Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sjöborrar’

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Annonser

Read Full Post »

Caroline Raymond, vid institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, höll igår sitt halvtids seminarium där hon presenterade resultat från sin forskning om djuren som lever i botten eller på ytan av sedimentet i Östersjön.

Hon har studerat dessa samhällen och deras förändringar under flera år eftersom hon kombinerar sina doktorand studier med att arbeta med den nationella övervakningen av just mjuka bottnar i Östersjön. En givande kombination som gjort det möjligt att sammanställa och analysera förändringar under lång tid. Något som inte är möjligt under ett vanligt doktorandprojekt.

1Rutger´s klassiska succession

Det finns en klassisk figur som publicerades 1978 av Rutger Rosenberg och Pearson som visar hur djursamhället förändras på en botten, från en mycket artrik miljö till allt artfattigare ju mer organiskt material som hamnar på botten. Det kan vara algblomning som regnar ner eller större bitar av alger som driver ner till djupare bottnar. När de bryts ner av bakterier förbrukas syret och till slut kan det bli helt syrefritt och inga musslor, sjöborrar eller andra arter kan överleva.

2Caroline halvtids semin

Hon startade sin presentation med en bild över hur botten på sådär 30 meters djup ser ut i Östersjön. Det går inte att föreställa sig hur många små djur som gömmer sig nere i botten. Det de behöver är organiskt material att äta och för ett tränat öga så syns minst två mindre bitar av gamla tångruskor på bilden. De kommer med tiden att bli mat till musslor, vitmärlor och havsborstmaskar som Carolines avhandling handlar om. Under årens gång är det inte heller samma arter utan nya kan komma in i Östersjön och etablera sid där.

3spridning av Marenzelleria

En sådan art är havsborstmasken Marenzelleria spp. som hittades i södra Östersjön runt 1980 och sedan spridit sig i hela Östersjön. Genom att samla in data från övervakningen finns ny långa tidsserier över hur mängden Marenzelleria spp. förändrats mellan åren. Med en kraftig uppgång på många platser men under de sista åren minskar den igen. Vad det beror på är en av frågorna som är kvar att lösa. Sen är det inte så enkelt heller att det bara är en art utan flera arter som är mycket lika varandra till utseendet. Här krävs genetiska studier och undersökningar om de kanske skiljer sig i vad och hur de äter? Och som kan förklara varför de inte minskar i Bottenhavet utan fortsätter att öka.

4Marenzelleria -förändringar

Sammansättningen av arter har förändrats på bottnarna i Östersjön från att för 40 år sedan, när mätningarna startade 1974, domineras av en liten blek, vitmärla, Monoporeia affinis, till i dag där den vanligaste arten är östersjömusslan, Macoma balthica. Så här på våren är det lätt att hitta skal av östrsjömussla i strandkanten. Med lite tur kan det vara vackert vitt med rosa ränder.

5Förändringar i bottenfauna samhället

På bilden nedan syns de stora förändringarna i artsammansättning tydligt. Data kommer från tre av miljöövervakningslokalerna i Asköområdet och visar abundans, dvs hur många individer som finns per kvadratmeter och biomassa per kvadratmeter. Ljusblått är östersjömusslan som med sitt skal väger mer och därför syns knappt de små vitmärlorna som är markerade med orange även om det finns flera tusen av dom per kvadratmeter speciellt på de två djupare bottnarna 40 och 44 meter.  De senaste åren har havsborstmasken Marenzelleria blivit vanlig. Den är markerad med grön färg. I slutet av 1970-talet syns det också att det fanns många havsbortsmaskar i proven men det var andra arter.

6långtidsförändring -märlor till musslor

För att förstå vad som händer och vad förändringar kan bero på gäller det att sätta upp smarta experiment  och att göra dem i fält under naturliga förutsättningar. Bilden visar några stora backar fyllda med sediment, en där havsbortsmasken Marenzelleria satts till, en med Östersjömusslor Macoma balthica och en kontroll utan djur. Backarna fick stå på botten i ett års tid på nästan 14 meters djup. Sen blev det jättespännande att se om de fanns kvar och vilka djur som etablerat sig i dom olika backarna. Hade östersjömusslan ätit upp det de pyttesmå larverna av vitmärla när det var tid för dem att omvandlas och bli bottenlevande? Hur mycket mer hade havsborstmasken grävt runt i sedimentet? Och vad fanns för arter i den tomma kontrollen efter ett år? Caroline har mycket arbete kvar innan det är dags för disputation. Tångbloggen lovar att återkomma i ämnet.

7experiment

Men visst är maskar, musslor och märlor spännande och miljöövervakning bidrar till att vi kan följa förändringar under lång tid.

Read Full Post »