Gjorde en fantastiskt vacker promenad i solsken i slutet på oktober. De mesta löven har fallit av och täcker gångstigen så att den blir som ett gyllene band.
När solljuset blir mindre intensivt under hösten avstannar fotosyntesen och klorofyll, det pigment som ger bladen dess gröna färg, börjar brytas ner och försvinner ur löven. Innan bladen fälls har trädet tagit tillvara så mycket av energin som möjligt genom att klorofyllet och en del andra ämnen bryts ner och transporteras inåt i trädet till de övervintrande delarna. De gula och gulröda ämnena som ger löven sina härliga höstfärger finns hela tiden i löven, men syns inte då det gröna klorofyllet tar överhanden. Vissnar bladen på sommaren av torka blir de ju också gula eller bruna.
Härliga höstfärger som syns för att klorofyllet försvinner.
Men hur är det med färgen hos alger på hösten? Tappar blåstången också sin färg och blir gulbrun? Och vad händer med mängden klorofyll? Bryts klorofyllet ner när det blir kallare och mindre ljus i vattnet? Eller händer det omvända, att med mindre ljus så blir grenarna mörkare för att de nu innehåller ännu mer klorofyll för att klara övervintringen?
Såhär ser levande tång ut…..och såhär grön blev den efter ett dopp i kokande vatten.
Resultatet av att hälla kokhett vatten på blåstång ser ni ovanför till höger. Bilderna visar att de ljusaste skotten, som antagligen suttit nära ytan och fått gott om solljus ända fram tills nu, blir ljust gröna. De mörkare skotten blir riktigt mörkt gröna för att de innehåller mer klorofyll. Nu gäller det nämligen för blåstången att övervintra. Det kan bli riktigt mörkt nere i vattnet om isen lägger sig och det dessutom blir snö ovanpå isen. Därför ökar mängden klorofyll i blåstång nu under hösten. Och till våren när ljuset kommer tillbaka är blåstången klar att dra igång tillväxten för fullt så snart vattentemperaturen når tio grader.
Död tång har tappat allt klorofyll. Därför är den brun.
Men vissa delar av tången vissnar och dör. De kommer att brytas ner i vattnet med tiden eller, om de driver i land, i tångvallen. De ser mer brunröda ut och kör man ett test med att koka en bit av dessa, ser vi ingen färgförändring.
Det låg också mycket fintrådiga brun och rödalger drivande i vattnet närmast stranden. Det är en par meter bred zon som är helt täckt med ett lager av flytande alger. De har lossnat från blåstången och klippbotten nu under hösten. Det mesta var de bruna fintrådiga algerna trådslick, Pylaiella littoralis och molnsklick, Ectocarpus siliculosus, och så lite av rödalgen ullsläke, Ceramium tenuicorne, som är en typisk höstart i Östersjön.
Trådslick/molnslick.Ullsläke före (t.v) och efter (t.h) kokning
Både de fintrådiga brunalgerna och ullsläke innehåller klorofyll som kommer fram om man häller kokande vatten på dem. Det sker direkt med trådslick och molnslick men för att få fram klorofyllet, som inte är vattenlösligt, behöver ullsläke kokas ett litet tag. Kanske något att prova till helgen?
Har blåstångens mognad och förökning påverkats av ökad temperatur i vattnet?
Nu är det dags att rapportera resultat av Uppgift 3: När startar blåstångens förökning hos dig? Frågan som vi vill få mer kunskap är om högre vattentemperatur resulterat i att blåstången blir mogen tidigare nu än under perioden 1992 – 96. Då, för ca. 25 – 30 år sedan, studerade vi mognaden och förökning på några lokaler vid Askölaboratoriet, i Sörmlands skärgård nära Trosa och i Bottenhavet nära Norrbyn, som är Umeå marina forskningscentrums fältstation. I år, 2022 under maj – juli har det kommit in många rapporter från flitiga deltagare i medborgarforskarprojektet –Algforskarsommar som drivs av Stockholms universitets Östersjöcentrum just om tångens förökning vid full-och nymåne. Vi tackar så mycket för alla bidrag!
I Östersjön finns en stor salthaltsgradient från Bottenhavet ner till Öresund som påverkar förekomsten av arter. En liknande gradient finns när det gäller vattentemperatur. Men denna gradient, och vad den innebär, diskuteras inte alls lika mycket som effekter av salthalt. Vattnets temperatur påverkar flera viktiga fysiologiska processer som respiration, produktion, tillväxt och mognad hos blåstången.
Förökningstoppar hos blåstång, Fucus vesiculosus anläggs under senhösten och övervintrar som knoppanlag precis som hos växter på land under vintern. När ljuset kommer tillbaka på våren ökar temperaturen i vattnet långsamt.
Anlagen syns som små förtjockningar i toppen i november-decemberI februari-mars syns förökningstopparna som små knottriga platta anlag.Att utveckla förökningstoppen från ett första litet anlag i november- till en mogen förökningstopp i maj-juni är en lång process som påverkas av vattentemperatur och tillgång på solljus.
Flytblåsor börjar tillväxa samtidigt som förökningstopparna, när vattnet hunnit bli ca 8 – 10 0C. De är släta och sitter till en början i toppen på många grenar. Allt eftersom grenen växer ovanför blåsorna, hamnar de längre ner. Flytblåsorna bidrar till att hålla plantan upprätt i vattenmassan.
I toppen på grenarna syns de helt nya och fortfarande ganska små flytblåsorna. Jämför med den gamla från förra året – längst ner till höger i bild.
Flytblåsorna fylls med syre som tången producerar. Det finns också blåstång som saknar flytblåsor. Hos dessa bestånd kan förökningstoppar när de mognar få en liknande funktion när de blir uppsvällda.
I samband med våra undersökningar under perioden 1992 – 94 blev blåstångens förökningstoppar mogna på Askö vid första fullmånen. Detta inföll vid slutet av maj eller början av juni. Stora utsläpp av ägg och spermier fortsatte ofta fram till fullmånen vid midsommar. Vid Drivören, Kronörens naturreservat nära Umeå i Bottenhavet, blev tången mogen först vid fullmånen i mitten på juli ca en månad senare.Det fanns en tydlig skillnad mellan hur mycket temperaturen varierade mellan de två områdena. I Bottenhavet var variationen i temperatur stor och det kunde plötsligt bli mycket kallt när djupvatten kom upp till ytan. Lokalerna vid fältstationen Askölaboratoriet ligger något mer skyddade och värmdes upp lättare och snabbare. Här varierade inte temperaturen så mycket. Från slutet maj och i mitten juni låg den ofta på runt 15 0C. Klart badbart.
Sammanställning av när blåstången i svenska kustvatten förökar sig. Till vänster en karta över de få äldre data som finns och till höger en karta över vad som rapporterats in i stort under säsongen 2022 maj -juli.
Har inte fått tag på någon karta från innevarande år så denna får duga tillsvidare. Det syns att vi har en tydlig temperaturgradient i ytvattnet utmed våra kuster – från ca 14 0C i Öresund, minskande till runt 12 0C vid Kalmar/Öland, bara ca 11 0C i Stockholms norra skärgård och ca 10 0C i ytan utmed kusten i Bottenhavet i slutet av maj. Beroende på hur skyddad lokalen är och om den t.ex. ligger långt in i skärgården eller ute vid en öppen kust kommer att påverkas hur fort den värms upp.
Så vad är bedömningen såhär långt? Har tidpunkten flyttats fram orsakat av en tidigare uppvärmning av vattenmassan när vi inte längre har så kraftiga och långa vintrar och längre perioder med is? Mildare vintrar borde ju leda till att vattnet inte kyls ner lika mycket under vintermånaderna och därmed kan värmas upp snabbare på våren när solen kommer tillbaka.
Tack vare alla inkomna rapporter från deltagare i Algforskarsommar, har vi nu fått en bättre bild av hur blåstången förökning sker utmed vår svenska kust. Rapporterna visar att blåstången blir mogen tidigare i de sydliga delarna av kusten, från Helsingborg- Kalmarsund och Öland och till Vånevik, Oskarshamn (Området innanför pilarna i den högra kartan). Den blir mogen ca en månad tidigare, dvs. 16 maj, jämfört med platser i Trosa och Stockholms skärgårdar och på Åland där förökningstopparna är färdiga att släppa sina ägg och spermier vid fullmånen först den 13 juni 2022. Jämför vi detta med tidpunkterna när blåstången förökade sig på Askö på 1990-talet inträffade det då mellan 9 – 19 dagar senare och vid några grader lägre temperatur. En förklaring kan vara att fullmånen/nymånen inträffar vid olika tidpunkt olika år. Detta för att månfasen påverkar när de stora utsläppen sker. En annan är att förökningstopparna blir mogna tidigare vid längre perioder av lägre temperaturer, t.ex. 12-13 0C vilket var fallet i de södra delarna utmed kusten i år.
Sen verkar det ta ytterligare en månad, till fullmånen den 17 juli i norra delen av Bottenhavet. Här finns det däremot för få data från 2022 för att kunna göra någon jämförelse med mitten på 1990-talet.
Så frågan är inte fullt besvarad ännu utan fler undersökningar behövs under kommande år. Den främsta orsaken är för få data och att tiden för när blåstången är mogen att släppa sina ägg och spermier är kopplade till fullmåne och nymåne. Vi saknar faktiskt även kunskap om vid vilken temperatur som de börjar bli mogna för sitt allra första utsläpp i de södra delarna av kusten, dvs Öresund till Oskarshamn och runt Öland och Gotland.
Nästa år kommer fullmåne att infalla den 6 maj, 4 juni och 3 juli och såklart nymånar däremellan. Vi som håller i projektet Algforskarsommar hoppas därför på att många av er är villiga att gå ner till stranden nästa år redan runt fullmåne den 6 maj och sedan upprepa undersökningen och rapportera resultaten tills ni hittar mogna förökningstoppar. Bli därför inte förvånad om du får en personlig förfrågan någon gång i slutet av april från oss. Det enda som behövs är att ta upp några grenar med förökningstoppar, snitta och se om de är mogna – det behövs inget bad, för det kommer att vara kallt i vattnet.
Avslutningsvis -igen ett stort tack från Ellen Schagerström och Lena Kautsky. Följ oss gärna på Tångbloggen.
För några dagar sedan presenterade vi månadens alger – två arter av kalkinlagrade rödalger som har ger häftig violett rosa färg på stenar i västkusten. Arterna var taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii som de två tjocka pilarna utan nummer pekar på.
Det finns minst nio ytterligare arter i akvariet från Tjärnö marina laboratorium. Listan på de arter som jag lyckats bestämma hittar du här nedanför.
Värt att tänka på att det bara är i ett upplyst akvarium som dessa fantastiska röda, rosa och orange färger syns. På många meters djup blir de mörka och osynliga om du inte har med dig en ficklampa och kan lysa på dem.
Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk.
Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.
För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.
Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet. I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året.
En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.
Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten.
Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort. Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den.
Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.
När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar.
På sommaren finns en blandad äng med flera vattenväxter och lite ålgräs. På vintern står blåstångsplantorna kvar tillsammans med enstaka övervintrande skott av ålnate och borstnate.
På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.
I ett nytt forskningsprojekt undersöker Fredrik Åkerman och Leo Wezelius, om det går att minsks kors metangasutsläpp genom att blanda in torkade rödalger i kraftfodret. Arbetet sker i det nystartade företaget Volta Greentech, som vi berättat om tidigare på Tångbloggen.
Ett pressat exemplar av en gametofyt av Asparagopsis taxiformis
Precis som hos många rödalger har Asparagopsis taxiformis en komplicerad livscykel med två helt olika stadier. Tetrasporofyt stadiet ser så annorlunda ut att det var en egen art som länge gick under ett annat namn, nämligen Falkenbergia hillebrandii. Detta stadium bildar små, ca 2 cm ljust röda tofsar med få förgreningar.
Bilden på han-och honfametofyten är från Teneriffa där den växer ganska grunt på klipporna.
De pågående provodlingarna av rödalgen sker i en källarlokal vid Norr Mälarstrand i Stockholm. Projektet sker i samverkan med Värtaverket, som producerar koldioxid, som kommer att tillsättas i odlingskolvarna för att öka tillväxten hos Asparogopsis taxiformis och binda in koldioxiden.
Odling i kolv av tetrasporofyt stadiet som sedan skördas och frystorkas till ett pulver.
Den aktiva föreningen är bromoform, som Asparagopsistaxiformis visat sig producera i stora mängder. Studier i Australien har visat att kor som får frystorkade alger som innehåller bromoform släpper ut mindre metan. Men det behövs mer studier på hur bromoform påverkar kornas matsmältning, dvs deras tarm- och magbakterieflora. En annan fråga är att eftersom bromoform i höga halter är cancerogent och att tidigare undersökningar visat att små mängder kan hittas i mjölk, så kommer ytterligare studier att krävas för att undersöka detta närmare. Asparagopsis, som många andra rödalger innehåller också andra polybromerade och polyklorerade föreningar och dessutom höga halter jod. När det gäller jod finns gränsvärden satta för kor och dessa får inte överstigas.
Ytterligare frågor gäller hur länge t.ex. effekten av att tillsätta torkade Asparagopsis i kraftfodret fungerar. Kors magar har ett mycket rikt mikroorganismsamhälle, med en massa bakterier som med tiden kan anpassa sig så att metangas produktionen inte längre begränsas.
1983 publicerade Forskningsrådsnämnden en större utredning för att ta rätt på förutsättningar för algodling i svenska havsområden och på land. Sedan dess har de ekonomiska och tekniska förutsättningar förändrats medan de naturliga förutsättningarna knappast förändrats.
Att odla Asparagopsistaxiformis, en främmande art för svenska havsområden, på land t.ex. någon stans på västkusten ställer till ett antal extra problem när odlingen skall skalas upp. Att gå från odling i små kolvar med bubbling av koldioxid och där det mesta kan kontrolleras till stora bassänger där havsvatten tillförs och näring och temperatur varierar under året är inte enkelt. Algodlingen kommer att kräva tillförsel av ljus, värme och salter för att optimera tillväxten. Genom att ta in naturligt havsvatten finns risken att andra alger kommer in och tar över i odlingen. Eftersom Asparagopsis är en främmande, introducerad art, både i Medelhavet, på Kanarieöarna (bland annat Teneriffa) och utmed den Irländska kusten och har bedömts som en invasiv art, kommer det troligtvis krävas speciella åtgärder för att rena vattnet innan det släpps ut. Tångbloggen kommer att följa projektet med stort intresse och rapportera vad som händer till våra läsare.
Det som händer på en mer vågexponerad plats är att tången mer eller mindre hela tiden far fram och tillbaka i vattnet. Blåstång och alger har inte rötter utan tar upp sin näring med hela ytan och speciellt de nya toppdelarna av bålen. Genom att det hela tiden kommer nytt vatten så betyder de att de får tillgång till den näring de behöver dvs koldioxid, fosfor och kväve och alla andra ämnen som behövs. Ingen risk att plantan kommer att ligga på botten. Skulle den ha många flytblåsor ökar också dragkraften och risken att den kan slitas loss!
Bilden är på en planta från kusten på Gotland och de små tjockare topparna är förökningstoppar inte flytblåsor som sitter parvis.
Däremot en blåstångsplanta som sitter på en klippa eller sten i en skyddad vik där vattenrörelserna är mycket mindre skulle ligga på botten om den inte hade flytblåsor som när den växer och fotosyntetiserar får den att stå upp i vattnet. Flytblåsorna är fyllda med syre som den framställer under fotosyntesen. Genom att stå upp i vattnet får den också bättre tillgång till den näring som den behöver för sin tillväxt. Här är inte flytblåsor någon nackdel utan förbättrar dess möjligheter för tillväxt.
Bild på blåstång med parvisa flytblåsor i bakgrunden skymtar en blåstångsplanta.
Under vintern när isen lägger sig och det blir kallt i vattnet och tillgången på ljus minskar minskar också fotosyntesen och mängden syre i flytblåsorna. Tången ligger ner på botten och alla biologiska processer går på sparlåga tills islossningen och ljuset kommer tillbaka!
Tångbloggen 