Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gametofyt’

Resan går vidare och nu hamnar vi ganska nära vår svenska kust i Danmark och utmed kusten till Helgoland. Februari månads alg är Mastocarpus stellatus är en flerårig, rödalg som liknar karragenalg, Chondrus crispus till utseendet. Eftersom karragenalg har kallats för ”irish moss” på engelska har Mastocarpus stellatus kallats för ” falsk irländsk mossa” eller ”karragenmossa”.  Inget av dessa namn är bra, bland annat för att den inte är en mossa utan en rödalg. Arten förekommer i danska vatten och har hittats i Kattegatt på många platser. Den har rapporterats i Århus 1915, Hirshals 1972 och i Fredrikshamn 1992 och 2008 hittades den på Läsö, i Västerö hamn.  Ännu finns inga rapporter från svenska vatten men det är ju inte så långt för plantor att sprida sig tvärs över till svenska kusten. Så det är kanske dags att komma på ett svenskt namn? På danska heter den vortetang så ett förslag skulle kunna vara vårtalg på svenska. Kanske något för Algkommittén att ta tag i?

Mastocarpus stellatus är fäst mot botten med en liten rund fästplatta och från denna växer det ut grenar som en liten buske. Bålen, eller bladen, hos Mastocarpus stellatus är lätt böjda vilket skiljer den från karragenalgen Chondrus crispus som har platta blad. Grenarna bli ca 10-20 cm långa, känns broskaktiga och är gaffelförgrenade. Färgen kan variera mellan nästan svart, rödbrunt, lila eller grönaktigt, beroende på ljusförhållandena på växtplatsen. Grenarna är uppbyggda av tjockväggiga trådar i märgen och barken består att tätt packade radiära rader med celler.

Bilden är från Danmarks havsalger, och visar ett tvärsnitt nära basen på stjälken. Bladet är tydligt böjt hela vägen från basen.

Mastocarpus stellatus har en ovanligt komplicerad livscykel, eller rättare sagt två livscykler. I den ena sker en direkt utveckling från karposporer som växer till nya alger, dvs de är genetiskt identiskt lika algen som bildade karposporerna. Den andra, sexuella livscykeln är heteromorf med en skorpformad diploid tetrasporofyt och bladformiga gametofyter som kan vara en- eller samkönade.

Typiskt för gametofytstadiet hos Mastocarpus stellatus är att det på bladen sitter en massa små knölar. Dessa innehåller förökningscellerna. När de är mogna kan de upprättstående förökningsdelarna på honplantorna bli upp till 1 mm i diameter och ca 1 cm långa, medan de helt saknas hos hanplantorna. Hanplantor är dessutom ovanliga.

Tetrasporofyten förekommer som en liten lila-svartfärgad skorpa som kallas för Petrocelis-fasen och växter på stenar och klippor. Tidigare trodde man att detta var en egen art och den kallades för Petrocelis cruenta. Tetrasporofyt-stadiet har inte hittats i danska vatten.

Mastocarpus stellatus tillsammans med Chondrus crispus växer runt grönalgen Ulva sp. och inramas av sågtång Fucus serratus. Det går att urskilja de knottriga förökningscelelrna hos hongametofyterna av Mastocarpus stellatus till höger i bilden.

Mastocarpus stellatus förekommer högre upp i zoneringen än karragenalgen Chondrus crispus beroende på att den tål lägre temperaturer. Den klarar att bli infryst under lågvattenperioder på vintern, vilket är en konkurrensfördel jämfört med karragenalg som inte klarar så låga temperaturer. Mastocarpus stellatus kan samexitstera med karragenalg i kalla havsområden eftersom den tål låga temperaturer och minusgrader bättre. Arten förekommer utmed kusten i England, Irland, Island, Färöarna och också utmed kusten i norra Ryssland över till Kanada. Däremot blir den ovanlig söder om Cape Cod på USA´s Atlantkust där vattnet blir varmare och konkurrensen med karragenalg större.

Skörden av Mastocarpus stellatus och karragenalg har uppskattats till ca 100 ton per år på Irland. När det gäller Mastocarpus stellatus är det i första hand gametofytstadiet som skördas för sitt innehåll av karragenan. Livsmedels- och läkemedelsindustrin använder karragenan som förtjockningsmedel och för sina antikoagulerande och antioxidant-egenskaper. Det pågår också försök med att framställa ett plastliknande material ur Mastocarpus stellatus som skulle kunna bli ett hållbart, biologiskt nedbrytbart alternativ till plast som både kan ätas och användas vid konservering av livsmedel.

Read Full Post »

I avsnitt 7 av Algpodden går vi vidare på temat livscykler och kastar oss över något som många har ätit – rödalgssläktet Porphyra. Kärt barn har många namn och i Sverige har vi tagit det japanska namnet, nori, när den förekommer i kulinariska sammanhang. Det svenska namnet för släktet är annars sloke, och vi har tre olika arter vid svenska kusten, på västkusten. De växer oftast precis under vattenlinjen, ner till ungefär en meters djup. Du kan läsa mer om Porphyra i vår serie Månadens Alg .

För de hugade lyssnarna som vill kontrollera att de ritade livscykeln rätt för denna otroligt spännande alg, eller de som inte gav sig på att rita, kommer här en illustration av den sexuella fortplantningen.

Rödalger har oftast tre olika faser i de sexuella livscyklerna, men tröttsamt nog så brukar det vara unikt för varje släkte exakt vad de olika stadierna heter och hur de funkar. Samtidigt är detta en av de saker som gör just rödalgerna så spännande, att det alltid finns mer att lära sig.

Men det går såklart utmärkt att bara njuta av lite rostad nori utan att veta allt detta.

Read Full Post »

Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.

Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.

Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.

I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.

En art med haplontisk livscykel är grönalgen klykalg (Codium fragilis)

Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.

Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!

Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.

Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft

Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.

Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.

Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.

Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.

Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!

Read Full Post »

Rödalgen japantofs, Bonnemaisonia hamifera, har en livscykel som väl får anses typisk för rödalger.

En typisk livscykel hos många rödalger, illustrerad av L. Kautsky.

Teckningen visar hur en typisk livscykel hos rödalger ser ut. Arten växlar mellan sporofytstadiet till han- och hongametofyt. På hongametofyten bildas karposporofyten som släpper ut karposporer, dessa bildar i sin tur nya sporofyter. Cirkeln är sluten. Hos oss i Sverige finns arten på västkusten. Här sker spridningen med fragment av sporofyten som sprider sig vegetativt, så det verkar som miljön för sexuell förökning inte är optimal. För vi hittar sällan några gametofyter av japantofs. Istället är finns det gott om tetrasporofyten, som växer som ett rött ludd på andra större alger. När jag började bli intresserad och lärde mig namn på alger kallades den för Trailliella intricata eftersom man länge antog att det var en egen art.

Den makroskopiska gametofyten ser helt annorlunda ut. Den är fjäderförgrenad, brunröd och lite tillplattad. Huvudaxeln är ca 1 mm bred och plantan kan bli 5-20 cm hög. Det utmärkande för den är att den kan vara fäst vid olika större alger med krokliknande modifierade grenar.

Förstoring av arttypisk ”krok” på japantofsens gametofyt.

De krokliknande grenarna har gett algen sitt namn på engelska, ”Hook Weed”, eller ”krogalge” i Danmark. Den närbesläktade arten sparrisalg, Bonnemaisonia asparagoides, saknar de karakteristiska krokformade krokar som är typiska kännetecken hos japantofs.

Gametofyten förekommer från mars-juni medan tetrasporofyten, ”Trailliella-fasen” den röda luddtotten, förekommer året runt även om den är vanligast under höst – vinter (oktober-mars). Tetrasporofyten bildar täta, mycket fint förgrenade bomullsliknande tofsar som blir ca 2,5 cm i diameter.

Tetrasporofyten hos japantofs är lätt att känna igen under förstoring i lupp eller mikroskop på de små färglösa körtelcellerna som sitter i kanten av de större cellerna med pigment.

Körtelcellerna innehåller jod, och fungerar som försvar mot betare. Som en liten illasmakande karamell.

Detta är en av många främmande arter som funnits länge i våra svenska kustvatten på västkusten. Den kommer ursprungligen från västra Stilla Havet och de första exemplaren i Europa hittades i slutet av 1800-talet. Först hittades tetrasporofyten på brittiska öarna 1890, växande på korallalg (Corallina officinalis) och de första gametofyterna hittades bara några år senare, 1893 på Isle of Wight. I Skandinavien gjordes de första fynden av gametofyter i Limfjorden 1901. Nu förekommer japantofs gametofyter på Helgoland utanför tyska kusten och i Norge. Ett fynd har även rapporterats från Hallands Väderö enligt Danmarks Havsalger.

Read Full Post »

Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.

Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.

Projektet är finansierat av Länsstyrelsen Västra Götaland och syftet är att ta fram en metod för att restaurera tareskogar som har minskat av olika anledningar. Det är ett internationellt projekt som involverar flera länder från norra halvklotet.

Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.

Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.

Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.

Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.

Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.

Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.

Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.

En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….

Read Full Post »

Under sommaren finns det tid att gå igenom gamla anteckningar och göra fynd. Hittade en liten pärm med foton från en kurs som jag gick i Norge under min doktorandtid, sommaren 1973. Vi samlade alger, artbestämde, fotade av dem och ritade detaljer. Det var fantastiskt kul! Platsen var på en liten ö som heter Herdla, där det fanns en liten fältstation som tillhörde Universitet i Bergen.  Det är snart 50 år sedan! Och när jag tittar på Google maps så hittar jag stället, Biologen. Det står att det är tillfälligt stängt. 

Men nu till rödpenna, Ptilota gunneri , som är månadens alg i augusti 2022. Rödpenna har en typisk rödalgs-livscykel, med tre stadier: gametofyt, en liten karposporofyt som sitter på gametofyten och så tetrasporofyten. 

Enligt anteckningen skall det finnas karpogon respektive spermatangia på bilderna, men det är inget som jag får syn på hur mycket jag än stirrar på fotona. 

Återigen ett foto ur Danmarks Havsalger. Det är en otroligt fin och bra flora!

I Danmarks Havsalger finns en vacker bild på gonimoblast som sitter på en kort sidogren, omgiven av små böjda skott.  Det är starten på cystocarpet, där så småningom karposporerna bildas. Låter det krångligt så stämmer det. Rödalgers livscykler är jättekomplicerade! 

Det är en av orsakerna till att få rödalger klarar sig i Östersjöns låga salthalt och att de ofta där bara förekommer med sitt tetrasporofytstadium eller bara förökar sig rent vegetativt. 

Just förmågan till olika sätt att föröka sig, som ju är en fördel när det gäller att kunna anpassa sig till olika miljöer, gör att det finns många arter bland rödalgerna som har spridit sig kors och tvärs över världshaven med människans hjälp. Det kan du lyssna mer om i avsnitt 19 av Algpodden.

Pilen pekar på ett tetrasporangium hos rödpenna.

Men rödpenna är en av de många vackert röda, fjäderförgrenade rödalgerna som går att hitta på västkusten, ner till södra Kattegatt och in i mynningen till Öresund. Den växer på stjälkarna hos stortare, Laminaria hyperborea på vågexponerade klippor. Den växer på mellan 3-25 meters djup. Bästa chansen för oss är att hitta den uppspolad på stranden efter en storm. Eller att åka på tångsafari till vårt grannland Norge eller till Skottland, Irland eller ännu längre norrut, där den är vanligare. 

Månadens alg förekommer på Stora Middlgrund, minsann.

Read Full Post »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Då har avsnitt två av Algpodden med Angela Wulff och Ellen Schagerström släppts. I detta avsnitt pratar vi om rödalgen Chondrus crispus, en mycket vanlig alg i många av våra vardagslivsmedel och andra produkter, och som bland annat går att koka pannacotta på.

En gametofyt av Chondrus crispus. Två tydliga karposporofyter syns som mörka fläckar i topparna.

Det är inte ovanligt att rödalger har livscykler som innehåller tre eller ännu fler olika stadier.

Hos Chondrus är det gametofyten vi ser på bilden ovan. Den har en enkel uppsättning kromosomer, vilket förkortas med (n). Han-gametofyten släpper ut könsceller som befruktar honornas dito, fast de sitter kvar på hon-gametofytens bål.

Vid befruktningen dubblas kromosomantalet (2n) och denna generation kallas karposporofyt. De mörka fläckarna som syns i topparna på bilden ovanför är karposporofyter, så de är små. Här bildas karposporer (2n) som släpps ut i vattnet för att sedan bilda nästa generation, som kallas tetrasporofyter (2n). Dessa är stora, upp emot 10-12 cm och ser precis ut som gametofyten.

Tetrasporofyten delar upp kromosomerna genom meios och släpper ifrån sig tetrasporer (n) som växer upp till nya han- eller hon-gametofyter.

Nästa avsnitt av Algpodden kommer om två veckor och kommer att handla om den lilla dinoflagellaten Noctiluca scintillans, mer känd som mareld. Missa inte det.

Read Full Post »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus)

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Årets sista månads alg är en främmande nyintroducerad rödalg, kallad grov agaralg, Gracilaria vermiculophylla (tidigare även kallad Gracilaria asiatica).

Artnamnet asiatica talar om att den ursprungligen kommer ifrån Asien, närmare bestämt Stilla Havet, där den odlas. Den har spritt sig till många andra områden som Spanien, Portugal, Frankrike, Holland, Kalifornien och Mexiko. Vi tyckte att det passar bra med en rödalg såhär i juletider. Att den dessutom går att använda för att göra panacotta och andra gelé-efterrätter av, eftersom den innehåller stora mängder agar gör den inte sämre. Blev lite nostalgisk när jag började skriva om Gracilaria som månadens alg. Tankarna gick tillbaka till en liten fältstation i södra Chile 1997 där vi odlade Gracilaria chilensis. Målsättningen var att odla dem tillsammans med lax i ett integrerat vattenbruk och se hur effektiva de var att ta upp fosfor och kväve och minska påverkan i vattnet och ge en bättre ekonomisk avkastning. 

Alger torkas vid kanten av vägen.

Vill du veta mer kan du kolla på denna manual hur Gracilaria chilensis eller Agarophyllum chilensis odlas och skördas. Blir till att träna din spanska.

Det finns ca 150 arter av Gracilaria som innehåller agar. Då förstår man att det inte är helt lätt att bestämma vilken art det är. Dessutom byter de namn ibland.

Men nu till beskrivningen av grov agaralg. Den kan bli 15—75 cm lång och är oregelbundet förgrenad. Grenarna är ca 5 mm tjocka och smalnar av mot spetsen. De har en brunaktig eller vinröd färg. Fördelen med grov agaralg och andra rödalger är att de har jämförelsevis lite påväxt, som gör det lättare vid skörd att få ett rent material, vilket man vill ha vid framställning av agar.  Grov agaralg kan föröka sig vegetativt genom att små fragment lossnar och sedan fäster sig på en ny plats, precis som Gracilaria chilensis. Det betyder att nya stora plantor kan växa ut från en liten bit. Den könliga förökningen ser ungefär ut som hos många rödalger med en tetrasporofytgeneration och hon och hangametofyter. 

Livscykel hos Gracilaria. Mycket av odlingen använder fragment av algen istället för könlig förökning. Klart enklare.

Grov agaralg ligger ofta lös på mjuka sediment eller fin sand, intrasslad ibland ålgräset. Men den kan också sitta fast på små stenar och skal. Vanligen hittar man bara enstaka plantor men det finns lokaler med stora bestånd som helt täcker botten. Den hittas ofta riktigt grunt mellan 0,5 – 5 dm djupt, men kan förekomma ner till ca 4 – 5 meters djup.

Genom att små fragment kan fastna i exemplevis fiskenätet, kan den spridas långa sträckor. Studier har visat att den kan överleva långa perioder i mörker vilket även gör det möjligt för arten att spridas med ballastvatten. Den klarar också låga salthalter men har inte hittats längre söderut på svenska västkusten än Göteborg. En karta visar utbredningen av grov agaralg 2003 och 2004 i området runt Göteborg ner till mellersta Halland.
Sen dess kan den ha spritt sig mycket mer. En lite mer detaljerad karta finns här.

Vår inhemska art av släktet heter späd agaralg (Gracilaria gracilis), den har tidigare kallats för Gracilaria verrucosa. Den är som namnet anger spädare (gracilare) än grov agaralg och blir ca 30 – 60 cm lång och den är allsidigt förgrenad. Grenarna är runda,ca 1 – 3 mm tjocka. Späd agaralg kan vara fäst med en liten fästskiva på stenar eller ligga lös inne i ålgräsängar.  

Späd agaralg samlad på Tjärnö i ålgräsängen utanför laboratoriet 1999.

Så när du mumsar på en seg gubbe, ett geléhallon eller låter en god karamell smälta i munnen till jul så kan den innehålla agar från någon av de många Gracilaria arter som odlas i haven främst i varma länder. 

Read Full Post »

Older Posts »