Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ostronpest’

Det är en fantastisk tid när dygnen blir längre och längre och solen börjar värma, även om nätterna fortfarande är kalla. Gjorde ett besök på västkusten och favoritstränderna vid Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation. Det har varit några kalla veckor med mycket is och lågvatten. 

Utmed delar av stränderna syntes stråk av pollen. Vilka arters pollen är jag inte säker på, men det kan vara hassel som jag sett har kommit långt på soliga skyddade platser. Ser kanske inte så rent och fint ut, men är ett tecken på att våren startat på land och pollen sprids för fullt. Lite jobbigt för pollenallergiker.

När vattnet stiger långsamt flyter det torra musselskal som driver på ytan som små båtar tillsammans med pollen.

När vi kom ut på sandstranden på Saltö låg de första delarna av snorkelstigen helt torrlagd. Längst ut vid klippan låg det kvar små fläckar med is som tydligt visade att botten varit fryst. Frost och is har påverkat bottenlevande musselarter och överlevnaden hos strandkrabbor (Carcinus maenas) och snäckor. Och snorkelleden, som är kul att följa på sommaren, låg torrlagd långt ut från stranden där den startar.

Stora delar av de riktigt grunda bottnarna ligger torra och infrysta.
Snorkelleden på Saltö torrlagd. Det är många meter ut till den första plattan som ligger under ytan. Massor med döda skal syns på botten.

Det har varit lågt vatten och kallt under längre tid, vilket gjort att många arter som lever i dessa miljöer har dött och flutit iland på stränderna. Det var ganska många musselskal som fortfarande innehöll musselköttet, och strandkrabborna luktade illa där de låg på stranden eller uppe ibland stenarna, delvis i solen. När det varit så kallt har de inte ätits upp av alla små mikroskopiska nedbrytare. Men nu kommer processen igång med solen och värmen.

Skal av musslor som dött nyss och flutit iland och döda strandkrabbor som luktar illa.
Inne ibland stenarna börjar strandkrabborna få lite färg och luktar illa på långt håll.

Närmare vattnet strax under de större stenarna har en massa skal av stora nätsnäckor (Tritia nitida) och vanlig strandsnäcka (Littorina littorea). Stor nätsnäcka är asätare. De tar hand om dött material på sedimentbotten utanför på sommaren, medan vanlig strandsnäcka är betare och äter små alger.

Mellan stenarna ligger större skal av vanlig strandsnäcka och stora nätsnäckor.

I nästa nivå som ligger närmast vattnet finns en blandning av de mindre arterna av Littorina spp. som vivipar strandsnäcka, (Littorina saxatilis) och trubbig strandsnäcka (Littorina fabalis/obtusata). De sitter vanligen på tång, stenar eller kan krypa runt på sedimentet. Den kalla perioden tillsammans med lågt vatten har resulterat i att massor av snäckor har dött.

Efter att ha hittat så mycket döda snäckor uppspolade utmed stranden och inga sittande på stenar eller i tången, började jag fundera över vilken påverkan detta kommer att få på bete av fintrådiga alger och nya små groddplantor hos blåstången i vår och till sommaren.  Det är en stor areal utanför den grunda sandstranden på Saltö där överlevnaden av snäckor troligtvis är låg och det bör kunna gå att se en effekt av lågt betestryck under kommande säsong. Det borde alltså bli mycket nya tångbebisar när ingen är där och äter upp dem. Ser fram emot att följa upp om det stämmer och kanske jämföra med en strand vid Svallhagen, där vattendjupet är lite större och dödligheten av snäckor inte varit lika stor, dvs det ligger inte några stora mängder med snäckskal på stranden. Men det gäller att vänta på att det blir varmare i vattnet, för ännu så länge är det ingen större aktivitet hos betande snäckor.

Strutsallat sitter som små grön fläckar precis närmast vattenlinjen. Fortfarande fuktiga, för de tål inte att torrläggas under en längre tid.

Om de betande snäckorna vore igång, skulle de tunna ljusgröna bladen av strutsallat (Monostroma grevillei) inte ha någon chans. De skulle bli uppätna direkt. Tyvärr är de så små, bara 3-5 cm långa, så trots namnet knappast lönt att samla till en lyxig sallad! Strutsallat växer också i Östersjön och är ett tydligt tecken på att våren närmar sig med stora steg.

Vackert ljust gröna strutsallat ungefär 3 cm långa.

Nu är det dags att åka tillbaka hem och ta en tur till de närmaste stränderna och se om jag kan hitta lite mer och större strutsallat. De växer ju grunt och kan bli upp till ca 15 cm. Har jag tur lovar jag att berätta hur denna vårprimör från havet smakar.

Read Full Post »

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav. 

Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.

Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:

  1. En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.

2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten . 

3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.

4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten. 

5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen. 

Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.

Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen av Limecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.

Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.

Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.

En av slokearterna används i sushi och kallas då för nori. Skålsnäckan Patella vulgata är akut utrotningshotad i svenska vatten. Ostronpesten sitter ovanpå ostron och snor maten för dem, genom att filtera de partiklar och små växtplankon som ostronet också vill ha. Pepparalgen har fått sitt namn för att den har en skarp, lite pepparaktig, smak. Den amerikanska borrmusslan är en främmande art som troligen kom hit tillsammans med det amerikanska ostronet.

Hur många rätt fick du?

Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.

Read Full Post »

Här kommer ett vykort från svenska västkusten postat förra veckan. Stränderna finns på Saltö och Tjärnö, nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium och Strömstad. Det fanns knappt någon norskregistrad bil på parkeringen, bara svenska besökare under helgen. Ingen trängsel på stränderna. Det var länge sen sist – närmare bestämt sent i oktober 2019. Under senhöst, vinter och vår har det blåst mycket och de stora tångvallarna som låg uppspolade på en av stränderna på Saltö har helt försvunnit.

Nu i maj var det lågvatten, soligt och en fin sandstrand hela vägen fram till våtmarken där Iris pseudacorus, den gulblommande svärdsliljans blad lyser vackert gröna. Blommorna får vi vänta på ett tag till.

3 Panorama Saltö 20200522

Förväntansfulla blad av Iris

Fläckar med kraftigt grön strandmålla, Atriplex littorialis, står kvar på stranden genom att dess rötter lyckats med att hålla kvar sanden. Det syns att den sitter på en liten upphöjning.

4 Strandmålla Saltö 20200522

I bakgrunden på panoramabilden syns brunbrända tallar. Detta är resultatet av en mild vinter och att det genom blåsten sprutat och stänkt saltvatten på tallens skott. Den milda vintern och saltpåverkan har resulterat att de delvis torkar bort.

En annan vanlig art på stränderna som har ett välutvecklat rotsystem som inte vågorna tycks spola bort så lätt är strandaster, Tripolium vulgare.

5 Strandaster , bonsai 20200522

På bilden sticker de gamla delarna, 1-2 dm upp ut sanden och nya skott håller på att växa ut. De kommer kanske att se ut lite som ett ”bonsai” strandaster träd när de börjar blomma senare i sommar. Bladen till strandaster anses vara en delikatess och finns på Skandinaviens stjärnkorgar. De har en krispig konsistens. Återkommer med ett bjogginslag om alla goda örter som växer just på stränder.

6 döda krabbor i tångvall20200532

Det låg också massor med krabbor på stranden Både de som levt när de hamnade på land och flera tomma skal av strandkrabba (Carcinus maenas) som tyder på att de ömsat skal. På andra ställen låg det skal av bläckfisk och ett speciellt intressant fynd var en massa skal av ostronpest, Crepidula fornicata, som fortfarande hade sitt innehåll av kött.  Det måste ha blåst bra för att spola upp dem och samla ostrontjuvskalen högt uppe på land.

7 Strandfynd ostrontjuv mm20200522

En liten samling med krabbskal, skal av ostronpest med sitt köttinnehåll och små bläckfisk skal. Till höger ligger ett skal av islandsmussla, Arctica islandica med många trekantsmaskar, Pomatoceros triqueter som bildar ett fint mönster på skalet. Det ligger också ganska många torkade döda vita Halichondria panicea, brödsvamp, som levande brukar ha en gul-grönaktiv färg.

Våren har kommit längre på västkusten än i Östersjön. Detta syns på att det börjar dyka upp gula ansamlingar av pollen från tallar i vattnet. Tillsammans med några lösa blad av ålgräs. Ännu dröjer det med algblomningar.

8 Tallpollen o ålgräs 20200520

Read Full Post »

Det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas gör verkligen skäl för sitt namn. De första hittades 2006 och har blivit allt vanligare i olika sund runt Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. När Tångbloggen tog en tur förra fredagen, hittade vi både stora och många. De största skalen var säkert närmare 30 cm långa! och växer i stora klumpar. Det myllrar av liv runt ostonen. En art som direkt gynnas är blåstången som kan sätta sig fast på skalen och växa till sig.
ostronklump
Det enda som är klart negativt är att i grunda sund där botten är så lös att man sjunker och enda sättet att ta sig fram är att gå på händerna är det lätt att skära sig på de vassa skalkanterna, vilket jag upptäckte när jag kom iland.
insamling av ostron
Biogeokursen från Stockholms universitet studerar ostronbanken och dess artrikedom och jämför med musselbanken och kal mjukbotten. Tångbloggen kommer att rapportera om vad de kommer fram till. Det finns en konkurrent – den heter ostronpest, Crepidula och är också en främmande introducerad art. Den snor maten för ostronen. De sätter sig vid intaget hos ostronen och kan sitta flera ovanpå varandra. Kanske den kommer att öka nu när det finns gott om ostron? Eller så är det bara en art som ger problem för de som odlar ostron?
ostronpest

Read Full Post »