Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘näringsrik’

Månadens alg för juni har ett namn som beskriver utseendet på arten väl. Neptune´s necklace på engelska, Neptuns halsband, och på latin Hormosira banksii. Den kallas också för Neptune’s pearls, Sea grapes eller Bubbleweed, samtliga bra och uttrycksfulla, beskrivande namn. Neptune´s necklace är en brunalg och hör till de stora tångarterna, inom ordningen Fucales.

En underbar bild som visar Neptun’s necklace vid högvatten. Bilden är från Ecotox Services Australia http://www.ecotox.com.au

För att hitta den måste vi ge oss ut på en lång resa. Vi får åka ända till sydöstra Australien, inklusive Tasmanien, Lord Howe Island och Norfolk Island eller till Nya Zealand. Hormosira banksii är en flerårig art som lever i tidvattenzonen. Eftersom den tål uttorkning mycket bra kan den konkurrera ut andra brunalger. Den växer också väldigt tätt, i täta buketter, vilket tillsammans med det slem som den producerar minskar risken att torka ut ytterligare. Den kan förekomma rikligt i stora grupper och bildar då ett eget habitat där den konkurrerar ut andra algarter som inte tål uttorkning lika bra.

Neptune´s necklace är uppbyggd av strängar av olivbruna, sfäriska, gasfyllda, pneumatocyster, eller pärlor, som blir mindre ju närmare fästskivan de sitter. Raden av pärlor flyter bra vilket gör att algen står upp i vattnet och rör sig fram och tillbaka i vågorna. Hos de arter av alger som flyter med gasfyllda blåsor kan fertila plantor driva långt. Neputune´s necklace en är samkönad art vilket gör att den lätt kan sprida sig till e ny lokal och etablera sig. Konceptaklerna, där ägg och spermiesamlingar sitter, syns som små gropar på ytan av pärlorna. Hormosira banksii producerar ägg under hela året. Den har sin maximala förökning när vattentemperaturen är cirka 14 °C, vilket sker i juli–oktober i norra Nya Zeeland. Vid högvatten släpps ägg och spermier ut direkt i vattnet när det är en högvattensperiod. Äggen sjunker till botten och efter befruktning fäster de sig på botten. Alla individer släpper samtidigt vilket ökar chansen till en lyckad befruktning och nya groddplantor. Känns bekant tycker vi Fucus-fantaster.

Vid lågvatten ligger ”pärlorna” i stora högar på stranden. Det går att se konceptaklerna, som prickar, på ytan. Foto: Jon Sullivan, iNaturalist.org

Arten kan också föröka sig asexuellt från bitar av fragment som lossnat och sedan kan sätta sig fast igen. Hormosira banksii har en obligat epifyt, Notheia anomala, dvs en art som bara förekommer på Hormosira banksii. Notheia anomala är också en brunalg som är rikt förgrenad och kan bli circka 12 cm hög.

Hormosira banksii är näringsrik och äts av sjöborrar, många olika små kräftdjur och vissa unga fiskar. Unga kräftdjur och blötdjur får även skydd under plantorna från rovdjur och klarar sig bättre mot uttorkning om de gömt sig under algen när det är lågvatten.

Som avslutning en liten kuriosa-berättelse. Tasmanska skolbarn skall ha fått rekommenderat att äta en ”pärla av Neptune´s necklace” om dagen för att hålla struman borta. Orsaken är att denna brunalg som många andra arter innehåller höga halter jod.

Det här är en alg som vi båda har högt upp på önskelistan att se. Det är fint att kunna använda Internet för att se så många härliga bilder på alger, och upptäcka nya, spännande arter.

Read Full Post »

I maj är Tångbloggens resmål Chile som jag besökte på under mitten av 1990-talet. Det blev flera besök med målet att undersöka algsamhällen och kombinera alg- och musselodling. Och som bekant går det ju inte att åka någonstans utan en bra algflora. Denna är skriven av professor Bernabé Santelicès vid universitetet i Santiago de Chile. Floran innehåller både utbredning, ekologi, användning och artbeskrivningar.

Släktet Durvillea förekommer bara på södra halvklotet. Durvillea är stora fleråriga brunalger som lever på steniga vågexponerade hårdbottnar, där de håller sig fast med sina kraftiga rhizoider. I utrymmet mellan rhizoiderna finns det gott om plats för många djur att leva.

Arter inom släkter Durvillea är viktiga strukturer och ger skydd och mat för ett rikt djurliv på klippiga vågutsatta miljöer utmed kusterna.

Arter inom släktet Durvillaea spp. har en diplontisk livscykel, med hon- och hanplantor, precis som hos blåstången.

Flera av arterna har en ganska liten spridning och i vissa fall förekommer de enbart på någon enstaka liten ö i oceanen. Men det finns arter inom släktet som inte är fastsittande utan driver runt i haven. De är istället spridda över stora områden, t.ex. Durvillaea antarctica som förekommer i hela subantarktiska regionen, Chile och Nya Zeeland.

Mycket av informationen som finns om de olika arterna gäller just för  Durvillaea antarctica, D. willana och D. potatorum, för de arterna är intressanta för oss människor. Där finns mycket fakta om den teknik som används vid skörd, skördetid och hur de prepareras för att ätas. Ett vanligt sätt är att torka algen utspridd på stranden i solen.

Det var länge sedan jag var i Chile men jag har fortfarande kvar en bunt med grenar av Durvillea. Fast jag tror att de har passerat bäst före datum. I Chile skördas Durvillea året om men mindre under perioden maj-september, ofta beroende på dåliga väderförhållanden för algskörd under den årstiden.  Hur näringsrik Durvillea antarctica är varierar med säsongen och storleken. Till exempel innehåller de högre koncentrationer av kolhydrater i större plantor på sommaren. Halten av proteiner kan vara runt 18-25% i häftskivan och i stjälken hos vuxna plantor och halten lipider i bladen varierar mellan 2-8 %.  I Chile används Durvillea antarctica i många maträtter och kallas för cochayuyo.  Den ingår i rätter som cochayuyobröd, cochayuyohamburgare och cochayuyofettuccini.  Själv provade jag den i en traditionell chilensk stuvning kallad estofado, tillsammans med potatis, morötter och lök. Det är definitivt något som är värt att prova under en resa till Chile eller Nya Zeeland. Vill du prova redan här hemma så kolla i affärer efter Chamisso eller Cochayuyu som är de svenska kommersiella beteckningarna.

Read Full Post »