Fina unga skott av knöltång som en trubbig strandsnäcka också vill smaka på.
Knöltång, Ascophyllum nodosum, är en av mina favoritalger att plocka för att göra en härlig sallad på de unga toppskotten. Skotten kokas tills de blir mjuka, låt dem sedan svalna och gör en god dressing med vitlök, lite soya och mycket persilja. Det går också bra att steka de kokta skotten. Eller samla in de unga förökningstopparna på våren och lägg i frysen. De passar utmärkt att ta ur frysen och använda i en god soppa med fisk och skaldjur. Vill man ha soppan mer asiatisk, använd kokosmjölk.
Innan det började blåsa och snöa både på ost- och västkusten fick jag ett par fina strandpromenader nära Tjärnö marina laboratorium, i Kosterarkipelagen. Vattenståndet var verkligen lågt och sanden låg torrlagd där det annars brukar vara 1 meter djupt vatten.
När jag gick ut på sanden såg jag en massa små gula trubbiga strandsnäckor, Littorina obtusata, krypa runt utanför tångplantorna. Det var kallt i luften bara några grader plus men de höll en hyfsad hastighet. Snäckorna lämnade tydliga spår efter sig i sanden.
En bit bort låg en tjock tångvall – där det mesta av materialet bestod av toppskott med förökningstoppar eller receptakler av sågtång, Fucus serratus som lossnat och drivit iland.
På bilden ovanför syns en närbild på en massa lösryckta sågtångsbitar. Detta är en naturlig process som sker varje år på senhöst och vinter. Nästa år kommer nya grenar att växa ut från de meristem, tillväxtzoner som sitter i toppen på grenspetsar som sitter kvar på den stora plantan.På eftermiddagen blev det en promenad ut till en av stränderna på Saltö, efter att vi plockat lite trattkantareller i skogen.
På sandstranden låg det mycket tomma skal i en smal rand med lite tång. De såg lite annorlunda ut och när jag kom närmare upptäckte jag att det var tomma skal av det vanliga, platta europeiska ostronet, Ostrea edulis.
Jag hittade flera fina skal med tydliga tillväxtzoner. Ostron förökar sig när vattnet blir varmt vid ca 15-20 0C. När jag tittade närmare på skalen såg de flesta ut att vara 3 år gamla, dvs födda på sommaren 2019 eller möjligen 2020. Båda somrarna var ovanligt varma och gynnsamma för ostronen att föröka sig. För markägare, som också äger ostronbanken utanför, bör det finnas gott om ostron att skörda framöver.
Tittar man noga så syns ofta skiftningar i olika nyanser i strandmaterialet. På vissa ställen skiftar det vackert i gulbrunt.
Det blir ännu mera spännande om man tar upp lite i handen och tittar närmare på vad som ger färgen. Det är faktiskt bara små snäckskal som ger skillnaden – de flesta är hela skal men det finns också små skalfragment. Genom vågornas rörelser och att de väger lite olika så samlas de in i långa vågiga band på stranden.
Ett vackert mönster både på håll och riktigt nära. Fick nog ihop minst sex olika arter i denna lilla handfull med skalsand.
Det är fullt av vårtecken på land, allt ifrån fågelsång och de första vårblommorna. Hittade blåsippor och tussilago för en vecka sedan. Detta vykort får bli fyllt av foton på fina fynd i strandkanten. Det är extra lätt att följa våren nu när det är soligt och lugnt väder dvs högtryck, som är typiskt för tiden i mars. På västkusten vid Tjärnö, där vi har vårt sommarställe, var det gott om vårtecken redan för ett par veckor sedan i slutet av februari.
På vänster bild växer rödalgen Vertebrata lanosa, en planta som kommit drivande från Norge. På höger bild syns förökningstoppar som håller på att släppa sina orange spermier där den ligger torrlagd på stranden.
Att trubbig strandsnäcka klarar av att krypa runt på stranden när det bara är några grader plus i luften ger förhoppningar om att nästa gång vi kommer till västkusten kommer det att krylla av liv i tångbältet.
En vackert gul trubbig strandsnäcka är ute och kryper på sanden. Bredvid ligger några plantor av brunbindel, Petalonia fascia, som var Månadens alg- februari 2020 och på en liten sten bredvid har vi en blåstångsplanta.
Högtrycket gör det som sagt lätt att hitta alger i vattnet. Jämfört med hur långt förökningstopparna på blåstång kommit på västkusten har inte utvecklingen kommit lika långt här vid min strand, nära Kapellskär i Östersjön.
Blåstång med förökningstoppar ligger ilanddriven på stranden.
Vid min strand på Räfsnäs följer jag hur vattenståndet sjunker allt mer och nu börjar det bli risk för att de små nya unga tångplantorna kommer att torka ut på badsteget till badhytten.
Till vänster täcker fortfarande vattnet steget med små plantor. Till höger är den mycket nära torrlagd och på steget ovanför har algerna torkat in.
Men i det grunda vattnet syns vårarterna tydligt. De tunna bladen av strutsallat, Monostroma grevillei och liten grönkudde, Acrosiphonia arcta är båda typiska vårtecken vid stränder i Östersjön.
Till vänster syns tre små plantor av liten grönkudde och runt stenarna i mitten och till höger växer den goda vårprimören strutsallat.
Nästa inlägg på Tångbloggen kommer att handla om hur mycket smådjur som finns i de tångruskor som jag följer vid min brygga. Undrar om även snäckorna börjar vakna till. För den med riktigt skarpa ögon kanske ser damsnäckan på fotot ovanför? Den ligger i övre kanten en liten bit in från vänster.
Det är fantastiskt att kunna förflytta sig mellan ost-och västkusten över en helg och få uppleva hur havet skiftar mellan solsken och gråväder. Kommer nog aldrig att riktigt kunna säga vilken strand som är allra vackrast så här på hösten.
Så här kommer några foton från stranden hemmavid på Räfsnäs, nära Kapellskär och från Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad.
Riddersholm nära Kapellskär,Östersjön
Svallhagen på Tjärnö. En favoritplats att plocka japanska jätteostron.
Två soliga stränder från Östersjön respektive Västerhavet. Vid Riddersholm var det lite mer blåsigt och på Svallhagen en spegelblank dag.
Börjar med stranden från Östersjön. Nu har många av träden tappat sina löv och de bildar ett spännande mönster på botten. Att de syns beror på att vattenväxterna har vissnat. Många av dem har drivit in till stranden, där de ligger inblandade med tången. Jämfört med när man tittar ner på den grunda botten vid piren på Svallhagen är det också ganska lite vegetation. Men det är mycket mer färger från stenar klädda med den skorpformiga rödalgen havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och de tunna rödvioletta bladen av purpursloke, Porphyra purpurea, och såklart blåstång.
Löven avtecknar sig mot botten och några fintrådiga alger.Inte mycket färger
Här är det färgglatt! En liten gul trubbig strandsnäcka syns på tången.
Hösttavla från Östersjön med axslinga, ullsläke och tång
Hösttavla från Västerhavet med tång, havsstenshinna och purpursloke
Två illustrationer från våra fantastiska kuster i ost och väst.
Men när man plockar upp lite alger och vattenväxter från strandkanten i Östersjön och lägger i en vit balja blir den nästan lika vackert höstfärgad som material från Västerhavet. De mörkt röda tofsarna av ullsläke, Ceramium tenuicorne märks knappt under ytan. Men tillsammans med de gröna övervintringsskotten av axslinga, Myriophyllum spicatum, med sina vackert blekrosa stänglar, blir tavlan minst lika dekorativ som samlingen från västkusten. Så varför inte ta en tur ner till stranden nu i slutet av oktober eller rent av i november och undersök vad som syns under ytan? Nu är vattnet klart och det går att se långt ner i vattnet. Skulle du komma till en strand och hitta lite drivande, höstförökande blåstång, ta gärna ett foto och skicka till oss på Tångbloggen eller till Algforskarsommar-projektet. Höstförökande blåstång passar också in i höstens gul-orange färgskala.
Massor med förökningstoppar som sitter strax ovanför flytblåsorna.
Det är en fantastisk tid när dygnen blir längre och längre och solen börjar värma, även om nätterna fortfarande är kalla. Gjorde ett besök på västkusten och favoritstränderna vid Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation. Det har varit några kalla veckor med mycket is och lågvatten.
Utmed delar av stränderna syntes stråk av pollen. Vilka arters pollen är jag inte säker på, men det kan vara hassel som jag sett har kommit långt på soliga skyddade platser. Ser kanske inte så rent och fint ut, men är ett tecken på att våren startat på land och pollen sprids för fullt. Lite jobbigt för pollenallergiker.
När vattnet stiger långsamt flyter det torra musselskal som driver på ytan som små båtar tillsammans med pollen.
När vi kom ut på sandstranden på Saltö låg de första delarna av snorkelstigen helt torrlagd. Längst ut vid klippan låg det kvar små fläckar med is som tydligt visade att botten varit fryst. Frost och is har påverkat bottenlevande musselarter och överlevnaden hos strandkrabbor (Carcinus maenas) och snäckor. Och snorkelleden, som är kul att följa på sommaren, låg torrlagd långt ut från stranden där den startar.
Stora delar av de riktigt grunda bottnarna ligger torra och infrysta.Snorkelleden på Saltö torrlagd. Det är många meter ut till den första plattan som ligger under ytan. Massor med döda skal syns på botten.
Det har varit lågt vatten och kallt under längre tid, vilket gjort att många arter som lever i dessa miljöer har dött och flutit iland på stränderna. Det var ganska många musselskal som fortfarande innehöll musselköttet, och strandkrabborna luktade illa där de låg på stranden eller uppe ibland stenarna, delvis i solen. När det varit så kallt har de inte ätits upp av alla små mikroskopiska nedbrytare. Men nu kommer processen igång med solen och värmen.
Skal av musslor som dött nyss och flutit iland och döda strandkrabbor som luktar illa.Inne ibland stenarna börjar strandkrabborna få lite färg och luktar illa på långt håll.
Närmare vattnet strax under de större stenarna har en massa skal av stora nätsnäckor (Tritia nitida) och vanlig strandsnäcka (Littorina littorea). Stor nätsnäcka är asätare. De tar hand om dött material på sedimentbotten utanför på sommaren, medan vanlig strandsnäcka är betare och äter små alger.
Mellan stenarna ligger större skal av vanlig strandsnäcka och stora nätsnäckor.
I nästa nivå som ligger närmast vattnet finns en blandning av de mindre arterna av Littorina spp. som vivipar strandsnäcka, (Littorina saxatilis) och trubbig strandsnäcka (Littorina fabalis/obtusata). De sitter vanligen på tång, stenar eller kan krypa runt på sedimentet. Den kalla perioden tillsammans med lågt vatten har resulterat i att massor av snäckor har dött.
Hela stranden full med mindre snäckor. Tittar man nog så syns en större knivmussla (Ensis sp.)och i övre kanten ett skal av ostronpest, Crepidula fornicata.
Efter att ha hittat så mycket döda snäckor uppspolade utmed stranden och inga sittande på stenar eller i tången, började jag fundera över vilken påverkan detta kommer att få på bete av fintrådiga alger och nya små groddplantor hos blåstången i vår och till sommaren. Det är en stor areal utanför den grunda sandstranden på Saltö där överlevnaden av snäckor troligtvis är låg och det bör kunna gå att se en effekt av lågt betestryck under kommande säsong. Det borde alltså bli mycket nya tångbebisar när ingen är där och äter upp dem. Ser fram emot att följa upp om det stämmer och kanske jämföra med en strand vid Svallhagen, där vattendjupet är lite större och dödligheten av snäckor inte varit lika stor, dvs det ligger inte några stora mängder med snäckskal på stranden. Men det gäller att vänta på att det blir varmare i vattnet, för ännu så länge är det ingen större aktivitet hos betande snäckor.
Strutsallat sitter som små grön fläckar precis närmast vattenlinjen. Fortfarande fuktiga, för de tål inte att torrläggas under en längre tid.
Om de betande snäckorna vore igång, skulle de tunna ljusgröna bladen av strutsallat (Monostroma grevillei) inte ha någon chans. De skulle bli uppätna direkt. Tyvärr är de så små, bara 3-5 cm långa, så trots namnet knappast lönt att samla till en lyxig sallad! Strutsallat växer också i Östersjön och är ett tydligt tecken på att våren närmar sig med stora steg.
Vackert ljust gröna strutsallat ungefär 3 cm långa.
Nu är det dags att åka tillbaka hem och ta en tur till de närmaste stränderna och se om jag kan hitta lite mer och större strutsallat. De växer ju grunt och kan bli upp till ca 15 cm. Har jag tur lovar jag att berätta hur denna vårprimör från havet smakar.
Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav.
Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.
Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:
En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.
2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten .
3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.
4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten.
5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen.
Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.
Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen avLimecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.
Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.
Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.
Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.
I onsdags presenterade Marit Hichens-Bergström sitt magisterarbete med titeln ”Egg laying preferences of two Littorina species on co-occuring Fucus and Ascophyllum thalli” på Stockholms Universitet.
Marit har tidigare gästbloggat om sitt magisterarbete som hon utförde på Sven Lovén Center Tjärnö under sommaren 2013 under handledning av professor Lena Kautsky.
Littorina fabalis (gul) och Littorina obtusata (mörk) under en äggsamling på blåstång.
Arbetet har undersökt vilken av de två tångarterna Fucus vesiculosus(blåstång) och Ascophyllum nodosum (knöltång) som de två trubbiga strandsnäckorna Littorina fabalis och Littorina obtusata föredrar att lägga sina ägg på. Genom studier i fält och på lab har Marit visat att Littorina obtusata överhuvudtaget inte lägger sina ägg på knöltång utan endast på blåstång, medan Littorina fabalis lägger sina ägg på bägge tångarterna.
Marit har även observerat hur de flesta snäckorna väljer att lägga sina ägg under flytblåsorna, något som troligen förhindrar att äggen torkar ut ifall tången växer ända upp till ytan.
Till dagligdags jobbar Marit som biologilärare på gymnasiet i Norberg, och vi hoppas att hon med sin entusiasm och myckna klokhet fortsätter att inspirera och entusiasmera sina elever att bry sig om den marina miljön.
Tångbloggen 