Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ryssland’

Resan går vidare och nu hamnar vi ganska nära vår svenska kust i Danmark och utmed kusten till Helgoland. Februari månads alg är Mastocarpus stellatus är en flerårig, rödalg som liknar karragenalg, Chondrus crispus till utseendet. Eftersom karragenalg har kallats för ”irish moss” på engelska har Mastocarpus stellatus kallats för ” falsk irländsk mossa” eller ”karragenmossa”.  Inget av dessa namn är bra, bland annat för att den inte är en mossa utan en rödalg. Arten förekommer i danska vatten och har hittats i Kattegatt på många platser. Den har rapporterats i Århus 1915, Hirshals 1972 och i Fredrikshamn 1992 och 2008 hittades den på Läsö, i Västerö hamn.  Ännu finns inga rapporter från svenska vatten men det är ju inte så långt för plantor att sprida sig tvärs över till svenska kusten. Så det är kanske dags att komma på ett svenskt namn? På danska heter den vortetang så ett förslag skulle kunna vara vårtalg på svenska. Kanske något för Algkommittén att ta tag i?

Mastocarpus stellatus är fäst mot botten med en liten rund fästplatta och från denna växer det ut grenar som en liten buske. Bålen, eller bladen, hos Mastocarpus stellatus är lätt böjda vilket skiljer den från karragenalgen Chondrus crispus som har platta blad. Grenarna bli ca 10-20 cm långa, känns broskaktiga och är gaffelförgrenade. Färgen kan variera mellan nästan svart, rödbrunt, lila eller grönaktigt, beroende på ljusförhållandena på växtplatsen. Grenarna är uppbyggda av tjockväggiga trådar i märgen och barken består att tätt packade radiära rader med celler.

Bilden är från Danmarks havsalger, och visar ett tvärsnitt nära basen på stjälken. Bladet är tydligt böjt hela vägen från basen.

Mastocarpus stellatus har en ovanligt komplicerad livscykel, eller rättare sagt två livscykler. I den ena sker en direkt utveckling från karposporer som växer till nya alger, dvs de är genetiskt identiskt lika algen som bildade karposporerna. Den andra, sexuella livscykeln är heteromorf med en skorpformad diploid tetrasporofyt och bladformiga gametofyter som kan vara en- eller samkönade.

Typiskt för gametofytstadiet hos Mastocarpus stellatus är att det på bladen sitter en massa små knölar. Dessa innehåller förökningscellerna. När de är mogna kan de upprättstående förökningsdelarna på honplantorna bli upp till 1 mm i diameter och ca 1 cm långa, medan de helt saknas hos hanplantorna. Hanplantor är dessutom ovanliga.

Tetrasporofyten förekommer som en liten lila-svartfärgad skorpa som kallas för Petrocelis-fasen och växter på stenar och klippor. Tidigare trodde man att detta var en egen art och den kallades för Petrocelis cruenta. Tetrasporofyt-stadiet har inte hittats i danska vatten.

Mastocarpus stellatus tillsammans med Chondrus crispus växer runt grönalgen Ulva sp. och inramas av sågtång Fucus serratus. Det går att urskilja de knottriga förökningscelelrna hos hongametofyterna av Mastocarpus stellatus till höger i bilden.

Mastocarpus stellatus förekommer högre upp i zoneringen än karragenalgen Chondrus crispus beroende på att den tål lägre temperaturer. Den klarar att bli infryst under lågvattenperioder på vintern, vilket är en konkurrensfördel jämfört med karragenalg som inte klarar så låga temperaturer. Mastocarpus stellatus kan samexitstera med karragenalg i kalla havsområden eftersom den tål låga temperaturer och minusgrader bättre. Arten förekommer utmed kusten i England, Irland, Island, Färöarna och också utmed kusten i norra Ryssland över till Kanada. Däremot blir den ovanlig söder om Cape Cod på USA´s Atlantkust där vattnet blir varmare och konkurrensen med karragenalg större.

Skörden av Mastocarpus stellatus och karragenalg har uppskattats till ca 100 ton per år på Irland. När det gäller Mastocarpus stellatus är det i första hand gametofytstadiet som skördas för sitt innehåll av karragenan. Livsmedels- och läkemedelsindustrin använder karragenan som förtjockningsmedel och för sina antikoagulerande och antioxidant-egenskaper. Det pågår också försök med att framställa ett plastliknande material ur Mastocarpus stellatus som skulle kunna bli ett hållbart, biologiskt nedbrytbart alternativ till plast som både kan ätas och användas vid konservering av livsmedel.

Read Full Post »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »