Tångbloggen

På land blommar ljungen för fullt och lingonen ser ut att vara mogna snart på soliga ställen. Lite tecken på att det börjar dra mot höst på land. Finns det liknade tecken i våra vatten och vid stränderna i Östersjön? Tog ett dopp vid bryggan nära Kapellskär och det var friskt, inte riktigt 15 grader men solen värmer fortfarande.

Nu är jag tillbaka vid Askölaboratoriet några dagar så här kommer lite tecken på att det blir kyligare i vattnet och sker förändringar, även vilka alger som finns och driver iland och hur vattenväxter beter sig. Så länge det var lågvatten drev det in lite cyanobakterier bland de fintrådiga algerna i strandkanten. Men nu när det börjar blåsa mer och vattenståndet stiger då är både den för hösten ovanliga synen av cyanobakterieblomningarna över och den långa perioden med lågt vatten slut. Denna har gjort att de grunt växande fastsittande grön- och brunalgerna blivit mer eller mindre vita och dött. De kommer att finnas kvar ett tag men sedan slitas bort från klipporna.

Vid fören på den lilla båten har det drivit in lite cyanobakterier. De sista resterna av den sena sommarblomningen? Men man vet aldrig.

Det är lika svårt eller svårare att förutspå var och när de driver in till en strand än vädret. För det finns få modeller och inte alls på samma skala som för väderförutsägelser idag.

Så nu till vilka spår jag hittar i strandkanten vid den närmaste sandstranden. Ett är när jag hittar de första små täta skott som axslinga, Myriophyllum spicatum börjar bilda när det blir kallare i vattnet eller dygnslängden blir kortare. Tror inte att någon vet bestämt vad det är som gör det. Något att undersöka? Det är dessa skott som de övervintrar med och som de kan spridas med långa vägar. På fackspråk kallas de för turioner. Mer om detta senare i höst.

Det lilla täta gröna skottet till vänster är ett första spår på ankomsten av sensommar och höst i havet.

Det andra är en typisk sensommarart ibland makroalgerna som heter violettslick eller Polysiphona violacea. Lite svagt rödlila i färgen som bildar ganska stora tofsar som ser ut som luddiga moln. Dessa två låg nära bryggan inne ibland ålnaten. En vacker syn för en algforskare som mig.

Så för att avsluta detta inlägg på bloggen, med en lite annan vinkling skall jag ta med er på ett traditionellt inslag som sker när en doktorand är klar med sin avhandling och den skall spikas upp/ anslås. För Tångbloggen var detta en stor händelse när Ellen spikade sin avhandling på en för detta ändamål uppsatt stor planka. Den andra, för institutionen flyttade just.

Efter det att avhandlingen, som såklart handlade om smaltång, vederbörligen satt fast på plankan serverades en utsökt smaltångstårta (obs förökningstoppar och betare), som Ellen bakat till det traditionella ”Spika fikat”. Fortsättning följer både på vad som händer i havet under hösten och inom tångforskningen och då speciellt smaltången

!