Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘karposporer’

Resan går vidare och nu hamnar vi ganska nära vår svenska kust i Danmark och utmed kusten till Helgoland. Februari månads alg är Mastocarpus stellatus är en flerårig, rödalg som liknar karragenalg, Chondrus crispus till utseendet. Eftersom karragenalg har kallats för ”irish moss” på engelska har Mastocarpus stellatus kallats för ” falsk irländsk mossa” eller ”karragenmossa”.  Inget av dessa namn är bra, bland annat för att den inte är en mossa utan en rödalg. Arten förekommer i danska vatten och har hittats i Kattegatt på många platser. Den har rapporterats i Århus 1915, Hirshals 1972 och i Fredrikshamn 1992 och 2008 hittades den på Läsö, i Västerö hamn.  Ännu finns inga rapporter från svenska vatten men det är ju inte så långt för plantor att sprida sig tvärs över till svenska kusten. Så det är kanske dags att komma på ett svenskt namn? På danska heter den vortetang så ett förslag skulle kunna vara vårtalg på svenska. Kanske något för Algkommittén att ta tag i?

Mastocarpus stellatus är fäst mot botten med en liten rund fästplatta och från denna växer det ut grenar som en liten buske. Bålen, eller bladen, hos Mastocarpus stellatus är lätt böjda vilket skiljer den från karragenalgen Chondrus crispus som har platta blad. Grenarna bli ca 10-20 cm långa, känns broskaktiga och är gaffelförgrenade. Färgen kan variera mellan nästan svart, rödbrunt, lila eller grönaktigt, beroende på ljusförhållandena på växtplatsen. Grenarna är uppbyggda av tjockväggiga trådar i märgen och barken består att tätt packade radiära rader med celler.

Bilden är från Danmarks havsalger, och visar ett tvärsnitt nära basen på stjälken. Bladet är tydligt böjt hela vägen från basen.

Mastocarpus stellatus har en ovanligt komplicerad livscykel, eller rättare sagt två livscykler. I den ena sker en direkt utveckling från karposporer som växer till nya alger, dvs de är genetiskt identiskt lika algen som bildade karposporerna. Den andra, sexuella livscykeln är heteromorf med en skorpformad diploid tetrasporofyt och bladformiga gametofyter som kan vara en- eller samkönade.

Typiskt för gametofytstadiet hos Mastocarpus stellatus är att det på bladen sitter en massa små knölar. Dessa innehåller förökningscellerna. När de är mogna kan de upprättstående förökningsdelarna på honplantorna bli upp till 1 mm i diameter och ca 1 cm långa, medan de helt saknas hos hanplantorna. Hanplantor är dessutom ovanliga.

Tetrasporofyten förekommer som en liten lila-svartfärgad skorpa som kallas för Petrocelis-fasen och växter på stenar och klippor. Tidigare trodde man att detta var en egen art och den kallades för Petrocelis cruenta. Tetrasporofyt-stadiet har inte hittats i danska vatten.

Mastocarpus stellatus tillsammans med Chondrus crispus växer runt grönalgen Ulva sp. och inramas av sågtång Fucus serratus. Det går att urskilja de knottriga förökningscelelrna hos hongametofyterna av Mastocarpus stellatus till höger i bilden.

Mastocarpus stellatus förekommer högre upp i zoneringen än karragenalgen Chondrus crispus beroende på att den tål lägre temperaturer. Den klarar att bli infryst under lågvattenperioder på vintern, vilket är en konkurrensfördel jämfört med karragenalg som inte klarar så låga temperaturer. Mastocarpus stellatus kan samexitstera med karragenalg i kalla havsområden eftersom den tål låga temperaturer och minusgrader bättre. Arten förekommer utmed kusten i England, Irland, Island, Färöarna och också utmed kusten i norra Ryssland över till Kanada. Däremot blir den ovanlig söder om Cape Cod på USA´s Atlantkust där vattnet blir varmare och konkurrensen med karragenalg större.

Skörden av Mastocarpus stellatus och karragenalg har uppskattats till ca 100 ton per år på Irland. När det gäller Mastocarpus stellatus är det i första hand gametofytstadiet som skördas för sitt innehåll av karragenan. Livsmedels- och läkemedelsindustrin använder karragenan som förtjockningsmedel och för sina antikoagulerande och antioxidant-egenskaper. Det pågår också försök med att framställa ett plastliknande material ur Mastocarpus stellatus som skulle kunna bli ett hållbart, biologiskt nedbrytbart alternativ till plast som både kan ätas och användas vid konservering av livsmedel.

Read Full Post »

Valet för oktober månads alg föll på violettslick, Polysiphonia fibrillosa dels för att den är en sensommar och höst art och dels för den vackra färgen som skiftar i purpurrött till brunröd.

Algen är en fint förgrenad och blir ca 15 – 20 cm hög. Har den blekts av solen blir den halmgul till färgen. Violettslick är en annuell art, men den kan övervintra. I vattnet ser violettslick ut som ett tunt moln i skiftande i rött.

1. Violettslick 20170927

På badstegen på Räfsnäs, Rådmansö hittade jag flera exemplar som satt på de olika steg. Tursamt nog städas de inte bort så även en liten tångruska har vuxit här under flera års tid. Plockar du upp violettslick faller den samman.

2 Violettslick höst

Bilden visar hur den ser ut på lite närmare håll när den ligger i lite vatten på en tallrik. De upprättstående cylindriska grenarna är själva grenade. Violettslick är fäst mot botten med en liten rund fästplatta. Grenarna består av en central axel av celler som är omgiven av fyra pericentralceller.

3 tvärsnitt violettslick

Målningen visar en celltråd i tvärsnitt. Den har huvudsakligen barkceller i de nedre delarna av tofsen vilket gör att den nedre delen av grenarna är lite mörkare i färgen.

4 trichoblast violettslick

Violettslick har många trichoblaster, d.v.s. färglösa hårliknade bildningar i toppen på grenarna. Även om de gaffelförgrenade ”håren” är färglösa bidrar de till det mjukt luddiga utseendet hos algen.

Violettslick är diok och sporofytgenerationen ser lika dan ut som gametofytgenerationen, som har skilda hon- och hanindivid. Hongametofyten med sina runda cystocarp är ofta lite större än hangametofyten. Hos hanindividen sitter spermatangia sitter nära toppen på grenarna. På fertila honindivid syns cystocarpen som små mörka prickar. För att se mer detaljer behövs ett mikroskop. Tetrasporangierna sitter i en rad nära toppen på tetrasporofyten.

5 karposporangium Violettslick

Målningen visar ett moget karposporangium. Inne i karposporangiet syns några mörkare röda carposporer.

Violettslick är vanlig på klippor från strax under vattenlinjen (0,5 m) ner till 15 meter men den kan också växa påväxt på andra alger. Den kan också förekomma lösliggande, t.ex. på sandbottnar i ytterskärgården. Arten har en bred spridning i Europa, runt England utmed Frankrikes kuster och norrut till svenska kusten, in i Östersjön till Ålands Hav och utmed Norges kuster. Den har också hittats upp till Kronören, i norra Bottenhavet och till Norra Kvarken i Finland. Även om det börjar bli lite kallt i vattnet går det fortfarande att hitta violettslick.

 

Read Full Post »