I maj är Tångbloggens resmål Chile som jag besökte på under mitten av 1990-talet. Det blev flera besök med målet att undersöka algsamhällen och kombinera alg- och musselodling. Och som bekant går det ju inte att åka någonstans utan en bra algflora. Denna är skriven av professor Bernabé Santelicès vid universitetet i Santiago de Chile. Floran innehåller både utbredning, ekologi, användning och artbeskrivningar.
Släktet Durvillea förekommer bara på södra halvklotet. Durvillea är stora fleråriga brunalger som lever på steniga vågexponerade hårdbottnar, där de håller sig fast med sina kraftiga rhizoider. I utrymmet mellan rhizoiderna finns det gott om plats för många djur att leva.
Arter inom släkter Durvillea är viktiga strukturer och ger skydd och mat för ett rikt djurliv på klippiga vågutsatta miljöer utmed kusterna.
Arter inom släktet Durvillaea spp. har en diplontisk livscykel, med hon- och hanplantor, precis som hos blåstången.
Flera av arterna har en ganska liten spridning och i vissa fall förekommer de enbart på någon enstaka liten ö i oceanen. Men det finns arter inom släktet som inte är fastsittande utan driver runt i haven. De är istället spridda över stora områden, t.ex. Durvillaea antarctica som förekommer i hela subantarktiska regionen, Chile och Nya Zeeland.
Mycket av informationen som finns om de olika arterna gäller just för Durvillaea antarctica, D. willana och D. potatorum, för de arterna är intressanta för oss människor. Där finns mycket fakta om den teknik som används vid skörd, skördetid och hur de prepareras för att ätas. Ett vanligt sätt är att torka algen utspridd på stranden i solen.
Det var länge sedan jag var i Chile men jag har fortfarande kvar en bunt med grenar av Durvillea. Fast jag tror att de har passerat bäst före datum. I Chile skördas Durvillea året om men mindre under perioden maj-september, ofta beroende på dåliga väderförhållanden för algskörd under den årstiden. Hur näringsrik Durvillea antarctica är varierar med säsongen och storleken. Till exempel innehåller de högre koncentrationer av kolhydrater i större plantor på sommaren. Halten av proteiner kan vara runt 18-25% i häftskivan och i stjälken hos vuxna plantor och halten lipider i bladen varierar mellan 2-8 %. I Chile används Durvillea antarctica i många maträtter och kallas för cochayuyo. Den ingår i rätter som cochayuyobröd, cochayuyohamburgare och cochayuyofettuccini. Själv provade jag den i en traditionell chilensk stuvning kallad estofado, tillsammans med potatis, morötter och lök. Det är definitivt något som är värt att prova under en resa till Chile eller Nya Zeeland. Vill du prova redan här hemma så kolla i affärer efter Chamisso eller Cochayuyu som är de svenska kommersiella beteckningarna.
Tångbloggen 