Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Meios’

Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.

Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.

Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.

I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.

En art med haplontisk livscykel är grönalgen klykalg (Codium fragilis)

Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.

Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!

Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.

Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft

Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.

Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.

Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.

Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.

Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!

Read Full Post »

Under 2023 kommer vi på Tångbloggen att ge oss ut på resor runt världens alla hav. Vår serie Månadens alg kommer under 2023 därför att bli en kavalkad av makroalger från hela planeten. Det blir fullt med spännande namn, fascinerande livscykler, intressant biologi och ekologi. Många av arterna kommer att vara något som du kan leta efter på stranden eller när du snorklar eller dyker på din resa i något tropiskt eller tempererat hav. Ibland blir det arter som vi själva hittat och fotograferat. Ibland kommer vi att berätta om arter som vi skulle vilja få se på riktigt. Årets första resa börjar i Medelhavet, närmare bestämt i Adriatiska havet.

Det finns totalt åtta arter inom släktet Acetabularia. Acetabularia acetabulum (eller A. mediterranea) är den art som förekommer i Medelhavet. Övriga förekommer i varmare hav.

Acetabularia hör till ett gammalt släkte och finns kvar som fossil ifrån tiden när dinosaurierna levde. Att de bevarats som fossil beror på cellväggarnas innehåll av kalk, vilket gjort att de lämnat avtryck i kalkstens- eller sedimentlagren.

Acetabularia fick sitt svenska namn najadbägare 2003 av Naturhistoriska Riksmuseet som introducerade namnet för första gången. Najadbägare bildar kolonier på stenar och klippor i grunda skyddade vikar och laguner innanför korallrevet på några meters djup. De är lätta att känna igen där de sitter i små klungor av parasoller, även när de ligger uppspolade och torra på stranden. Känns inte som det finns så mycket näring i de små algerna, men både sjöborrar och fiskar äter faktiskt najadbägare. Kanske är det just för att de innehåller kalk, vilket sjöborrarna behöver till sitt skal?

Ett av mina egna tydliga minnen är från en resa till ön Korfu, Grekland 2016. Korfu ligger mellan Adriatiska havet och Joniska havet. Där på stranden hittade jag en massa torkade najadbägare som blekts av solen.

Det unika med najadbägare är att de består av en enda cell och ändå kan de bli flera centimeter stora. Den enda cellen är indelad i tre delar. Den nedersta delen fäster algen mot underlaget med små korta utskott, (rhizoider) och där finns även cellkärnan. Den mellersta delen består av en tunn upprättstående stjälk som avslutas med en skålformig bildning, som liknar ett parasoll. På stjälken sitter kransar med tunna hår.

Storleken på cellen och att cellkärnan sitter i nedre ändan av stjälken har gjort släktet till ett utmärkt försöksmaterial för att undersöka cellkärnans interaktion med resten av cellen. Najadbägare är lätta att odla och kan överleva utan sin cellkärna i flera månader. Det går också att ympa in celldelar från en annan individ och få delarna att växa ihop. Inte nog med detta. Om stjälken skärs av kan det växa ut ett nytt parasoll! Och omvänt från toppen växer det ut en ny bas, även om denna individ blir kortlivad. Antagligen för att den saknar kärna.

Den sexuella förökningen är också speciell. Först genomgår den enda (diploida) kärnan flera mitotiska delningar som sedan genomgår meios. De vandrar (förflyttas) sedan upp till parasollet/hatten. Där frigörs de som cystor. När cystorna i sin tur öppnar sig, frigörs rörliga, haploida könsceller. När könsceller från olika plantor träffar på varandra smälter de samman och bildar en diploid zygot som fäster vid botten och en ny individ utvecklas. Najadbägare har också asexuell förökning. Den sker genom att mobila (diploida) zoosporer frigörs, fäster sig på botten och utvecklas till nya individer. Hos vissa arter vandrar kloroplasterna under dygnet från parasollet/hatten till fästet i skymningen och tillbaka till hatten i gryningen. En möjlig förklaring kan vara att eftersom den är kapabel att bilda en ny hatt om den t.ex. äts upp/tas bort kan det vara adaptiv process som bevarar resurser. Vilken fantastiskt avancerad alg detta är!

Read Full Post »

Rödalgen japantofs, Bonnemaisonia hamifera, har en livscykel som väl får anses typisk för rödalger.

En typisk livscykel hos många rödalger, illustrerad av L. Kautsky.

Teckningen visar hur en typisk livscykel hos rödalger ser ut. Arten växlar mellan sporofytstadiet till han- och hongametofyt. På hongametofyten bildas karposporofyten som släpper ut karposporer, dessa bildar i sin tur nya sporofyter. Cirkeln är sluten. Hos oss i Sverige finns arten på västkusten. Här sker spridningen med fragment av sporofyten som sprider sig vegetativt, så det verkar som miljön för sexuell förökning inte är optimal. För vi hittar sällan några gametofyter av japantofs. Istället är finns det gott om tetrasporofyten, som växer som ett rött ludd på andra större alger. När jag började bli intresserad och lärde mig namn på alger kallades den för Trailliella intricata eftersom man länge antog att det var en egen art.

Den makroskopiska gametofyten ser helt annorlunda ut. Den är fjäderförgrenad, brunröd och lite tillplattad. Huvudaxeln är ca 1 mm bred och plantan kan bli 5-20 cm hög. Det utmärkande för den är att den kan vara fäst vid olika större alger med krokliknande modifierade grenar.

Förstoring av arttypisk ”krok” på japantofsens gametofyt.

De krokliknande grenarna har gett algen sitt namn på engelska, ”Hook Weed”, eller ”krogalge” i Danmark. Den närbesläktade arten sparrisalg, Bonnemaisonia asparagoides, saknar de karakteristiska krokformade krokar som är typiska kännetecken hos japantofs.

Gametofyten förekommer från mars-juni medan tetrasporofyten, ”Trailliella-fasen” den röda luddtotten, förekommer året runt även om den är vanligast under höst – vinter (oktober-mars). Tetrasporofyten bildar täta, mycket fint förgrenade bomullsliknande tofsar som blir ca 2,5 cm i diameter.

Tetrasporofyten hos japantofs är lätt att känna igen under förstoring i lupp eller mikroskop på de små färglösa körtelcellerna som sitter i kanten av de större cellerna med pigment.

Körtelcellerna innehåller jod, och fungerar som försvar mot betare. Som en liten illasmakande karamell.

Detta är en av många främmande arter som funnits länge i våra svenska kustvatten på västkusten. Den kommer ursprungligen från västra Stilla Havet och de första exemplaren i Europa hittades i slutet av 1800-talet. Först hittades tetrasporofyten på brittiska öarna 1890, växande på korallalg (Corallina officinalis) och de första gametofyterna hittades bara några år senare, 1893 på Isle of Wight. I Skandinavien gjordes de första fynden av gametofyter i Limfjorden 1901. Nu förekommer japantofs gametofyter på Helgoland utanför tyska kusten och i Norge. Ett fynd har även rapporterats från Hallands Väderö enligt Danmarks Havsalger.

Read Full Post »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Havssallat, Ulva fenestrata (tidigare kallad Ulva lactuca, dvs. ”sallad”) är en tunn, platt bladformig grönalg som är två celler tjock och sitter fast på underlaget med ett litet skivformat fäste. Kanten är ofta lite söndersliten. Namnet fenestrata (fönster) har den fått för att det kan bildas hål i bladet, som små ”fönster”.  Havsallatsbladen blir ca 10-30 cmstora. Havssallat växer på stenar eller ibland som epifyt på andra alger. Det är en av våra vanligaste grönalger. Färgen är klart grön till mörkgrön. Det finns andra Ulva-arter som liknar havssallat och de kan vara svåra att skilja från varandra. Arten strutsallat till exempel, är sladdrigare eftersom de består endast av ett cellskikt. I jämförelse med den är havssallat fastare, eftersom den är uppbyggd av två sammanvuxna cellskikt.

Den klart gröna havssalladen lyser upp tångbältet. Här sitter den på sten tillsammans med rosa skorplav.

Havssallat förekommer över hela världen: Europa, Nordamerika (väst- och östkusten), Centralamerika, Karibiska öarna, Sydamerika, Afrika, Indiska oceanöarna, Sydvästra Asien, Kina, Stillahavsöarna, Australien och Nya Zeeland.

Ulva fenestrata är mycket vanligt att finna på stenar och på andra alger runt de brittiska öarna, Frankrikes kust och Nederländerna. Utmed franska kusten i Bretagne, där vattnet har höga halter av nitrat från jordbruket. Det har lett till ”makroalgsblomningar”, dvs kraftig tillväxt av havssallat som när de spolas iland och bryts ner producerar metan, svavelväte och andra gaser. Det är en marin alg och det finns rapporter om lösliggande bestånd på grunda bottnar i södra Östersjön. Längre in i Östersjön är det den liknande arten Monostroma baltica Östersjösallat, som vi oftast hittar.

 
En isomorf livscykel betyder att sporofyten ser likadan ut som gametofyterna.

Livscykeln är typisk för många grönalger. Sporofyter och gametofyter ser morfologiskt likadana ut. Bladet eller bålen blir gulaktig och går lätt sönder i kanten när svärmsporerna släpps. Den diploida vuxna algen producerar haploida zoosporer via meios. Dessa zoosporer faller ner till botten och fäster sig på stenar, skal eller andra alger. Från dessa växer det ut haploida manliga eller kvinnliga individer som utseendemässigt helt liknar de diploida plantorna. När de haploida vuxit till sig släpper de ut könsceller som möts i vattnet, befruktas och bildar en zygot. Den gror sedan ut och producerar det diploida bladet hos havssallat.

Havssallat är rik på järn och kalcium och används lokalt i Skottland i soppor och till sallader. Nu testas den och andra arter av släktet Ulva i olika rätter av kända kockar, t.ex. är det gott att torka eller fritera rörhinna, Ulva intestinalis. 

Ibland kan den nästan se ut som om havssallat är en knallgrön plastpåse som fastnat bland tången.

Read Full Post »