För att binda sanden finns flera olika dyngräs. En vanlig art är sandrör, Ammophila arenaria, som täcker mycket av sanddynerna på ön. Det finns också fina trä spångar för att inte störa växttäcket så att vinden kan få tag i sanden. Nere på stranden är det mycket folk som promenerar och vinden kan komma åt i kanten på dynerna. Här har man byggt stängel av ris för att hålla sanden på plats.
Det finns lite hus på ön och även här samlas och driver sanden in och lagrar sig mot väggarna.
På stranden driver det in mycket alger som städas bort och ligger i stora högar. Huvuddelen av algerna är Stortare, Laminaria hyperboria, med kraftiga fästen som liknar rötter som sitter inkilade i klipporna för att hålla fast plantan i kraftiga vågor. De är också skogen i havet i tareskogen finns det plats, skydd och föda för många arter. Det är en artrik och fascinerande miljö.
På den nedre stenen syns några små tare plantor- det är fantastiskt att de kan sitta kvar och ännu mer att det finns några små ryggradslösa djur som kan hålla sig fast.
Nere vid vattnet fanns en koloni med sälar. Det är en ganska ny etablering av en sälkoloni och har bara funnits i ca 20 år. För den som har skarpa ögon syns en stor vindkraftspark.
På kvällen i solnedgången satte den traditionella tävlingen om att få ha EMBS vandringspris ”The yellow submarine” på stranden. Det gällde att bygga ett stort sandslott och svara på frågor samtidigt som någon skulle springa ner till stranden och hämta 1 liter vatten och fylla vår hink. Det svenska laget byggde såklart en ”Yellow submarine” på väg till Helgoland och den lilla ön utanför där vi hade tävlingen.
Tångbloggen 