Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Codium fragile’

Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.

Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.

Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.

I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.

En art med haplontisk livscykel är grönalgen klykalg (Codium fragilis)

Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.

Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!

Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.

Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft

Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.

Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.

Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.

Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.

Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!

Read Full Post »

Efter att inte varit ute på någon längre resa på ett bra tag, så var det dags för ett besök till Medelhavskusten, nära Montpellier, på Franska sydkusten. Det var roligt och spännande att komma ner till stranden och kolla i tångvallen vad som spolats iland och se om det fanns några arter som gick att känna igen.

En bit upp på den steniga stranden med mjukt väldrillade småstenar ligger den färska tångvallen. Lägre upp är det torrt och äldre material, delvis nedbrutet.

Något av det första som jag hittade var stora plantor av Codium spp.. På västkusten förekommer klykalg, även kallad gaffelgrenad svamptång, Codium fragile. Det är en främmande sydlig art som numera finns i svenska vatten.

Men min uppmärksamhet fastnade fort på de runda bollar av olika storlek som var ganska vanliga i tångvallen. Arten heter Codium bursa J. Agardh och är en siphonal grönalg, vilket betyder att den är uppbyggd av långa slangar utan några cellväggar annat än när den förökar sig. Den har rankats som en av de långsammast växande algarterna. Med tiden bildas dock en stor biomassa och bollarna kan bli upp till ca 20-25 cm i diameter. Några så stora hittade jag tyvärr inte. Den största var ca 7 cm, vilket ändå får ses som stort. De riktigt stora Codium bursa bollarna uppskattas till att vara över 10 år gamla. 

Codium bursa bollar av olika storlek. Den största kanske är 5-6 år gammal?

Medelhavet är näringsfattigt och många av de alger som växer där behöver anpassningar för att kunna tillväxa även när det är brist både på fosfor och kväve. Här blir den runda formen viktig för att fånga in mycket ljus till fotosyntesen samtidigt som arkitekturen gör det möjligt för ett effektivt utnyttjande av näringen som kan recirkuleras inne i bollen av det mikroskopiska djursamhället som lever där. Inne i de ihåliga större bollarna gömmer sig också betare och små kräftdjur som, samtidigt som de får skydd från predatorer, bidrar med näring åt algen. Ett helt lite ekosystem i miniatyr. 

Med klimatförändringen kan vi nog förvänta oss att fler arter av alger från sydliga områden kommer att dyka upp hos oss här i Norden. Undrar vilken som blir nästa nya främmande art…

Fler plantor av de två Codium arterna och massor med fina skal.

Det fanns såklart en massa vackra skal av hjärtmusslor och många andra arter av snäckor, musslor och alger. Så blir det en resa i sommar glöm inte att ta en tur utmed stranden och titta på allt spännande som finns att se, oavsett om det blir långt bort till ett varmare hav eller mer hemmavid. Vart än det bär av skall jag ha med mig både en bra algflora och en bok om djurlivet också. Tänk bara så många spännande skalformer det finns!

Liten skalsamling som fick åka med hem.

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

En galet varm sommar började för mig i föreläsningssalen på Frescati Backe uppe på Stockholms Universitet en regnig morgon i juni. Den efterlängtade kursen i marinbiologi startar efter att ha betat av grundkurser i två år. 14 studenter i ett litet klassrum kommer att tillbringa sommaren tillsammans på Askölaboratoriet och Tjärnö marinbiologiska laboratorium med allt det innebär; tidiga mornar, sena kvällar och intensivt lärande. Inte trodde jag att det skulle bli oerhört mycket återkoppling till min tidigare yrkesbana som kock.

När vi fiskade upp provtagningsnäten en tidig morgon på Askö hade en grupp fått en hungrig gädda (fastställt efter en magsäcksanalys som resulterade i tre små spiggstackare) på 2,7 kg. Efter analyser av gäddan fileades den enligt konstens alla regler varpå den smörstektes och serverades med finhackad persilja till hungriga studenter. Senast jag själv åt gädda var nere på stjärnkrog i Tyskland där vi gjorde gäddqueneller/frikadeller (Haechtklösschen) för 6 år sedan!

Spigg är mums för gäddan!

Spigg är mums för gäddan!

Efter att ha spanat in tångbestånden (och så mycket mer) i Östersjön under två veckor så styrdes kosan västerut där ett helt annat ekosystem (och ett helt annat tångbestånd!) skulle studeras.

Första lördagen på stationen samlades hela kursen för att tillsammans laga middag där vi lekfullt experimenterade med havssallad (Ulva lactuca) ihop med rimmad gurka och sesamfrön, Knöltång (Ascophyllym nodosum)-toppskott uppsmakat med vinägrett på dijonsenap, vinäger, honung och soja. Därtill gjordes riktigt smaskiga chips på sockertare (Saccharina latissima) på två olika sätt, stekta och ugnsbakade.

Diskussionen om de respektive sensoriska upplevelserna (smakade det gott eller bara konstigt?) var oerhört kul och givande. Till tången inmundigades japanska jätteostron (Crassostrea gigas)på flera olika sätt. Klassiskt råa, gratinerade med parmesanost och den riktigt vilda varianten “ostronkräm” (en grå majonäs där äggula ersatts med…ja, ostron.)

Japanskt jätteostron är en rejäl matbit.

Japanskt jätteostron är en rejäl matbit.

Det hackas och kryddas inför lördagens middag.

Det hackas och kryddas inför lördagens middag.

Bara några dagar efter denna djupdykning (västkusthumor?) i havets läckerheter så blev det dags igen, då genom ett kul sammanträffande Stefan Eriksson, årets kock 2005, med familj kom på besök på stationen. Matglada forskare bidrog med olika matnyttigheter och tillsammans laborerades det lekfullt i köket med snabbhalstrade ostron, blåmusselbuljongkokt- och rå snultra, tångchipsen gjordes igen av både havssallad, tarmalg och sockertare (Ulva lactuca, Ulva intestinalis och Saccharina latissima). Den här gången i något större skala och med lite bättre intrimmade metoder, 150 grader i 6-8 minuter på oljat hålbläck i varmluftsugn (inte för kraftig fläkt, då blåser algerna bara bort).

Kvällens råvaror snyggt upplagda i väntan på tillagning.

Kvällens råvaror snyggt upplagda i väntan på tillagning.

Stefan Eriksson, årets kock 2005, halstrar ostron.

Stefan Eriksson, årets kock 2005, halstrar ostron.

Under kvällen utfördes en sensorisk analys (smaktest) av blåmusslor från både väst- och östkust, tyvärr utan konsensus om vilken kust som bidrar med bäst musslor. Testa gärna själva!

Vilken oerhört lärorikt och spännande kväll där jag fick höra kunskap om allt från hur sakerna växer och fungerar i de marina systemen i området till hur man bäst äter hela härligheten!

Nisse Kautsky, professor, blåmusselexpert och känd skaldjurskonsument delar med sig av sin visdom och passion till Stefan med familj

Nisse Kautsky, professor, blåmusselexpert och känd skaldjurskonsument delar med sig av sin visdom och passion till Stefan med familj

När man ändå är på västkusten, har matintresse, tångintresse och snorkelutrustning så varför hejda sig här?
Vi delar logement med en grupp studenter från Göteborgs Universitet varvid några delar samma brinnande intresse av havets läckra flora. Två tjejer ställde sig och svängde ihop en tång-lasagne av sockertare (Saccharina latissima) med tång istället för pastaplattor. Resultatet blev mycket smakligt.

Någon dag senare hade vi samlat på oss gaffelgrenad svamptång (Codium fragile), som vi torkade i ugnen med målet att använda den likt svamp.
Den torkade svamptången stekte vi i rikligt med smör tillsammans med finhackad gul lök och vitlök och svepte sedan in i en omelett. Jag kan ärligt säga att smaken var riktigt fin, men svamptången var långt ifrån behaglig att tugga på. Jag ser det som en kul utmaning inför kommande projekt.

Här ser ni mig preppa inför middagen.

Här ser ni mig preppa gaffelgrenad svamptång inför middagen.

Säg omelett! Med gaffelgrenad svamptång.

Säg omelett! Med gaffelgrenad svamptång.

Än är det inte slut på tånglagningen, ovan nämnda tjejer hade i samband med inhämtningen av Codium också tagit in en massa karragentång/pärlmossa/brosktång (Chondrus crispus, som den kan kallas på latin).

Att se dessa alger under vatten en solig dag skulle kunna få vilken tuffing som helst att bli tårögd. De har en vaxlik hinna på sina toppar som gör att de reflekterar blått ljus, det kallas att de iridiscerar. Det skimrar otroligt vackert i blått och lila, likt pärlemor där de svajar i strömmarna.

Dessutom är det en viktig alg inom matindustrin ur vilken man utvinner karragen. På samma sätt som gelatin används till att göra puddingar tjocka och fasta används karragen som en konsistensgivare. Som kock blir jag otroligt glad av att kunna uppnå en dallrig konsistens till mina desserter utan att tillsätta avkok av slaktrester, vilket gelatin de facto är. Allt som krävdes var att koka upp några nävar rensade Chondrus toppar med lite vatten och laka ur karragenet, sila av och därefter blanda med mjölk och hallonsylt och sedan ställa in i kylen för att svalna och stelna.

Dallrande tångpudding till dessert

Dallrande tångpudding till dessert

Jag var inte med vid kokandet av dessa men fick njuta av resultatet som var slående gott! Enligt uppgift gav kokningen av tången ifrån sig en otroligt intensiv doft av… tja, kokt tång. Det är knappast något man vill smaksätta sin dessert med, men jag kände inte ett spår av den smaken i den färdiga puddingen.

Imorgon blir det till att sätta sig på tåget från Strömstad och vinka farväl till västkusten för den här gången.
Hoppas ni kan bli nyfikna på de fantastiska möjligheter som svajar under era fötter när ni simmar omkring i havet.
Tack för mig!

P.S. Pröva att säg “Västkustsk skrubbskädda” snabbt några gånger. D.S.

Oskar Nyberg, student vid SU, marinbiologiprogrammet år 3.
(Tidigare kock, bl. a som kock på Lydmar Hotel, kökschef vid Södra Teatern, och kreativ kock för Nowyourecooking.tumblr.com)

Read Full Post »