Vi från Tångbloggen vill framföra våra hjärtliga gratulationer till Åsa Austin som idag försvarat sin avhandling ”Aquatic vegetation in coastal ekosystems- The role of biotic integrations and environmental change for ekosystem functions and resilience in the Baltic Sea” med bravur! Såhär i Corona tider får det bli på avstånd – men det var ett nöje att höra på presentationen och diskussionen med opponent, professor Matthew Bracken,University of California, Irvine, US och och en internationell betygsnämnd bestående av Prof. Alf Norkko (University of Helsinki, Finland), Prof. Irmgard Blindow (Greifswald University, Germany) and Dr. Patricia Prado (Institute of Agrifood Research and Technology, Spain).
Åsa presenterar avhandlingen och sina frågeställningarFiguren visar hur vegetationen påverkar grumlighet i vattnet och hur sediment ansamlas och sjunker till botten inne i vegetation så att vattnet blir klarare.
Avhandlingen har många bra figurer som beskriver vilka funktioner och processer som Åsa studerat i de fyra artiklarna som ingår i avhandlingen. De gör den lättläst och pedagogisk, precis som Åsa’s presentation under disputationen.
Från oss på Tångbloggen var det extra intressant att höra flera ställa frågor och konstatera att den frilevande formen av Fucus vesiculosussom kan bilda större eller mindre inslag inne ibland den rotade vattenvegetationen har en viktig funktion för att minska uppgrumling av sediment från botten. En annan viktig funktion jämfört med många vattenväxter är att den frilevande blåstången finns kvar året runt jämfört med växterna som till stor del vissnar ner under vintern. Då blir tången en plats för små kräftdjur och annan fauna att hitta skydd och mat i under vintern.
Några frilevande blåstångsplantor liggande på botten mellan kransalger. Foto: S. Qvarfordt.
Tyvärr kunde vi inte vara med på plats och skåla – så vill vi härmed utbringa ett fyrfaldigt HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! från Lena och Ellen.
Slutet på december och början på januari har varit kalla men det ligger fortfarande ingen is på havet. Inte ens i en skyddad vik som vid min brygga i Räfsnäs, på Rådmansö. Vid nyår när vi var på västkusten vid Tjärnö marina forskningsstation vad det riktigt lågt vatten några dagar. Sundet mellan Tjärnö och Saltö, nära Strömstad, låg nästan helt torrlagt och med lite is i kanten.
Is och snö i kanten på sundet där botten nästan är torrlagd.
Nu längtar man inte efter att stoppa ner händerna i vattnet som är runt 0 grader eller t.o.m. någon minusgrad. Så det är lätt att nöja sig med att leta efter lite skal in tångvallen. Det är lätt att hitta många olika arter på stranden vid Saltö. Extra vackert blir det med en fin kant av frost på skalen. Arctica islandica, islandsmusslan har stora skal som ligger kvar länge på stranden. Till arter som finns på både ost- och västkusten hör sandmusslan, Mya arenaria och hjärtmusslan, Cerastoderma edule.
Artrikt samhälle av snäckor och musslorArctica islandica skal med vacker rimfrost
Hemkommen efter nyår till Östersjön och min hemma strand, på Rådmansö, Norrtälje, insåg jag att det låg många skal i tångvallen här också, men i tångvallen var det mycket mer löv och vassbitar. Hittade också några skal av trädgårdssnäckor som ramlat ner och hamnat i tångvallen.
Sjöängen på Rådmansö, med ett litet dike där smältvatten rinner ut i havet.Skal av snadmussla, hjärtmussla och dammsnäckorSkal av trädgårdssnäcka ibland löv och tång.
För att hålla koll på djurlivet i tången när det är ruskigt kallt i vattnet, har jag knutit fast några plantor som sitter på mindre stenar (gör att de har en tyngd som håller dom nere mot botten). Så det är bara att hiva upp plantan och skaka av djuren i den vita baljan.
Två tångplantor knutna vid en av bryggpollarna. En tångplanta kollas vad som gömmer sig ruskan.
Sen förra gången när jag kollade vilket var den 5 december har de små tångmärlorna vuxit till och det kryllar av dom från en enda tångruska. Däremot var det inte många tånggråsuggor, hittade bara en enda och två nattsländelarver. Att de klarar av att simma eller röra sig i det kalla, kalla vattnet är fantastiskt.
Utöver mycket sedimentpartiklar som hamnat i tången efter blåsten var det gott om tångmärlor. Syns också ett skott av borstnate i mitten av baljan.
Jag frös ordentligt om händerna när jag sänkte tillbaka tången i vattnet och hällde tillbaka de flesta av djuren. Tog med mig lite vatten och några tångmärlor och en tånggråsugga och har ställt dom i vårt uterum med lite tång som mat och skydd. Där är temperaturen ca +5 0C. Rapport om hur mycket de ätit kommer om några dagar eller om de inte har någon större aptit förrän temperaturen blir högre?
Nere vid Medelhavets mynning, Gibraltarsund, har brunalgen Rugulopteryx okamurae ställt till rejält med problem sedan den först upptäcktes i området år 2015. Algen fastnar i fiskenäten, som fylls snabbt av alg istället för fisk. Den påverkar även mängden fisk där den finns negativt, i vissa områden har fisken helst försvunnit sägs det. Och för de som lever på turismen längs stränderna Campo de Gibraltar och Ceuta är det minst sagt frustrerande att se stränderna fulla av tonvis med brunalger istället för betalande turister.
Den här arten ska du inte ta med dig hem från semestern annat än pressad i ditt herbarium. Bilden är lånad från http://www.algaebase.org.
Liftarens guide till världshaven
Brunalgen Rugulopteryx okamurae är tidigare känd som bland annat Dichtyota okamurae, Dictyotamarginata, Dilophusmarginatus och Dilophusokamurae. Arten har sitt ursprung i Asien och upptäcktes i Medelhavet för första gången 2002 i Thau lagunen, strax söder om Montpeiller på den franska medelhavskusten. Hur den kom dit vet vi inte, men det troligaste är att det som så ofta handlar om ”dålig sjöhygien”, där arten har kunnat lifta i ballastvatten med ett fartyg eller på skal av ostron som importerats för odling. Att arten har gått under så många olika namn tyder på att den lyckats väl med att sprida sig globalt. Den förekommer i flertalet av de asiatiska länderna men även i Australien, Tasmanien och Nya Zealand, längs Kaliforniens och Mexicos kust i Stilla Havet, och nu senast har den lyckats korsa Atlanten och ta sig in i Medelhavet.
Enorm utbredningsförmåga
Algens förökning i Gibraltarområdet bedömdes efter ett års studier som ”explosiv”. Den har sedan 2015 invaderat den Andalusiska kusten ända från Sancti Petri i Cádiz till Almería. Även om situationen i Gibraltar är allvarlig har den inte nått den omfattning som setts vid kusterna längs Tarifa och Algeciras.
Bara under 2015 plockades mer än 5 000 ton uppspolad biomassa av algen bort från stränderna i Ceuta. Det var för sju år sedan. Sedan dess har den spridit sig på solbelysta klippbottnar i subtidal-zonen (under lägsta tidvattengränsen) ner till ett maximalt observerat djup av 40 m. I Medelhavets klara vatten når ju solljuset mycket djupare än här hemma på svenska kusten. Därför kan makroalger växa mycket djupare här.
Den högsta täckningen (80–90 %) av R. okamurae i Ceuta observerades på mellan 10 och 20 m djup i lämpliga livsmiljöer, alltså på hårda bottnar med tillräckligt mycket solljus. På detta djup har även observerats en allvarlig negativ inverkan på lokala bentiska (bottenlevande) samhällen. Flertalet arter av både flora och fauna fördrevs nämligen av algens närvaro. Totalt mellan 5 och 30 m djup översteg täckningen av R. okamurae 70 % över en mängd olika substrattyper, som häll, block och sten.
Vissa alger är riktiga skurkar och slåss med otäcka kemikalier. Bilden är lånad från http://www.algaebase.org.
Konsekvenser av varmare vatten
Den katastrofala snabba förökningen ( det har kallats”blomning”, men…) av R. okamurae uppvisade en första geografisk expansion mellan åren 2015–2017 till det norra kustområdet av Gibraltarsundet (Tarifa-Gibraltar) och efterföljande förlängning i södra delen av Iberiska halvön, mot Atlantkusten under 2018 och Medelhavskusten år 2019. Den kraftiga förökningen kan ha koppling till temperaturtoppen som uppmättes i området i juli 2015, som i sin tur kunde vara kopplad till den globala uppvärmningen.
Den stora brunalgen Saccharina latissima, skräppetare, har varit mycket i media det senaste året. Störst uppmärksamhet fick den nog när den (äntligen) introducerades på fiskauktionen i Göteborg. Mycket roligt att det äntligen går att köpa skräppetare, eller sockertare som den ofta kallas i kommersiella sammanhang.
Här på Tångbloggen har vi även skrivit om skräppetare i inlägg om algodling, och såklart har den figurerat som Månadens Alg, där vi ger lite mer fakta kring arten.
Så vi blev knappast förvånade när Algpodden-lyssnare hörde av sig och önskade sig ett avsnitt om just skräppetare. Så det fick bli avsnitt 5 som ligger ute nu där poddar finns.
Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.
Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.
Grateloupiaturuturu, Devil´s tongue weed
Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.
Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.
Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.
Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.
Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.
Vi vill önska alla Tångbloggens läsare ett Riktigt Gott Nytt år. Vår förhoppning är att 2022 skall bli ett gott och givande år med många intressanta och spännande nya upptäckter om vad som händer i våra svenska vatten, både på ost-och västkusten. Men även att vi kan lämna rapporter och förmedla nyheter från lite andra havsområden. Mycket beror såklart på hur möjligheterna att resa kommer att se ut framöver.
Året 2022 är Tångbloggens tionde år. Det innebär också att vi kommer att ge lite sammanfattningar och tillbakablickar på vad som hänt under dessa år. Detta startar med vår nyårshälsning! Det har blivit många rapporter från en av våra favoritstränder, Svallhagen, på Tjärnö. Där började vi plocka stillahavsostron, även kallat japanskt jätteostron (Magallana gigas, eller tidigare Crassostrea gigas) 2007. Då hade detta nya ostron etablerat sig på många ställen utmed västkusten. Sen dess har skalhögen växt och växt under åren.
Ganska imponerande hög av stillahavsostronskal från många goda middagar under 15 års tid.
Nyårshälsningen är gjord med skal som jag hämtade från högen och bar ner till stranden. Tyvärr blev det en liten miss i hur många skal som behövdes. Så det sista fick bli ett litet artistiskt tillägg.
Vi önskar ett Gott Nytt År !
Det är fler och fler som upptäcker vilka fantastiska resurser som finns i våra svenska vatten. Antingen genom att bara plocka lite musslor till en god soppa eller starta odlingar av makroalger, som t.ex. tarmalger (Ulva intestinalis), havssallat ( Ulvafenestrata fd. lactuca) eller skräppetare (Saccharina latissima). Extra roligt är att det finns flera som även börjar plocka stillahavsostron och leverera till restauranger och publicera recept. Ett exempel där Du kan få inspiration är boken ”Recept, berättelser & bifångst, vildplockade ostron” av Lotta Klemming. Observera att det är den främmande arten stillahavsostron som är ok att plocka, inte det inhemska ostronet, Ostrea edulis. Det tillhör strandägaren.
Prova gärna, just nu är de fullmatade och jättegoda! Hittade dessa två stillahavsostron formade som ett hjärta.
Skalen är färgade vackert gröna av någon liten mikroskopisk alg
Med över 31 000 besök under 2021 känner vi oss sporrade att fortsätta berätta om alger och havet. Hör gärna av dig till oss om det är något du vill att vi skriver om. Glöm inte bort att följa Tångbloggen så missar du inga inlägg.
Tångbloggen 