Tiden går fort och nu är det redan dags för våra resenärer att åka till Quito. Där är det risk för regn och bara 14 grader. Eftersom solen strålade idag här hemma i Sverige, minskade avundsjukan lite. Det går ju inte att ha varit på San Cristobal utan att ha fotat både sköldpaddor som badar i lerpölar och Darwins finkar. Precis som med sjölejonen verkar de inte bry sig speciellt mycket om oss människor. Och finkarna kalasade gärna på lite vindruvor som låg på backen.
En observation som jag gjort från fotografierna är att skalen som ligger på stränderna är väldigt tjocka, både skal av musslor, snäckor och ett jättevackert krabbskal. Undrar om det beror på att det är funktionellt att ha ett kraftigt skal som skydd mot att bli uppäten eller för att klara sig i bränningarna som rullar in mot kusten?
För skålsnäckor är det nog mest att kunna suga sig fast mot botten med sin stora fot såde inte spolas bort i bränningarna. Har försökt att plocka loss några, bland annat när jag var på Teneriffa – det var en nästan omöjlig uppgift. För krabbor kan jag tänka mig när jag kollar på skalet att den både är väl kamouflerad med sitt lite knöliga skal men också att den är svårare att öppna och få tag på det köttiga innehållet.
Många bitar av flera olika ledsnäckor ihopplockade för att visa hur den skulle kunna se ut. Den största biten är ca 8 cm bred.
Skaldelarna från den stora ledsnäckan Chiton magnificus som blir ca 17 cm lång och 8 cm bred är imponerande. Den har också en stor fot att hålla sig fast med och färgen är svart grå så den är säkert svår att se när den sitter på någon klippa. Den har en kraftig rasptunga och kan beta av alla fina alger som växer på klipporna. I Sverige finns det 11 arter av ledsnäckor, men de blir inte mycket mer än någon cm långa. Finns en bild i inlägget på Tångbloggen från augusti 2015 på en ledsnäcka. För att få syn på den gäller det att kolla igenom inlägget.
Det är den stora foten som man brukar äta hos Chiton magnificus. Den lär vara delikat att äta och det gick lätt att hitta en massa recept på nätet. Men vid den avslutande middagen blev det istället en lite lyxig middag på den djuphavslevande stenfisken Brujo. Andra rätter som var lite spännande att prova på var majsmjölsgrötbollar fyllda med skaldjur, lite som en sorts kroppkaka eller empanadas, dvs pajer med olika fyllning.
Nu går resan vidare till Quito, med höga berg och sen kanske ner till regnskogen…någon liten rapport till kommer från resan …
I helgen var det full fokus på alger, både makro och mikro, när kursen ”Alger i klassrummet” hade sitt fältmoment på Kristinebergs marina forskningsstation i Fiskebäckskil.
Havet var friska 3 grader varmt, men det hindrade inte kursens deltagare från att samla in spännande material från strandkanten för att undersöka närmre inne på lab. Hur mycket tid ett moment än får, så känns det alltid för kort, kunde vi glatt konstatera.
”Alger i klassrummet” riktar sig till yrkesverksamma pedagoger och är en efterlängtad fortsättning på ”Havet i klassrummet”, en populär kurs vid Göteborgs universitet som i första hand vänder sig till lärare eller lärarstuderande som vill skaffa sig kunskap om havet och hur man kan arbeta experimentellt med marin vetenskap i skolan.
Kursens mål är att erbjuda fördjupad kunskap om mikro- och makroalger i våra hav och sjöar men också att genom konkreta exempel demonstrera hur alger kan studeras och användas i skolundervisningen. Kursledare var Angela Wulff, professor i marin botanik vid Göteborgs universitet och känd från Algpodden, som även hade lyckats locka ner professor Kerstin Johannesson från Tjärnö marina forskningsstation för att föreläsa om sina spännande studier av evolution hos alger. Tångbloggens egna badanka, Ellen Schagerström, var med och höll i momentet kring makroalger. Vi samlade in, artbestämde, pressade till herbarium och avslutade med att tillaga och äta dem. En helhetsupplevelse av vad alger har att erbjuda!
Vi lagade två olika sorters algsallad och jämförde med den som kan köpas i asiatiska matbutiker. Praktiska moment varvades med spännande föreläsningar om stort och smått i algernas värld.
Efter två intensiva dagar hoppas vi att kursdeltagarna fått rejält med mersmak på alger i alla meningar och vi ser fram emot att fler kan berätta och inspirera till att upptäcka hur fantastiska alger är.
I helgen var det makroalgkurs, PADI Seaweed, på DiveTeam i Lysekil. Strålande väder och varmt i vattnet gjorde kursens två dopp riktigt njutbara. Fördelen med en algkurs är att deltagarna kan välja om de vill dyka med utrustning eller snorkla, eftersom alger växer grunt. Vi delade upp oss 50/50 så täckte vi in ett intervall från strax över ytan ner till 5-6 meter.
Platsen båda dagarna för insamling var Släggö, som ligger strax nedanför dykcentret i Södra Hamnen och är Sveriges mest dykta plats. Med rätta! Som van och trogen Släggö-dykare är det endast 3 av de 50 vanligaste arterna av makroalger som jag inte har hittat där. Sådan artrikedom kan nog få platser skryta med.
Artlistan slutade på 45 arter. Det är inte illa.En härlig doft av hav spreds inne på dykcentret….
Den här helgen levererade Släggö på topp! Vi fick ihop inte mindre än 45 olika arter av makroalger. Nytt rekord för kursen. Kursdeltagarna fick verkligen jobba med att kika i stereolupp och nyckla fram vad vi hade funnit. Och då ska det erkännas att vi tog det ganska lugnt med de knivigaste fintrådiga rödalgerna, som släktet Polysiphonia, och höll oss till två arter, havssallat Ulva fenestrata och tarmalg Ulva intestinalis(bladformad respektive rörformad) av grönalgerna inom Ulva, eftersom det släktet känns lite oklart just nu.
En lupp är viktig för artbestämningSom ett konstverkMånga texturer, former och färger.
Förutom att samla in alger i fält, gick vi även igenom arternas olika krav på växtplats, vilka pigment de innehåller, deras form och funktion i ekosystemet samt hur olika livscykler ser ut. Det är mycket att lära sig och lättnaden var nog stor att kursen inte innehåller något slutprov. För rödalgernas olika livscykler kan få många att gråta, även om de är otroligt vackra.
Plumaria plumosa HavsfjäderPhycodrys rubens EkbladingMembranoptera alata Gaffelgrenad nervtångRödalger har en fantastisk rikedom och är otroligt vackra att pressa till sitt herbarium. Men de kan vara svåra att skilja åt ibland.
Vi hittade även alger med lite roliga former, som murkelalg Leathesia marina som ofta växer epifytiskt på den styva rödalgen havsris Ahnfeltia plicata. Och det krävs nästan att man vet om den för att hitta den trådformade grönalgen Chaetomorpha melagonium grov borsttråd, som förekommer ganska rikligt runt Släggö. Så andra dagen hade kursdeltagarna ögonen på skaft och upptäckte den, och många fler, nu när de kunde skilja på de olika formerna av ”bös”, som obestämd växtlighet, eller skrufs, ofta kallas här på västkusten.
I kursen ingår även att lära sig hur du bäst dokumenterar dina fynd. Här visas hur du gör ett eget herbarium, ett mycket bra sätt att kunna jämföra hur alger från samma art ser ut på olika platser till exempel. Och en trevlig syssla för den som gillar färg och form.
Dessutom går vi igenom hur du rapporterar dina fynd till Artportalen. Det är en nationell databas som samlar in observationer av alla svenska arter och data används bland annat som underlag för rödlistningen. Här är det, minst sagt, skralt med inrapporterade alger, så vi vill verkligen uppmuntra alla våra läsare att registrera ett konto och börja rapportera in det ni finner. Då skulle vi bli oändligt tacksamma!
Mars månads alg är brunalgen remtång, (Himanthalia elongata), som bara hittas ilanddriven utmed de norra delarna av svenska västkusten. Troligen kommer exemplaren som jag hittat på Saltö eller Svallhagen från norska kusten. Arten är marin och förekommer i Nordsjön och nordöstra Atlanten från Norge, via Irland och söderut till Portugal. Den växer på klippbotten, relativt grunt och där vågexponeringen är måttlig. På ställen där den är vanlig kan den bilda ett riktigt bälte precis under sågtången (Fucus serratus).
På bilden syns hur remmarna grenar sigBruna, uppspolade remmar på stranden i tångvallen.Remtång uppspolad på stranden är vackert guldbrun.
Remtången startar som små knappformiga thallus, upp till ca 3 cm i diameter med en kort stjälk som den sitter fäst med på botten. Från dessa växer det sedan ut långa bandformiga delar, remmarna, som är förökningsorganen.
Tre små ”knappar” av remtång.
Både knapparna och remmarna är antingen han- eller honindivider, precis som hos andra stora brunalger t.ex. blåstång och sågtång. Först produceras små knappliknande thalli i februari –maj och de nya små, små knapparna brukar bli synliga i början av mars för blotta ögat. Sedan växer de i genomsnitt till 10-25 mm i augusti. De knappar som har vuxit till ca 15 mm i november börjar utveckla remmarna med förökningsorgan under hösten och vintern. Remmarna växer och ökar snabbt i längd mellan februari till maj. Från juni och framåt släpper de vuxna plantorna ut sina könsceller vid lågvatten, i slem som ramlar/sjunker ner till botten. Reproduktionstiden är starkt platsberoende, troligen på grund av vattentemperaturen. Den optimala temperaturen för tillväxt är ca 10-12 grader C. Zygoterna hos remtång är mycket stora (ca. 0,2 mm) och tunga i jämförelse med de flesta tångarter. Efter befruktningen tar det 5-7 dagar innan rhizoider som fäster den mot underlaget utvecklas.
Remtång hör till Fucales och är unik genom att den investerar 98 procent av den totala biomassan i reproduktiv snarare än vegetativ vävnad. Remmarna förgrenar sig dikotomt ett par gånger och det är såklart dessa som gett arten sitt svenska namn, remtång. De kan bli upp till 2 meter långa! Det är dessa remmar som även gett arten lokala namn på många språk och som är de delar av algen som är populär att äta. På engelska kallas den för ”sea haricots” och ”sea spagetti” men också ”buttoweed”. Liknande namn är på tyska ”riementang”, på portugisiska ”cordas” och på franska ”spaghetti de mer”. Hur du kan tillaga dem? Kolla efter recept på länken ”cooking with sea spaghetti”
Vi vill önska alla Tångbloggens läsare ett Riktigt Gott Nytt år. Vår förhoppning är att 2022 skall bli ett gott och givande år med många intressanta och spännande nya upptäckter om vad som händer i våra svenska vatten, både på ost-och västkusten. Men även att vi kan lämna rapporter och förmedla nyheter från lite andra havsområden. Mycket beror såklart på hur möjligheterna att resa kommer att se ut framöver.
Året 2022 är Tångbloggens tionde år. Det innebär också att vi kommer att ge lite sammanfattningar och tillbakablickar på vad som hänt under dessa år. Detta startar med vår nyårshälsning! Det har blivit många rapporter från en av våra favoritstränder, Svallhagen, på Tjärnö. Där började vi plocka stillahavsostron, även kallat japanskt jätteostron (Magallana gigas, eller tidigare Crassostrea gigas) 2007. Då hade detta nya ostron etablerat sig på många ställen utmed västkusten. Sen dess har skalhögen växt och växt under åren.
Ganska imponerande hög av stillahavsostronskal från många goda middagar under 15 års tid.
Nyårshälsningen är gjord med skal som jag hämtade från högen och bar ner till stranden. Tyvärr blev det en liten miss i hur många skal som behövdes. Så det sista fick bli ett litet artistiskt tillägg.
Vi önskar ett Gott Nytt År !
Det är fler och fler som upptäcker vilka fantastiska resurser som finns i våra svenska vatten. Antingen genom att bara plocka lite musslor till en god soppa eller starta odlingar av makroalger, som t.ex. tarmalger (Ulva intestinalis), havssallat ( Ulvafenestrata fd. lactuca) eller skräppetare (Saccharina latissima). Extra roligt är att det finns flera som även börjar plocka stillahavsostron och leverera till restauranger och publicera recept. Ett exempel där Du kan få inspiration är boken ”Recept, berättelser & bifångst, vildplockade ostron” av Lotta Klemming. Observera att det är den främmande arten stillahavsostron som är ok att plocka, inte det inhemska ostronet, Ostrea edulis. Det tillhör strandägaren.
Prova gärna, just nu är de fullmatade och jättegoda! Hittade dessa två stillahavsostron formade som ett hjärta.
Skalen är färgade vackert gröna av någon liten mikroskopisk alg
Med över 31 000 besök under 2021 känner vi oss sporrade att fortsätta berätta om alger och havet. Hör gärna av dig till oss om det är något du vill att vi skriver om. Glöm inte bort att följa Tångbloggen så missar du inga inlägg.
När jag fick veta att det kommit en ny bok om ett favoritämne, att plocka tång och strandväxter, bar det av till bokhandeln direkt. Författare är Linnéa Sjögren och Karolina Martinson och boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” har nyligen givits ut av förlaget Natur & Kultur.
Läcker framsida – med fingertare som blänker tillsammans med blad från vresrosor.
Vackert gröna frasiga moln av friterade tarmalger och mycket mer går att läsa om i denna nya bok.
Boken får bli Tångbloggens första förslag till julklapp till någon som du känner gärna vill prova på att samla och laga en maträtt med alger. Eller varför inte ge den till dig själv? Det tänker jag göra. Nu är det ju lite kallt i vattnet, men det går säkert att få tag på någon av arterna som bokens författare anger att de lämpligen plockas på vintern, t.ex. purpursloke, även kallad purpurtång, Porphyra purpureaoch knöltången Ascophyllum nodosum, som redan har anlagt sina förökningstoppar. Eller så väntar man till tidig vår och förbereder insamling av en vårprimör som strutsallat, Monostroma grevillei. Många av arterna finns bara utmed stränderna på västkusten men en del klarar lägre salthalt och går även att hitta i Östersjön.
Det finns också beskrivningar av allt som går att plocka på stranden, för den som vill slippa bli blöt och kall om fötter och händer. Till mina personliga favoriter hör glasört, Salicornia europaea, men här finns en massa tips på arter som går att hitta under en strandpromenad. Men det får vänta till våren.
Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna.
Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.
Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning! Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.
I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.
En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.
På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.
Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.
”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.
Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.
Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.
Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.
Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.
Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.
Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.
Uppmärksamheten kring fynden av den amerikanska trågmusslan (Rangia cuneata) i media har gett resultat! Nu har det kommit in flera nya rapporter om förekomst av den amerikanska trågmusslan som vi tidigare berättade om att den hittats vid Brandalsund och Torpa (Havsbadet och Näsets udde). Rapporterna finns i Artportalen dels vis Farstanäs och två lokaler vid Mörkö och har lagts in av Rolf Wahlström som räknat förekomst hittade vid stranden. Dessutom har jag inventerat två lokaler på Farstanäs och två lokaler på Mörkö. Spaningen efter fler lokaler går vidare.
Nu är den amerikanska trågmusslan ett vanligt inslag på stranden och i vattnet utanför efter en lång båtresa i ballastvattnet ända ifrån Mexikanska golfen.
Ser fram emot fler rapporter och funderar på vad vi från Tångbloggen skall be om hjälp att söka efter för art eller arter? Men tror att det får vänta till lite senare på året när det hunnit bli lite varmare i vattnet.
Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen – slemtråd, som vi valt till månadens alg i mars är inte någon art som odlas så vitt jag vet men den används faktiskt i olika recept runt om i världen. Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Slemtråd heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti. Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och gaffelförgrenad.
Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.
Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommar under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet under kortdagsförhållanden på vintern. Den styrs alltså av hur många timmar ljus det är per dag. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i livscykeln av slemtråden.
Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.
Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.
Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.
Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som spagetti turchi dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept utan det blir till att prova sig fram.
Men i Japan kallas den för Umisomen vilket betyder havsnudel. Den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.
Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.
Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna. Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung, sojasås eller bara lite pressad citron.
En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.
Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.
När jag var liten brukade min moster, bosatt i New York, skicka torkad eller friterad nori till mig. Ni vet, den där algen som lindas runt maki-rullen när man gör sushi. En bra present eftersom det knappt väger någonting och jag blev väldigt förtjust i den härliga sältan som alger har. Men i mitten av 80-talet var det inte många som ens visste om att man kunde äta alger. En viss ifrågasättning av förstånd och förnuft från klasskamrater skedde när jag på en skolresa hade torkade alger som snacks medan de andra hade kexchoklad. Och sen blev jag ju som jag blev. Idag kan jag köpa nori-chips på närmsta asiatiska butik eller välsorterad livsmedelsbutik. Vilken lycka!
Så i dagens inlägg tänker jag presentera svensk algodling i stora drag. Och för enkelhetens skull håller jag mig till makroalger, sådana man kan se med blotta ögat, i detta inlägg.
För den inbitne läsaren av Tångbloggen behövs ingen förklaring av vad makroalger är. Men eftersom vi ständigt ökar i läsarantal, så kan den som undrar läsa på om det här.
Det finns många olika goda arter av alger. Några av våra favoriter från svenska vatten är grönalgerna havssallat (Ulva lactuca) och tarmalg (Ulva intestinalis) och rödalgen söl (Palmaria palmata) som ibland kallats för havets bacon.
I dagsläget är det främst brunalgen Saccharina latissima, skräppetare men oftast kallad sockertång, som odlas i Sverige. Den kan bli meterlång och ser ut som ett glänsande, brunt krokodilskinn där den vajar i vattnet. Just odling av sockertång har vi skrivit om vid flera tillfällen på Tångbloggen. Odling av makroalger sker idag på västkusten, där salthalten är tillräckligt hög.
Man ”sår” de mikroskopiskt små algerna på rullar av snöre inne i bassänger med bra förhållanden av ljus, temperatur och näring. Lite som att dra upp plantor i ett växthus tidigt på våren. Fast med Saccharina sår man efter sommaren, för de växer till under vintern. När de växt till sig några centimeter lindar man snöret med bebisarna runt ett tjockare rep, fäster putteflöten i det och hänger ut det i sin tångodling. Och där vajar de i vågorna och växer till. Du behöver varken vattna eller gödsla.
Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.
Algodling kallas ibland för “blå fånggrödor” eftersom de inte gödslas, som grödor på land, utan tar upp näring ur vattnet. En algodling kan därför vara till stor nytta i havsområden där man har problem med övergödning. Dessutom så hjälper ju alger till att producera syre genom sin fotosyntes. Och syre är ju något vi alla behöver. Då kanske du undrar varför man inte odlar alger i hela Östersjön för att lösa övergödningsproblematiken där? Tyvärr så är det inte många av de arter man odlar idag som klarar av att växa i Östersjöns låga salthalt, annars hade algodlingar nog guppat längs hela Östersjökusten. Men visst finns det möjligheter. Utmaningarna ligger delvis i att hitta lämpliga arter, men också system för odling som fungerar, ger bra avkastning och klarar av en kall vinter med is om så behövs.
I Danmark har man kommit lite längre med odling och användning av makroalger. Förutom sockertång skördar de även havssallat och söl. På tang.nu kan du se på fina bilder från olika projekt och träna upp din danska.
Finns det då någon som odlar alger ”på riktigt” i Sverige? Vi har ofta fått frågan om var man kan köpa svenska alger. Tidigare har vi berättat om Catxalot, som ordnar tångsafari och skördar samt säljer ”vild” tång. Men det finns faktiskt två kommersiella sjöbönder som har kommersiella odlingar. Den ena är Nordic Sea Farm, utanför Strömstad, som äntligen fått till en hemsida med försäljning av sina produkter. Smaskens!! Än så länge marknadsför de endast sockertång, men vi hoppas på att de utökar sortimentet med fler goda arter. På sidan finns såklart även några recept med tång. Det finns även recept hos Bohus Sea Culture, som har sin odling utanför Gåsö strax söder om Lysekil. De säljer inte online ännu, men listar sina återförsäljare så du kan hitta deras produkter.
Vi hoppas såklart att algodling ska bli en näring som fler vågar satsa på inom en snar framtid. Och det borde ju gå hand i hand med politikernas vision för att öka vattenbruket, både de svenska och uppe på EU-nivå. Sedan 2017 har Sveriges nationella livsmedelsstrategi signalerat till livsmedelssektorn att den bör bli mer hållbar, samt att den inhemska matproduktionen behöver ökas. I linje med detta uttalade mål fick centrumbildningen “Blå mat- Centrum för framtidens sjömat” nyligen pengar från forskningsrådet Formas.
Centrat är nationellt men har en stark förankring i Västra Götalandsregionen, då många av företagen och forskningsinriktningarna är kopplade till den marina miljön. Centrumet ska bedriva en behovsdriven forskning i samverkan med näringen inom sjömatens hela värdekedja från primär produktion till process- och produktutveckling, samt skapande av hälsosam svensk sjömat. Vi kommer självklart att följa upp hur det går och rapportera om det här på Tångbloggen.
Men det behövs ju sjöbönder som odlar och kunder som köper produkterna också. Varför inte låta 2021 bli året då du antingen provar alger för första gången, eller lär dig ett nytt alg-recept? Det finns ju så mycket gott man kan laga där alger ingår som grönsak eller krydda.
Tångbloggen 