Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lysekil’

Juli månads alg ektång, Halidrys siliculosa är en flerårig inhemsk brunalg och hör till Fucales: Cystoseiraceae. Den förekommer utmed Atlantkusten, ända uppefrån Nordnorge och ner till Biscaya bukten. Det som annars sker mest är att sydliga arter hittas längre norrut när vattentemperaturen ökar. Tvärt emot detta har ektång nyligen hittats utmed Portugals kust, vilket innebär att den istället har ökat sin utbredning söderut. Detta är lite märkligt eftersom det är en art som främst förekommer i de kalla delarna av Atlanten. En möjlig förklaring skulle kunna vara att kallt bottenvatten väller upp utmed delar av kusten just där.

DSCF5072

Ektång är lätt att känna igen

Ektången är lätt att känna igen där den står som en liten enbuske på botten, eller sitter som en grovt förgrenad buske i hällkaret. Grenarna är lite tillplattade och har en karakteristisk ljusbrun, nästan gyllene färg.

DSCF5078

Ektång i hällkar är vackert och kul att fotografera

Många fler bilder på ektång hittar du på den nyligen lanserade appen Havet.nu/Livet i havet som nu innehåller marina arter.

Ektång är samkönad, dvs det finns både ägg och spermier i samma förökningstopp. Flytblåsor bildas först efter två år efter att den nya plantan bildats och de första förökningstopparna bildas efter ett år. Flytblåsorna ser lite ut som en ärtskida där varje del är fylld med luft. De gör att plantan står upp i vattnet. På så vis når den solljuset bättre.

2 Ektång torkade flytblåsor

När ektången har spolats iland och torkat ser man tydligt de nu rödorangea flytblåsorna med flera kammare. De liknar verkligen ärtskidor.

Under våren och sommaren sker en snabb vegetativ tillväxt när både ljuset och temperaturen är gynnsamma. Förökningstopparna börjar anläggas från slutet av augusti och nya fortsätter att bildas fram till december. De kan vara mogna redan i december och förökningen pågår under hela vintern, ända fram till mars. Efter förökningen vissnar förökningstopparna bort och kvar blir själva skaftet till toppen, som en kort tagg. såhär års hittar men inga förökningstoppar.

Den främmande arten sargassotång, Sargassum muticum förekommer i liknade miljöer som den inhemska arten ektång. Frågan är om den skulle kunna konkurrera ut ektång? Sargassotång tillväxer snabbt och har producerat en stor ny biomassa redan till midsommar, som sedan lossnar och spolas iland. Sargassotång överlever vintern som en liten kort flerårig del, från vilken det växer ut en stor ny ruska nästa år. Ektång, däremot, är flerårig och tillväxer långsamt. Då båda arterna har liknade krav på miljön och förekommer i hällkar eller fastsittande på mindre stenar och klippor, finns det faktiskt en möjlighet att sargassotång kan konkurrera ut ektång t.ex. genom att skugga ut den.

4 Sargassum Svallhagen 20160815

En rad med plantor av sagassotång vid piren på Svallhagen, nära Tjärnö marina laboratorium, Stömstad. De ser också ut som små enbuskar.

Samtidigt klarar sargassotång också att växa i mer skyddade miljöer och näringsrika miljöer. Lite senare på sommaren har sargassotången blivit mycket större och skuggar vegetationen under.

5 Sargassum 2015-07-04

Sargassotången breder ut sig, på andra algers bekostnad. Alla vill ha solljus!

Så en fråga: Används ektång till något speciellt? En snabb sökning på nätet efter vetenskapliga artiklar visar att precis som för många marina arter, både alger och djur, producerar ektång en mängd olika aktiva substanser, bland annat för att hindra påväxt av andra arter. En grupp substanser är olika polyfenoler, som är vanliga i ektång och andra alger. Extraktet kan användas för att förhindra påväxt av havstulpaner på båtskrov. Men extrakt från ektång används också i kosmetika och som solskyddsmedel.

Under en strandföreläsning i Lysekils skärgård för Friluftsfrämjandet, visade jag hur vackert grön ektången blir när man häller på kokande vatten, och de bruna och gula pigmenten försvinner. Deltagarna hade redan smakat på flera alger och några tog även en bit av denna. De uttryckte förvånat att de tyckte ektången nog var den godaste av allt de smakat. Minsann! Det får bli något för sommarens bjudningar tror jag bestämt.

DSCF5063

Solljuset glittrar över brunalgen ektång tillsammans med fintrådiga grön- och rödalger.

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »

Under den kalla vintern värmer Tångbloggen upp sina läsare med köttblad, Dilsea carnosa, som februari månads alg. Oroa er inte, den passar även för veganer.

Dilsea carnosa är en bladformad alg som kan växa upp till 30-40 cm längd och 25 cm bredd i storlek. De stora, platta broskiga bladen fäster mot hårt underlag med en platt häftskiva. Allt eftersom bladen åldras, kommer nya mindre blad upp från häftskivan. På så sätt kan algen leva i flera år.

Dilsea carnosa på sten

Köttbladet Dilsea carnosa syns tydligt bland de övriga rödalgerna, här med berggylta och rödnäbba (blågyltans hona) ute vid det väl namngivna Berggylteskär i Lysekil.

Fortplantningen sker under vintern, december till januari. Således inget att beskåda för den värmeälskande dykaren. Den återfinns på svenska västkusten, där den växer på stenar och block bland de djupare förekommande bestånden av stortare (Laminaria hyperborea) eller i det så kallade rödalgsbältet, på mellan 5-25 meters djup, beroende på hur klart vattnet är.

Sjöborre

En sjöborre visar sommarens kollektion; en bit köttblad käckt på svaj.

Blåstråle

Blåstråle (blågylta-hane) och köttblad. Det saknas inte färg i svenska vatten.

På engelska kallas den även för ”false dulse”, falsk dulse, för att den enda arten man kan förväxla den med i svenska vatten är just dulse, även kallad söl, som ju var månadens alg här på Tångbloggen för inte så länge sedan. Men till skillnad från dulse/söl så är köttbladet inte en alg man äter. Hur skiljer man då på dem?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Från en enda häftplatta växer det hela tiden ut nya blad, vilket ger sådana här vackra röda rosetter

Det klassiska provet är att bita en liten bit av algen och smaka. Är det köttblad kommer du känna den typiska smaken av stekt ägg. En omissigenkännlig karaktär som de flesta som gått en alg-kurs kommer ihåg. Som namnet vittnar om är köttbladet även köttigare och tjockare. Det känns fastare och mer som brosk att ta i än söl, som är tunn och sladdrig i jämförelse. Bålen kan även ha hål som med åldern utvidgas och kan ge gamla delar ett sönderrivet utseende.

Om det har varit små kräftdjur framme och betat på köttbladet kan man även se hur vävnaden runt skadorna har tappat sitt röda pigment och lyser i ljust grönt. Algen är ofta även ljust gulgrön uppe i spetsen på bladet, den äldsta delen, eftersom tillväxten sker nedifrån basen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När något litet djur har varit framme och betat kan man lätt se hålet. Hittar du betes-skadan på denna bild?

pressade alger

Såhär vackert kan alger bli med lite omsorg. Hittar du de två köttbladen? Algerna är pressade av Gunilla Toth vid Tjärnölaboratoriet.

Trots det något skrämmande namnet är köttblad en vacker alg som passar bra att pressa till en tavla eller ett vykort. Passa på att leta på stranden efter en blåsig dag i sommar och se om du hittar någon som har spolats iland.

Read Full Post »

Den här varma sommaren har verkligen gynnat de fintrådiga algerna. Rapporter har nått Tångbloggen om ovanligt stora mängder av fintrådiga alger från Göteborgs södra skärgård och upp till Strömstad. Eftersom delar av Tångbloggen sommartid är stationerad i de inre delarna av Gullmarsfjorden, passade vi på att skutta ner till stranden för att dokumentera läget.

Det lilla tidvatten vi har var lågt, och vi möttes vid stranden av en tät, grönskimrande matta av fintrådiga alger. En närmare titt visade på stora mängder grönslick, med olika arter ur släktet Cladophora, samt en del tarmalg (Ulva intestinalis) och säkert fler arter. Men eftersom vi varken hade lupp eller mikroskop med oss, konstaterade vi bara att det var ”blandade fintrådiga, mest grönt”.

Väl nere i vattnet möttes vi av kompakt ludd, i bruna och gröna toner, som täckte allt och alla. Mattan var seg och minst decimetern tjock. På flera ställen draperade den underväxande alger och skapade ett dramatisk landskap.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tjock och seg matta av blandade fintrådiga alger täcker hela botten på grunda djup i Gullmarsfjorden.

En bit bort på denna mjuka botten växer en frodig ålgräsäng. Den brukar glittra vackert smaragdgrön en solig dag som denna. Nu var den dock helt insvept i fintrådiga alger och såg ut som om den var nerpackad för transport eller klädd i spindelnät.

Bilden till vänster visar hur ålgräset (Zostera marina) brukar se ut en solig sommardag. Bilden till höger visar årets mer insvepta version. Inte lika glittrande…

Är detta något alger, sjögräs och djur mår dåligt av, undrar säkert en del av våra läsare.

Alger och sjögräs vill ju ha solljus, så vist påverkas de av den skuggning den fintrådiga mattan innebär. Men jag ser att de ändå växer, om än inte lika kraftigt, under mattan. De är tuffa.

För djurens del behöver man bara simma lite närmre och se vad som händer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
I den fintrådiga mattan finner vi tusentals och åter tusentals små blåmusslor (Mytilus edulis) som bytt skepnad från frisimmande larv till liten bottenlevande mussla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tittar man noga på bilden här ser man en liten krabba som festar loss på denna buffé av paradisiska mått.


Vi hittar även otroliga mängder av ormstjärnor (Ophiuriodea) på bilden till vänster, som inte heller säger nej till lite musslor. Till höger ser vi en lilla sjöstjärna (Asterias rubens) som mumsar på både musslor och annat gott den hittar.

Algmattorna kommer att ligga kvar på de grunda bottnarna tills de antingen dör och bryts ner under sensommaren och hösten, eller så kan de spolas upp på stränderna ifall det plötsligt skulle blåsa kraftigt i några dagar. Tittar man på väderprognosen känns det dock inte så troligt att de flyttar sin inom den närmast framtiden.

Så även om det kan se lite trist ut för en badande människa så är det som vanligt full rulle och anpassning till läget som gäller nere i havet. Och tittar man på blåstången ser den i alla fall ut att vara rätt nöjd med att ibland kunna sticka upp över ytan och få sig en nypa rent ljus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Read Full Post »

Maj månads alg är ishavstång, Fucus evanescens. Det svenska namnet ishavstång avslöjar att den kommer från kallare havsområden. Arten har sitt sitt ursprung i Norra Ishavet, norra delarna av Atlanten och Stilla Havet. Åker du till Island, Färöarna eller till den norska kusten norr om Trondheim är den ett vanligt inslag i tidvattenzonen. Här kan den bli upp till 66 cm lång men hos oss blir den oftast inte med än 10-25 cm. Den är tydligt gaffelförgrenad och saknar mittnerv i toppen av grenarna, alternativt är nerven inte lika tydlig och upphöjd som hos blåstången. Ishavstång har aldrig flytblåsor.

IMG_1499

Ishavstångens långa förökningstoppar gör den lätt att känna igen jämte sågtången.

På danska kallas den ”langfrugtet klørtang” (långfruktig klotång) vilket syftar på de långa karakteristiska platta förökningstopparna som bildas på våren och finns kvar till hösten. Ishavstång är samkönad, d.v.s. förökningstopparna innehåller både spermier och ägg. Det betyder att det räcker med att en fertil individ driver in till en strand för att starta en ny population.

IMG_1496

De tydligt långsmala förökningstopparna guppar i ytan invid stranden i Pinneviken i Lysekil.

Ishavstång hittades första gången 1924, d.v.s. för snart hundra år sedan i Bohuslän. De först 20 åren spred den sig snabbt och nu finns den utmed svenska västkusten ner till Öresund. I Norge rapporterades de första fynden i Oslofjorden, 1894 och i Danmark, 1948. Den viktigaste faktorn för att ishavstång skall sprida sig vidare in i Östersjön är salthalten. Är salthalten lägre än 8-10 promille blir befruktningen dålig och ishavstången har svårt att etablera sig.

Troligen har arten transporterats hit via fartyg, kanske som förpackningsmaterial ungefär som du kan se olika arter av tång i fiskdisken idag.  De flesta lokaler är fortfarande i hamnområden, t.ex. i Strömstad där den funnits länge d.v.s. på samma ställe i närmare 50 år, eller i Pinneviken i Lysekil. Ishavstång växer på stenar, block och blåmusslor främst på skyddade lokaler. Efter den giftiga algblomningen 1988, där sjöstjärnor och många andra arter slogs ut, blev det en kraftig nyetablering av blåmusslor som efter ett antal år i sin tur blev ett bra underlag för ishavstång att fästa sig på. Vill du veta mer om ishavstång och på vilka lokaler den förekommer i Öresund kan du hitta information i en artikel av Wikström, von Wachenfeldt & Kautsky 2002 publicerad i den vetenskapliga tidskriften Botanica Marina 45(6):510-517.

 

Read Full Post »

Ett riktigt gott nytt 2017 önskar vi på Tångbloggen alla våra läsare, som under 2016 var hela 11 248 stycken!

Under 2017 kommer det hända en hel del inom vår tångforskning, så vi hoppas kunna erbjuda såväl gamla som nya läsare mycket spännande läsning.

För att ha något att längta till nu när vintern verkar anlända, så erbjuder vi såhär till Trettonhelgen våra läsare en film av dykaren Edvin Thörnholm. Filmen är inspelad i Gullmarsfjorden på svenska västkusten under ett år. Edvin vill med filmen visa hur fantastiskt mycket man kan se i svenska vatten och hur livet i havet varierar både över årstider och tid på dygnet.

Om du ser något i filmen som du inte vet vad det är, kan du maila oss. Skriv vid vilken tidpunkt i filmen djuret (eller algen)finns i bild så svarar vi med svenskt och latinskt namn. Mycket njutning!

Read Full Post »