Tiden går och arbetet med att allt algmaterial som samlades in i somras går framåt. Snart är allt material som vi samlade in under Expedition Alg 2023 klart att lägga in i Naturhistoriska museets samlingar. Här ser vi några exempel på hur snyggt det ser ut när Mia har gjort iordning tydliga etiketter som anger vilken art det är, vem som bestämt den, var den samlats in (t.ex. Släggö, Bohuslän) och djupet (m). Det kommer också att finnas extra ark med arter som går att låna ut till andra museer och forskare. Extra roligt är att det nu finns flera av våra nya arter som kommit in i svenska vatten dokumenterade i samlingarna. Till exempel sargassosnärja, Sargassum muticumoch klykalg, Codium fragile.
Just nu är det lite mörkt och grått men snart kommer våren igen. Då blir det dags att fundera på om det blir en Expedition Alg 2024. Vart skall vi åka och leta efter fler arter? Har ni några förslag?
Som många av de alger vi presenterat i Tångbloggens julkalender 2023 blir julgransalgen vacker som en tavla när den är pressad. Vi vill gärna inspirera till att många av våra läsare samlar och pressar alger under 2023. Och rapporterar in fynden, även alla vanliga arter, till Artportalen.
Vi behöver få alla obserationer. Inte bara ovanliga, sällsynta arter eller nykomna främmande arter. Och om du hittar och pressar en riktigt vacker alg kan det bli en nyårshälsning eller ett födelsedagskort till någon vän.
Vi vill passa på att önska alla våra läsare en vilsam och God Helg!
Idag togs beslut om att sätta upp 22 nya invasiva arter på listan för invsiva arter inom EU. Enligt Maria Widemo, enhetschef på Naturvårdsverket, är bättre att arbeta förebyggande. Med detta menas att se till att arterna inte tar sig hit och att eventuella problem kan förhindras innan de blir problem, som ofta blir dyra att lösa. Det finns flera arter av landlevande växter, som här på bilden syrenslide och japansk träddödare, som vi har i våra trädgårdar och som nu finns med på listan. I och med detta kan vi komma att sätta in åtgärder för att förhindra att dessa sprids i Sverige.
Från MorgonTV i SVT där Maria Widebom berättar om EU-förteckningen över invasiva arter.
Av dessa arter är det 10 stycken som lever i vattnet. En är en marin brunalgsart, asiatisk klynnebändel, Rugulopteryx okamurae, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Det finns inte mycket uppgifter att hitta på Havs- och vattenmyndighetens hemsida om arten. Inte heller på Artportalen. Det beror på att den inte finns i Sverige…ännu. Så för den som är intresserad av att få veta mer om denna art, som har invaderat och skapat stora problem i bland annat Medelhavet, finns självklart ett inlägg här på Tångbloggen om dess förekomst och spridning. Den liknar arten klynnebändel, Dictyota dichotoma, en sällsynt art som förekommer på svenska västkusten, och det var många år sedan jag såg den senast.
Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.
Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.
Grateloupiaturuturu, Devil´s tongue weed
Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.
Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.
Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.
Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.
Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.
När det var dags att ta upp båten för hösten visade det sig att det satt både en massa havstulpaner och musslor på skrovet. Samma mussla fanns även på badstegen. Musslan likande blåmussla, men den var lite randig om man tittade noga.
Här kollas badstegen efter vad som etablerat sig på stegen under sommaren. Vad är det för konstig mussla?
Vad kunde det vara för en art? Var det blåmusslor som satt inklämda mellan havstulpanerna eller någon annan art av mussla? Eller var det kanske zebramussla, Dreissena polymorpha – den har ju ett zick-zack mönster på skalet?
Det är nästan mer trekantiga brackvattensmusslor än havstulpaner på stegens undersida.
Det tog ett litet tag att göra artbestämningen, tills jag kom ihåg att vi från Tångbloggen var med om att hitta de första exemplaren av den trekantiga brackvattensmusslan, Mytilopsis leucophaeata. Det var på våren 2011, när vi var inne i de torrlagda kylvattenstunnlarna i Forsmark och letade efter musslor som växte där på väggarna. Innan dess hade arten hittats i ett kraftverk i Finland. Just utsläpp av varmt vatten är en extra gynnsam miljö för den trekantiga brackvattensmusslans tillväxt, överlevnad och reproduktion. Till exempel i Forsmarks uppvärmda dammar var tätheterna höga, med tusentals individer per kvadratmeter.
Och fjärdarna utanför kylvattenutsläpp är utmärkta miljöer för att arten skall kunna sprida sig vidare längs med kusten. Nästa spridning dokumenterades i samband med det nationella miljöövervakningsprogrammet på ett antal lokaler i Singö skärgård. Där finns musslorna rapporterade årligen sedan 2018. Fynden är rapporterade i Artportalen. Dit har också det senaste fyndet i vattnet mellan Värmdö och Ingarö vid Vreten rapporterats.
Tre musslor av den trekantiga brackvattensmusslan, taget i lupp. Individerna är ca 0,8 cm stora med vacker teckning på de brunaktiga skalen.
Så nu till hur du kan känna igen den. Skalen liknar blåmusslan, Mytilus edulis lite. Den har en böjd ryggkant med rak eller svagt konvex nederkant. Trekantig brackvattensmussla blir lite mindre än blåmusslan, ca 21 mm lång. Skalhalvorna är lite olika stora, där den högra är lite större än den vänstra. Och så har skalen vitaktiga linjer, som kan vara mer eller mindre zick-zack formade. Mönstret är tydligast hos unga individer, som de som satt på badstegen och båtskrovet. De har ett beige till mörkt brunt periostracum.
Ett rep med blåmusselskal upphämtat vid Campus Caravan, Kapellskär. Blåmusslan har inget mönster på skalen och de är mer blå-bruna i färgen.
Trekantig brackvattensmussla kan kanske som ung förväxlas med blåmussla, men den är smalare och mer långsträckt, och inte lika bred baktill. Men detta är ju svårt om det inte finns något att jämföra med. Det bästa kännetecknet är att öppna en mussla och se hur låset ser ut. Hos den trekantiga brackvattenmusslan finns som en hylllik avsats, kallad septum och ett tandlikt utskott.
I låset syns den hyllika avsatsen och det tandlika utskottet, ett säkert kännetecken för arten.
Det är dock inte alltid lätt att se. Fick kolla på flera skal i lupp för att hitta ett tydlig tandlikt utskott.
Överst i bild ligger en zebramussla och under den en trekantig brackvattensmussla. Tillsammans går de lätt att skilja åt.
Zebramusslan är mycket kantigare och har en platt underdel, så det går lätt att få den att stå upp på en platt yta. Det är också, precis som den trekantiga brackvattensmusslan, en introducerad art. Den hittas idag i många av våra sjöar. Vi åkte till sjön Erken för att samla in och fotografera för att jämföra utseendet hos små individer av det två arterna.
Det är spännande att se vilken stor spridning som trekantig brackvattenmussla haft under tio års tid från första fyndet i Forsmark. Fyndet av trekantig brackvattenmussla i vattnen vid Värmdö får oss att tänka att det är mycket troligt att den finns på en massa andra ställen också.
Här kan Tångbloggens läsare såklart hjälpa till att kartlägga den hittills okända utbredningen! Det är visserligen lite sent, för många båtar har redan tagits upp ur vattnet, men det finns säkert andra badstegar, pålar eller helt enkelt någon tamp som ligger kvar i vattnet. Leta gärna och skicka ett foto med koordinater till oss om Du hittar nya platser med trekantig brackvattensmussla. Vi hoppas på ett bra resultat från våra skarpögda läsare, precis som när vi efterlyste den Amerikanska trågmusslan. Glöm inte heller att lägga upp ditt fynd i Artportalen. Lycka till med att hitta fler lokaler!
En orsak att det blev en så lyckad föryngring av trekantig brackvattenmussla kan vara det varma sommarvädret och höga vattentemperaturer.
Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?
När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.
På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.
Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna.
De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.
Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?
Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.
Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.
Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.
Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.
Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.
Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.
Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?
Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?
En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.
Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.
En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
På utsidan av stenpiren i Strömstads hamn har varit en säker lokal för att hitta den främmande arten ishavstång, Fucus evanescens. Det var ganska många år sedan jag var nere vid piren och letade. Nu ville jag få tag på några exemplar för att göra en sammanställning över hur förökningstoppar hos flera av våra vanliga tångarter ser ut och om de håller på att anläggas nu och bara syns som små förtjockningar i topparna på grenarna eller om de är övermogna och håller på att falla av.
Här får Tångbloggen hjälp med att spana efter ishavstång från flytbrygga vid Kosterbåtarna i Strömstad hamn.
Tyvärr hittade jag inga ishavsplantor trots att jag skickade ut en spanare för att kolla från flytbryggan vid Kosterbåtarna. Det fanns inte heller några nere ibland stenblocken vid kallbadhuset. Där fanns däremot gott om blåstång, Fucus vesiculosus och sågtång, Fucus serratus.
Kallbadhuset i Strömstad. Stenblock fulla med blåstång och sågtång. Det syns också några skal av japanskt jätteostron.
En annan art som blivit vanlig på stenblocken var en annan främmande art, nämligen stora vita skal av det japanska jätteostronet Magallana gigas tidigare Crassostrea gigas. Det finns det däremot gott om. Får testa att leta en gång till lite senare i vår runt mars-april då förökningstopparna hos ishavstång skall börja synas ordentligt. Kanske kan det komma med i Strömstads Tidningen med en riktig bild?
Bild på hur förökningstoppar hos ishavstång ser ut.
Blåstång och spiraltång har början till små anlag som syns i topparna på plantorna såhär dags på året. Av dessa två arter har blåstången kommit längst i utvecklingen. Där syns de nya små förökningstopparna bäst.
Blåstång med flytblåsor och tydliga förökningstoppar
Spiraltång. Lite små anlag syns i topparna.
Knöltång, Ascophyllum nodosum har tydliga förökningstoppar som sitter som på små skaft utmed skottet. De kommer vara mogna att föröka sig tidigt på våren och försommaren.
Knöltång med förökningstoppar på små sidoskott. Detta är också den art som jag personligen tycker med om att göra en sallad på.
En art som förökar sig sent på hösten är sågtång. Då utvecklas platta förökningstoppar i spetsen på skotten och förökningen sker under senhöst och tidigt vinter. När de släppt sina ägg och spermier vissnar förökningstoppen och blir gulbrun som på bilden nedanför.
Gamla gulbruna förökningstoppar som hålle på att ramla av
Massor med förökningstoppar ilanddrivna
Nu ligger massor med gamla förökningstoppar från sågtång i tångvallen utmed stranden. Bilden är från Saltö men det ser ut på samma sätt i strandkanten där mycket nytt material spolats iland. Förökningen av sågtång är slut för säsongen.
Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav.
Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.
Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:
En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.
2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten .
3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.
4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten.
5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen.
Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.
Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen avLimecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.
Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.
Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.
Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.
Tiden går fort och nu är andra veckan av oktober över. Idag är en strålande höstdag och en tur runt hamnen i Räfsnäs, på Rådmansö i Norrtälje gav några fina bilder på livet vid bryggorna. Nyligen placerades en stor vågbrytande flytbrygga ut ytterst i hamnen. Resultat att det går att ta fina bilder från sjön över Räfsnäs hamn.
Nu går det att ta fina bilder över hamnen från den nya flytbryggan.Räfsnäs hamn. Stora sjöräddningsbåten ute på uppdrag?
I helgen har många av de mindre båtarna tagits upp och vattnet ligger klart mellan bryggorna. Det finns gott om tångruskor på botten närmast bryggkanten och det driver många höstfärgade blad från de olika träden i närheten. Mellan några av bryggorna står ett stort stim med löjor.
Fin tång och löjstim inne mellan bryggorna i Räfsnäs hamn
Mellan de vackra drivande höstlöven är det ganska glest mellan skräpet på botten, en plastplatta från en båtdurk och en ölburk. Skulle ju vara ännu bättre om det var helt rent från skräp så klart.
Höstlöv och skräp i hamnen
Vattenväxter, i det här fallet olika arter av slingor, Myriophyllum förbereder sig för att övervintra. De långa slingorna som producerats under sommaren börjar vissna och driver in till stranden i stora trassliga massor. Men tittar man noga så ser man att det kommer ut nya rötter från grenarna.
Massor med långa skott av slingor ligger vid strandkanten. Skotten har nya rötter och övervintringsskott, turioner.
Det gäller bara att de ligger kvar i vattnet så kan de rota sig till våren på en ny plats. En ännu bättre spridningsmetod är de speciella övervintringsskotten, turioner, som två av våra fyra arter av slingor bildar. Kransslinga, Myriophyllum verticellatum och knoppslinga, Myriophyllum sibiricum, har båda denna form av spridningsorgan. De två andra arterna, dvs axslinga, Myriophyllum spicatum och hårslinga, Myriophyllum alterniflorum bildar inga speciella övervintringsskott.
Idag finns den i dammar och går att köpa i akvariehandeln. Det gäller att inte sprida den i naturen! Det som är en inhemsk art i en region kan bli en introducerad, invasiv, främmande art på en annan plats.
Vår inhemska art axslinga spreds till Nordamerika på 1940-talet och blev där en invasiv främmande art som ställer till med problem i sjöar och floder. I de Stora sjöarna har den spritts över stora delar. Det finns bra beskrivningar av vilka problem denna art ställer till med och har ställt till med i många vatten där den introducerats. På denna länk finns motsvarande information om Myriophyllum spicatum som problematisk introducerad art.
Turioner, övervintringsskott hos kransslinga. Varje planta bildar massor av turioner som kan spridas och bilda nya plantor nästa år.
Tångbloggen 