Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2018

Den här varma sommaren har verkligen gynnat de fintrådiga algerna. Rapporter har nått Tångbloggen om ovanligt stora mängder av fintrådiga alger från Göteborgs södra skärgård och upp till Strömstad. Eftersom delar av Tångbloggen sommartid är stationerad i de inre delarna av Gullmarsfjorden, passade vi på att skutta ner till stranden för att dokumentera läget.

Det lilla tidvatten vi har var lågt, och vi möttes vid stranden av en tät, grönskimrande matta av fintrådiga alger. En närmare titt visade på stora mängder grönslick, med olika arter ur släktet Cladophora, samt en del tarmalg (Ulva intestinalis) och säkert fler arter. Men eftersom vi varken hade lupp eller mikroskop med oss, konstaterade vi bara att det var ”blandade fintrådiga, mest grönt”.

Väl nere i vattnet möttes vi av kompakt ludd, i bruna och gröna toner, som täckte allt och alla. Mattan var seg och minst decimetern tjock. På flera ställen draperade den underväxande alger och skapade ett dramatisk landskap.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tjock och seg matta av blandade fintrådiga alger täcker hela botten på grunda djup i Gullmarsfjorden.

En bit bort på denna mjuka botten växer en frodig ålgräsäng. Den brukar glittra vackert smaragdgrön en solig dag som denna. Nu var den dock helt insvept i fintrådiga alger och såg ut som om den var nerpackad för transport eller klädd i spindelnät.

Bilden till vänster visar hur ålgräset (Zostera marina) brukar se ut en solig sommardag. Bilden till höger visar årets mer insvepta version. Inte lika glittrande…

Är detta något alger, sjögräs och djur mår dåligt av, undrar säkert en del av våra läsare.

Alger och sjögräs vill ju ha solljus, så vist påverkas de av den skuggning den fintrådiga mattan innebär. Men jag ser att de ändå växer, om än inte lika kraftigt, under mattan. De är tuffa.

För djurens del behöver man bara simma lite närmre och se vad som händer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
I den fintrådiga mattan finner vi tusentals och åter tusentals små blåmusslor (Mytilus edulis) som bytt skepnad från frisimmande larv till liten bottenlevande mussla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tittar man noga på bilden här ser man en liten krabba som festar loss på denna buffé av paradisiska mått.


Vi hittar även otroliga mängder av ormstjärnor (Ophiuriodea) på bilden till vänster, som inte heller säger nej till lite musslor. Till höger ser vi en lilla sjöstjärna (Asterias rubens) som mumsar på både musslor och annat gott den hittar.

Algmattorna kommer att ligga kvar på de grunda bottnarna tills de antingen dör och bryts ner under sensommaren och hösten, eller så kan de spolas upp på stränderna ifall det plötsligt skulle blåsa kraftigt i några dagar. Tittar man på väderprognosen känns det dock inte så troligt att de flyttar sin inom den närmast framtiden.

Så även om det kan se lite trist ut för en badande människa så är det som vanligt full rulle och anpassning till läget som gäller nere i havet. Och tittar man på blåstången ser den i alla fall ut att vara rätt nöjd med att ibland kunna sticka upp över ytan och få sig en nypa rent ljus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Annonser

Read Full Post »

Tångbloggen har fått in dessa fina foton med en fråga från Malin om det är något konstigt onaturligt eller vad som hänt med tången i viken när den blir alldeles rosa närmast stranden.

drivande tång vik Orrön 20180720

Detta händer när mycket alger och tång samlas i en vik och blir liggande där och börjar brytas ner och ruttnar. För att bryta ner organiskt material går det åt syre.

Det första som tar slut är det lösta syret i vattnet som både småkryp och fiskar behöver för sin andning, men också alger, tång och små växtplankton behöver syre för sin andning. Så i en tjock matta av drivande levande tång kan tillgången på syre bli låg på natten när algerna inte producerar nytt syre.  När det inte finns något syre kvar i vattnet kan bakterier ta syre från olika föreningar som innehåller syre, t.ex. från sulfat, nitrat och fosfat som finns bundet i organiskt material och samtidigt bryta ner tången.

Purpurbakterier tar sitt syre från sulfat och kvar blir svavelväte. Provar du att lukta på ruttnande tång så kommer det att lukta svavelväte t.ex. som från ruttna ägg. Men purpurbakterier behöver också ljus för att kunna växa. Det är det som gör att ytan tången färgas rosa av ett tunt lager av purpurbakterier.

Rosafärgad tång Orrön 20180720

Lite längre ner i den drivande ruttnande är det mörkt och där kommer andra bakterier att vara aktiva med att bryta ner tången och algerna – arter av bakterier som inte behöver ljus för sin tillväxt. Längre ut ligger fortfarande levande blåstång och flyter i ytan. Här finns tillräckligt med syre i vattenmassan.

Den största mängden näringsämnen finns i blåstången innan den har börjat brytas ner. Då finns mer fosfor och kväve kvar i tången och kommer att brytas ner. Blir den liggande kvar i vattnet kommer det långsamt att brytas ner och näringen läcker ut i vattnet igen.  Utanför vassen och när det börjar blåsa kommer delar av blåstången att  lossa och driva in till stranden. Att det finns mycket tång betyder att det är bra förhållanden för blåstångens tillväxt på bottnarna utanför.

Tång driver in utanför vassen.Orrön 20180723

När tång och alger ansamlas utmed stranden  eller i den grunda viken innehåller de fortfarande mycket näringsämnen.

6tacc8anggvall-20170606

Bilden ovan visar hur frodig och vackert grön strandvegetationen blir där det ligger ilandspolad tång.  Denna bild är från Rådmansö, i Norrtälje. Fotografierna på rosafärgad tång och drivande tång utanför vassbältet har Malin skickat till oss på Tångbloggen och är fotograferade vid Orrön, utanför Nämndö. Stort tack!

Read Full Post »

Under Almedalsveckan var givetvis Tant Tång på plats för att berätta om livet i Östersjön. Bland annat informerade hon om nya arter i Östersjön.

Här kan ni se ett litet klipp från lokalnyheterna där hon ger ett recept på hur man kan tillaga den invasiva arten svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus).

 

 

Read Full Post »

 

I år var första året som Stockholms universitets nya forskningsfartyg R/V Electra af Askö besökte Almedalen och visade upp Östersjöns rika och varierade liv i flera akvarier på akterdäck. Med ombord fanns akvarier med blåstång, kräkel (Furcellaria lumbricalis), sandmusslor, tånglake och spigg och i luppar och mikroskop visades ett färskt planktonprov från hamnen upp för nyfikna besökare. I ett akvarium fanns både nya introducerade arter som svartmunnad smörbult och smaltång, en art som är unik för Östersjön och tål lite lägre salthalt.

1_Svartmunnad smörbult, smaltång o vattenpest

För den med skarpa ögon syns till höger vattenpest och i bakgrunden smaltång (Fucus radicans) och så svartmunnad smörbult och lite vitskjälksbladmöja.

Två musselrep hängde över relingen, ett med 1 år gamla blåmusslor och ett med 2 år gamla musslor. Båda kommer från en större studie med testriggar utplacerade i Stockholms skärgård med målsättningen att undersöka förutsättningar för odling av musslor.

 

 

Ett år gamla musslor sitter på repet till höger och de två år gamla ligger till vänster på däck. Båda är från Ecopelag som undersöker förutsättningar för musselodling i Stockholms skärgård.

En faktor som begränsar tillväxten hos blåmusslor är låg salthalt. I norra delen av Egentliga Östersjön blir inte blåmusslorna mer än ca 3-4 cm långa. De har också lättare att ramla loss från odlingsrepen genom att byssustrådarna som de håller sig fast med inte är lika starka som på västkusten, där salthalten är högre och blåmusslorna kan växa sig mycket större.

Odling av blåmusslor har en lång tradition utmed marina kuster. Den första odlingen i Sverige startades i närheten av Tjärnö marinbiologiska laboratorium redan i slutet av 1960-talet. 1977 publicerade Hammer den första stora sammanställningen om möjligheter att producera musslor, deras användningsområden och begränsningar. Under 1980-talet presenterades många utredningar om vattenbruk, bland annat om mussel –och ostronodling på västkusten 1985 (Musslor och ostron: en ny näringsgren för svenska västkusten) och nu senast en handlingsplan för svenskt vattenbruk (Handlingsplan för svenskt vattenbruk) för 2012-2020. Här finns att läsa för den intresserade om tillväxthastigheter vid olika salthalter, risker i samband med giftiga algblomningar, att många musslor kan ramla av i samband med kraftig blåst, m.m. men också vilka möjligheter som finns att använda musslor på olika sätt.

4_Catherine Legrand visby 20180705

På ett av Östersjödagarnas seminarium berättade Catherine Legrand, professor vid Linnéuniversitetet, om de försök som nu görs med att använda musslor och musselmjöl från odlingar i Kalmarsund som hönsfoder. Flera spännande försök pågår i olika projekt.

 

5_Testpanel- ägg_ 20180705

Auditoriet och en testpanel fick sen möjligheten att prova vilka höns som fått konventionellt foder och vilka som fått musselmjöl. När det gällde att tippa vilket ett som fått musselmjöl trodde många av oss inklusive undertecknad att det var ägget med gulare äggula, vilket var fel!

6 Ägg test 20180705

Hur som helst – båda smakade lika gott!

Att använda odling av blåmusslor för att rena vattnet och ta upp näring har testats på många lokaler både utmed svenska västkusten och under senare år i Östersjön. I samband med diskussionen om spridning av främmande arter som kommit till svenska vatten under de senaste 100 åren kan det vara intressant att fundera över odling av vandrarmussla (Dreissena polymorpha). Den kan odlas på samma sätt som blåmusslor. Vandrarmusslan finns idag på många platser i sötvatten eller i utsötade vikar av Östersjön. Det är en art som kan fylla blåmusslans funktion att kunna filtrera vatten och ta upp små växtplankton.

I Mälaren har en odling av vandrarmussla anlagts just för att ta upp näringsämnen som fosfor och kväve och rena vattnet. Samtidigt finns ju en risk att spridningen av vandrarmusslan ökar. Men i långa loppet är det kanske bättre att hitta användningsområden för den eftersom den nu finns i många av våra sjöar och utmed kusten. Något att fundera över?

 

Read Full Post »

Det finns så många vackra alger längs våran svenska kust, som den trogna läsaren av Tångbloggen och Månadens alg är väl medveten om.

Hur gör man då för att kunna njuta av denna skönhet och rikedom året om, och kunna minnas härliga strand- och badupplevelser?

I vår lilla film visar Tant Tång hur du enkelt gör ditt eget algherbarium. Nu kan du njuta av havets skönhet hela året, eller skicka det till en vän.

Read Full Post »

Hur många har inte upplevt frustrationen när man finner en art och inte kommer ihåg dess namn? Nu slipper man känna den frustrationen eftersom Livet i Havet har kommit ut som app. Varthän längs Östersjöns stränder du vandrar, kan du enkelt ta reda på vad du ser framför dig i din telefon. Du kan således slappna av och bara njuta av sommarens upptäckter på stranden.

Livet i Havet app

Read Full Post »

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Read Full Post »