Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘främmande arter’

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

På utsidan av stenpiren i Strömstads hamn har varit en säker lokal för att hitta den främmande arten ishavstång, Fucus evanescens. Det var ganska många år sedan jag var nere vid piren och letade. Nu ville jag få tag på några exemplar för att göra en sammanställning över hur förökningstoppar hos flera av våra vanliga tångarter ser ut och om de håller på att anläggas nu och bara syns som små förtjockningar i topparna på grenarna eller om de är övermogna och håller på att falla av. 

Här får Tångbloggen hjälp med att spana efter ishavstång från flytbrygga vid Kosterbåtarna i Strömstad hamn.

Tyvärr hittade jag inga ishavsplantor trots att jag skickade ut en spanare för att kolla från flytbryggan vid Kosterbåtarna. Det fanns inte heller några nere ibland stenblocken vid kallbadhuset. Där fanns däremot gott om blåstång, Fucus vesiculosus och sågtång, Fucus serratus

Kallbadhuset i Strömstad. Stenblock fulla med blåstång och sågtång. Det syns också några skal av japanskt jätteostron.

En annan art som blivit vanlig på stenblocken var en annan främmande art, nämligen stora vita skal av det japanska jätteostronet Magallana gigas tidigare Crassostrea gigasDet finns det däremot gott om. Får testa att leta en gång till lite senare i vår runt mars-april då förökningstopparna hos ishavstång skall börja synas ordentligt. Kanske kan det komma med i Strömstads Tidningen med en riktig bild?

Bild på hur förökningstoppar hos ishavstång ser ut.

Blåstång och spiraltång har början till små anlag som syns i topparna på plantorna såhär dags på året. Av dessa två arter har blåstången kommit längst i utvecklingen. Där syns de nya små förökningstopparna bäst. 

Knöltång, Ascophyllum nodosum har tydliga förökningstoppar som sitter som på små skaft utmed skottet. De kommer vara mogna att föröka sig tidigt på våren och försommaren. 

Knöltång med förökningstoppar på små sidoskott. Detta är också den art som jag personligen tycker med om att göra en sallad på.

En art som förökar sig sent på hösten är sågtång. Då utvecklas platta förökningstoppar i spetsen på skotten och förökningen sker under senhöst och tidigt vinter. När de släppt sina ägg och spermier vissnar förökningstoppen och blir gulbrun som på bilden nedanför. 

Nu ligger massor med gamla förökningstoppar från sågtång i tångvallen utmed stranden.  Bilden är från Saltö men det ser ut på samma sätt i strandkanten där mycket nytt material spolats iland. Förökningen av sågtång är slut för säsongen. 

Read Full Post »

Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav. 

Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.

Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:

  1. En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.

2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten . 

3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.

4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten. 

5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen. 

Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.

Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen av Limecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.

Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.

Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.

En av slokearterna används i sushi och kallas då för nori. Skålsnäckan Patella vulgata är akut utrotningshotad i svenska vatten. Ostronpesten sitter ovanpå ostron och snor maten för dem, genom att filtera de partiklar och små växtplankon som ostronet också vill ha. Pepparalgen har fått sitt namn för att den har en skarp, lite pepparaktig, smak. Den amerikanska borrmusslan är en främmande art som troligen kom hit tillsammans med det amerikanska ostronet.

Hur många rätt fick du?

Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.

Read Full Post »

Tiden går fort och nu är andra veckan av oktober över. Idag är en strålande höstdag och en tur runt hamnen i Räfsnäs, på Rådmansö i Norrtälje gav några fina bilder på livet vid bryggorna. Nyligen placerades en stor vågbrytande flytbrygga ut ytterst i hamnen. Resultat att det går att ta fina bilder från sjön över Räfsnäs hamn.

Räfsnäs hamn. Stora sjöräddningsbåten ute på uppdrag?

I helgen har många av de mindre båtarna tagits upp och vattnet ligger klart mellan bryggorna. Det finns gott om tångruskor på botten närmast bryggkanten och det driver många höstfärgade blad från de olika träden i närheten. Mellan några av bryggorna står ett stort stim med löjor.

Mellan de vackra drivande höstlöven är det ganska glest mellan skräpet på botten, en plastplatta från en båtdurk och en ölburk. Skulle ju vara ännu bättre om det var helt rent från skräp så klart. 

Vattenväxter, i det här fallet olika arter av slingor, Myriophyllum förbereder sig för att övervintra. De långa slingorna som producerats under sommaren börjar vissna och driver in till stranden i stora trassliga massor. Men tittar man noga så ser man att det kommer ut nya rötter från grenarna.

Det gäller bara att de ligger kvar i vattnet så kan de rota sig till våren på en ny plats. En ännu bättre spridningsmetod är de speciella övervintringsskotten, turioner, som två av våra fyra arter av slingor bildar. Kransslinga, Myriophyllum verticellatum och knoppslinga, Myriophyllum sibiricum, har båda denna form av spridningsorgan. De två andra arterna, dvs axslinga, Myriophyllum spicatum och hårslinga, Myriophyllum alterniflorum bildar inga speciella övervintringsskott. 

Det finns en art av slinga, storslinga, Myriophyllum aqaticum, som är listad på EU:s förteckning över främmande arter. 

Idag finns den i dammar och går att köpa i akvariehandeln. Det gäller att inte sprida den i naturen! Det som är en inhemsk art i en region kan bli en introducerad, invasiv, främmande art på en annan plats. 

Vår inhemska art axslinga spreds till Nordamerika på 1940-talet och blev där en invasiv främmande art som ställer till med problem i sjöar och floder.  I de Stora sjöarna har den spritts över stora delar. Det finns bra beskrivningar av vilka problem denna art ställer till med och har ställt till med i många vatten där den introducerats. På denna länk finns motsvarande information om Myriophyllum spicatum som problematisk introducerad art. 

Turioner, övervintringsskott hos kransslinga. Varje planta bildar massor av turioner som kan spridas och bilda nya plantor nästa år.

Read Full Post »

För den som vill lyssna på ett webbinarium om artbildning i Östersjön kommer Kerstin Johannesson att berätta om ”Östersjöns- vårt svenska Galapagos” på onsdag kl. 18.00 -19.00. Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet och föreståndare för Tjärnö marina laboratorium utanför Strömstad. Om forskning och utbildning vid fältstationen Tjärnö har Tångbloggen berättat många gånger. Det är där som flera av Stockholms universitets marina fältkurser ges.

Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.

Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.

Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.

På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.

Klippa i Tjärnöviken med ett smalt tångbälte nära ytan. En brännmanet flyter i ytan och under den syns en introducerad art, sargassosnärja (Sargassum muticum)

Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.

Read Full Post »

För det första varför inte lyssna på en webbinarieserie, arrangerad av Miljömålsberedningen och Havsmiljöinstitutet om ”Människan och havet -2.0”. Tångbloggen kommer att följa de olika presentationerna som sänds mellan 8.30- 9.15  varje dag 7-11 september. Här kommer ett första smakprov på vad som händer i veckan.

På måndag handlar webbinariet om ”Havets framtid i ett förändrat klimat”. För Östersjön, detta unga artfattiga hav med låg salthalt kan t.ex. en ökad avrinning genom att nederbörden förväntas öka flytta de marina arternas utbredning söderut. Samtidigt som sötvattensarternas utbredning gynnas. Östersjön kommer kanske i en framtid att göra rätt för sitt namn – att det är en sjö inte ett hav.

På tisdag är temat ” Vad kostar havet?” Ämnen som vilka varor och tjänster produceras i havsmiljön. Att värdera produktion av fisk i kronor och ören är lätt att förstå, men hur är det med att få se en havsörn eller att ta ett morgondopp från bryggan utan algblomning?

Fin morgon för ett dopp – svårt att värdera i pengar

Går det att sätta ett pris på allt vi får från havet? Lönar det sig ens något att försöka alla ser ju olika på värdet av havet? Är det inte bättre att sätta ett jättehögt värde på en fungerande havsmiljö i balans med landskapet på land?

På onsdag handlar det om ”Kusten – där alla vill vara”- ett bra exempel varor (t.ex. fisk) och tjänster (t.ex. naturupplevelser) som kustekosystemen ger oss människor. Det är också de kustnära miljöerna som påverkas som mest av utsläpp av förorenat vatten och utbyggnad av hamnar mm. Hur påverkan av utsläpp ser ut utmed kusten varierar mycket och betyder att det krävs olika åtgärder i t.ex. tättbebyggda områden jämfört med glesbygden, och i gradienten från inner – ytterskärgården.

På torsdag ges ytterligare ett exempel under rubriken ”Är köl alltid rätt val?” kommer frågor om hur vi nyttjar havet för transporter och hur sjöfarten påverkar havsmiljön i stort och smått att presenteras. Något som är känt sedan länge är att många främmande arter kommit hit med ballastvatten och sittande på skrovet. Här gäller det att komma överens och ta beslut på internationell nivå om vi vill minska intransporten av främmande arter till Östersjön.  Samtidigt kan främmande arter få viktiga funktioner i Östersjön när salthalten minskar. Eller som den svartmunnade smörbult ge oss en ny art att fiska. Även om den är ganska liten blir det en god soppa.

Svartmunnad smörbult i akvarium
Flera små svartmunnade smörbultar kokade till en soppa.

Webbinariet avslutas på fredag med ett samtal mellan Miljömålsberedningens ledamöter och leds av Emma Nohrén, Miljömålsberedningens ordförande.

Går inte att sätta ett pris på!

Nu är det dags att sitta på bryggan och kolla på solnedgången. Blir en spännande vecka framöver.

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

Den första vårblomningen är över. Den domineras av kiselalger och dinoflagellater. När det blir aningens varmare i vattnet väcks djurplanktonarterna till liv och nu finns det mat åt dem. I plankton-provet förra veckan dominerade hjuldjur och ganska många hoppkräftor i olika utvecklingsstadier.

1 a Syncheata, hjuldjur 20200424

Synchaeta spp. är ett hjuldjur. Den håller sig fast med de två hakarna i bakändan en stund innan den simmar vidare.

 

1 b Hoppkräftor + naulier

Hoppkräftor av släktet Acartia (till vänster) har lika långa antenner som kroppen. I provet fanns många unga stadier av hoppkräftor (till höger). Larverna kallas nauplius larver.

Det fanns också flera larver av det främmande släktet nordamerikanska havsborstmaskar, Marenzelleria spp. Larverna simmar runt i den fria vattenmassan länge, kanske hela tre månader. Det innebär att de kan sprida sig långa sträckor innan de, efter det sista larvstadiet, omvandlas till bottenlevande havsborstmaskar. Därför var det inte så konstigt att jag inte hittade några havsborstmasklarver i provet från vecka 17.

Ett larvstadium till Marenzelleria spp. som hör till familjen Spionidae (till vänster). Den har långa borst på sidan och skiljer sig från larvstadier hos Hediste (Nereis) som hör till familjen Nereididae (till höger) och har kortare borst.

Släktet Marenzelleria hittades första gången i Östersjön 1985 och har troligen introducerats via barlastvatten. Till en början var det oklart om det var en eller flera arter. Nu är det klarlagt att det finns tre arter: Marenzelleria viridis och Marenzelleria neglecta samt Marenzelleria arctica.Två av arterna, M. viridis och M. neglecta, har sin ursprungliga utbredning längs den nordamerikanska kusten.

Också utbredningen i Östersjön och Västerhavet skiljer sig. Marenzelleria viridis förekommer längs västkusten och i södra Östersjön. Den verkar behöva lite högre salthalter (optimalt ca 10 promille) än de andra två arterna. M. neglecta hittas i större delarna av Östersjön upp till Ålands hav, med ett salthaltsintervall mellan 0,5-10 promille.  Marenzelleria arctia som finns i norra delen av Östersjön och i Bottenhavet verkar tåla lägst salthalt av de tre arterna, enligt HELCOMs rapport ”Abundance and distribution of Marenzelleria species in the Baltic Sea”. Men arterna är inte lätta att skilja åt så det kan säkert ändra sig framöver.

3 Karta Utbredning enl. Helcom

De tre arternas utbredning längs den svenska kusten, från HELCOMs rapport.

De blir mellan 5 -16 centimeter långa, varierar i färg mellan röd, ljusbrun eller mörkt grön. På sidorna finns rader med korta borst. De äter plankton som fallit ner till botten. Masken simmar med karaktäristiska ”korkskruvsrörelser”. Du kan hitta dom där de lever nedgrävda i mjukt sediment från någon meters djup till flera hundra meters djup.

4 havsborstmaskar 202004

Till vänster den ny introducerade arten, Marenzelleria och till höger den inhemska bakborstig rovmask, Hediste diversicolor. För den observante syns två borst i bakändan på rovborstmasken medan den nordamerikanska havsborstmasken saknar dessa borst längs baktill.

Det får bli till att gräva och sålla bottensediment lite senare på året när det blivit varmare i vattnet och se om jag kan hitta några nordamerikanska havsborstmaskar vid bryggan eller om det bara finns bakborstig rovmask.

 

 

Read Full Post »

Våren är klart på gång i vattnet nära stranden. Var nere vid vår brygga i Räsfnäs och håvade plankton och undersökte hur många arter som hunnit flytta in i tångruskorna som finns uthängda vid bryggan.  Planen är att följa och rapportera förändringar som skett varje eller varannan vecka.

1 Tångruskan hämtad vid bryggan

Har samlat ihop ett litet provtagnings-kit för studier av livet vid bryggan under kommande veckor. Det består av en planktonhåv, en liten burk med lock att tömma provet från håven i, ett vitt tråg att skaka ur djuren som gömt sig i tångruskan och ett par nätpåsar av lite olika storlek att samla speciella fynd i. De större går också bra att stoppa ner en tångruska i för att ta hem och undersöka senare vilka djur som finns där.

2 provtagning av plankton o tångruska20200416

Provtagningspåsarna är från Hemköp som jag skaffade för någon månad sen i samband med att man skall minska användningen av plastpåsar. Dessa ypperliga påsar har små maskor och en grön snodd som gör att man kan dra ihop påsen så smådjur inte kan smita. De kan dessutom tvättas för att användas flera gånger. I annat fall kan man såklart sy egna påsar av tunt småmaskigt gardintyg.

 

I vattnet vid bryggan börjar småstenar att skifta i grönt. Det kan vara både tarmalger (Ulva spp.) och grönslick (Cladophora glomerata) som övervintrat och börjar växa till nu när det blir varmare i vattnet.

Alg-tofsen till vänster är tarmalger, ca 2-3 cm långa och tussen till höger är grönslick, också den ca 2 cm hög och har övervintrat.

I tångruskan började det blir mer djurliv än förut. Totalt hittade jag 1 stor havsgråsugga (Idothea baltica), 4 st. strandvattengråsuggor (Jaera albifrons), båtsnäcka (Theodoxus fluviatilis) och mest tångmärlor (Gammarus spp.), dvs 7 större och 10 små unga tångmärlor.

 

På blåstången till vänster sitter en väl kamouflerad ca 2 cm stor tånggråsugga, Idotea baltica, och till höger en målning av strandvattengråsugga, Jaera . Den blir ca 5 mm stor.

I plantonprovet hittade jag några få övervintrande cyanobakterier, som buntar av mörkgröna trådar av knippvattenblom, Aphanizomenon, och en tråd av katthårsalgen, Nodularia spumigena. Sen var det gott om olika stadier av hoppkräftor, både vuxna Acartia och nauplius larver och många hjuldjur, Synchaeta.  Toppen av vårblomningen med kiselalger verkar vara över och mängden djurplankton var stor. Det mest överraskande och oväntade var det stora antalet av havsborstmasklarver. Vilken art det är måste jag undersöka närmare. Det finns två tänkbara släkten; arter, bakborstig rovmask, Hediste diversicolor och nordamerikansk havsborstmask, Marenzelleria spp., en främmande art som hittades första gången 1985 i Östersjön.

3 Havsborstmask larv

Här en första bild på hur en liten havsborstmask kan se ut. Måste undersöka larverna lite närmare och återkommer med information om det kan vara en massa larver av den främmande arten.

Read Full Post »

Det är viktigt att försöka ta rätt på hur skräpet hamnar på en strand i Bohuslän och vad som skiljer det ifrån t.ex. en nedskräpad strand på Djurgården, i Stockholm. För beroende på varifrån skräpet kommer, om det dumpas ute till havs från fartyg och förs med strömmarna till speciellt kusten i Bohuslän till exempel, så kommer det att krävas helt andra insatser än om vi vill minska nedskräpningen som jag såg drivande inne bland kaveldunet på Djurgården nära Skansen i Stockholm för någon vecka sen.

1 skräp vid Djurgården

Utanför ett dagvattensrör på Djurgården ligger massor med skräp och flyter vid strandkanten.

Nedskräpning är helt klart ett aktuellt ämne som togs upp i programmet ”Go kväll” av Frida Söderlund, journalist på Aftonbladet. Hon berättade att hon fått följa med strandstädare ut till en ö vid Hamburgsund på västkusten. Här kommer stora mängder skräp och mycket plast in till stränderna varje år.

1 rensning Bohuslän

Det som hittades på stränderna är till stor del dumpat från fartyg till havs och förs med strömmar in till Bohuslänska kusten.

2 Strömmar samla material vid bohuskusten

Såhär går strömmarna längs Svenska kusten som transporterar skräpet från en plats till en annan.

Varje år görs stora insatser att städa stränderna. För att minska mängderna gäller det dels att förändra beteendet hos besökare. Det ska vara självklart att inte lämna sitt skräp kvar på stranden efter ett besök utan ta med plastpåsen, plastflaskan eller engångsgrillen till anvisad papperskorg eller hem. Men vi måste även få till internationella överenskommelser om förbud att dumpa skräp till havs.

4 Fragmenterande plast

Det är lättare att samla in en plastflaska innan den har fragmenterat sönder som ytterskiktet på denna flaska.

Sen sker det ju alltid också olyckshändelser som när vi tappar något över bord av misstag eller något blåser i sjön som t.ex. badboll, en kepa eller en gummihandske.

6tappade gummihandskar o kepa

Är vänsterhänta fiskare mer benägna att tappa vanten?

När vintern är över börjar planerna på strandstädning under sommaren. För den som vill veta lite mer, varför inte besöka Båtmässan i Göteborg den 5 februari om ”Skräp på stränder och i våra vatten” eller bidra på annat sätt. Kolla in Renkust.se. Där finns en strandstädningskarta och annan information för den som vill göra en insats.

Tångbloggen har också skrivit flera gånger om plast och mikroplast på stränderna i norra Bohuslän. Ibland ur en helt annan synvinkel är nedskräpning. Större plastbackar och plastföremål som driver länge ute till havs kan ha främmande passagerare som kommer långt bortifrån. De kan avslöja både hur länge föremålen legat i vattnet och varifrån den kommit drivande med de stora strömmarna. Som marinbiolog kan jag inte hjälpa att jag tycker det gör det extra spännande att se vad som dykt upp på stranden sen sist.

långhalsar

Man vet ju aldrig vad som kan ha dykt upp, Kanske en back med långhalsar.

 

Read Full Post »

Older Posts »