Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gametofyt’

Att artbestämma en alg är inte alltid lätt. Det här exemplaret hittade jag liggande på mjukbotten vid lågvatten på en av Saltö’s stränder, i norra Bohuslän förra veckan. Det första är att försöka bestämma sig för om algen är grön, brun eller röd! De kan nämligen, speciellt när de ligger torrlagda vid lågvatten eller blivit uppspolade på stranden och legat en längre stund, tappa sin färg.

bild 1 Saltö lågvatten tarmalger20200520

Lågvatten med torrlagda brun, grön och rödalger. De gröna tarmalgerna har kvar sin tydliga färg.

Finns fästet kvar eller om du kikar längst ner på grenarna, så är det där som algens riktiga färg brukar finns kvar. Andra delar bleks lätt. Månadens alg för juni är mindre vanlig med riktigt fin tycker jag. Den lyste guldigt gul i vattnet, så första gissningen skulle vara en brunalg. Men längst in i plantan fanns lite röda delar som avslöjar att det faktiskt är en rödalg.

bild 2 Chylocladia 20200523

En blekt rörgrening, Chylocladia verticillata kan se ut att vara brun. Det gäller att kika vid basen, där brukar färgen fortfarande synas.

Algen heter rörgrening, Chylocladia verticillata. Så hur känner man igen den? Grenarna är ihåliga och har små insnörningar som gör att den blir tydligt ledad. Från dessa insnörningar går motsatta eller kransställda grenar ut. På danska har den fått namnet ”kransrör”. De blir ca 5-30 cm höga och växer på andra alger eller direkt på stenar och skal på lokaler som är relativt skyddade från vågor.

Rörgreningens tetrasporofytstadium och gametofytstadium ser likadana ut makroskopiskt. Detta kallas för isomorf generationsväxling. Tetrasporofytstadier brukar man kunna hitta i augusti och gametofyterstadiet kanske lite tidigare redan i juli. Men eftersom arten är relativt ovanlig utmed den svenska kusten saknas närmare kunskap om detta i våra svenska vatten. Den är däremot lätt att känna igen och kan möjligen förväxlas med Lomentaria arter.

Några foton ur Danmarks Havsalger del 1 visar på att vid insnörningarna är bålen delad med en skiljevägg. Vi berättade om denna utmärkta algflora i ett tidigare blogginlägg.

Rörgrening

Foto visar skiljevägg (C och D) och tetrasporangier (G).

Rörgreningen har tetrasporangier som ligger spridda i barklagret i de yngre delarna av bålen och kulformiga gonimokarpier (F) som också ligger i ytterbarken, som består av många småceller och större celler vilket syns på delbilden E.

Så detta kan vara en art att leta efter i sommar, antingen som ett strandfynd eller när du är ute och snorklar. Vi kommer med fler tips om alger att leta efter för den som är intresserad.

Och vill du dokumentera dina algfynd med mer än kameran, så har vi beskrivit hur du gör ett herbarium i en liten film.

Vi kan även flagga för att det kommer en specialinriktad alg-kurs för dykare och snorklare under sommaren. Perfekt aktivitet för hemestern. Kursen kommer att ges vid flera tillfällen i Lysekil. Mer information kommer snart. Glöm inte att följa Tångbloggen så du inte missar detta.

Read Full Post »

Skräppetare, Saccharina latissima, även känd som sockertare, är nära släkt med fingertare som vi berättade om första december. Skräppetare är också en storväxt brunalg och växer från någon meters djup på västkusten ner till 12 – 15 meters djup. En planta kan bli 3-5 år gammal och det tar minst 2 år tills att den förökar sig för första gången. Det äldre bladet slits loss efter ett år, då är det ofta påväxt av mossdjur och fintrådiga alger.

6Saccharina m Membranipora 2

De runda vita ”blafforna” på sockertaren är det släta mossdjuret Membranipora

Tångbloggen fick en fråga från Höganäs kommun, vid Öresund, om även skräppetare påverkas negativt av höga temperaturer på sommaren och svaret är ja. Men i Öresund kan också den lite lägre salthalten bidra till att minska tillväxten hos denna marina art.

Optimala temperaturer för tillväxt hos sporofyten, det stora lite krusiga krokodilskinnslika bladet är mellan 5-15 ° C. Vattentemperaturer över 17 ° C minskar tillväxten, även om skräppetare tål temperaturer upp till ca 20 ° C i flera dagar. Vid ännu högre temperaturer, över ca 22° C dör algen. Detta kan förklara varför skräppetare har försvunnit från kusten vissa år eftersom vattentemperaturerna ibland är högre än 22-23 ° C flera dagar varje sommar.

 

Däremot påverkar inte låga vintertemperaturer varken sporofyten eller de små gametofyterna hos skräppetare negativt.  En annan faktor som kan ha en negativ effekt på de mikroskopiska gametofyterna, men även på hur väl befruktningen lyckas och överlevnaden hos de yngsta stadierna av sporofyten, är mängden slam på botten. Genom ökad tillförsel av näringsämnen som lett till algblomning har sedimentationen av partiklar ökat på många hårdbottnar, speciellt i kustnära områden. Detta kan tillsammans med minskad tillgång på ljus och höga temperaturer under sommaren negativt påverka förökning och tillväxt av olika stadier i livscykeln. Ett grumligare vatten med sämre tillgång på ljus kan också minska djuputbredningen hos skräppetare.

Livscykel skräppetare

Livscykel hos skräppetare, Saccharina latissima. Han- och hongametofyterna är mikroskopiska.

 

En hög temperatur på sommaren kan minska tillväxten och slå ut delar av sporofyterna hos skräppetare. Genom att det tar minst två år från groddplanta till att en sporofyt producerar sporer för första gången kan en hög temperatur ett år innebära att hela populationen minskar och det kan ta flera år innan den återhämtat sig.

Read Full Post »

Första advent är det dags för december månads alg och vad kan passa bättre än fingertare som trivs i kallt vatten under 10 0C och korta dagar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Breda, bruna band av det uppdelade bladet vajar i vågorna.

Fingertare är en flerårig brunalg, som sitter fast på botten med rhizoider som liknar klängande rötter. Den har en slät och böjlig flerårig stjälk (stipes) som kan variera i längd mellan 5-30 cm. Tillväxtzonen sitter mellan stjälken och bladet. Ett nytt blad bildas varje år. Det gamla bladet blir mer påväxt av mossdjur, alger och sjöpungar med åldern och slits av med tiden. Fingertare har en komplicerad inre vävnad i det handlika bladet, med bl.a. slemkanaler som avsöndrar stora mängder med slem. Men till skillnad från stortare, Laminaria hyperborea saknar den slemkanaler nere i stjälken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tillväxtzonen på fingertare är precis där blad möter själk. Det vita på bladen är kolonier av mossdjuret Membranipora membranicea.

Fingertare är en vanlig art utmed den svenska västkustens klippstränder och förekommer ner till Öresund, där salthalten sätter gränsen för arten.

Som många stora brunalger hör fingertare hemma i kalla vatten och utbredningsgränsen söderut i Nordsjön sätts av temperaturen. Den temperatur som sätter gränsen för Laminaria digitata är 100C isolinjen på vintern, eftersom den är avgörande för  förökningen. Det är bara när vattentemperaturen blir 10 0C eller lägre på vintern som fingertare kan föröka sig sexuellt.

Utbredning av Laminaria digitata o temperatur

Figuren visar en karta över utbredningen dvs det prickade området av fingertare. Vilken temperatur som sätter den södra utbredningsgränsen mellan oss och Nordamerikas kust skiljer sig. I Europa är det 100C islolinjen på vintern och i Nordamerika är det 190C på sommaren. Det är inte heller bra med för varmt, nämligen.

En medeltemperatur över 190C på sommaren är så hög att både sporofyter och gametofyter dör. Det betyder att om vi här i Sverige får många långa perioder med höga vattentemperaturer på sommaren utmed västkusten kan överlevnaden hos fingertare påverkas negativt. Sporofyten växer till under kortdagsförhållanden dvs under vintern – försommaren och tillväxten av bladet slutar i juni när dagslängden blir över 12 timmar.

Laminaria digitata gametofyt stadier.

De olika mikroskopiska gametofytstadierna hos fingerade och en ung sporofyt.

Både han- och hon gametofyterna är mikroskopiska och består av små grenade celltrådar. Hanplantorna bär encelliga anteridier som innehåller en spermatozoid med två oliklånga cilier. Honplantan har encelliga oogon som innehåller ett ägg. Det befruktade ägget sitter kvar ovanpå det tömda oogonet och utvecklas till en sporofyt.

Som för många arter som är skildkönade finns intrikata mekanismer för att spermatozoider och ägg skall hitta varandra. Hos fingertare t.ex. släpps ägget ut under långdagsförhållanden. Ca 30 min. efter att det mörknat utsöndrar ägget hormonet lamoxiren. Några sekunder efter att hangametofyten exponerats för lamoxirenet släpps spermatozoiderna ut och simmar till ägget som befruktas.

Fingertare har också olika användningsområden eftersom den innehåller rikligt med spårämnen och vitaminer. Den används både som foder till boskap, gödselmedel och inom läkemedels- och livsmedelsindustrin. Genom sin förmåga att svälla användes laminariastift förr i tiden inom veterinärmedicinen för att utvidga sårkanaler då den har en utmärkt förmåga att svälla när den utsätts för fuktighet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frodig fingertare tillsammans med andra alger. Uppe i högra hörnet syns rester av ett gammalt blad som slitits loss. Kan du se vilka andra alger som finns på bilden?

I handeln förekommer fingertare under flera olika namn t.ex. fingertång och kombu breton eller mer allmänt kelp.

Fingertare är också en av de stora brunalger som kan användas som grönsak i olika maträtter. Då ska man ta unga, rena blad utan påväxt, såklart. Lättast är att samla in hela bladet och skölja av det snabbt i sötvatten. Klipp sen upp bladet i lagom stora bitar och torka dem i ugn vid 50-60 grader. Torkad fingertare kan sen sparas i burk eller påse tills det är dags att använda den. Ta fram och blötlägg bitarna i ca 15 minuter  tills de känns mjuka. Fingertare är god att steka, woka eller fritera. Den fungerar även fantastiskt som buljongbas, vilket den ofta används som i det japanska köket. Och blir man akut sugen på salta chips, så kan man istället ta lite torkad fingertare. Men kom ihåg att alla alger innehåller jod, så ät inte för mycket.

Read Full Post »

Månadens alg är smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus, en marin brunalg som förekommer utmed hela den svenska kusten. Den är vanlig som påväxt på blåstång på hösten som jag skrev om nyligen på Tångbloggen. Smalskägg blir extra vanlig i Östersjön där tången alltid växer under vattenytan, jämfört med Västkusten och Atlanten där tången ofta ligger torrlagd vid lågvatten, vilket minskar överlevnaden hos smalskägg. På västkusten växer den istället den ofta på strandpiska, Chordaria flagelliformis och andra alger, mellan 0-5 meters djup.

I Östersjön är den vanlig från Falsterbo till Ålandshav. Den går att hitta i näringsrika miljöer norrut till södra Bottenviken, där salthalten blir för låg för denna marina art. Det makroskopiska sporofytstadiet förekommer från tidig vår till sen höst. Sporerna utvecklas till skildkönade mikroskopiska trådformiga gametofyter under den kalla perioden (0-8 0C). Smalskägg har rörliga han- och hongameter som släpps ut i vattenmassan.  Hongameter producerar ett feromon, finavarrene, som attraherar spermierna. Samma feromon kan också attrahera spermier hos knöltång (Ascophyllum nodosum), men det resulterar inte i någon lyckad befruktning om dessa två arter råkar korsas.

Äldre plantor blir mörkare bruna, tappar håren och kan täcka stora delar av blåstångsplantorna. Smalskäggsplantan kan bli upp till ca 30 cm lång och är fäst med en pytteliten fästskiva mot underlaget.

På den vänstra bilden syns att smalskäggsplantan är fäst på de äldre delarna av blåstången, under flytblåsan som brukar växa till i slutet april början maj.

Såhär års lossnar de gamla plantorna av smalskägg och driver iland. De är en gynnsam miljö för tångmärlor att gömma sig i. Ännu senare på året flyttar tångmärlor och havsgråsuggor djupare ner i algbältet, till rödalgbältet där de inte riskerar infrysning eller riktigt låga temperaturer.

Blev lite inspirerad att skapa något nytt av de stora smalskäggsplantorna som jag hittade inne ibland vassen förra veckan. Resultatet blev ett fat och en liten skål, med många små svagt rosafärgade torkade tångmärlor, några havsgråsuggor och en tångräka. Det grekiska namnet Dictyosiphon känns passande för arten där diktyon betyder nät och siphon betyder rör och även för ett ART- konstverk där små havsdjur fångats i trådarna av smalskägg.

I skålen till vänster ligger en handfull algtabletter. De är kosttillskott och består av Spirulina, blåstång och knöltång. Spirulina är en trådformig cyanobakterie som odlas i många länder och som ofta används som kosttillskott.

Det finns flera projekt som funderar på att producera framtidens ”Take-Away –förpackningar” av bioplast producerad av makroalger. Nedbrytbara förpackningar som kan komposteras när de förbrukats. Vid mitt senaste besök på akvariet på Tjärnö marinbiologiska laboratorium , Göteborgs universitet såg jag några olika skålar, dels en gjord av purpurtång, Porphyra umbilicalis och en av fingertare, Laminaria digitata.


Resultatet av ett examensarbete av Martina Green.

4 Algaebra examensarbete

Martina Green är, som ni kan läsa, designer med inriktning på hållbara förpackningar. Vi gillar såklart namnet på hennes företag: Algaebra, och hoppas att vi snart kan köpa hennes produkter ute i handeln.

Read Full Post »

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Månadens alg, är knorralgen (Cystoclonium purpureum (Hudson) Batters) som tillhör familjen Cystocloniaceae, ordningen Gigartinales. På Tångbloggen har vi tidigare berättat om flera andra alger som också hör till ordningen Gigartinales, bland annat karragentång, Chondrus crispus och kräkel, Furcellaria lumbricalis. Båda dessa arter skördas och används för utvinning av karragenan.  Också knorralgen innehåller en hel del karragenan, med högst innehåll under tillväxtsäsongen på sommaren och lägst under hösten. Den är däremot inte lika lämplig att använda som karragentång eller kräkel eftersom den främst sitter som påväxt på andra stora alger.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I år har det varit gott om knorralg längs västkusten.

När man snorklar kan man ofta se knorralgen, som växer på 1-10 m djup. Det är den största (i längd) rödalgen vi har i Sverige och den kan ge intrycket av en enbuske. Lite samma känsla som Sargassum, fast utan flytblåsorna. Knorralgen blir ca 10- 30 cm hög och är rikt förgrenad. Grenarna är 1-3 mm i diameter och smalnar av mot spetsen. Huvudstammen är grov och sedan är grenarna mycket smalare, vilket är ett bra signalement.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huvudstammen är mycket grövre än grenarna.

 

Knorralgen känns lätt igen där vissa av grenarna slutar i något som liknar en grisknorr eller klänge. Algen har också därför kallats för klängeborst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den karakteristiska grisknorren är en säker karaktär för arten.

Om den växer grunt blir den ofta blekt av solen och är då ljust gul istället för röd. Det kan vara förvirrande, men om du kommer ihåg den grova huvudstammen och kikar efter grisknorrarna i topparna så ser du att det är knorralg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Solblekt knorralg på 1 m djup utanför Släggö, Lysekil. Kan du se knorren?

Arten är vanlig längs Bohusläns kust hela vägen in i Öresund. Gametofyten, utvecklas inne i grenarna och karposporerna syns som uppsvällda lite mörkare partier. På biologispråk brukar de benämnas ”lökformade bulbiller”, och många är de studenter som svettats för att komma ihåg detta på en art-tentamen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tydliga karposporer, eller lökformade bulbiller, i toppen på fertil knorralg i juli

Knorralgens tetrasporangier innehåller tvärdelade tetrasporer, men det behöver man sällan ta fram mikroskopet för , man ser att det är en knorralg ändå.

Optimala temperaturer för tillväxten ligger mellan 8 – 20 0C. Vid höga temperaturer, över 23-25 0C dör algen, enligt en studie av knorralgspopulationer från Helgoland. Den snabbaste tillväxten sker under våren.

Knorralgen är tjusig och enkel att pressa till ditt alg-herbarium.

Read Full Post »

Desmarestia aculeata är en stor och lätt igenkännlig flerårig brunalg. Den kan bli ca 0,3 – 1 m hög och ser ut lite som en enbuske. Den är rikt oregelbundet förgrenad. Huvud- och sidogrenar är ungefär lika tjocka. På våren har perukalgen en stor mängd korta, gula förgrenade hår som gör att den ser lite luddigare ut än på hösten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Perukalg i början av juni ser luddigt gul ut.

Under sommaren försvinner de färgade, några mm långa håren. Då ser perukalgens mörkt bruna grenar taggiga ut.

Desmarestia aculeata Juli

När de gula små håren försvunnit i mitten av sommaren, ser perukalgen mer stel och taggig ut.

Namnet perukalg och kanske det lite mindre smickrande namnet kärringhår är passande. När du hittar en stor lossryckt alg på stranden skulle den kunna passa utmärkt som peruk vid någon höstfest i november.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Perukalgens komplexa struktur är ett populärt tillhåll för många små kräftdjur. Här kan den nyfikna hitta mycket spännande.

Desmarestia aculeata växer på ca 5 – 20 meters djup på klippor, stenar, stora block och större skal. Perukalgen är flerårig. Arten är vanlig längs hela Bohusläns kust och förekommer mer sparsamt vid Hallands kust. Precis som för andra marina arter sätts utbredningsgränsen av låga salthalter, speciellt vid förökningen. Desmarestia aculeata är fertil under sommar och höst. Livscykeln är heteromorf, som för de stora kelp arterna, t.ex. Laminaria. Det stora buskformade stadiet är sporofyten, på vars yta de små sporganierna utvecklas. Ur dessa släpps sporer ut i vattnet, som sedan fäster sig på botten och bildar det sexuella stadiet; gametofyten. Gametofytstadierna är mikroskopiska, med skilda han- och hongametofyter. De är så yttepytte små att de sällan hittas i naturen. Optimal temperatur för tillväxt av både han- och hongametofyter är ca 220C och för sporofyten lite lägre, ca.16 -200C. Så efter en varm sommar, som vi haft i år, kommer vi kanske se en ökad mängd Desmarestia aculeata i vår, eftersom de borde haft en riktigt bra tillväxt. Det ska bli spännande att se.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Den oregelbundna greningen och ”taggigheten” gör Desmarestia aculeata lätt att känna igen, även när den spolats upp på stranden. Finns den i DITT herbarium än?

Read Full Post »

Murkelalg (Leathesia marina (Lyngb.) Decne) är en brunalg. Den har fått sitt svenska namn för att sporofytstadiet lite liknar en stenmurkla. Den har också kallats för Leathesia difformis, eftersom formen är som en lite oregelbundet veckad gulbrun slemklump. Murkelalgen är en marin art som det latinska namnet marina avslöjar.

1 Murkelalg växer på havsris 20180602.png

Bilden ovanför visar murkelalg fastsittande på havsris (Ahnfeltia plicata) från Saltö, på västkusten, nära Strömstad. En annan art som du också kan hitta murkelalgen växande på är korallalg (Corallina officinalis). På västkusten blir murkelalgen ca 4-5 cm stor. I norra Egentliga Östersjön begränsas den av den låga salthalten och klumparna blir bara några millimeter stora.

För fem år sedan, 2013 hittade vi stora mängder av murkelalger i strandzonen vid Hoburgen på Gotland i slutet av juli. De inre delarna av bålen består av stora celler. Detta gör att de 1-2 cm stora klumparna lätt går att trycka sönder mellan fingrarna. Det är också det som bidrar till att de flyter och kan samlas i strandzonen. På fotot nedanför syns också den fintrådiga rödalgen släke (Ceramium spp.), grönslick (Cladophora spp), och ruttnande alger täckta med svavelbakterier. Det luktade mycket illa när jag gick runt bland algerna för att samla murkelalger. Där syns också små döda tångmärlor, av släktet Gammarus spp.

2 vHoburgMurkelalg2013juli

Murkelalgen är ettårig och har en typisk livscykel med sporofytgeneration som börjar växa till på våren från det mikroskopiska trådformiga gametofytstadiet. Till en början är bålen hos det makroskopiska  sporofytstadiet kompakt och nästan klotrund och sen blir den ihålig och slemfylld. Det yttre skiktet består av små korta assimilationstrådar (2-4 celler i rad) och uni- och plurilokulära sporangier.

3 Livscykel Leathesia marina

Det makroskopiska sporofytstadiet av murkelalgen kan vara mycket vanligt vissa år medan andra år får man leta efter dem. Då finns det fortfarande många mikroskopiska gametofyter fast vi inte ser dem där de sitter på någon stjälk av borstnate, skruvnating eller kransalg, som är det vanliga stället för murkelalgen i Östersjön istället för på rödalger som på växtkusten. Gametofytstadiet klarar att överleva länge vid låga temperaturer och lite ljus och har sin optimala tillväxttemperatur vid ca 8 0C. Sporofytstadiet optimala tillväxttemperatur är ca 24 0C.

Så därför skulle jag förvänta mig att hitta massor med sporofyter i det varma vattnet i de grunda vikarna runt Askö. Men istället för murkelalger har det varit massförökning av olika cyanobakterier på blad och stjälkar av skruvnating (Ruppia cirrhosa) i de närmaste vikarna. I alla fall i de grunda miljöerna runt Askölaboratoriet, som är några av mina personliga favoritlokaler.

1 Rivularia biasolettiana o Gloeotrichia natans?

Fotot visar på centimeterstora bruna cyanobakterier, troligen Gloeotrichia natans, som lätt kan förväxlas med murkelalgen. Tångbloggen har beskrivit dem och de små mörkt gröna hårda kulorna av en Rivularia art i föregående inlägg.

Så hur kommer det att bli nästa år? Svårt att förutspå. Sitter det en massa små mikroskopiska gametofyter av murkelalg och väntar på optimala tillväxtförhållanden eller blir det någon annan art som växer till i viken? Det enda sättet är att vänta och se och kanske ha några speciella platser som man följer år från år.

Har du en sådan speciell plats? Hör gärna av dig till oss på Tångbloggen och berätta om du ser några spännande förändringar.

Svårt att skilja på alla grönsaker i vattnet? Ladda ner appen Livet i havet och bli en fena på att identifiera Östersjöns unika djur, växter och alger.

 

Read Full Post »

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Read Full Post »

Maj månad 2018 slog värmerekord! Senast maj var lika varm var 1977. Värmen får inte bara växter på land att blomma tidigare utan tillväxten hos alger startar också tidigare. Så vad kan vara lämpligare som månadens alg för juni än en art som är gyllengul som solen och heter gullsudare (Halosiphon tomentosus). Det är en typisk vår – försommar art som går att hitta från mars – juni utmed svenska västkusten och in i Östersjöns bräckta vatten ända till Södra Kvarken där den blir allt mer ovanlig.

 

Den liknar sudare (Chorda filum) men kännetecknas av de långa ogrenade färgade håren som står lite snett uppåtriktade och klär in hela den långa ca 3 mm tjocka tråden utom längst ner. Det latinska artnamnet ”tomentosus” betyder hårig vilket är ett utmärkt namn för arten.Bålen blir ca 0,5 m lång i Östersjöns bräckta vatten men som många marina arter kan den bli längre saltare vatten. Trådarna sitter ofta några stycken tillsammans från en liten rund fästskiva.

Den växer på lite mer vågexponerade klippor och på t.ex. blåmusselskal ner till ca 5-6 meter max ca 12 meters djup. I slutet på växtsäsongen när den tappar sina färgade hår kan den förväxlas med sudare som också tappar sina i början av säsongen ofärgade vita hår.

Gullsudare har två olika livsstadier precis som sudare, där sporofyten är det stora synliga stadiet och det könliga stadiet är mikroskopiskt. På tråden sitter bruna assimilationstrådar/hår, korta ljusa parafyser och små enrummiga mörka sporangier.

Det könliga stadiet, gametofyten består av några celler som bildar en mikroskopisk tråd. Detta stadium finns under resten av året färdigt så att det nästa år från de flerrummiga gametangierna kan växa ut nya gullsudare. Om denna extremt varma vår är gynnsam för gullsudare får vi vänta på att veta till nästa år. Då måste både förökningen av gametofyter bli hög, överlevnaden god och förhållandena för tillväxten hos sporofyten nästa vår vara gynnsam.

Rapportera gärna på Artportalen var du hittar gullsudare utmed kusten.

Read Full Post »

Karragenalg, Chondrus cripsus, på svenska även kallad karragentång eller brosktång, är en rödalg i ordningen Gigartinales. Namnet ger en beskrivning av utseendet där det grekiska ordet Chondros betyder korn, saltkorn eller brosk och crispus är latin och betyder krusad, ojämn eller snurrad.

1Platta Chondrus sågtång

Bilden visar en kakelplatta med en större sågtångsplanta och flera små karragenalger som etablerade sig på plattan för ett drygt år sedan.

På engelska kallas den Irish moss och det är en vanligt förekommande art utmed Atlantkusten, både i Europa och Nordamerika. Det går att hitta den en bit in i Öresund men sen blir salthalten för låg för att den skall kunna föröka sig.

5Karragenalger till kok

Bålen är gaffelförgrenad och kan bli ca 15 cm hög och känns läder- eller broskartad. Färgen varierar från mörkt lila, purpurröd, ända åt grön till nästan helt vit om den har blekts av solen. Under ytan kan den lysa blått i topparna på grenarna. Det är ett lager med speciella celler som reflekterar ljuset. Det kallas iridiscens. Plantan har smala platta grenar. Karragenalgen växer på klippor och stenar och kan även förekomma i större hällkar med bra förbindelse till havet utanför. Den växer under större brunalger som knöltång, Ascophyllum nodosum och sågtång, Fucus serratus.

2Chondrys livscykel

Chondrus crispus livscykel liknar många andra rödalgers med olika stadier: det sexuella haploida gametofytstadiet, det asexsuella diploida sporofytstadiet och karposporofyten, som bildas på den honliga gametofyten efter befruktningen. De manliga och honliga gametofyterna producerar gameter som smälter samman för att bilda en diploid karposporofyt, vilken i sin tur bildar karposporer, som utvecklas i sporofyten. Sporofyten genomgår sedan meios för att producera haploida tetrasporer, d.v.s. fyra sporer som sitter tillsammans och som utvecklas till gametofyter.

3Chondrus karposporofyt

Gametofyt, med karposporangier (mörka lite upphöjda fläckar) i topparna.

De olika stadierna gametofyt och sporofyt är svåra att skilja åt i fält om de inte är mogna och har sporer eller karposporangier. Ett tecken är att gametofyter brukar ofta iridisera i blått under ytan.

4Chondrus iriserar i blått

Svårfångat på bild, men det blåa är iridiserande toppar på karragenalg.

Karragenalgens huvudsakliga beståndsdel är en polysackarid, karragenan, som utgör 55% av vikten. Vidare innehåller den nästan 10% protein och är även rik på jod och svavel. När den kokas bildas ett gelé. Detta har gjort Chondrus crispus till en viktig källa av karragenan, som vanligen används som förtjockningsmedel (konsistensgivare), och stabilisator i många mjölkprodukter som glass och andra livsmedel. I Europa anges det som E407 eller E407b i innehållsförteckningar. Karragen används faktiskt även som klarningsmedel vid tillverkning av öl. Karragen används också för att kunna blanda olika vätskor (emulgeringsmedel), i t.ex. färger, kosmetika och läkemedel.

Så du äter troligen en massa alger och speciellt från Chondrus crispus utan att tänka på det. I Irland och delar av Skottland kokar man Chondus crispus i mjölk som sen späds innan socker och olika smakämnen tillsätts, t.ex. vanlig eller kanel eller whisky. Resultatet blir ett gelé som liknar pannacotta.

Recept på att göra din egen karragengelé:

Blötlägg 1,5 dl torkad karragenalg i ca 30 min. eller använd den direkt när du plockat den. Häll upp 1 liter mjölk i en kastrull. Lägg algerna i på en bit tunt bomullstyg och knyt ihop  med en knut eller med en bomullstråd så att du får ett litet paket. Stoppa paketet med alger i mjölken och låt det sjuda i 30 -40 minuter. Pressa ut gelén ur påsen genom att trycka då och då med en sked mot sidan på kastrullen. Rör om och kolla att det inte pöser över.  När det är klart kan du smaksätta med frukt, t.ex. hallon eller jordgubbar, lite honung och en nya salt. Kanske gillar du vanilj  eller kanel. Fritt fram att prova. Vispa ihop blandningen ordentligt och häll upp i små formar eller ett vackert glas. Ställ dem kallt i kylen så att de stelnar över natten. Dekorera med mer frukt och vispgrädde.

Read Full Post »

Older Posts »