctiluca scintillans, mer känd som mareld. Missa inte det.

Read Full Post »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus)

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Årets sista månads alg är en främmande nyintroducerad rödalg, kallad grov agaralg, Gracilaria vermiculophylla (tidigare även kallad Gracilaria asiatica).

Artnamnet asiatica talar om att den ursprungligen kommer ifrån Asien, närmare bestämt Stilla Havet, där den odlas. Den har spritt sig till många andra områden som Spanien, Portugal, Frankrike, Holland, Kalifornien och Mexiko. Vi tyckte att det passar bra med en rödalg såhär i juletider. Att den dessutom går att använda för att göra panacotta och andra gelé-efterrätter av, eftersom den innehåller stora mängder agar gör den inte sämre. Blev lite nostalgisk när jag började skriva om Gracilaria som månadens alg. Tankarna gick tillbaka till en liten fältstation i södra Chile 1997 där vi odlade Gracilaria chilensis. Målsättningen var att odla dem tillsammans med lax i ett integrerat vattenbruk och se hur effektiva de var att ta upp fosfor och kväve och minska påverkan i vattnet och ge en bättre ekonomisk avkastning. 

Alger torkas vid kanten av vägen.

Vill du veta mer kan du kolla på denna manual hur Gracilaria chilensis eller Agarophyllum chilensis odlas och skördas. Blir till att träna din spanska.

Det finns ca 150 arter av Gracilaria som innehåller agar. Då förstår man att det inte är helt lätt att bestämma vilken art det är. Dessutom byter de namn ibland.

Men nu till beskrivningen av grov agaralg. Den kan bli 15—75 cm lång och är oregelbundet förgrenad. Grenarna är ca 5 mm tjocka och smalnar av mot spetsen. De har en brunaktig eller vinröd färg. Fördelen med grov agaralg och andra rödalger är att de har jämförelsevis lite påväxt, som gör det lättare vid skörd att få ett rent material, vilket man vill ha vid framställning av agar.  Grov agaralg kan föröka sig vegetativt genom att små fragment lossnar och sedan fäster sig på en ny plats, precis som Gracilaria chilensis. Det betyder att nya stora plantor kan växa ut från en liten bit. Den könliga förökningen ser ungefär ut som hos många rödalger med en tetrasporofytgeneration och hon och hangametofyter. 

Livscykel hos Gracilaria. Mycket av odlingen använder fragment av algen istället för könlig förökning. Klart enklare.

Grov agaralg ligger ofta lös på mjuka sediment eller fin sand, intrasslad ibland ålgräset. Men den kan också sitta fast på små stenar och skal. Vanligen hittar man bara enstaka plantor men det finns lokaler med stora bestånd som helt täcker botten. Den hittas ofta riktigt grunt mellan 0,5 – 5 dm djupt, men kan förekomma ner till ca 4 – 5 meters djup.

Genom att små fragment kan fastna i exemplevis fiskenätet, kan den spridas långa sträckor. Studier har visat att den kan överleva långa perioder i mörker vilket även gör det möjligt för arten att spridas med ballastvatten. Den klarar också låga salthalter men har inte hittats längre söderut på svenska västkusten än Göteborg. En karta visar utbredningen av grov agaralg 2003 och 2004 i området runt Göteborg ner till mellersta Halland.
Sen dess kan den ha spritt sig mycket mer. En lite mer detaljerad karta finns här.

Vår inhemska art av släktet heter späd agaralg (Gracilaria gracilis), den har tidigare kallats för Gracilaria verrucosa. Den är som namnet anger spädare (gracilare) än grov agaralg och blir ca 30 – 60 cm lång och den är allsidigt förgrenad. Grenarna är runda,ca 1 – 3 mm tjocka. Späd agaralg kan vara fäst med en liten fästskiva på stenar eller ligga lös inne i ålgräsängar.  

Späd agaralg samlad på Tjärnö i ålgräsängen utanför laboratoriet 1999.

Så när du mumsar på en seg gubbe, ett geléhallon eller låter en god karamell smälta i munnen till jul så kan den innehålla agar från någon av de många Gracilaria arter som odlas i haven främst i varma länder. 

Read Full Post »

Att artbestämma en alg är inte alltid lätt. Det här exemplaret hittade jag liggande på mjukbotten vid lågvatten på en av Saltö’s stränder, i norra Bohuslän förra veckan. Det första är att försöka bestämma sig för om algen är grön, brun eller röd! De kan nämligen, speciellt när de ligger torrlagda vid lågvatten eller blivit uppspolade på stranden och legat en längre stund, tappa sin färg.

bild 1 Saltö lågvatten tarmalger20200520

Lågvatten med torrlagda brun, grön och rödalger. De gröna tarmalgerna har kvar sin tydliga färg.

Finns fästet kvar eller om du kikar längst ner på grenarna, så är det där som algens riktiga färg brukar finns kvar. Andra delar bleks lätt. Månadens alg för juni är mindre vanlig med riktigt fin tycker jag. Den lyste guldigt gul i vattnet, så första gissningen skulle vara en brunalg. Men längst in i plantan fanns lite röda delar som avslöjar att det faktiskt är en rödalg.

bild 2 Chylocladia 20200523

En blekt rörgrening, Chylocladia verticillata kan se ut att vara brun. Det gäller att kika vid basen, där brukar färgen fortfarande synas.

Algen heter rörgrening, Chylocladia verticillata. Så hur känner man igen den? Grenarna är ihåliga och har små insnörningar som gör att den blir tydligt ledad. Från dessa insnörningar går motsatta eller kransställda grenar ut. På danska har den fått namnet ”kransrör”. De blir ca 5-30 cm höga och växer på andra alger eller direkt på stenar och skal på lokaler som är relativt skyddade från vågor.

Rörgreningens tetrasporofytstadium och gametofytstadium ser likadana ut makroskopiskt. Detta kallas för isomorf generationsväxling. Tetrasporofytstadier brukar man kunna hitta i augusti och gametofyterstadiet kanske lite tidigare redan i juli. Men eftersom arten är relativt ovanlig utmed den svenska kusten saknas närmare kunskap om detta i våra svenska vatten. Den är däremot lätt att känna igen och kan möjligen förväxlas med Lomentaria arter.

Några foton ur Danmarks Havsalger del 1 visar på att vid insnörningarna är bålen delad med en skiljevägg. Vi berättade om denna utmärkta algflora i ett tidigare blogginlägg.

Rörgrening

Foto visar skiljevägg (C och D) och tetrasporangier (G).

Rörgreningen har tetrasporangier som ligger spridda i barklagret i de yngre delarna av bålen och kulformiga gonimokarpier (F) som också ligger i ytterbarken, som består av många småceller och större celler vilket syns på delbilden E.

Så detta kan vara en art att leta efter i sommar, antingen som ett strandfynd eller när du är ute och snorklar. Vi kommer med fler tips om alger att leta efter för den som är intresserad.

Och vill du dokumentera dina algfynd med mer än kameran, så har vi beskrivit hur du gör ett herbarium i en liten film.

Vi kan även flagga för att det kommer en specialinriktad alg-kurs för dykare och snorklare under sommaren. Perfekt aktivitet för hemestern. Kursen kommer att ges vid flera tillfällen i Lysekil. Mer information kommer snart. Glöm inte att följa Tångbloggen så du inte missar detta.

Read Full Post »

Skräppetare, Saccharina latissima, även känd som sockertare, är nära släkt med fingertare som vi berättade om första december. Skräppetare är också en storväxt brunalg och växer från någon meters djup på västkusten ner till 12 – 15 meters djup. En planta kan bli 3-5 år gammal och det tar minst 2 år tills att den förökar sig för första gången. Det äldre bladet slits loss efter ett år, då är det ofta påväxt av mossdjur och fintrådiga alger.

6Saccharina m Membranipora 2

De runda vita ”blafforna” på sockertaren är det släta mossdjuret Membranipora

Tångbloggen fick en fråga från Höganäs kommun, vid Öresund, om även skräppetare påverkas negativt av höga temperaturer på sommaren och svaret är ja. Men i Öresund kan också den lite lägre salthalten bidra till att minska tillväxten hos denna marina art.

Optimala temperaturer för tillväxt hos sporofyten, det stora lite krusiga krokodilskinnslika bladet är mellan 5-15 ° C. Vattentemperaturer över 17 ° C minskar tillväxten, även om skräppetare tål temperaturer upp till ca 20 ° C i flera dagar. Vid ännu högre temperaturer, över ca 22° C dör algen. Detta kan förklara varför skräppetare har försvunnit från kusten vissa år eftersom vattentemperaturerna ibland är högre än 22-23 ° C flera dagar varje sommar.

 

Däremot påverkar inte låga vintertemperaturer varken sporofyten eller de små gametofyterna hos skräppetare negativt.  En annan faktor som kan ha en negativ effekt på de mikroskopiska gametofyterna, men även på hur väl befruktningen lyckas och överlevnaden hos de yngsta stadierna av sporofyten, är mängden slam på botten. Genom ökad tillförsel av näringsämnen som lett till algblomning har sedimentationen av partiklar ökat på många hårdbottnar, speciellt i kustnära områden. Detta kan tillsammans med minskad tillgång på ljus och höga temperaturer under sommaren negativt påverka förökning och tillväxt av olika stadier i livscykeln. Ett grumligare vatten med sämre tillgång på ljus kan också minska djuputbredningen hos skräppetare.

Livscykel skräppetare

Livscykel hos skräppetare, Saccharina latissima. Han- och hongametofyterna är mikroskopiska.

 

En hög temperatur på sommaren kan minska tillväxten och slå ut delar av sporofyterna hos skräppetare. Genom att det tar minst två år från groddplanta till att en sporofyt producerar sporer för första gången kan en hög temperatur ett år innebära att hela populationen minskar och det kan ta flera år innan den återhämtat sig.

Read Full Post »

Första advent är det dags för december månads alg och vad kan passa bättre än fingertare som trivs i kallt vatten under 10 0C och korta dagar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Breda, bruna band av det uppdelade bladet vajar i vågorna.

Fingertare är en flerårig brunalg, som sitter fast på botten med rhizoider som liknar klängande rötter. Den har en slät och böjlig flerårig stjälk (stipes) som kan variera i längd mellan 5-30 cm. Tillväxtzonen sitter mellan stjälken och bladet. Ett nytt blad bildas varje år. Det gamla bladet blir mer påväxt av mossdjur, alger och sjöpungar med åldern och slits av med tiden. Fingertare har en komplicerad inre vävnad i det handlika bladet, med bl.a. slemkanaler som avsöndrar stora mängder med slem. Men till skillnad från stortare, Laminaria hyperborea saknar den slemkanaler nere i stjälken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tillväxtzonen på fingertare är precis där blad möter själk. Det vita på bladen är kolonier av mossdjuret Membranipora membranicea.

Fingertare är en vanlig art utmed den svenska västkustens klippstränder och förekommer ner till Öresund, där salthalten sätter gränsen för arten.

Som många stora brunalger hör fingertare hemma i kalla vatten och utbredningsgränsen söderut i Nordsjön sätts av temperaturen. Den temperatur som sätter gränsen för Laminaria digitata är 100C isolinjen på vintern, eftersom den är avgörande för  förökningen. Det är bara när vattentemperaturen blir 10 0C eller lägre på vintern som fingertare kan föröka sig sexuellt.

Utbredning av Laminaria digitata o temperatur

Figuren visar en karta över utbredningen dvs det prickade området av fingertare. Vilken temperatur som sätter den södra utbredningsgränsen mellan oss och Nordamerikas kust skiljer sig. I Europa är det 100C islolinjen på vintern och i Nordamerika är det 190C på sommaren. Det är inte heller bra med för varmt, nämligen.

En medeltemperatur över 190C på sommaren är så hög att både sporofyter och gametofyter dör. Det betyder att om vi här i Sverige får många långa perioder med höga vattentemperaturer på sommaren utmed västkusten kan överlevnaden hos fingertare påverkas negativt. Sporofyten växer till under kortdagsförhållanden dvs under vintern – försommaren och tillväxten av bladet slutar i juni när dagslängden blir över 12 timmar.

Laminaria digitata gametofyt stadier.

De olika mikroskopiska gametofytstadierna hos fingerade och en ung sporofyt.

Både han- och hon gametofyterna är mikroskopiska och består av små grenade celltrådar. Hanplantorna bär encelliga anteridier som innehåller en spermatozoid med två oliklånga cilier. Honplantan har encelliga oogon som innehåller ett ägg. Det befruktade ägget sitter kvar ovanpå det tömda oogonet och utvecklas till en sporofyt.

Som för många arter som är skildkönade finns intrikata mekanismer för att spermatozoider och ägg skall hitta varandra. Hos fingertare t.ex. släpps ägget ut under långdagsförhållanden. Ca 30 min. efter att det mörknat utsöndrar ägget hormonet lamoxiren. Några sekunder efter att hangametofyten exponerats för lamoxirenet släpps spermatozoiderna ut och simmar till ägget som befruktas.

Fingertare har också olika användningsområden eftersom den innehåller rikligt med spårämnen och vitaminer. Den används både som foder till boskap, gödselmedel och inom läkemedels- och livsmedelsindustrin. Genom sin förmåga att svälla användes laminariastift förr i tiden inom veterinärmedicinen för att utvidga sårkanaler då den har en utmärkt förmåga att svälla när den utsätts för fuktighet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frodig fingertare tillsammans med andra alger. Uppe i högra hörnet syns rester av ett gammalt blad som slitits loss. Kan du se vilka andra alger som finns på bilden?

I handeln förekommer fingertare under flera olika namn t.ex. fingertång och kombu breton eller mer allmänt kelp.

Fingertare är också en av de stora brunalger som kan användas som grönsak i olika maträtter. Då ska man ta unga, rena blad utan påväxt, såklart. Lättast är att samla in hela bladet och skölja av det snabbt i sötvatten. Klipp sen upp bladet i lagom stora bitar och torka dem i ugn vid 50-60 grader. Torkad fingertare kan sen sparas i burk eller påse tills det är dags att använda den. Ta fram och blötlägg bitarna i ca 15 minuter  tills de känns mjuka. Fingertare är god att steka, woka eller fritera. Den fungerar även fantastiskt som buljongbas, vilket den ofta används som i det japanska köket. Och blir man akut sugen på salta chips, så kan man istället ta lite torkad fingertare. Men kom ihåg att alla alger innehåller jod, så ät inte för mycket.

Read Full Post »

Månadens alg är smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus, en marin brunalg som förekommer utmed hela den svenska kusten. Den är vanlig som påväxt på blåstång på hösten som jag skrev om nyligen på Tångbloggen. Smalskägg blir extra vanlig i Östersjön där tången alltid växer under vattenytan, jämfört med Västkusten och Atlanten där tången ofta ligger torrlagd vid lågvatten, vilket minskar överlevnaden hos smalskägg. På västkusten växer den istället den ofta på strandpiska, Chordaria flagelliformis och andra alger, mellan 0-5 meters djup.

I Östersjön är den vanlig från Falsterbo till Ålandshav. Den går att hitta i näringsrika miljöer norrut till södra Bottenviken, där salthalten blir för låg för denna marina art. Det makroskopiska sporofytstadiet förekommer från tidig vår till sen höst. Sporerna utvecklas till skildkönade mikroskopiska trådformiga gametofyter under den kalla perioden (0-8 0C). Smalskägg har rörliga han- och hongameter som släpps ut i vattenmassan.  Hongameter producerar ett feromon, finavarrene, som attraherar spermierna. Samma feromon kan också attrahera spermier hos knöltång (Ascophyllum nodosum), men det resulterar inte i någon lyckad befruktning om dessa två arter råkar korsas.

Äldre plantor blir mörkare bruna, tappar håren och kan täcka stora delar av blåstångsplantorna. Smalskäggsplantan kan bli upp till ca 30 cm lång och är fäst med en pytteliten fästskiva mot underlaget.

På den vänstra bilden syns att smalskäggsplantan är fäst på de äldre delarna av blåstången, under flytblåsan som brukar växa till i slutet april början maj.

Såhär års lossnar de gamla plantorna av smalskägg och driver iland. De är en gynnsam miljö för tångmärlor att gömma sig i. Ännu senare på året flyttar tångmärlor och havsgråsuggor djupare ner i algbältet, till rödalgbältet där de inte riskerar infrysning eller riktigt låga temperaturer.

Blev lite inspirerad att skapa något nytt av de stora smalskäggsplantorna som jag hittade inne ibland vassen förra veckan. Resultatet blev ett fat och en liten skål, med många små svagt rosafärgade torkade tångmärlor, några havsgråsuggor och en tångräka. Det grekiska namnet Dictyosiphon känns passande för arten där diktyon betyder nät och siphon betyder rör och även för ett ART- konstverk där små havsdjur fångats i trådarna av smalskägg.

I skålen till vänster ligger en handfull algtabletter. De är kosttillskott och består av Spirulina, blåstång och knöltång. Spirulina är en trådformig cyanobakterie som odlas i många länder och som ofta används som kosttillskott.

Det finns flera projekt som funderar på att producera framtidens ”Take-Away –förpackningar” av bioplast producerad av makroalger. Nedbrytbara förpackningar som kan komposteras när de förbrukats. Vid mitt senaste besök på akvariet på Tjärnö marinbiologiska laboratorium , Göteborgs universitet såg jag några olika skålar, dels en gjord av purpurtång, Porphyra umbilicalis och en av fingertare, Laminaria digitata.


Resultatet av ett examensarbete av Martina Green.

4 Algaebra examensarbete

Martina Green är, som ni kan läsa, designer med inriktning på hållbara förpackningar. Vi gillar såklart namnet på hennes företag: Algaebra, och hoppas att vi snart kan köpa hennes produkter ute i handeln.

Read Full Post »

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Månadens alg, är knorralgen (Cystoclonium purpureum (Hudson) Batters) som tillhör familjen Cystocloniaceae, ordningen Gigartinales. På Tångbloggen har vi tidigare berättat om flera andra alger som också hör till ordningen Gigartinales, bland annat karragentång, Chondrus crispus och kräkel, Furcellaria lumbricalis. Båda dessa arter skördas och används för utvinning av karragenan.  Också knorralgen innehåller en hel del karragenan, med högst innehåll under tillväxtsäsongen på sommaren och lägst under hösten. Den är däremot inte lika lämplig att använda som karragentång eller kräkel eftersom den främst sitter som påväxt på andra stora alger.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I år har det varit gott om knorralg längs västkusten.

När man snorklar kan man ofta se knorralgen, som växer på 1-10 m djup. Det är den största (i längd) rödalgen vi har i Sverige och den kan ge intrycket av en enbuske. Lite samma känsla som Sargassum, fast utan flytblåsorna. Knorralgen blir ca 10- 30 cm hög och är rikt förgrenad. Grenarna är 1-3 mm i diameter och smalnar av mot spetsen. Huvudstammen är grov och sedan är grenarna mycket smalare, vilket är ett bra signalement.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huvudstammen är mycket grövre än grenarna.

 

Knorralgen känns lätt igen där vissa av grenarna slutar i något som liknar en grisknorr eller klänge. Algen har också därför kallats för klängeborst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den karakteristiska grisknorren är en säker karaktär för arten.

Om den växer grunt blir den ofta blekt av solen och är då ljust gul istället för röd. Det kan vara förvirrande, men om du kommer ihåg den grova huvudstammen och kikar efter grisknorrarna i topparna så ser du att det är knorralg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Solblekt knorralg på 1 m djup utanför Släggö, Lysekil. Kan du se knorren?

Arten är vanlig längs Bohusläns kust hela vägen in i Öresund. Gametofyten, utvecklas inne i grenarna och karposporerna syns som uppsvällda lite mörkare partier. På biologispråk brukar de benämnas ”lökformade bulbiller”, och många är de studenter som svettats för att komma ihåg detta på en art-tentamen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tydliga karposporer, eller lökformade bulbiller, i toppen på fertil knorralg i juli

Knorralgens tetrasporangier innehåller tvärdelade tetrasporer, men det behöver man sällan ta fram mikroskopet för , man ser att det är en knorralg ändå.

Optimala temperaturer för tillväxten ligger mellan 8 – 20 0C. Vid höga temperaturer, över 23-25 0C dör algen, enligt en studie av knorralgspopulationer från Helgoland. Den snabbaste tillväxten sker under våren.

Knorralgen är tjusig och enkel att pressa till ditt alg-herbarium.

Read Full Post »

Desmarestia aculeata är en stor och lätt igenkännlig flerårig brunalg. Den kan bli ca 0,3 – 1 m hög och ser ut lite som en enbuske. Den är rikt oregelbundet förgrenad. Huvud- och sidogrenar är ungefär lika tjocka. På våren har perukalgen en stor mängd korta, gula förgrenade hår som gör att den ser lite luddigare ut än på hösten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Perukalg i början av juni ser luddigt gul ut.

Under sommaren försvinner de färgade, några mm långa håren. Då ser perukalgens mörkt bruna grenar taggiga ut.

Desmarestia aculeata Juli

När de gula små håren försvunnit i mitten av sommaren, ser perukalgen mer stel och taggig ut.

Namnet perukalg och kanske det lite mindre smickrande namnet kärringhår är passande. När du hittar en stor lossryckt alg på stranden skulle den kunna passa utmärkt som peruk vid någon höstfest i november.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Perukalgens komplexa struktur är ett populärt tillhåll för många små kräftdjur. Här kan den nyfikna hitta mycket spännande.

Desmarestia aculeata växer på ca 5 – 20 meters djup på klippor, stenar, stora block och större skal. Perukalgen är flerårig. Arten är vanlig längs hela Bohusläns kust och förekommer mer sparsamt vid Hallands kust. Precis som för andra marina arter sätts utbredningsgränsen av låga salthalter, speciellt vid förökningen. Desmarestia aculeata är fertil under sommar och höst. Livscykeln är heteromorf, som för de stora kelp arterna, t.ex. Laminaria. Det stora buskformade stadiet är sporofyten, på vars yta de små sporganierna utvecklas. Ur dessa släpps sporer ut i vattnet, som sedan fäster sig på botten och bildar det sexuella stadiet; gametofyten. Gametofytstadierna är mikroskopiska, med skilda han- och hongametofyter. De är så yttepytte små att de sällan hittas i naturen. Optimal temperatur för tillväxt av både han- och hongametofyter är ca 220C och för sporofyten lite lägre, ca.16 -200C. Så efter en varm sommar, som vi haft i år, kommer vi kanske se en ökad mängd Desmarestia aculeata i vår, eftersom de borde haft en riktigt bra tillväxt. Det ska bli spännande att se.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Den oregelbundna greningen och ”taggigheten” gör Desmarestia aculeata lätt att känna igen, även när den spolats upp på stranden. Finns den i DITT herbarium än?

Read Full Post »

Older Posts »