Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘biomassa’

Nere vid Medelhavets mynning, Gibraltarsund, har brunalgen Rugulopteryx okamurae ställt till rejält med problem sedan den först upptäcktes i området år 2015. Algen fastnar i fiskenäten, som fylls snabbt av alg istället för fisk.  Den påverkar även mängden fisk där den finns negativt, i vissa områden har fisken helst försvunnit sägs det. Och för de som lever på turismen längs stränderna Campo de Gibraltar och Ceuta är det minst sagt frustrerande att se stränderna fulla av tonvis med brunalger istället för betalande turister.

Den här arten ska du inte ta med dig hem från semestern annat än pressad i ditt herbarium. Bilden är lånad från http://www.algaebase.org.

Liftarens guide till världshaven

Brunalgen Rugulopteryx okamurae är tidigare känd som bland annat Dichtyota okamurae, Dictyota marginata, Dilophus marginatus och Dilophus okamurae. Arten har sitt ursprung i Asien och upptäcktes i Medelhavet för första gången 2002 i Thau lagunen, strax söder om Montpeiller på den franska medelhavskusten. Hur den kom dit vet vi inte, men det troligaste är att det som så ofta handlar om ”dålig sjöhygien”, där arten har kunnat lifta i ballastvatten med ett fartyg eller på skal av ostron som importerats för odling. Att arten har gått under så många olika namn tyder på att den lyckats väl med att sprida sig globalt. Den förekommer i flertalet av de asiatiska länderna men även i Australien, Tasmanien och Nya Zealand, längs Kaliforniens och Mexicos kust i Stilla Havet, och nu senast har den lyckats korsa Atlanten och ta sig in i Medelhavet.

Enorm utbredningsförmåga

Algens förökning i Gibraltarområdet bedömdes efter ett års studier som ”explosiv”. Den har sedan 2015 invaderat den Andalusiska kusten ända från Sancti Petri i Cádiz till Almería. Även om situationen i Gibraltar är allvarlig har den inte nått den omfattning som setts vid kusterna längs Tarifa och Algeciras.

Bara under 2015 plockades mer än 5 000 ton uppspolad biomassa av algen bort från stränderna i Ceuta. Det var för sju år sedan. Sedan dess har den spridit sig på solbelysta klippbottnar i subtidal-zonen (under lägsta tidvattengränsen) ner till ett maximalt observerat djup av 40 m. I Medelhavets klara vatten når ju solljuset mycket djupare än här hemma på svenska kusten. Därför kan makroalger växa mycket djupare här.

Den högsta täckningen (80–90 %) av R. okamurae i Ceuta observerades på mellan 10 och 20 m djup i lämpliga livsmiljöer, alltså på hårda bottnar med tillräckligt mycket solljus. På detta djup har även observerats en allvarlig negativ inverkan på lokala bentiska (bottenlevande) samhällen. Flertalet arter av både flora och fauna fördrevs nämligen av algens närvaro. Totalt mellan 5 och 30 m djup översteg täckningen av R. okamurae 70 % över en mängd olika substrattyper, som häll, block och sten.

Vissa alger är riktiga skurkar och slåss med otäcka kemikalier. Bilden är lånad från http://www.algaebase.org.

Konsekvenser av varmare vatten

Den katastrofala snabba förökningen ( det har kallats”blomning”, men…) av R. okamurae uppvisade en första geografisk expansion mellan åren 2015–2017 till det norra kustområdet av Gibraltarsundet (Tarifa-Gibraltar) och efterföljande förlängning i södra delen av Iberiska halvön, mot Atlantkusten under 2018 och Medelhavskusten år 2019. Den kraftiga förökningen kan ha koppling till temperaturtoppen som uppmättes i området i juli 2015, som i sin tur kunde vara kopplad till den globala uppvärmningen.

Göra det bästa av situationen

Nu försöker man hitta sätt att använda all den biomassa som spolas upp. Studier pågår där man undersöker möjligheterna att låta algen ingå i mediciner som motverkar tumörbildning av cancer, om den går att använda som kompost för odling samt mätningar på hur mycket näring den tar upp ur vattnet för att se om den kan motverka övergödning. Mer om algen och en intervju med Antonio Vegara, professor of Entrepreneurial Culture of Sea Algae in the Straits, finns här.

Read Full Post »

Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.

Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.

När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.

Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.

Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.

Eftersom vi är allätare är vi också ett av rovdjuren högst upp i näringskedjan i Östersjön tillsammans med de varmblodiga sälarna och fiskätande rovfåglar, som mellanskarven, sillgrissla, tordmule och stor –och småskrak och många andra fågelarter.

Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.

Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.

Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.

Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.
Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.

Traditionellt har braxen inte varit någon vanlig matfisk i Sverige, men många gillar att äta den, både inkokt och rökt. Eftersom den blir så stor och ofta förekommer i stort antal, är den en populär fisk för sportfiskare. Som alltid gäller att hålla rätt på hur stort beståndet av arten är, vilka regler som gäller vid fisket och se till att beståndet inte överfiskas.

Det kanske är dags att prova på att äta mer karpfiskar som t.ex. braxen som våra grannar i Finland. Där finns färs, biffar och burgare av karp som blivit populära sedan de introducerades för några år sedan. Du kan läsa mer om braxen här och kanske prova på att äta kokt eller rökt braxen under de kommande helgerna?

Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.

Read Full Post »

Den 15 januari hölls ytterligare ett seminarium i Baltic Breakfast serien. På seminariet presenterades en ny policy brief om framtida förändringar av pH i Egentliga Östersjön, Rigabukten och Bottenviken kopplat till utsläpp av koldioxid och klimatförändringar.

1 Policy brief om försurnig

De stora pH förändringarna under olika årstider i Östersjön liknar mer förändringarna i våra sjöar än i de salta haven. Näringsrika sjöar på leriga jordar i södra och mellersta Sverige, omgivna av jordbruksmark, har högre pH värden på sommaren när produktionen hos rotade vattenväxter och algblomningar är stora. Under hösten när det organiska materialet långsamt bryts ner sjunker pH igen i sjön. De näringsfattiga sjöarna, i t.ex. norra Sverige, omgivna av skogsmarker som tillför mycket humusrikt vatten, har låga pH värden runt 5.6- 6.0. Här är produktionen av växter och alger liten och varierar mer beroende på tillrinnande vatten från omgivande marker.  Arter i sjöar som slås ut vid låga pH-värden är flodkräftan, som behöver ett pH-värde på över 6.0 och samma sak för många av våra sötvattenssnäckor, som behöver kalk för att bygga sina skal.

Detta är motsatsen till Nordatlanten, där buffringskapaciteten är hög och pH ligger runt ca 8.2. I denna stabila salta miljö har många arter av växtplankton med kalkskal haft årmiljoner på sig för att utvecklas. Men när mer och mer koldioxid löser sig i havsvattnet sjunker pH långsamt även i dessa vatten. Och även om vi tycker att vattnet är salt i Kattegatt, så avslöjar pH variationen på mellan 8.06-8.42 att redan här finns en påverkan av mer produktion och större variation under året.

2 .pH och näringsämnen, produktion_

Så vad händer i Egentliga Östersjöns och de andra stora bassängerna med pH?  I det öppna havet varierar pH t.ex. utanför Gotland mellan ca 7.9 – 8.6 under året. I Rigabukten, som inte bara påverkas av en mer lättvittrad berggrund utan minst lika mycket av tillförseln av mycket fosfor och kväve från omgivande marker,  varierar pH mellan 8 – 8,7 under året. Orsaken till ökningen under sommaren beror på hög produktion av alger och bottenvegetation som höjer pH, och när biomassan sedan bryts ner förbrukar den syre, koldioxid frigörs och pH sjunker igen. I en grund vik med mycket alger eller i ett tätt blåstångsbälte kan pH bli ännu högre (9-10) under en solig, lugn dag. Under kvällen och natten sjunker pH igen till ca. 8.  Så dramatiska förändringar sker inte bara under olika årstider utan även under dygnet.

Det betyder att alla de små djur med kalkskal som sitter på tången, t.ex. havstulpaner, blåmusslor och många snäckor som inte kan simma sin väg klarar av att överleva och tillväxa här. Den arten som inte kan leva i tångruskan inne i Egentliga Östersjön är strandsnäckan (Littorina littoralis) men det beror igen på att salthalten är för låg.

Picture2Picture1

I figuren till vänster finns strandsnäckan till vänster under tångräkan och två arter av trubbig strandsnäcka som inte heller överlever i Egentliga Östersjöns låga salthalt.  I figuren till höger finns sötvattensarterna av snäckor, och de marina arterna blåmusslor och havstulpaner.

Det havsområde som mest liknar våra sjöar är Bottenviken. Här varierar pH mellan ca 7.75-8 på sommaren. Vattnet från de stora älvarna är relativt fattigt på närsalter men kan periodvis vara rikt på humusämnen. Bottenvikens vatten är ganska näringsfattigt och produktionen därför låg, utom möjligen i någon lokalt påverkad vik med högre närsaltstillförsel. Så hur är det med arter som behöver kalk till sina skal här?  I Bottenviken är salthalten för låg för många av de marina arterna, t.ex. blåmusslor, östersjömussla och havstulpaner. Däremot finns sötvattenssnäckorna kvar, som båtsnäcka och dammsnäckor. De växer t.o.m. bättre eftersom de är sötvattensarter som blir stressade av att leva vid högre salthalter. Vill du veta mer lyssna på de inspelade presentationerna av Monika Winder, från institutionen för ekologi, miljö och botanik och Erik Gustafsson, Stockholms universitets Östersjöcentrum.

 

Read Full Post »