Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.
Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.
Grateloupiaturuturu, Devil´s tongue weed
Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.
Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.
Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.
Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.
Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.
Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.
Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb.
Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.
Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling.
Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.
Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober.
Till vänster visar en illustration hur han- och hon-gametofyter släpps från en moderplanta och sätter sig på små rep. På den högra bilden har sporofyterna vuxit ut. Repet är klart att sätta ut i sjön.
De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.
Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.
Repen med skräppe-tare färdiga att tas upp och transporteras iland.Sen skall algerna torkas och tas om hand.
Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.
Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.
Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.
Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.
Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.
Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?
Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.
Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.
Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.
Skal av abalone, havsöron.
Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?
Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden.
Februari månads alg, bergborsting, Cladophora rupestris. Rupes är latin och betyder klippa/ berg och klados är grekiska och betyder gren. Den är en vintergrön, flerårig art som bildar ganska styva, mörkt gröna tofsar. De blir ca 20 cm höga och rikt förgrenade.
Bilden visar en liten algbok som gjordes på de vanligaste algerna hittade på Tjärnö under kursen 1999 för över 20 år sedan.
Cellerna har tjocka väggar och är 2-10 gånger längre än breda. Detta är den enda av Cladophora arterna som går att bestämma utan att titta i mikroskop. För de andra arterna krävs mikroskop och kännetecken är hur de förgrenar sig och cellernas storlek och form. Men de här cellerna kan man tydligt se redan under lupp.
Sidogrenen startar vid övre änden på cellen. Cellväggarna består av cellulosa
Bergborsting växer på stenar och klippor ofta på lite skuggiga platser från ca 1 m ner till ca 9 meters djup. Det är en vanlig art tillsammans med olika rödalger och ishavstofs i mellan och ytterskärgården. På västkusten hittar man bergborsting ofta som vegetation under sågtång (Fucus serratus). Den förekommer utmed hela den svenska kusten från Västerhavets höga salthalt till Holmöarna nära Umeå.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Makroalger används inte bara som mat och i hygienprodukter utan används på allt flera olika sätt. Cellulosa extraherad ur Cladophora har flera andra speciella egenskaper och nanostruktur skiljer sig också från cellulosan landväxter, och fungerar bra som konsistensgivare i livsmedel och förtjockningsmedel i läkemedel. Grönslicks arter är vanligt förekommande i Östersjön på sommaren och det är lätt att samla in stora mängder t.ex. för framställning av biogas.
Ett nytt användningsområde är att försöka använda Cladophora cellulosa för att tillverka riktigt lätta batterier. Forskare vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet upptäckte att just alger ur släktet Cladophora, med sina tjocka cellväggar producerar en unik typ av cellulosa, med en mycket stor yta. De har visat att cellulosan fungerar bra som substrat när den beläggs med ett tunt lager av en ledande polymer. De har lyckats med att göra ett batteri! Fördelar med Cladophora-batterier är att de när väl tekniken är färdigutvecklad blir billiga att tillverka, kan laddas snabbt och knappt väger något alls. Genom att de fungerar med vatten som ledande material mellan elektroderna blir de också miljövänliga. Men det återstår en hel del forskning.
Det är helt klart att det kommer att finnas mer användningsområden av alger och marina organismer i havet i framtiden. Och att det som vi ofta ser som ett problem t.ex. drivande algmattor i strandzonen på sommaren, eller vassarna som breder ut sig, kan ge oss nya material, mat eller användas vid energiproduktion.
Juli månads alg ektång, Halidrys siliculosa är en flerårig inhemsk brunalg och hör till Fucales: Cystoseiraceae. Den förekommer utmed Atlantkusten, ända uppefrån Nordnorge och ner till Biscaya bukten. Det som annars sker mest är att sydliga arter hittas längre norrut när vattentemperaturen ökar. Tvärt emot detta har ektång nyligen hittats utmed Portugals kust, vilket innebär att den istället har ökat sin utbredning söderut. Detta är lite märkligt eftersom det är en art som främst förekommer i de kalla delarna av Atlanten. En möjlig förklaring skulle kunna vara att kallt bottenvatten väller upp utmed delar av kusten just där.
Ektång är lätt att känna igen
Ektången är lätt att känna igen där den står som en liten enbuske på botten, eller sitter som en grovt förgrenad buske i hällkaret. Grenarna är lite tillplattade och har en karakteristisk ljusbrun, nästan gyllene färg.
Ektång i hällkar är vackert och kul att fotografera
Många fler bilder på ektång hittar du på den nyligen lanserade appen Havet.nu/Livet i havet som nu innehåller marina arter.
Ektång är samkönad, dvs det finns både ägg och spermier i samma förökningstopp. Flytblåsor bildas först efter två år efter att den nya plantan bildats och de första förökningstopparna bildas efter ett år. Flytblåsorna ser lite ut som en ärtskida där varje del är fylld med luft. De gör att plantan står upp i vattnet. På så vis når den solljuset bättre.
När ektången har spolats iland och torkat ser man tydligt de nu rödorangea flytblåsorna med flera kammare. De liknar verkligen ärtskidor.
Under våren och sommaren sker en snabb vegetativ tillväxt när både ljuset och temperaturen är gynnsamma. Förökningstopparna börjar anläggas från slutet av augusti och nya fortsätter att bildas fram till december. De kan vara mogna redan i december och förökningen pågår under hela vintern, ända fram till mars. Efter förökningen vissnar förökningstopparna bort och kvar blir själva skaftet till toppen, som en kort tagg. såhär års hittar men inga förökningstoppar.
Den främmande arten sargassotång, Sargassum muticum förekommer i liknade miljöer som den inhemska arten ektång. Frågan är om den skulle kunna konkurrera ut ektång? Sargassotång tillväxer snabbt och har producerat en stor ny biomassa redan till midsommar, som sedan lossnar och spolas iland. Sargassotång överlever vintern som en liten kort flerårig del, från vilken det växer ut en stor ny ruska nästa år. Ektång, däremot, är flerårig och tillväxer långsamt. Då båda arterna har liknade krav på miljön och förekommer i hällkar eller fastsittande på mindre stenar och klippor, finns det faktiskt en möjlighet att sargassotång kan konkurrera ut ektång t.ex. genom att skugga ut den.
En rad med plantor av sagassotång vid piren på Svallhagen, nära Tjärnö marina laboratorium, Stömstad. De ser också ut som små enbuskar.
Samtidigt klarar sargassotång också att växa i mer skyddade miljöer och näringsrika miljöer. Lite senare på sommaren har sargassotången blivit mycket större och skuggar vegetationen under.
Sargassotången breder ut sig, på andra algers bekostnad. Alla vill ha solljus!
Så en fråga: Används ektång till något speciellt? En snabb sökning på nätet efter vetenskapliga artiklar visar att precis som för många marina arter, både alger och djur, producerar ektång en mängd olika aktiva substanser, bland annat för att hindra påväxt av andra arter. En grupp substanser är olika polyfenoler, som är vanliga i ektång och andra alger. Extraktet kan användas för att förhindra påväxt av havstulpaner på båtskrov. Men extrakt från ektång används också i kosmetika och som solskyddsmedel.
Under en strandföreläsning i Lysekils skärgård för Friluftsfrämjandet, visade jag hur vackert grön ektången blir när man häller på kokande vatten, och de bruna och gula pigmenten försvinner. Deltagarna hade redan smakat på flera alger och några tog även en bit av denna. De uttryckte förvånat att de tyckte ektången nog var den godaste av allt de smakat. Minsann! Det får bli något för sommarens bjudningar tror jag bestämt.
Solljuset glittrar över brunalgen ektång tillsammans med fintrådiga grön- och rödalger.
Professor Lena Kautsky, tångbloggens egen Tant Tång, tackade för sig som chef för Askölaboratoriet tidigare i höstas. Efter mycket planering och hemlighetsmakeri lurades hon ut till Askö förra torsdagen med en liten vit lögn om att hon behövdes som assistent för ett experiment med musslor.
Intet ont anande klev hon av båten och blev mycket förvånad över att hitta hela personalen från Stockholms Marina Forskningscenter utanför båthuset.
Under dagen fick hon döpa en båt. Den lilla RIB-båten som användes under sommarens tång-inventering fick namnet ”Vesiculosus” (”liten blåsa” på latin) efter blåstångens namn Fucus vesiculosus. Dubbelt passande för en uppblåsbar båt som används för tångrelaterat arbete.
Föreståndare Eva Lindell avtäcker båten som ska döpas med Carl-Magnus Wilténs hjälp ute vid bryggan.
För att inte få glas överallt låg flaskan i en plastpåse, men det hindrade inte champagnen från att rinna friskt över den lilla sten med blåstång som lagts i fören (alla som har försökt krossa en flaska mot en uppblåst gummikonstruktion förstår varför).
Båten döps i ymnigt flödande champagne!
Det hör inte till vanligheterna att man som tångforskare vaskar tång på bästa Stureplan-manér, så man måste ju passa på att smaka på champagneindränkt tång när möjligheten ges, tyckte Lena.
Inte dumt alls! Champagne och tång går bra ihop.
Lite senare under dagen anslöt fler gäster till festligheterna för att närvara vid porträttavtäckningen i Havsörnshallen.
Till minglet serverades snittar med Gammarus (märlkräfta) på svart stenbitsrom samt vegetariska smaltångssnittar med orange tångkaviar (tångbloggens favorit, såklart).
Orange tångsnitt och svart rom/Gammarus snitt passar utmärkt till högtidliga tillfällen.
På kvällen blev det middag för samtliga gäster, med god mat och många tal.
Lena bar den fantastiska klänningen designad av Hanna Henriksson (se tidigare inlägg).
För fler bilder på klänningen se Galleriet
Gårdagen avslutades med middag på Svenska Sushiköket där flertalet delar på tallriken (min standard, en Large på 11 bitar) består av olika sorters tång. Förutom nori kring makirullarna, serverades det även brunalger med sesamdressing och grönalgsallad, även den med sesam. Otroligt gott! Var kan man få tag på recepten? Ett stort plus på denna ypperliga restaurang är att man själv får dosera mängden grönalg man vill ha i sin miso. Ahhhh tångfrossa!
Tångbloggen 