Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘höstfärger’

Gjorde en fantastiskt vacker promenad i solsken i slutet på oktober. De mesta löven har fallit av och täcker gångstigen så att den blir som ett gyllene band.

När solljuset blir mindre intensivt under hösten avstannar fotosyntesen och klorofyll, det pigment som ger bladen dess gröna färg, börjar brytas ner och försvinner ur löven. Innan bladen fälls har trädet tagit tillvara så mycket av energin som möjligt genom att klorofyllet och en del andra ämnen bryts ner och transporteras inåt i trädet till de övervintrande delarna. De gula och gulröda ämnena som ger löven sina härliga höstfärger finns hela tiden i löven, men syns inte då det gröna klorofyllet tar överhanden. Vissnar bladen på sommaren av torka blir de ju också gula eller bruna.

Härliga höstfärger som syns för att klorofyllet försvinner.

Men hur är det med färgen hos alger på hösten? Tappar blåstången också sin färg och blir gulbrun? Och vad händer med mängden klorofyll? Bryts klorofyllet ner när det blir kallare och mindre ljus i vattnet? Eller händer det omvända, att med mindre ljus så blir grenarna mörkare för att de nu innehåller ännu mer klorofyll för att klara övervintringen?

Resultatet av att hälla kokhett vatten på blåstång ser ni ovanför till höger. Bilderna visar att de ljusaste skotten, som antagligen suttit nära ytan och fått gott om solljus ända fram tills nu, blir ljust gröna. De mörkare skotten blir riktigt mörkt gröna för att de innehåller mer klorofyll. Nu gäller det nämligen för blåstången att övervintra. Det kan bli riktigt mörkt nere i vattnet om isen lägger sig och det dessutom blir snö ovanpå isen. Därför ökar mängden klorofyll i blåstång nu under hösten. Och till våren när ljuset kommer tillbaka är blåstången klar att dra igång tillväxten för fullt så snart vattentemperaturen når tio grader.

Död tång har tappat allt klorofyll. Därför är den brun.

Men vissa delar av tången vissnar och dör. De kommer att brytas ner i vattnet med tiden eller, om de driver i land, i tångvallen. De ser mer brunröda ut och kör man ett test med att koka en bit av dessa, ser vi ingen färgförändring.

Det låg också mycket fintrådiga brun och rödalger drivande i vattnet närmast stranden. Det är en par meter bred zon som är helt täckt med ett lager av flytande alger. De har lossnat från blåstången och klippbotten nu under hösten. Det mesta var de bruna fintrådiga algerna trådslick, Pylaiella littoralis och molnsklick, Ectocarpus siliculosus, och så lite av rödalgen ullsläke, Ceramium tenuicorne, som är en typisk höstart i Östersjön.

Både de fintrådiga brunalgerna och ullsläke innehåller klorofyll som kommer fram om man häller kokande vatten på dem. Det sker direkt med trådslick och molnslick men för att få fram klorofyllet, som inte är vattenlösligt, behöver ullsläke kokas ett litet tag. Kanske något att prova till helgen?

Read Full Post »

Det är fantastiskt att kunna förflytta sig mellan ost-och västkusten över en helg och få uppleva hur havet skiftar mellan solsken och gråväder. Kommer nog aldrig att riktigt kunna säga vilken strand som är allra vackrast så här på hösten. 

Så här kommer några foton från stranden hemmavid på Räfsnäs, nära Kapellskär och från Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad. 

Börjar med stranden från Östersjön. Nu har många av träden tappat sina löv och de bildar ett spännande mönster på botten. Att de syns beror på att vattenväxterna har vissnat. Många av dem har drivit in till stranden, där de ligger inblandade med tången. Jämfört med när man tittar ner på den grunda botten vid piren på Svallhagen är det också ganska lite vegetation. Men det är mycket mer färger från stenar klädda med den skorpformiga rödalgen havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och de tunna rödvioletta bladen av purpursloke, Porphyra purpurea, och såklart blåstång.

Men när man plockar upp lite alger och vattenväxter från strandkanten i Östersjön och lägger i en vit balja blir den nästan lika vackert höstfärgad som material från Västerhavet. De mörkt röda tofsarna av ullsläke, Ceramium tenuicorne märks knappt under ytan. Men tillsammans med de gröna övervintringsskotten av axslinga, Myriophyllum spicatum, med sina vackert blekrosa stänglar, blir tavlan minst lika dekorativ som samlingen från västkusten. Så varför inte ta en tur ner till stranden nu i slutet av oktober eller rent av i november och undersök vad som syns under ytan? Nu är vattnet klart och det går att se långt ner i vattnet. Skulle du komma till en strand och hitta lite drivande, höstförökande blåstång, ta gärna ett foto och skicka till oss på Tångbloggen eller till Algforskarsommar-projektet. Höstförökande blåstång passar också in i höstens gul-orange färgskala.

Massor med förökningstoppar som sitter strax ovanför flytblåsorna.

Read Full Post »

De första hösttecknen syns på land, såhär i mitten av september. På min promenad hittade jag både vackert röda asplöv och stiliga flugsvampar. För de tappra Algforskare som fortfarande åker ut till sina stugor och vågar ta sig ett dopp eller tar en tur till någon strand finns det också tydliga hösttecken att kolla efter. 

På land syns hösttecken som röda flugsvampar och gula vissnande blad.
Bladen som faller från träden vis stranden blandas med ilandspolad tång och fintrådiga alger.

I det grunda vattnet går det att hitta små, duniga rödrosa moln som driver runt. Det är violettslick, Polysiphonia fibrillosa, som varit månadens alg tidigare. Vill du veta med om den så läs på Tångbloggen. Det kan fortfarande vara lite tidigt men en annan rödalg börjar också dyka upp. Den sitter som små gaffelgrenade, svagt randiga plantor en liten bit ner på blåstången. Det är ullsläke, Ceramium tenuicorne, som kan bilda ett eget bälte på hösten och vintern när grönslicken vissnat och ramlat av från klipporna. De som andra fintrådiga alger kan också ha lossnat och ligga på botten ibland lösa grönalger. Riktigt färgglatt. 

Mellan sävstrån och gräs syns både tofsar av violettslick, ullsträfse och grönslick mot den sandiga botten.

Så för alla tappra Algforskare, fortsätt att leta efter höstförökande blåstång och undersök om det nu finns mycket mer av både tångmärlor och tånggråsuggor i ruskorna. Det är fortfarande så varmt i vattnet att de stannar kvar i tången ett tag till. När det blir riktigt kallt brukar de flytta ner lite djupare till rödalgbältet som i Östersjön består av flera långlivade arter som finns kvar hela vintern. Hit hör kräkel, Furcellaria lumbricaiisoch rödris Rhodomela confervoides men också ullsläke. 

Skulle Du hitta höstförökande blåstång finns det en chans att kolla på om det är hon- eller hanplantor. Metoden är den samma som för sommarförökande blåstång. Gör ett tunt snitt och se efter om det syns äggsamlingar eller spermiesamlingar. Kollade mina höstförökande plantor som jag har vid bryggan. Det finns oogon men de verkar inte vara mogna ännu. Har inte fått färg utan är nästan vita eller blekt gula.

Du kanske hittar någon liten fisk som jag gjorde nu i veckan. Det var en liten kantnål som följde med upp i baljan när jag skakade en tångruska för att kolla efter betare här vid min brygga. Den släppte jag ut direkt i vattnet igen. 

Det var mycket grums i ruskan. men det gömde sig också flera tångmärlor och en kantnål.

Ser fram emot att få ytterligare rapporter som vår svenska kust och skärgård till projektet Algforskarsommar! Kanske något extra fynd som Du hittar på stranden och undrar vad det kan vara. Ta ett foto så försöker vi besvara efterlysta förmåga.

Read Full Post »

Nu har de flesta träd tappat sina löv och höstens starka färger försvunnit. Vill du se vackra höstfärger så kommer här mitt andra vykort från akvarierna på Tjärnö marina laboratorium. En kavalkad fylld med sprakande färger istället för toner i mörkblått. 

Inte mycket färger – men hur ser sjögurkan ut som ligger längst till vänster om den kommer upp till ytan?

När vi plockar upp djur ifrån större djupområden visar det sig att de inte alls har mörka färger utan ofta är tjusigt röda, orange eller rosa.  

När det röda ljuset försvinner med djupet, ser allt rött ut att vara svart. Den röda signalsjögurkan som lyser röd på ytan är näst intill onsynlig på djupet.

Dessa färger fungerar som kamouflage, inte avskräckande. På stora djup ser de nämligen mörka ut eftersom ljuset inte når dit ner. Det innebär att när vi stannar framför ett upplyst akvarium och förtrollas av de fantastiska färgerna på sjöstjärnor, anemoner och koraller får vi vara med om en unik upplevelse. 

Sjöanemon och sjöstjärna, troligen en röd solstjärna och flera stenar med rosa överdrag av olika kalkalger.

Hästsjöstjärna, Hippasteria phrygiana lär äta läderkorallen Död mans hand, Alcyonium digitatum. Syns på det högra fotot.

Rödalgen tandskåring, Odonthalia dentata, är vackert mörkt röd i färgen. Den har en sågtandad kant därav namnet. Den växer från några meters djup ner till ca 25 meter, men är vanligast mellan 10 – 15 meter. 

Ner till ca 20 – 25 meters djup i det klara rena vattnet i Kosterrännan finns det tillräckligt med blåaktigt ljus, komplementfärgen till rött, för att rödalger skall kunna tillväxa även om det går långsamt. 

På bilden syns taggig skorpalg och andra arter av kalkalger. På en sten växer några skott av kaggargenalg och nere till vänster syns en bägarkorall.

Alger som t.ex. slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii. och taggig skorpalg Lithothamnion glaciale bildar rosavioletta överdrag på stenar. Färgen får de genom att de lagrar in kalk i cellväggarna. Det finns många arter av kalkalger så det är inte lätt att artbestämma vilken art det är bara från ett foto. Bägarkorall, Caryophyllia smithii, är en ensamlevande korall som blir ca 2 cm i diameter med ett bägarformigt kalkskelett. I detta skelett sitter den genomskinliga kroppen som varierar i svagt röda till orange färger. En individ av bägarkorall syns längst ner i bilden till vänster.

Sitter på stranden och funderar på att dyka i.

Nu är det lite sent och för kallt i vattnet så jag väntar till nästa sommar. Men då är det toppen att brännmaneter syns tydligt där de ligger och driver inne ibland tången!

Read Full Post »

Valet för oktober månads alg föll på violettslick, Polysiphonia fibrillosa dels för att den är en sensommar och höst art och dels för den vackra färgen som skiftar i purpurrött till brunröd.

Algen är en fint förgrenad och blir ca 15 – 20 cm hög. Har den blekts av solen blir den halmgul till färgen. Violettslick är en annuell art, men den kan övervintra. I vattnet ser violettslick ut som ett tunt moln i skiftande i rött.

1. Violettslick 20170927

På badstegen på Räfsnäs, Rådmansö hittade jag flera exemplar som satt på de olika steg. Tursamt nog städas de inte bort så även en liten tångruska har vuxit här under flera års tid. Plockar du upp violettslick faller den samman.

2 Violettslick höst

Bilden visar hur den ser ut på lite närmare håll när den ligger i lite vatten på en tallrik. De upprättstående cylindriska grenarna är själva grenade. Violettslick är fäst mot botten med en liten rund fästplatta. Grenarna består av en central axel av celler som är omgiven av fyra pericentralceller.

3 tvärsnitt violettslick

Målningen visar en celltråd i tvärsnitt. Den har huvudsakligen barkceller i de nedre delarna av tofsen vilket gör att den nedre delen av grenarna är lite mörkare i färgen.

4 trichoblast violettslick

Violettslick har många trichoblaster, d.v.s. färglösa hårliknade bildningar i toppen på grenarna. Även om de gaffelförgrenade ”håren” är färglösa bidrar de till det mjukt luddiga utseendet hos algen.

Violettslick är diok och sporofytgenerationen ser lika dan ut som gametofytgenerationen, som har skilda hon- och hanindivid. Hongametofyten med sina runda cystocarp är ofta lite större än hangametofyten. Hos hanindividen sitter spermatangia sitter nära toppen på grenarna. På fertila honindivid syns cystocarpen som små mörka prickar. För att se mer detaljer behövs ett mikroskop. Tetrasporangierna sitter i en rad nära toppen på tetrasporofyten.

5 karposporangium Violettslick

Målningen visar ett moget karposporangium. Inne i karposporangiet syns några mörkare röda carposporer.

Violettslick är vanlig på klippor från strax under vattenlinjen (0,5 m) ner till 15 meter men den kan också växa påväxt på andra alger. Den kan också förekomma lösliggande, t.ex. på sandbottnar i ytterskärgården. Arten har en bred spridning i Europa, runt England utmed Frankrikes kuster och norrut till svenska kusten, in i Östersjön till Ålands Hav och utmed Norges kuster. Den har också hittats upp till Kronören, i norra Bottenhavet och till Norra Kvarken i Finland. Även om det börjar bli lite kallt i vattnet går det fortfarande att hitta violettslick.

 

Read Full Post »

Bengtskär är en kal klippö i Skärgårdshavet i Finland. Ön är omkring en hektar stor och har blivit känd för sin fyr. Fyren på Bengtskär är Nordens högsta fyrbyggnad och tornet mäter 46 m. Bygget startade 1906 av 120 arbetare, som bröt graniten för hand på ön. Fyren stod klar i december samma år. Under de 113 år som gått sedan dess har många fartyg passerat och havet runt om förändrats. Orsaken till att placera en fyr på Bengtskär var att ångfartyget S/S Helsingfors förliste där året innan, 1905. Under andra världskriget 1941 i juli anföll sovjetiska styrkor Bengtskär, på grund av att den ligger strategiskt placerad i Östersjön. Genom att fyren var bemannad fram tills att den automatiserades 1968 måste fyrpersonalen kunnat följa både många dramatiska förändringar i växt- och djurlivet, häftiga stormar och lugna soliga dagar. Idag ägs den av Stiftelsen för Åbo Universitet men är uthyrd och används för turism.

Foto på fyren

I slutet av juli i år togs detta foto, av professor Alf Norkko, Helsingfors universitet och Tvärminne Zoologiska station, över hur det såg ut med en stor cyanobakterieblomning som flutit upp till ytan i det stilla lugna vattnet runt fyren.

Det syns ett tydligt spår efter den mindre båten som just kör iväg från ön och tittar du noga syns spåren av en båt på väg till ön.  Några av de andra större tomma slingorna kan vara ifrån en större färja som passet förbi fyren. I nedre högra hörnet syns det tydligt hur vågor påverkar ansamlingen av cyanobakterierna på ytan.

Slingorna i vattnet består av i första hand katthårsalgen (Nodularia spumigena),  knippvattenblom (Aphanizomenon) och Dolichospermum, (tidigare kallad Anabaena) har efter ett antal lugna dagar flutit upp till ytan.

vanliga cyanobakterier i Östersjön

 

Read Full Post »

När jag kom ner till västkusten för tre dagar sedan var det högvatten efter en längre period med riktigt lågt vatten. Spåren på stranden var tydliga. Blåstångsplantorna var helt bruna och döda från uttorkning och lukten från uppspolade ruttnande ostron och blåmusslor kändes lång väg. Det låg också intorkade tunna skinn av brännmaneter ovanför stigen i gräskanten. Allt tecken på att det varit ett högvatten för ett tag sedan.

En massa ålgräs låg i stora högar utmed stranden nedanför vissnade bruna bohusmarrisp. Att vattenståndsväxlingen kan gå snabbt visade sig på söndagen då det sjunkit med över 40 cm och sundet nästan låg torrlagt igen.

Det ligger mycket tång och massor med vita tomma snäckskal i strandkanten och vita skalhalvor från det japanska jätteostronet tillsammans med havstulpaner på mörka stenar. Ett tydligt hösttecken på västkusten är de nästan genomskinliga kammaneterna som ser ut som tomma krusbär.

På stranden som ingår i skräpstudien på Saltö naturreservat, har skräpet som samlades in förra gången jag var där helgen 24-25 september, transporterats bort. Men en massa nya plastsaker har drivit in. De är definitivt det färgrika inslaget på stranden. Backar i grönt, blå och orange, dunkar och en bunt plasthandskar. Den blå plasthandsken hade massor med havstulpaner och hydroider växande på både ut- och insidan så den måste ha legat länge i vattnet. Hur länge går inte riktigt att bestämma. Arterna är också vanliga vid svenska kusten.

I vissa fall kan datummärkning vara riktigt intressant på ett annat sätt än som det var tänkt. Hittade en norsk mjölkförpackning, den var lite sliten och daterad bäst före 27 september!

Så eftersom stranden var städad från skräp i slutet av september så har mjölken troligen varit ute i sjön i flera veckor innan det hamnade på stranden på Saltö. Visst skulle det vara bra med både datummärkning och angivet vem som slängt i alla saker som flyter iland! När vinden vände spred sig en läskig lukt och jag fick syn på en död säl som kommit ganska långt i förruttningsstadiet. Det var dags att lämna stranden för denna gång. Kanske ligger det ett rent sälskelett där nästa gång?

Read Full Post »

Oktober är en fantastisk månad, med glödande färger på träd och alger. Speciellt när det blir som i år en lång period med högtryck över Östersjön, som resulterar i en motsvarande lång period med lågvatten, vid bryggan under 40-50 cm mot normalvattenståndet. Båtarna står på botten och vassen är också vackert färgad vid den nymålade badhytten. Och färgerna på klipporna matchar löven på land.

För den intresserade har det gett toppen möjligheter att undersöka det torrlagda algbältet, vilka arter som växer där och om fjolårets rekrytering av blåstång överlevt.

3ho%cc%88stklippa-2016

På bilden syns många mm stora små blågrönsvarta kulor av cyanobakterien Rivularia och i skrevan till höger syns cm stora blåstångsgroddplantor från förra året. Årets nya groddplantor om de finns syns inte ännu, de är bara ca 0,5 mm höga och sitter skyddade mot uttorkning inne ibland de fintrådiga algerna.

Blåstång tål ganska väl uttorkning speciellt såhär års när inte solen gassar. De arter som klarar sig sämre är t.ex. de helt torra små ljusbruna tofsarna av tångludd, Elachista fucicola som sitter på ytan av blåstången.

På klipporna syns en tydlig rand av rosa eller vitgula intorkade plantor av ullsläke, Ceramium tenuicorne, som etablerar sig tidigt på hösten. Plantor kan också fästa sig en bit ner på blårstångsskott lite ovanför flytblåsorna. Blir lågvattnet långvarit så kommer det mesta av dessa plantor att dö genom uttorkning. Det kommer att synas när vattenståndet stiger och det döda algmaterialet lossnar och spolas iland.

 

Det finns fortfarande gott om snäckor som gömmer sig under stenar i strandkanten. På den här stenen satt det flera lite olikfärgade båtsnäckor, även kallade schackmönstrade snäckor, (Theodoxus fluviatilis), och oval dammsnäcka (Radix balthica), Snäckorna håller på att gå i dvala när vattnet blir kallare och betar inte lika aktivt som på sommaren. Många av de ryggradslösa arterna flyttar också ner på djupare vatten under vintern, så den grundaste miljön blir mer eller mindre tom. De arter som blir kvar och som tål både uttorkning och riskerar att bli infrysta är fastsittande arter som havstulpaner och de skorformiga rödalgerna, havsstenhinna, Hildenbrandia rubra, och brunalger som brunhudar, inte så enkla att bestämma till släkte eller art, med vanliga på stenar och klippor. I morgon är det dags att se hur hösten märks på västkusten. Är den lika färgsprakande? Och om den inte är det vad beror det på? Vattenståndet är lite högre så det får bli vadarbyxor och gå ut tidigt på morgonen när det är som lägst.

9skorpformiga-alger

 

Read Full Post »