Det gäller att komma ihåg vem som är sporofyt (sporbildande) och gametofyt (gametbildande). Hos skräppetaren är sporofyten det stora blandet och gametofyten mikroskopiskt liten. Det kan du även läsa mer om i vårt inlägg om skräppetare i vår serie Månadens Alg här på Tångbloggen.
Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.
Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.
Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.
Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.
Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.
Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.
Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.
Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.
Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.
En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….
Göteborgs universitet anordnar en algkonferens med titeln ”Möjligheter och hinder för en svensk algindustri” Konferensen vänder sig till företag, myndigheter och forskare som är intresserade av alger och algodling. Intresset för svenskodlade alger växer med rekordfart men hur får vi en svensk algindustri att lyfta?
Välkommen till Tjärnölaboratoriet den 21-23 juni för att lära mer, inspireras och diskutera en grön framtidsnäring.
Oj oj oj det är nästan en känsla av bakfylla efter gårdagen. Men jag drack ju bara en alkoholfri öl….? Att träffa runt 140 personer och mingla efter att ha varit i det närmsta isolerad i två år, var minst sagt överväldigande. Flera av deltagarna erkänner på morgonen att de haft svårt att sova med så mycket intryck i huvudet. Alla är överens om att det var en fantastiskt inspirerande dag igår.
Något av det roligaste igår var ett speed-talk från Väddö Folkhögskola. De har en tvåårig YH-utbildning till aquaponiingenjör som går på distans och innehåller mycket praktik på företag. Jag blir genast sugen på detta och så glad att det nu finns en utbildning. Alla kan odla! Inte bara grönsaker utan även fisk. Jag hoppas verkligen att Tångbloggens läsare sprider detta till alla ni känner, så att vi kan få lokala småskaliga fisk-o-grönt-producenter i hela landet.
Men över till dagens presentationer.
Kristoffer Stedt är doktorand vid Göteborgs universitet och arbetar med alger uppe på Tjärnölaboratoriet här utanför Strömstad. Han arbetar med att höja proteinhalten i alger, för att främja proteinskiftet från mest rött kött till mer blå eller gröna källor. Sättet som protein utvinns ur alger är samma som används för att tillverka till exempel sojafärs ur sojabönor.
Förenklat kan man säga att brunalger innehåller 5-10% protein , grönalger 10-20% och rödalger 20-30%, att jämföra med soja som är mer än 40%. Så Kristoffer fokuserar på att odla alger under förhållanden som ska öka proteinhalten för att alger ska kunna bli en framtida proteinkälla. Tanken är att odla algerna i näring som kommer som spill i processvatten från olika industrier.
I ett experiment har de odlat havssallat Ulva fenestrata i två olika processvatten från sillpackningsindustrin. Resultaten visar tydligt att algen växer bättre i dessa processvatten jämfört med vanligt havsvatten, upp till 3 gånger bättre faktiskt. Och proteinhalten stiger till över 30% på bara 7 dagar. Det viktigaste är att halten av tungmetaller inte överstiger gränsvärdena. Som trogen Tångbloggsläsare vet ju du att alger kan ta upp dessa metaller lätt. Analyser av den odlade algen visar att det är mycket låga halter av tungmetaller. Det är otroligt lovande för att kunna nyttja ett spill till något nyttigt.
Hanna Carlberg från SLU jobbar med projektet Miljökassen, där man vill ta hand om fekalier och foderrester från fiskodling i öppen kasse. Deras testodling ligger i Ströms Vattudal i Jämtland. De har konstruerat några prototyper för att kunna avskilja partiklar från vattnet. Genom att pumpa upp vattnet från botten av odlingskassen till en avvattningsanläggning på land, kan man nu skilja ut partiklar och slam. Projektet vill såklart även undersöka slammets innehåll och se på vad man kan ha det till, men även se på de juridiska hinder som finns kring slam. För det är inte helt enkelt så att man kan lägga vad som helst som näring på en åker, till exempel. Så därför pågår även försök med att odla olika typer av grödor i slammet. Hittills har resultaten varit lovande, så det är nog möjligt att inom en snar framtid kunna odla grödor i fiskodlingsrester. Ett ytterligare kul projekt är att deras avvattningsanläggning även kan rena ut kväve och fosfor ur näringsrikt vatten. Det här ska jag hålla ett öga på!
En av Miljökassens prototyper för att fånga upp allt slam som bildas i en fiskodling.
Vad är egentligen en grön regnbåge? Anders Kissling, professor på SLU, presenterar projektet 5 ton grön fisk i disk, där man ser till hela livscykelanalysen. Detta är ett exempel på hur bra det blir om man tar in representanter från hela näringskedjan i ett projekt. En miljöbov i fiskodling har varit fodret, så projektet har tillverkat ett svenskt cirkulärt foder av insektslarver och fiber från skogsindustrin för att producera en så miljövänlig fisk som möjligt. För om odlad fisk ska vara ett miljövänligt alternativ så kan inte fodret vara tillverkat av importerad soja odlad i monokultur på skövlad regnskog och fisk som är vildfångad i andra länder. Vi måste kunna producera fodret lokalt. Idag finns inget svenskproducerat fiskfoder. Men det kan det nog snart bli ändring på. Insektslarverna som används i fodret innehåller mer och fler av de essentiella aminosyror som fisken behöver jämfört med soja, och de kan odlas nära en fiskodling. Och det är ekonomiskt görbart och hållbart att producera fodret. I projektet har det nu producerats 4 ton grön regnbåge. Så fråga gärna din fiskhandlare om de har grön regnbåge i sortimentet och bidra till hållbar fiskodling.
Min roliga före detta kollega Marcus Langeland, som lämnade oss för RISE, lyfter begreppen ”cirkulär” och ”hållbar”, två ord som använts flitig i allas presentationer. Det finns tydligen väldigt många definitioner av dessa begrepp. Så är en cirkulär ekonomi hållbar? Hur mäter vi hållbarhet? Vanligast är genom en livscykelanalys, men där kommer cirkularitet och en del andra faktorer inte med. Hmmm. Så RISE arbetar med att ta fram bättre beräkningsmodeller för att kunna bedöma om något faktiskt är hållbart eller inte. Och det är just foder som är i fokus här. Marcus visar en checklista för att bedöma om en foderråvara är hållbar.
Marcus listar hållbarhetskrav för fiskfoder
Niklas Warwas, doktorand på GU, visar några olika foderråvaror som de arbetar med för att producera hållbart foder. Även här är sockertången (Saccharina latissima) en viktig komponent. Med tanke på hur många användningsområden denna alg har är det underligt att det inte finns fler odlingar. Men jag spår att det nog kommer poppa upp fler inom en snar framtid. Men de har även undersökt sjöpung (Ciona intestinalis), flugor och sidoströmmar från fiskberedning. Till exempel har de använt min favorit, makrill i tomatsås där datumet gått ut. Istället för att slänga dem har de ingått i ett foder. Niklas är fysiolog, så hans roll i projektet är att undersöka hur fisken mår och växer på olika foder och säkerställa att de får i sig all näring de behöver. Fiskhälsa är en viktig del i foderframställning. Det är även smak, för ingen vill väl äta en fisk som smakar illa.
Niklas sätter alltid fiskens hälsa i fösta rummet.
Det pratade Sofia B Olsson från restaurang VRÅ om igår. Som prisbelönt kock gav hon sin syn på nya råvaror och påpekade vikten av att låta slutkonsumenten, kockarna, vara med från början så att en odlare inte tar fram en produkt som kockarna inte vill ha. Kul och inspirerande. Sofia bjöd även på lite olika tilltugg i minglet. Jag kommer absolut att besöka VRÅ för att äta mer av hennes härliga mat!
Familjeföretaget Älvdalsrom har drivits sedan 1980-talet. De började i liten skala för att vara säkra på att de har en bra produkt. Idag är efterfrågan större än vad de kan producera. De har varit lyhörda på konsumentens feedback och varit noggranna med transparensen så att konsumenten vet om hur deras produkt tas fram. De använder regnbågslax, en art som kom till Sverige 1892, och har avlat fram fiskar som producerar en riktigt fin och välsmakande rom. Deras beskrivning av produkten, dess sälta, spänst och smak gör att det vattnas i munnen på mig. Vi fick smaka deras rom på en liten bit tångknäcke igår. Oj oj oj vad god den var. Lysande röd och precis rätt ”poppighet” och spänst. Fantastisk!
Ett föredrag från Matfiskodlarna om hur vi marknadsför de olika produkter som produceras inom vattenbruk tar upp behovet av gemensam strategi för att nå ut till konsumenterna med VAD det är för produkter. Det är ju ibland så att kärt barn har många namn, vilket ibland förvirrar konsumenten. Projektet BRIDGES försöker knyta ihop branch och utbildare. Mikael Thörn och Daniel Krång från Gullmarsgymnasiets vattenbruksutbildning i Lysekil berättade om hur detta EU-projekt som Island, Norge, Finland, Åland och Sverige är med i. Det är viktigt att vi utbildar den personal som vattenbruket behöver och man försöker samköra kursplanerna mellan länderna så att utexaminerade elever kan flytta mellan dessa länder och ha samma kompetens. För det kommer behövas en hel del arbetskraft när vattenbruket tar fart.
Äntligen!! Sol, människor och massor med prat om vattenbruk I alla dess former. Oj vad vi har längtat! Strömstad visar upp sig från sin allra bästa sida med 7 grader varmt, strålande sol och spegelblankt hav. Det är nästan skamligt att sitta inne på en konferens en sådan dag.
Skoj, skoj, skoj. Massa spännande föredrag på nationella vattenbrukskonferensen.
Men nu gäller det ju vattenbruk i Sverige, och först ut är olika alg-företag.
Simon Johansson från Nordic Seafarm, före detta Kosteralg, berättar att tång inte är något nytt på matmarknaden. Det är ju något av det vanligaste man äter i Asien, men här Skandinavien har vi inte nyttjat denna resurs förrän nu. Nordic Seafarm odlar sockertång (Saccharina latissima) och havssallat (Ulva fenestrata). Dessa båda alger är mycket goda, så det är kul att det nu går att få tag på närodlade produkter. Vi hoppas att de snart finns i varje livsmedelsbutik. Några samarbeten har redan lett till förädlade produkter. Företaget Vegme har till exempel använt alger till ett ätbart sojakorvskinn och det finns ett glutenfritt tångknäcke.
Algela Wulff, professor, företagare och folkbildare känd från Algpodden, berättar om Swedish Algae Factory, hur de startade för 10 år sedan och har växt. De får ut tre olika produkter från sina mikroalger. Oljan kan gå direkt till biodiesel och det var tanken från början med företaget. Biomassan kan användas till många saker, men där är det allt pappersarbete som gör att de istället väljer att arbeta med skalen, frustulerna, av kiselalgerna. Dessa skal används för att öka effektiviteten i solceller, men även som solskydd i hudvårdsprodukter som finns på marknaden. Så bra om vi kan byta ut de farliga ämnena samt nano- och mikroplaster i solkräm mot alg-skal! Forskning pågår även kring att öka kapaciteten på batterier med dessa och ännu fler användningsområden undersöks. Fantastiskt vad små kiselalger är bra till mycket!
Angela Wulff visar hur kiselalger går att använda till både solceller och hudvård.
Volta Greentech grundades 2019 och försöker begränsa metanutsläppen från kor genom att blanda in rödalger i deras kost, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Idén i sig är inte ny, men Volta Green försöker skala upp algodlingarna och foderproduktionen till industriell nivå. I dagsläget har de en anläggning på 90 000 liter i Lysekil där de odlar. Det ska bli intressant att följa utvecklingen. En viktig fråga som ställs av publiken är hur företaget skyddar våra hav från deras alg. Arten de odlar, Asparagopisis anses vara den mest invasiva och den har visat sig ha kraftig negativ påverkan på de ekosystem där den introduceras. Voltagreen använder sig av flera filter och har säkerhetsföreskrifter för att förhindra spridning. Vi hoppas innerligt att det räcker och att inga ”smitningar” sker.
Dagens andra pass handlar om RAS. Ojdå, tänker du kanske. Nejdå, det är inte Svenska Kennelklubben, utan förkortningen på Recirkulerande Aquakultur System.
Ett av företagen som ska investera i ett stort RAS-system är Smögenlax, som planerar att bygga en stor anläggning i Kungshamn som odlar lax men har noll utsläpp. Den svenska miljölagstiftningen är hård och tillåter inte utsläpp hur som helst. Så vill man odla fisk på land måste allt vatten renas innan det släpps ut i havet igen. Och dessutom samarbetar de med just Swedish Algae Factory, som ligger vägg i vägg, så laxodlingens vatten går till algodlingen och renas där, utan en massa transporter med bil. Det fasta avfallet omvandlas till biogas direkt på anläggningen. För ska det vara hållbart så måste helheten tas i beaktande. Som att Smögenlax även kommer kunna rena både havsvatten och processvatten från närliggande processindustri. Det är mycket spännande som händer i Sotenäs kommun och alla vi i publiken surrar av förtjusning.
Joel från Smögenlax visar upp planerna på hur företaget ska expandera för att slippa onödiga transporter och öka hållbarheten.
Hushållningssällskapet Norrbotten Västerbotten är en 200 år gammal organisation med fokus på lantbruk, landsbygd fiskodling och ekonomi. Här är man intresserad av att odla röding, denna underbara laxfisk, och har ansökt om att bygga en RAS-anläggning för detta uppe i Ravdu utanför Luleå.
Något jag finner både intressant och inspirerande på dessa konferenser är just att få se olika delar i processen att bygga upp ett företag och marknadsföra en produkt. Viss har redan produktion, andra är mitt i ansökningar och tillstånd, några har bara en idé som de tror på. Oavsett var de befinner sig så är det givande att stöta och blöta val av teknik, tips och tricks. För det är tillsammans som vi kan få svenskt vattenbruk att lyfta (flyta?), så vi måste alla hjälpas åt.
Från 1800-talet och fram till 1930 odlades det stör i Strömsnäsbruk, som ligger på gränsen mellan Skåne och Småland. Orsaken var att där fanns elektricitet. Och idag har Torbjörn Ranta och hans kollegor på AROS en RAS-odling med stör i de anrika gamla lokalerna. Här tillverkas svart kaviar, världens kanske dyraste livsmedel. Det låter kanske konstigt att odla fisk på land, men Torbjörn har tidigare jobbat inom oljeindustrin i Ryssland. Vid ett besök i en störfabrik i staden Astrakan, vid Volgaflodens strand, fick han tanken att det här skulle man kunna göra i Sverige. En bra idé är som en god ost, den behöver mogna. 13 år senare drog de igång, och 2019 fick de sitt första tillstånd att sälja sin produkt. På 4 år har de tredubblat sin försäljning, och deras kaviar går för den blygsamma summan 10 000 kr per kg. Puh! Och med tanke på världsläget så misstänker jag att det kan bli bra försäljning. För att kunna konkurrera med den billigare produktionen i Kina, som är den största producenten, så dödar de inte sina fiskar. Tvärtom. Alla fiskar vårdas ömt, får ett namn och gullas med mer än hästar på ridskolan. Genom att vänta tills rommen är precis mogen innan man mjölkar fisken, får man en mjuk, svartröd rom. De som dödar fisken och tar rommen innan den är mogen får hårda, gröna korn som inte alls är lika trevliga att äta. Så AROS produkter återfinns idag bland annat hos en av Sveriges 2-stjärniga restauranger.
Niclas Wennberg från Pond Fish & Greens är alltid en fröjd att lyssna på. Han berättar inspirerande om hur fiskodling kan och bör i framtiden kopplas ihop med grönsaksodling, för att det är mer lönsamt än griskött som proteinkälla. Paradoxalt nog importerar vi 90% av den fisk vi äter, men endast 19,6% av grisköttet. Men ändå är grisbönderna inte rika, för det är löjligt billigt att köpa griskött så lönsamheten sjunker dagligen. Idag går bara 20% till grisbonden. Vi måste ändra på systemet så att de som odlar maten får mer betalt. Och kan det göras genom att skola om grisbönder till fiskodlare? Kan man kanske odla fisk på grisgårdar för att göra det mer miljövänligt?
Idag finns ett första tillstånd att odla 400 ton fisk i konverterade gamla svinstallar i västra götalandsregionen. Inspirationen kom från Gårdsfisk och hjälpen att få tillståndet gavs av Hushållningssällskapet Västra, som berättar om hur processen att få detta tillstånd har gått till. Jag tror verkligen på mer lokala fiskodlingar. Det finns många arter av fisk som lämpar sig för odling och eftersom det går att odla på land finns det alla möjligheter att bo OCH arbeta på de mest avlägsna orter i landet.
Niklas Wennberg ser stora möjligheter i landbaserad fiskodling tillsammans med grönsaker.
Kaffe och roliga tångprodukter att smaka på i pauserna är trevligt, men bäst av allt är att åter igen få mingla med kända och nya ansikten. Och efter pausen ska jag ge en snabb-presentation om sjögurkor på tre minuter, så nu är det slut för idag från mig.
Den stora brunalgen Saccharina latissima, skräppetare, har varit mycket i media det senaste året. Störst uppmärksamhet fick den nog när den (äntligen) introducerades på fiskauktionen i Göteborg. Mycket roligt att det äntligen går att köpa skräppetare, eller sockertare som den ofta kallas i kommersiella sammanhang.
Här på Tångbloggen har vi även skrivit om skräppetare i inlägg om algodling, och såklart har den figurerat som Månadens Alg, där vi ger lite mer fakta kring arten.
Så vi blev knappast förvånade när Algpodden-lyssnare hörde av sig och önskade sig ett avsnitt om just skräppetare. Så det fick bli avsnitt 5 som ligger ute nu där poddar finns.
När jag var liten brukade min moster, bosatt i New York, skicka torkad eller friterad nori till mig. Ni vet, den där algen som lindas runt maki-rullen när man gör sushi. En bra present eftersom det knappt väger någonting och jag blev väldigt förtjust i den härliga sältan som alger har. Men i mitten av 80-talet var det inte många som ens visste om att man kunde äta alger. En viss ifrågasättning av förstånd och förnuft från klasskamrater skedde när jag på en skolresa hade torkade alger som snacks medan de andra hade kexchoklad. Och sen blev jag ju som jag blev. Idag kan jag köpa nori-chips på närmsta asiatiska butik eller välsorterad livsmedelsbutik. Vilken lycka!
Så i dagens inlägg tänker jag presentera svensk algodling i stora drag. Och för enkelhetens skull håller jag mig till makroalger, sådana man kan se med blotta ögat, i detta inlägg.
För den inbitne läsaren av Tångbloggen behövs ingen förklaring av vad makroalger är. Men eftersom vi ständigt ökar i läsarantal, så kan den som undrar läsa på om det här.
Det finns många olika goda arter av alger. Några av våra favoriter från svenska vatten är grönalgerna havssallat (Ulva lactuca) och tarmalg (Ulva intestinalis) och rödalgen söl (Palmaria palmata) som ibland kallats för havets bacon.
I dagsläget är det främst brunalgen Saccharina latissima, skräppetare men oftast kallad sockertång, som odlas i Sverige. Den kan bli meterlång och ser ut som ett glänsande, brunt krokodilskinn där den vajar i vattnet. Just odling av sockertång har vi skrivit om vid flera tillfällen på Tångbloggen. Odling av makroalger sker idag på västkusten, där salthalten är tillräckligt hög.
Man ”sår” de mikroskopiskt små algerna på rullar av snöre inne i bassänger med bra förhållanden av ljus, temperatur och näring. Lite som att dra upp plantor i ett växthus tidigt på våren. Fast med Saccharina sår man efter sommaren, för de växer till under vintern. När de växt till sig några centimeter lindar man snöret med bebisarna runt ett tjockare rep, fäster putteflöten i det och hänger ut det i sin tångodling. Och där vajar de i vågorna och växer till. Du behöver varken vattna eller gödsla.
Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.
Algodling kallas ibland för “blå fånggrödor” eftersom de inte gödslas, som grödor på land, utan tar upp näring ur vattnet. En algodling kan därför vara till stor nytta i havsområden där man har problem med övergödning. Dessutom så hjälper ju alger till att producera syre genom sin fotosyntes. Och syre är ju något vi alla behöver. Då kanske du undrar varför man inte odlar alger i hela Östersjön för att lösa övergödningsproblematiken där? Tyvärr så är det inte många av de arter man odlar idag som klarar av att växa i Östersjöns låga salthalt, annars hade algodlingar nog guppat längs hela Östersjökusten. Men visst finns det möjligheter. Utmaningarna ligger delvis i att hitta lämpliga arter, men också system för odling som fungerar, ger bra avkastning och klarar av en kall vinter med is om så behövs.
I Danmark har man kommit lite längre med odling och användning av makroalger. Förutom sockertång skördar de även havssallat och söl. På tang.nu kan du se på fina bilder från olika projekt och träna upp din danska.
Finns det då någon som odlar alger ”på riktigt” i Sverige? Vi har ofta fått frågan om var man kan köpa svenska alger. Tidigare har vi berättat om Catxalot, som ordnar tångsafari och skördar samt säljer ”vild” tång. Men det finns faktiskt två kommersiella sjöbönder som har kommersiella odlingar. Den ena är Nordic Sea Farm, utanför Strömstad, som äntligen fått till en hemsida med försäljning av sina produkter. Smaskens!! Än så länge marknadsför de endast sockertång, men vi hoppas på att de utökar sortimentet med fler goda arter. På sidan finns såklart även några recept med tång. Det finns även recept hos Bohus Sea Culture, som har sin odling utanför Gåsö strax söder om Lysekil. De säljer inte online ännu, men listar sina återförsäljare så du kan hitta deras produkter.
Vi hoppas såklart att algodling ska bli en näring som fler vågar satsa på inom en snar framtid. Och det borde ju gå hand i hand med politikernas vision för att öka vattenbruket, både de svenska och uppe på EU-nivå. Sedan 2017 har Sveriges nationella livsmedelsstrategi signalerat till livsmedelssektorn att den bör bli mer hållbar, samt att den inhemska matproduktionen behöver ökas. I linje med detta uttalade mål fick centrumbildningen “Blå mat- Centrum för framtidens sjömat” nyligen pengar från forskningsrådet Formas.
Centrat är nationellt men har en stark förankring i Västra Götalandsregionen, då många av företagen och forskningsinriktningarna är kopplade till den marina miljön. Centrumet ska bedriva en behovsdriven forskning i samverkan med näringen inom sjömatens hela värdekedja från primär produktion till process- och produktutveckling, samt skapande av hälsosam svensk sjömat. Vi kommer självklart att följa upp hur det går och rapportera om det här på Tångbloggen.
Men det behövs ju sjöbönder som odlar och kunder som köper produkterna också. Varför inte låta 2021 bli året då du antingen provar alger för första gången, eller lär dig ett nytt alg-recept? Det finns ju så mycket gott man kan laga där alger ingår som grönsak eller krydda.
Vår tanke är att skriva ett antal inlägg om vattenbruk i svenska kustvatten för att belysa vad som hänt i ämnet och hur läget för vattenbruk ser ut idag. Planen är att bland annat berätta mer om algodling, musselodling och integrerade odlingssystem. Är det något speciellt Du, kära läsare, vill veta mer om är det bara att skriva i kommentarsfältet.
År 1983 kan tas som startpunkt för vattenbruk och algodling i Sverige. Under kommande år startade och gavs en kurs vid Stockholms universitet om Vattenbrukets ekologi, där vi bland annat besökte fiskodlingar runt om i Sverige och studerade den första musselodlingen på västkusten. Den låg nära Tjärnölaboratoriet och lämpade sig väl till att undersöka både tillväxten hos blåmusslorna, mängden påväxt av andra arter på repen och hur bottensamhället utvecklades under odlingen. Men mer om detta i kommande avsnitt om vattenbruket i Sverige.
Starten till det första avsnittet i vår vattenbruks-serie beror på att jag började städa i lådor när jag höll mig inomhus några dagar för att det snöande och blåste en massa. Resultatet blev att jag hittade några artiklar som skrevs 1983, för 37 år sedan. De handlade om att äta alger, för detta var tillsammans med algodling och vattenbruk högaktuella ämnen i Sverige.
Det första var känslan av att bläddra och minnas perioden när Fältbiologerna var otroligt aktiva och drivande för förändringar i natur- och miljövård. Framsidan på tidskriften ”Fältbiologen” 3/83 säger jättemycket. Hela numret handlar om Östersjön och hoten mot havet. Det tas upp många ämnen som är de samma som vi fortfarande har problem med och media skriver om än idag. Bekanta titlar är hotet av spridning av miljögifter, utsläpp av olja vid en tankolycka eller utsläppet av näringsämnen som bidrar till hög produktion av fintrådiga alger och cyanobakterieblomningar.
Framsidan är dramatisk och mörk
Här ger jag förslag på recept på alger.
När jag bläddrar vidare i tidskriften hittar jag på näst sista sidan en kort artikel med rubriken ”Alger – Kan Man Äta Det? ” där jag blivit utfrågad av Fältbiologen. Förslagen på recept är ungefär de samma som nu, även om antalet algarter vi äter har ökat. Det beror nog till stor del på att det har blivit mycket mera populärt med det asiatiska köket, där alger ingått traditionellt sedan lång tid tillbaka.
Samma år presenterar Forskningsrådsnämnden och Havsresursdelegationen en utredning kring möjligheterna för att utveckla vattenbruk, eller akvakultur, i svenska havsområden och sjöar. En av rapporterna handlar om just algodling och har titeln ” Tänk framåt – odla alger, vattenbrukets primärproducenter”. Det publiceras även rapporter om odling av fisk, kräftor och räkor. det skrivs även rapporter som tar upp frågor kring vattenbruk och miljöpåverkan, ekonomi och juridik.
Den alg som spränger jordens yta är blåstången! Men det är inte en art som ingår ibland de arter som odlas idag.
Marianne Pedersén, var då professor vid Stockholms universitet och intervjuas i Dagens Nyheter när hon presenterar rapporten den 15 september. Då importerade vi i Sverige alger till ett årligt värde av 100 miljoner kronor. Målsättningen var att undersöka möjligheterna till att svenska algodlingar skulle kunna rena vattnet, tillsammans med att kunna producera värdefulla produkter.
Det skrevs då som nu en hel del i media om framtida möjligheter för algodling i Sverige.
Utredningen föreslår framförallt odlingar på land, där större arter av algerna ligger i olika lager och sprayas med näringsrikt havsvatten. På så sätt blir tillväxthastigheten mycket snabbare än när algerna tillväxer i havet. Som förutspåddes i utredningen finns idag en algodling på land i Simrishamn där mikroskopiska alger odlas, t.ex. sötvattensarterna av grönalger Haematococcus pluvialis och Chlorella vulgaris men också den marina kiselalgen Phaeodactylum tricornutum. Det startades också lite musselodlingar och försök till att sälja musselkött som ett alternativ i hamburgare eller styckfrysta musslor att användas i matlagningen. Men tiden var kanske inte riktigt mogen ännu för detta mer exotiska inslag hos gemene man.
Det pågår idag också odling av två brunalger; skräppetare (Saccharina latissima), populärt kallad sockertång antagligen för att det låter godare och fingertare (Laminaria digitata) samt en grönalg, havssallat (Ulva lactuca). Odlingen till havs av brunalgerna startade ganska nyss, sedan 2014. Tångbloggen har redan skrivit några gånger om dessa odlingar och om skräppetare.
Idag importerar vi ca 70 % av havsproducerad mat och hela 90 % av all odlad fisk vi äter är importerad. Hur stort värdet är idag jämfört med för snart 40 år sedan har jag ingen siffra på, men den är säkert stor. Ett argumentet för att öka vattenbruket i Sverige är för att vi skall kunna bli mer självförsörjande genom att producera mer mat från havet samtidigt som transporterna minskas. Om dessutom produktionen kan bli hållbar och minska påverkan på havsmiljön är det ju klart ytterligare positiva effekter. Skall bli roligt att undersöka lite mer hur olika former av vattenbruk har utvecklats och hur framtiden kan komma att se ut. Del 2: kommer att handla om ”Vattenbruket med fokus på algodling”.
”Är köttbiffar av raps och hampa det vi lägger på grillen i framtiden? Ska vi börja odla alger i åkrar under vattnet? Kan växtodlingar förläggas hemma i garaget där gödslet kommer från bassänger med fisk? Allt fler försöker äta mer hälsosamt och miljövänligt – och forskarvärlden arbetar intensivt med nya råvaror.”
Med höstens intåg kommer skördetid i trädgården och svampsäsong i skogen. Kanske inte så underligt att hösten alltid väcker matintresset hos mig. Dags att koka mustiga grytor, torka svamp och ugnsbaka pumpor. Enligt vad jag läser i media verkar allt fler få upp ögonen för det närproducerade och förstå att framställning av livsmedel bör företas med ett långsiktigt perspektiv kring hållbarhet. Även inom den marina forskningen har detta fått uppmärksamhet, och därmed ökade möjligheter till finansiering, under senare år. De flesta har nog hört att vissa typer av fiskodlingar skräpar ner en hel del i närmiljön, släpper ut stora mängder näring, använder antibiotika och annat trist. Men det finns ju så mycket mer än fisk att odla och äta från havet. Och om man skapar odlingssystem som liknar naturens egna ekosystem kan man minska den negativa påverkan en odling har på sin närmiljö. Men vad är det för arter man kan odla och hur lagar man till dem? På måndag kväll klockan 20:00 kan du bänka dig bekvämt framför Tv’n och se programmet Vetenskapens värld i SVT. De besöker försöksodlingar och låter professionella kockar tillaga maten därifrån. Medverkar gör bland annat Kristina Snuttan Sundell från SWEMARC, nationellt centra för marin vattenbruksforskning vid Göteborgs universitet och Fredrik Gröndahl från KTH som driver projektet SEAFARM.
Vill du veta mer om marina råvaror, vattenbruk och den forskning som bedrivs inom SWEMARC? Då tipsar vi om att lyssna på någon av föreläsningarna under Vetenskapsfestivalen 28 september -4 oktober. Evenemanget brukar hållas på våren i Göteborg, men under rådande omständigheter blev den i år flyttad till hösten och hålls virtuellt. Så nu kan hela Sverige ta del av allt det roliga utan att behöva knö i Nordstan eller på spårvagnarna. Den andra oktober kommer fem av SWEMARCs forskare hålla korta föreläsningar om forskning kring miljösmart sjömat. Missa inte det.
Alger är gott att äta, både i ren form eller som konsistensgivare i en smarrig fruktpudding
Odling av alger har pågått länge i många länder i Asien. För någon vecka sedan lyssnade jag på en presentation av Jeong Ha Kim från Department of Biological Sciences, Sungkyunkwan University, Korea under konferensen ”Seaweed for health Conference”.
Stor och bred användning av alger i Korea och många andra länder
Föredraget visade på den stora odlingen av flera olika arter av makroalger. Här presenteras två av de många arter som odlas i vattnen utanför kusten i Korea.
Den första heter Undaria pinnatifida och är en storväxt brunalg som har en mängd olika användningsområden.
Tittar du noga på bilden ser du några som står vid repen där plantorna hänger.
Den har länge använts i matlagningen, bland annat som en god soppa, den bidrar till att minska kolesterol i blodet och görs också en speciell maträtt vid födelsedagar.
Skall vara bra för mammor med nyfödda barn.
På bilden visas ett diagram över produktionen i världen. Där Korea står för den största produktionen, Japan producerar också en del. Frankrike syns knappt på skalan.
Stor produktion i våtvikt av Undaria i ett antal länder.
Undaria innehåller också mycket vitaminer och spårämnen.
Stora blad av Saccharina japonica.
Nästa art är en nära släkting till skräppetare Saccharina latissima), en brunalg som vi har börjat odla i Sverige. Mer om detta projekt kommer senare. Arten som odlas i Korea är Saccharina japonica. Den är en hotad art i vattnen runt Korea och därför både odlas den och försök att restaurera bestånd pågår samtidig.
Macroalgsmode på internationell konferens!
Detta är också en storväxt alg med breda långa vackra blad/kallas för bål hos makroalger och ett fäste, som likar rötter eller rhizoider. Saccharina japonica är en populär ingrediens i maträtter.
Till den internationella konferensen som hölls i Jeju, Korea gjordes en klänning av Saccharia japonica!
Tångbloggen 