Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fortplantning’

Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna. 

Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.  

Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning!  Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.

I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.

En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.

På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.

Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.

”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.

Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.

Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.

Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.

Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.

Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.

Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »

Under hösten och vintern har det planerats experiment, minsann.
Stiftelsen BalticSea 2020 vill veta varför det numera inte finns någon blåstång kvar i Björnöfjärden ute på Ingarö i Stockholms skärgård. Förr fanns här ett frodigt blåstångsbeståd, men idag finns endast ett fåtal plantor kvar (se tidigare inlägg).

Med förra årets resultat i bagaget tog vi oss an uppgiften på nytt. Vad vi ville ta reda på är om den blåstång som fortfarande finns kvar inne i Björnöfjärden fortfarande är fertil och således skulle kunna fortplanta sig om den fick bättre förutsättningar, eller om den är såpass gammal och stressad att den inte längre producerar tillräckligt mycket ägg och spermier för att möjliggöra en återetablering av bestånden.

Kort och gott: Är det tången eller vattnet som är problemet?

Insamling av tångdamer för fertilitetsstudier.

Insamling av tångdamer för fertilitetsstudier.

I mitten av maj (den första riktigt varma vindstilla dagen, ibland har man tur) åkte vi ut på Björnöfjärden för att samla in material för våra experiment. Vi behövde fertila toppar från blåstångs-honor inne i Björnöfjärden för att mäta deras fertilitet, men även från bevisat fertila honor från de frodiga tångbestånden i Ekenäsviken utanför för att kunna jämföra mellan Björnöfjärdens vatten (dåligt?) och Ekenäsviken (funkar fint).

De svullna, knottriga topparna hos blåstången kallas receptakler och innehåller antingen ägg eller spermier.

De svullna, knottriga topparna hos blåstången kallas receptakler och innehåller antingen ägg eller spermier.

Blåstången är från början en marin (saltvattenslevande) art som växer i tidvattenzonen på norra halvklotet, där den regelbundet hamnar ovanför ytan vid lågvatten. När Östersjön hade sitt senaste stora inflöde av saltvatten (riktigt stora, alltså) för ungeför 8000 år sedan, följde många marina arter med in i Östersjön. Allteftersom har Östersjön spätts ut och idag är det världens största brackvattenhav. Brackvatten är vatten med mellan 1-15 psu (samma som promille) saltinnehåll. En del marina arter har klarat av att anpassa sig till de låga salthalterna, blåstången är en av dem.

Det som skiljer blåstången i Östersjön från den på västkusten är vad som får dem att sätta igång med fortplantningen. På tidvattenkusten är det störst skillnad mellan hög och lågvatten under fullmåne. När blåstången legat uppe i luften och torkat ut under en lång period av lågvatten och sedan blötläggs igen reagerar den och släpper ägg och spermier. Det är viktigt att släppet sker synkroniserat för att fortplantningen ska lyckas. Både ägg och spermier är nämligen kortlivade och klarar sig inte särskilt länge.
Vill man som forskare göra ett fortplantningsförsök, behöver man således bara låta mogna receptakler ligga i luften några timmar och sedan lägga dem i vatten igen för att de ska släppa sina ägg och spermier.

Äggen ligger förpackade 8 stycken i en påse, som kallas oogon. Spermierna är mycket mindre och ligger 64 stycken per påse, som kallas anteridier. När de kommer ut i vattnet löser påsen upp sig och spermierna kan påbörja sin simmning mot äggen. Äggen är tunga och sjunker mot botten. Spermierna har en liten ögonfläck med vilken de kan skilja på ljus och mörker. Botten är alltid mörkast och när spermierna kommer tillräckligt nära äggen känner de doften av de feromoner som äggen sänder ut för att locka till sig spermierna. En god parfym funkar visst alltid, oavsett om man är tång eller människa.

Runda små blåstångsäggägg och lite större oogon (8 ägg i en påse) ses här under stereolupp.

Runda små blåstångsägg och lite större oogon (8 ägg i en påse) ses här under stereolupp.

Även i mikroskop är spermierna små. I mitten syns en påse (anteridium) med spermier som just håler på att öppna sig.

Även i mikroskop är spermierna små. I mitten syns en påse (anteridium) med spermier som just håler på att öppna sig.

Men i Östersjön finns inget tidvatten. Tången kan förvisso hamna över ytan om det blir långvariga högtryck, men det är inget som sker regelbundet och inte heller alltid under fortplantningssäsongen mellan maj och juli.

Sylvia Andersson, då doktorand för Tångbloggens Lena Kautsky, upptäckte 1994 att Östersjöns blåstång fortplantar sig vid fullmåne, även om de för tillfället befinner sig inne i ett kylrum på laboratoriet. Vi vet ännu inte HUR det går till, men månen verkar på något sätt fungera som en synkroniserande faktor för blåstången att släppa ägg och spermier samtidigt. Detta innebär dock att den glada forskaren inte kan ta genvägen med uttorkning, utan snällt måste vänta på fullmåne och kvällstid, eftersom tången påbörjar sitt stora släpp först kl 19:30 ungefär och håller på till lite efter 22. Kaffe är tångforskarens livlina i detta fall.

Vår experimentuppställning för att kontrollera fertiliteten hos Björnöfjärdens tånghonor bestod av ett hon-receptakel (könsorgan) upphängt i sytråd i ett provrör. Receptaklet kom antingen från en Bjönöfjärdshona eller från våra kontroll-honor från Ekenäsviken som vi sett kan fortplanta sig. Vattnet som receptaklen hände i kom antingen från Björnöfjärden eller från Ekenäsviken. Detta resulterade i fyra olika behandlingar; Björnötång + Björnövatten, Björnötång + Ekenäsvatten, Ekenästång + Björnövatten samt Ekenästång + Ekenäsvatten (vilken fungerar som vår kontroll).

Men vi vet även att salthalten i vattnet är avgörande för hur tången lyckas med sin fortplantning. Kan det vara så enkelt att det bara är det som är problemet inne i Björnöfjärden? Det är nästan en hel promille saltare i Ekenäsviken utanför där tången frodas ordentligt. Detta måste vi givetvis undersöka! Så vi gjorde samma uppställning som ovan fast vi saltade upp både Björnövattnet och Ekenäsvattnet till 6 psu/promille, en salthalt där blåstången ska ha god befruktning enligt tidigare studier. Det blev många provrör…

Upphängda receptakel i provrör. Äggen kommer samlas på botten när de har släppts.

Upphängda receptakel i provrör. Äggen kommer samlas på botten när de har släppts.

Eftersom det var honornas fertilitet vi ville undersöka denna gång, tog vi och samlade in hanar från Askö-området där vi vet att det är i god fertil form.

Att klippa av tillräckligt många receptakel för ett experiment tar tid.

Att klippa av tillräckligt många receptakel för ett experiment tar tid.

Receptaklerna torkas av (guggeduttas) för att minimera onödigt skräp

Receptaklerna torkas av (guggeduttas) för att minimera onödigt skräp

Hanarna lades i glasbägare och ställdes svalt, sen var det bara att vänta på kvällen och se ifall något skulle hända denna natt.

Missa inte nästa avsnitt i vår följe-tång för att få reda på om det blev någon fortplantning.

Read Full Post »

Vi har tidigare här på Tångbloggen berättat om stiftelsen Baltic Sea 2020. Vi på Tångbloggen är involverade i ett projekt att försöka ta reda på varför blåstången nästan helt har försvunnit från Björnöfjärden.
Under sommaren 2014 hängde vi ut galler med friska, fina blåstångshanar och -honor för att ta reda på om det var så enkelt att man bara kunde flytta in ny tång i Björnöfjärden. Vi misstänkte dock att det kan vara för låg salthalt för att tången ska lyckas med förökningen, samt att Björnöfjärdens vatten är väldigt påverkat av omgivningens näringsutsläpp.

Blåstång på galler för fortplantningsförsök.

Blåstång på galler för fortplantningsförsök.

Resultaten från det försöket visade att det inte skedde någon fortplantning alls inne i Björnöfjärden, inte ens med vår friska tång. När man simmar under vattnet kan man se på den gula färgtonen att det är ett ganska näringspåverkat vatten. Inte konstigt eftersom det är en innesluten vik med mycket land runtom. Ute i Östersjön har vattnet däremot en friskare, grön ton. På västkusten går det mer i blått.

Färgtonen i vattnet avslöjar att det är ganska påverkat av näringsämnen.

Betongstenar under tång-gallret för tångbebisar att fästa på. Färgtonen i vattnet avslöjar att det är ganska påverkat av näringsämnen.

För att vara säkra på att det teoretiskt skulle kunna ske fortplantning, gjorde vi även en inventering av de små kvarvarande bestånden av blåstång för att se så att det fanns både hanar och honor, vilket det gjorde. Men trots detta ingen fortplantning. Vad kan vara orsaken till detta?

Både hanar och honor måste finnas på plats, vilket kontrolleras med skalpell och lupp.

Både hanar och honor måste finnas på plats, vilket kontrolleras med skalpell och lupp.

Under 2015 så har vi gått vidare i vårt sökande efter hur vi ska få tillbaks blåstången i Björnöfjärden. Följ följe-tången och få reda på hur det stora fortplantningsexperimentet vid fullmånen gick till och vad som hände med salthalts-försöket.

Read Full Post »

Tidningen Nya Åland, mitt i Östersjön så att säga, hade en mycket trevlig krönika av Kiki Alberius-Forsman igår.

Fullmånen är alltid vacker och lite magisk. För den tång-medvetna har den även ett romantiskt budskap.

När månen hänger full över Östersjön i juli är det dags för tångforskaren att gå till labbet och arbeta

När månen hänger full över Östersjön i juli är det dags för tångforskaren att gå till labbet och arbeta

Read Full Post »

Jag är ofta nere på västkusten och har följt utvecklingen av det japanska jätteostronet sedan de hittades första gången 2007 på flera platser i närheten av forskningsstationen på Tjärnö, utanför Strömstad. På en av lokalerna med bra vattenomsättning har de blivit mycket vanliga de senaste åren. Inte ens efter den kalla vintern 2009-2010 märktes någon större nedgång. Idag bildar de artrika rev på många ställen.
Ostronekosystem
Här är ett lite skrovligt ostronskal med både blåstång, skorpformiga rödalger, en liten tångborre och många havstulpaner. Ett helt litet ekosystem!
ostron tång och sten
Sitter ostronet direkt på stenen kan det i sin tur få havstulpaner och tång som lättare får fäste på dess ruggliga yta än direkt på stenen.

Rapporter om massdöd av japanskt jätteostron på flera ställen i Oslofjorden och Strömstad kom i mitten av september, både i GöteborgsPosten och SVT. Så nyfikenheten var stor när jag kom ner till vårt ställe på Tjärnö förra veckan. Hur skulle det se ut? Massor med döda skal både på stranden och ute på ostronrevet?

Så fort på med vadarbyxorna och ut i vattnet för att kolla läget! Jo visst låg det lite skal på land och det fanns döda skal ute på banken – men alla skal var mer eller mindre täckta av årets nya ca. 1-2 cm stora jätteostron. Den varma sommaren 2014, har resulterat i den bästa föryngringen som jag sett något år sedan de kom till våra svenska vatten.
ostronpå hjärtmussla20141024
Ett hjärtmusselskal klätt med små unga jätteostron och ett levande ostronskal med både nya små ostron och små groddplantor av blåstång. Ytan på ett skal av ett ostron är en mycket mer gynnsam miljö för ett befruktat blåstångsägg att få fäste och klara sig undan bete från strandsnäckor under den första tiden än ett slätt blåmusselskal.
ostron yngel o tång
Så visst har det varit många större och äldre japanska jätteostron som dött en naturlig död efter att de lekt och spritt sina ägg och spermier i vattnet under den för deras förökning gynnsamma höga temperaturen i sommar, men det är ingen risk för att det har slagits ut. Det är mycket mer troligt att det nästa år kommer att finnas ännu fler japanska jätteostron. Deras larver kan spridas över stora områden innan de bottenfälls och sätter sig fast på en lämplig yta.
ostron på nätkasse
Ett bevis på hur mycket larver det funnits i vattnet i år är denna nätkasse som hängt i vattnet och som nu är fullsatt med små japanska ostron. Så i varje fall kring Tjärnö, utanför Strömstad kommer det att fortsätta att finnas gott om japanska jätteostron även nästa år.

Vill du läsa mer om de olika rapporterna finns de på Havet.nu. Havs- och Vattenmyndigheten vill också få in rapporter från dig om du hittar döda ostron i massor.

Read Full Post »

Här är en liten film där Tångbloggens Tant Tång, professor Lena Kautsky, berättar om hur blåstången har fått det bättre.
Glada nyheter för alla tångälskare!

Read Full Post »

Det är inte bara torrt på land och landväxterna tappar bladen, utan det långvariga högtrycket har också gjort att det är mycket av de alger som växer grunt ligger torrlagda i solen under många timmar varje dag. Det gör att även de grunt växande algerna har problem.

lågvatten med spiral spirlatång torr receptakler

Den grundast växande tångarten, spiraltång klarar att ligga torr i gassande solsken. Förökningstopparna ser ut som någon har tappat mängder med pärlor på stranden.Senare på året kommer förökningstopparna att ha försvunnit och spiraltångens plantor ser små ut med nya gröna toppar.Blåstång klarar inte att torkas ut lika mycket och växter lite djupare och sågtång hittas alltid under det lägsta vattenståndet och tål knappt att bli uttorkad alls. Hur mycket uttorkning och hur långe de olika tångarterna tål att ligga torrlagda är en av de faktorer som gör att det finns en zonering av arter från de grunt växande till de som förekommer på större djup. Många fintrådiga arter av alger tål uttorkning dåligt.

Med varierande vattenstånd och små vågor som rullar in mot stranden sorteras större och mindre skalbitar som bildar ett vackert vågigt mönster – ett minne efter när vågorna kom in vid förra högvattnet. Varje dag när jag kommer ner till viken ser mönstret annorlunda ut.

Spår av vågor

En av dagarna hade det kommit in ganska många öronmaneter, men vinden hade drivit upp dom på stranden och när vattnet drog sig tillbaka blev de kvar på sanden och torkade in. Torra blanka skinn där de fyra ringarna eller öronen som gett den dess namn fortfarande syns. Det har varit en härlig sommar utan mycket maneter av något slag och definitivt inga brännmaneter. Toppen för oss badare.

torra öronmaneter

I små vattensamlingar som blir kvar under lågvattenperioden växter blåstång och Sargassosnärjan, en nyinvandrat art som hittades i området vid Tjärnö marina station under mitten av 1980-talet och nu växter överallt. Den kunde sprida sig snabbt genom att en planta både har ägg och spermier och kan bilda nya små groddplantor själv. Speciellt i hamnområden på småstenar och skal där det inte växte några stora alger förut är den vanlig. Där ser den lite ut som en enebuske och kan bli stor hög med ett rikt liv av många små kräftdjur och snäckor. Andra arter i den grundaste delen är olika grönalger som frodas i år. Varmt och lågvatten – kan de torkas ut och hinna med en generation till. Det syns tydliga tecken på att tarmalgen håller på att föröka sig är de vita tömda delarna av algen. Hela cell innehållet har delats upp i många hundra sporer per cell. Var kommer de att sätta sig fast och hur ser det ut under de närmaste veckorna. Mer om detta från Östersjön under veckan. Detta och en rapport från resan till Estland så klart. Vill du veta mer om vad som händer i strandzonen och i tångbältet- fortsätt följa oss.

Sargassosnärja och tångEnteromorpha har reproducerat sig

Read Full Post »

Under veckan som varit har Mattias Klum och hans filmteam varit på Askölaboratoriet för att filma under vattnet inför deras kommande film om livet i Östersjön.

Tångbloggen har varit med som dykledare och tång-konsulent, samt guide till Östersjöns marina miljöer och dess invånare.

Alex och Ola kontrollerar kamerans inställningar innan vi åker ut.

Alex och Ola kontrollerar kamerans inställningar innan vi åker ut.

Det har varit lärorikt för alla. Jag har lärt mig att byta filter och batteri på UV-kameror samt byggt muskler av att lyft den drygt 20 kg tunga kameran i och ur båten ett antal gånger.

Det är kul att jobba med film! Mattias och Ola gör sig redo för bad.

Det är kul att jobba med film! Mattias och Ola gör sig redo för bad.

Det var lite mindre lyft för den delen av teamet som filmade inne i den grunda viken bakom båthusen. Och Mattias fick visa vilken hejare han är på att åka luftmadrass!

Grunda vikar kräver anpassade metoder.

Grunda vikar kräver anpassade metoder.

Som alltid är kombinationen av el och vatten lite knepig, och det händer att saker och ting inte riktigt fungerar som man vill. Men skam den som ger sig och det är skönt att det inte är långt till Stockholm och specialbutiker. Värre saker har teamet råkat ut för.

Ola, Erik och Oscar  löser problem.

Ola, Erik och Oscar löser problem.

Mattias Klum och Tierra Grande – teamet har tidigare gjort filmen ”Betraktaren”, som visades i SVT under 2013. Filmen är en hyllning till livet i, på och runt havet, men också en påminnelse om hur bräckligt ekosystemet i Östersjön har blivit.

Nu är teamet tillbaks i Östersjön och vill med denna film visa hur vackert det är, och varför det är värt att försöka bevara dessa unika miljöer.

En kamera är ömtålig utan sitt skyddande hölje. Ola klappar om den.

En kamera är ömtålig utan sitt skyddande hölje. Ola klappar om den.

Tur eller skicklighet, men de första dagarna var det helt vindstilla. Havet låg blankt, solen sken och sikten var den bästa jag någonsin sett. Lättarbetat, särskilt när man dykleder i båt. Det blev några härliga arbetsdagar att minnas under höststormarna.

Oscar tränar gondol-teknik utanför bastun.

Oscar tränar gondol-teknik utanför bastun.

Tierra Grande-teamet kommer att arbeta med projektet under minst två år. Det ska bli spännande att se resultatet. Det föreligger en viss risk för att filmen kommer att innehålla en hel del tång. Vi kunde ju inte vara HELT opartiska till vad som är vackrast i Östersjön.

Blåstång, grönslick och granitklippa. vackert!

Blåstång, grönslick och granitklippa. vackert!

Read Full Post »

Filmtajm!
Nu var det länge sedan vi hade film här på bloggen.

havet.nu har det kommit en spännande film om smaltång från Formas, som heter ”Smaltång och drivkraften bakom uppkomsten av nya arter

Här berättar vår samarbetspartner Kerstin Johannesson om varför smaltång är så intressant ur ett evolutionärt perspektiv.

”Vad driver utvecklingen av nya arter? Hur snabbt kan nya arter bildas och hur går det till exakt? Detta är något som Kerstin Johannesson på Tjärnölaboratoriet forskar i. DNA-prover på smaltång visar att det går mycket fortare för arter att bildas än man tidigare trott. DNA visar att smaltången är en ny art och bara något tusental år gammal. Den klonar sig vilket man inte sett hos tångarter utanför Östersjön vilket kan bero på den låga salthalten. Om man förstår varför och hur en art bildas kan man förstå vilken påverkan människan och klimatförändringarna har på artbildningen.”

Read Full Post »

Older Posts »