Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘havsborstmask’

Under resan blev det som vanligt besök på olika stränder och spännande fynd lät inte vänta på sig. Mitt favoritställe är Piscina Naturales som liggen nära Los Gigantes.  Där var det lite väl spännande för min del de första dagarna när stora vågor bröt in över kanten. Några vågade sig ändå ut, trots att det var avspärrat och stora skyltar med varningstext uppsatta. Men jag avvaktade tills det blev lågvatten och mindre blåsigt, för då är det lätt att kolla på alger i vattnet. Vi besökte flera stränder under veckan och lite av fynden serveras här på hotellets utmärkta papperstallrikar.

I det klara vattnet är det lätt att se de stora skillnaderna i artsammansättning mellan klippornas sol- och skuggsidor. På solsidan är bältet av cyanobakterier smalt (de gick inte att skrapa loss) följt av lite spridda grönalger och vackra stora skorpformiga rödalger av släktet Phymatolithon spp. Lite djupare växer en blandning av Ceramium sp., Corallina officinalis och Asparagopsis taxiformis.

På skuggsidan dominerade ett brett bälte av cyanobakterier. Nedanför fanns en massa korta mörkt gröna trådar av Chaetomorpha sp., lite lik C. melagonium, men det kanske finns andra arter? De växte tillsammans med en liten havsanemon med långa gulbruna tentakler som såg ut som algtrådar.

Grönalgen Chaetomorpha och många små havsanemoner

På nästa strand, som ligger nära Playa Arenas, gick vågorna också höga. Uppe på den svarta sanden låg en havsborstmask med guldglänsande borst. Tog med den till en liten vattensamling där den sträckte ut sig och blev vackert orangeröd. Det var för öppet så den gömde sig fort i en skreva.  När man hittar en så tjusigt färgad art är det värt att komma ihåg att den kommer från djupare vatten där rött fungerar som kamouflagefärg.

Den sista stranden är en fin sandstrand där det ligger många båtar i skydd från vågorna. När man åker ut ur Santa Cruz finns en skylt som anger om Playa La Terrassina, som stranden heter, är öppen eller stängd för bad med grönt eller rött ljus. Toppen att veta, så behöver man inte åka dit förgäves.

Arterna på sista strand-tallriken från sandstranden samlade jag in från bojar och rep långt ut i vattnet där båtarna låg förankrade.  Det mesta var olika fintrådiga rödalger och någon trasslig liten brunalg. Den enda arten jag kunde bestämma var de stora och vackra exemplaren av Asparagopsis taxiformis. De ser ut lite som små röda finludna julgranar och får avsluta detta vykort från Teneriffa. God Jul önskar vi alla våra läsare!

Read Full Post »

Mycket passande har en grupp alger kallast för rödblad och det är ganska svårt att skilja mellan olika arter. Det blir extra svårt inne i Östersjön där dessa marina arter blir mer och mer förkrympta. Släktet (släktena) känns igen på den runda ca 1 mm tjocka stammen som upptill blir plattare, med läderartade blad. Inom till exempelvis miljöövervakningen klumpar man ihop dessa till en grupp, Coccotylus/Phyllophora för att det oftast behövs mikroskop för att skilja dem åt. Algerna är fleråriga och de lösliggande formerna kan bli mycket gamla genom att de förökar sig genom att algen fragmenterar i små bitar som växer vidare. 

Hos blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) är det runda skaftet relativt långt och avslutas med solfjäderformade blad. Kilrödblad (Coccotylus truncata) har ett kortare skaft som går över i ett kilformat blad. Hittade bra bilder i ”Alger i farger – en falthåndbok om kystens makroalger” utgiven 1998. En utmärkt norsk algflora som står på min hylla med alglitteratur. 

De förökar sig under vinterhalvåret. Hos blåtonat rödblad syns cystokarpen som små kulor som sitter på ett litet skaft i kanten på bladen och tetrasporangierna bildar mörkare fläckar inne i bålen.

Detta pressade exemplar av blåtonat rödblad samlades in för drygt 30 år sedan. Det har behållit färgen väl och påväxt av havborstmasken Spirorbis spirorbis och mossdjuret Electra pilosa syns på de äldre delarna.

Kilrödblad saknar cystokarper. Här förekommer tetrasporangierna i kulformade bildningar i kanten på det kilformade bladet hos gametofyten. Detta skiljer den ifrån blåtonat rödblad och flertalet andra rödalger. Därför har arten förts till ett eget släkte.

Kilrödblad förekommer fastsittande från ca 2 meters djup ner till ca 25 meter på västkusten. Du hittar dem ofta växande under större brunalger som sågtång eller fingertare, på den rosa, krustbildande kalkalgen Lithothamnion.

I Östersjön är den vanlig från Falsterbo i Skåne upp till södra Bottenhavet. Lösliggande eller intrasslade ibland andra alger och blåmusslors byssustrådar förekommer den något längre norrut till Ångermanlandskusten och upp till Norra Kvarken på finska sidan. 

Ju lägre salthalten blir desto tunnare och smalare blir dessa arter och det är svårt att skilja lösliggande blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) och kilrödblad (Coccotylus truncatus) från varandra. Lättaste sättet att skilja dem åt är genom att hålla upp dom ljuset, då syns det att kilrödblad är rödare till rödbrun och blåtonat rödblad som namnet anger lite mer blåröd i färgen. En bestämning utgående från färg kräver att man har båda arterna bredvid varandra i genomfallande ljus. Men man kan ju faktiskt beundra dem om man hittar dem utan att vara helt säker på vilken det är.

Read Full Post »

Den första vårblomningen är över. Den domineras av kiselalger och dinoflagellater. När det blir aningens varmare i vattnet väcks djurplanktonarterna till liv och nu finns det mat åt dem. I plankton-provet förra veckan dominerade hjuldjur och ganska många hoppkräftor i olika utvecklingsstadier.

1 a Syncheata, hjuldjur 20200424

Synchaeta spp. är ett hjuldjur. Den håller sig fast med de två hakarna i bakändan en stund innan den simmar vidare.

 

1 b Hoppkräftor + naulier

Hoppkräftor av släktet Acartia (till vänster) har lika långa antenner som kroppen. I provet fanns många unga stadier av hoppkräftor (till höger). Larverna kallas nauplius larver.

Det fanns också flera larver av det främmande släktet nordamerikanska havsborstmaskar, Marenzelleria spp. Larverna simmar runt i den fria vattenmassan länge, kanske hela tre månader. Det innebär att de kan sprida sig långa sträckor innan de, efter det sista larvstadiet, omvandlas till bottenlevande havsborstmaskar. Därför var det inte så konstigt att jag inte hittade några havsborstmasklarver i provet från vecka 17.

Ett larvstadium till Marenzelleria spp. som hör till familjen Spionidae (till vänster). Den har långa borst på sidan och skiljer sig från larvstadier hos Hediste (Nereis) som hör till familjen Nereididae (till höger) och har kortare borst.

Släktet Marenzelleria hittades första gången i Östersjön 1985 och har troligen introducerats via barlastvatten. Till en början var det oklart om det var en eller flera arter. Nu är det klarlagt att det finns tre arter: Marenzelleria viridis och Marenzelleria neglecta samt Marenzelleria arctica.Två av arterna, M. viridis och M. neglecta, har sin ursprungliga utbredning längs den nordamerikanska kusten.

Också utbredningen i Östersjön och Västerhavet skiljer sig. Marenzelleria viridis förekommer längs västkusten och i södra Östersjön. Den verkar behöva lite högre salthalter (optimalt ca 10 promille) än de andra två arterna. M. neglecta hittas i större delarna av Östersjön upp till Ålands hav, med ett salthaltsintervall mellan 0,5-10 promille.  Marenzelleria arctia som finns i norra delen av Östersjön och i Bottenhavet verkar tåla lägst salthalt av de tre arterna, enligt HELCOMs rapport ”Abundance and distribution of Marenzelleria species in the Baltic Sea”. Men arterna är inte lätta att skilja åt så det kan säkert ändra sig framöver.

3 Karta Utbredning enl. Helcom

De tre arternas utbredning längs den svenska kusten, från HELCOMs rapport.

De blir mellan 5 -16 centimeter långa, varierar i färg mellan röd, ljusbrun eller mörkt grön. På sidorna finns rader med korta borst. De äter plankton som fallit ner till botten. Masken simmar med karaktäristiska ”korkskruvsrörelser”. Du kan hitta dom där de lever nedgrävda i mjukt sediment från någon meters djup till flera hundra meters djup.

4 havsborstmaskar 202004

Till vänster den ny introducerade arten, Marenzelleria och till höger den inhemska bakborstig rovmask, Hediste diversicolor. För den observante syns två borst i bakändan på rovborstmasken medan den nordamerikanska havsborstmasken saknar dessa borst längs baktill.

Det får bli till att gräva och sålla bottensediment lite senare på året när det blivit varmare i vattnet och se om jag kan hitta några nordamerikanska havsborstmaskar vid bryggan eller om det bara finns bakborstig rovmask.

 

 

Read Full Post »

Hur mycket skräp spolas egentligen iland på våra stränder och hamnar i tångvallen? Variationen är jättestor mellan olika stränder och beror på hur öppet stranden ligger mot havet och vilken vindriktning som dominerar när det blåser och stormar. I vissa vikar är det mest tång som ligger i stora massor såhär dags på året och knappt något skräp alls. Samtidigt i andra vikar, bara på andra sidan av en utstickande udde till exempel, återfinns en hel del plastföremål som blåst långt upp på land tillsammans med alger.

Gjorde en liten studie av detta när jag var på västkusten senast på Saltö, som ligger i  Kosterhavets nationalpark. Så, var hittade jag mest skräp och hur stor var variationen mellan närliggande stränder?

1 Saltö, Kosterhavets nationalpark

Saltö ligger i Kosterhavets nationalpark, nära Strömstad.

 

1 Panorama över vikar på Saltö

Hasselbukten på Saltö

Fotot är en panoramabild över udden vid Hasselbukten, med den populära badplatsen till höger och till vänster en lite stenigare strand. Det var en tydlig skillnad mellan de två stränderna. På utsidan till vänster låg det ganska mycket plastskräp uppspolat högt på stranden medan det till höger fanns nästan bara ett brett bälte med tång.

Från det breda tångbältet läcker det brunfärgat vatten ut i viken. Det är färgämnen och näring från den ruttnande tången som läcker ut. När tångvallen legat uppe på land under en längre tid och lakats ur blir den ljusbrun i färgen jämfört med det material som spolats iland senare och som inte tappat färg och näringsämnen.

4 Tångvallar piren20191027

Något urlakad tångvall vid Svallhagen, som ligger på Tjärnö.

Det skräp som hamnar i  tångvallen kan vara allt möjligt. Ibland hittar jag större plastbackar som ofta har en mängd påväxt, vilket ger information om hur länge den drivit omkring i havet och varifrån den kommer. Andra vanliga saker är plastflaskor, plastlock och olika matförpackningar, där det ofta går att läsa varifrån de kommer och senast förbrukningsdag som precis som plastbackarna avslöjar om de drivit länge på havet. I den övre vallen på stranden ligger även flera vita vaxklumpar. De flyter bra och spolas ofta högt upp på stranden.

Förstoringen till höger ovan visar att både en havsborstmask som heter trekantsmask på svenska (Pomatoceros triqueter) och nässeldjur av släktet Laomeda, har hunnit etablera sig och växa till under skräpets transporttid i vattnet. Denna typ av skräp tyder på att det dumpas  från större fartyg till havs och att det sedan förs iland vid just västkustens stränder genom strömmar, vind och vågor.

4.1 plastskräp Ängklåvbukten 2017

Skräp i havet är ett internationellt problem

Det gäller såklart också flaskor och förpackningar som knappast finns att köpa svenska butiker, som på fotot ovanför.

I artikeln  ”Västkusten – från idyll till katastrofsituation” från Aftonbladet finns en bra liten film om plast på våra stränder.

Andra vanliga fynd i tångvallen är plastrep i blått, grönt och rött. Både större och längre rep, korta bitar av rep och små fragment av rep. De syns bra, även som små trådar i tången.  Det är tyvärr även vanligt med barnblöjor, som också tar lång tid att bryta ned.

För mig som är intresserad av alger och tång fastnar ögat fort på långa platta förgrenade band av brunalgen remtång (Himanthalia elongata) som ligger i tångvallen. Såhär års är det de stora långa receptaklerna från både hon- och hanplantor som lossnat och drivit in till kusten. Det är ganska vanligt att hitta delar av remtång på stränderna, men ännu finns inte någon rapport om att arten växter i svenska vatten.

På vänster bild syns blått rep och en babyblöja och på den högra bilden flera receptakler av remtång.

Inför våren kan det vara dags att göra en plan för var insatsen att städa stränder ger störst effekt. Allt ifrån de stränder där det hamnar mycket skräp som kan komma långväga ifrån, till sandstranden där det kanske inte är så mycket skräp som driver in från havet utan mer skräp från besökare och badande?  Hittade bland annat en engångsgrill, och en blöja, saker som borde tagits med hem eller lagts i en soptunna.

6tappade gummihandskar o kepa

Klart fler vänster än höger gummihandskar upphittade på stranden. Kanske tar högerhänta av sig vänster handske oftare så den blåser i sjön?

Det viktiga arbetet för att långsiktigt minska skräp som driver in till stränderna på västkusten är helt klart att få stopp på att fartyg dumpar avfall till havs. Sen kommer det alltid att tappas eller blåsa saker överbord av misstag. Hit hör t.ex. gummihandskar, skor och plastbackar. Men just backar tycker jag är extra intressanta för att få ett grepp om varifrån de kommer och att hitta nya arter som kanske ännu inte etablerat sig i våra vatten.

2.Ängklåvbukten backar

Read Full Post »

I mars kom vintern och det är svårt att hitta alger vid vattnet om de inte ligger uppspolade på stranden. Månadens alg är sågtången, Fucus serratus, en av de lätt igenkännliga arterna som förekommer i Östersjön upp till Västervik och på Öland och Gotland. Den blir vanlig nere i Öresund och på västkusten. Den är lätt att känna igen genom sin sågade kant på bålen och sina stora platta förökningstoppar. Påväxten är en liten havsborstmask, Spirorbis och rödalgen, heter Rhodomela confervoides.

1 Sågtångstoppar

Den har inte heller några flytblåsor.  Precis som blåstång är sågtången tvåkönad. Sågtången växer i ett bälte under blåstången på västkusten. Den vill nämligen inte riskera att hamna uppe i luften vid lågt vattenstånd. I Skåne –Blekinge förekommer den ner till ner till ca 6-8 meters djup och på Öland kan man hitta den från ca 3 meters djup ner till ca 10 meter. Att både blåstång och sågtång växer på större djup i Östersjön beror på att andra större brunalger saknas, som på västkusten konkurrerar om utrymmet och där pressar upp dem mot ytan..

Sågtången har precis som blåstången anpassat sig till den låga salthalten i Östersjön och har en hög befruktning av äggen fortfarande vid 7 promille. Viss befruktning kan ske ner till ca 6 promille jämfört med blåstång från västkusten där befruktningsgraden bara är ca 10 % vid 8 promille. Den huvudsakliga förökningen hos sågtång sker under senhösten, i oktober- november och ända in i december när temperaturen är låg i vattenmassan (mellan +5-10 0C).

På vintern på västkusten spolas både hela plantor och små bitar, grenar av sågtången med vissna gula förökningstoppar, i land. För sågtång och blåstång gäller det att sitta hårt fast för att inte ryckas loss av kraftiga vågor.

4 Uppspolad tång på stranden

Bilden visar tre uppspolade tångplantor på stranden. Från vänster: Några tångplantor sitter på en blåmussla som inte satt fast tillräckligt hårt med sina byssystrådar. Några tångplantor sitter på en liten sten men de har vuxit sig så stora att dragkraften lyft upp dem med stenen på stranden. Och till höger en sågtångsplanta som vuxit sig stor men där underlaget, en kalkalg, inte klarat av dragkraften från den stora sågtångsruskan utan lossnat från stenen som den i sin tur satt på.

5 sågtång fästskiva

Som alltid när man börjar undersöka något närmare så upptäcker man något nytt. Utanför Näsby, på södra Öland finns en population av sågtång som förökar sig på sommaren inte på vintern som är det vanliga för sågtången. Det är ungefär samtidigt som blåstången förökar sig i i juni- juli. Det skulle vara spännande att undersöka denna form av sågtång närmare. Det är nu 20 år sedan någon studerade den. Men nu ligger det is och snö över Sverige och speciellt Öland så vi får vänta lite tills det blir vår. Även hemma vid bryggan på Räfsnäs ligger det tjockt med is och eftersom det är lågvatten finns det risk för att tången fryser fast i isen.

6 lågvatten o is - tången?

 

Read Full Post »

Caroline Raymond, vid institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, höll igår sitt halvtids seminarium där hon presenterade resultat från sin forskning om djuren som lever i botten eller på ytan av sedimentet i Östersjön.

Hon har studerat dessa samhällen och deras förändringar under flera år eftersom hon kombinerar sina doktorand studier med att arbeta med den nationella övervakningen av just mjuka bottnar i Östersjön. En givande kombination som gjort det möjligt att sammanställa och analysera förändringar under lång tid. Något som inte är möjligt under ett vanligt doktorandprojekt.

1Rutger´s klassiska succession

Det finns en klassisk figur som publicerades 1978 av Rutger Rosenberg och Pearson som visar hur djursamhället förändras på en botten, från en mycket artrik miljö till allt artfattigare ju mer organiskt material som hamnar på botten. Det kan vara algblomning som regnar ner eller större bitar av alger som driver ner till djupare bottnar. När de bryts ner av bakterier förbrukas syret och till slut kan det bli helt syrefritt och inga musslor, sjöborrar eller andra arter kan överleva.

2Caroline halvtids semin

Hon startade sin presentation med en bild över hur botten på sådär 30 meters djup ser ut i Östersjön. Det går inte att föreställa sig hur många små djur som gömmer sig nere i botten. Det de behöver är organiskt material att äta och för ett tränat öga så syns minst två mindre bitar av gamla tångruskor på bilden. De kommer med tiden att bli mat till musslor, vitmärlor och havsborstmaskar som Carolines avhandling handlar om. Under årens gång är det inte heller samma arter utan nya kan komma in i Östersjön och etablera sid där.

3spridning av Marenzelleria

En sådan art är havsborstmasken Marenzelleria spp. som hittades i södra Östersjön runt 1980 och sedan spridit sig i hela Östersjön. Genom att samla in data från övervakningen finns ny långa tidsserier över hur mängden Marenzelleria spp. förändrats mellan åren. Med en kraftig uppgång på många platser men under de sista åren minskar den igen. Vad det beror på är en av frågorna som är kvar att lösa. Sen är det inte så enkelt heller att det bara är en art utan flera arter som är mycket lika varandra till utseendet. Här krävs genetiska studier och undersökningar om de kanske skiljer sig i vad och hur de äter? Och som kan förklara varför de inte minskar i Bottenhavet utan fortsätter att öka.

4Marenzelleria -förändringar

Sammansättningen av arter har förändrats på bottnarna i Östersjön från att för 40 år sedan, när mätningarna startade 1974, domineras av en liten blek, vitmärla, Monoporeia affinis, till i dag där den vanligaste arten är östersjömusslan, Macoma balthica. Så här på våren är det lätt att hitta skal av östrsjömussla i strandkanten. Med lite tur kan det vara vackert vitt med rosa ränder.

5Förändringar i bottenfauna samhället

På bilden nedan syns de stora förändringarna i artsammansättning tydligt. Data kommer från tre av miljöövervakningslokalerna i Asköområdet och visar abundans, dvs hur många individer som finns per kvadratmeter och biomassa per kvadratmeter. Ljusblått är östersjömusslan som med sitt skal väger mer och därför syns knappt de små vitmärlorna som är markerade med orange även om det finns flera tusen av dom per kvadratmeter speciellt på de två djupare bottnarna 40 och 44 meter.  De senaste åren har havsborstmasken Marenzelleria blivit vanlig. Den är markerad med grön färg. I slutet av 1970-talet syns det också att det fanns många havsbortsmaskar i proven men det var andra arter.

6långtidsförändring -märlor till musslor

För att förstå vad som händer och vad förändringar kan bero på gäller det att sätta upp smarta experiment  och att göra dem i fält under naturliga förutsättningar. Bilden visar några stora backar fyllda med sediment, en där havsbortsmasken Marenzelleria satts till, en med Östersjömusslor Macoma balthica och en kontroll utan djur. Backarna fick stå på botten i ett års tid på nästan 14 meters djup. Sen blev det jättespännande att se om de fanns kvar och vilka djur som etablerat sig i dom olika backarna. Hade östersjömusslan ätit upp det de pyttesmå larverna av vitmärla när det var tid för dem att omvandlas och bli bottenlevande? Hur mycket mer hade havsborstmasken grävt runt i sedimentet? Och vad fanns för arter i den tomma kontrollen efter ett år? Caroline har mycket arbete kvar innan det är dags för disputation. Tångbloggen lovar att återkomma i ämnet.

7experiment

Men visst är maskar, musslor och märlor spännande och miljöövervakning bidrar till att vi kan följa förändringar under lång tid.

Read Full Post »

1.SVEA TILL FACKBOOK FPROLIGBILD+
Det blåste bra ute på Saltö den 2 januari, då årets första storm Svea drog in över västkusten och några av fynden som drev in var riktigt spännande. Från tidigare på året hittade vi ett säl skelett och sen fågelvinge högt upp på stranden.
2 SÄLSKELETT
3 FÅGELVINGE
Skelettet av säl känner man igen på att själva bäckenet är lite och sitter långt bak. Huvudet fanns inte kvar. Det var inte heller mycket kvar av fågeln.
4 många backar
Längre ner låg en bred zon med material som spolats iland. Det innehöll massor med backar i olika färger, stor skyffel och olika arter av tång.
5 KNöltång o spade
6 knöltång betad o ostron
Grön skyffel med påväxt och stor knöltång med jättestora förökningstoppar på väg att utvecklas och mogna. Det syns också att någon snäcka varit framme och betat på de stora flytblåsorna och skavt av ytan så det bildats ljusa fläckar på dem. Ett annat tecken utöver knöltången på att mycket av materialet kommer från andra länder än den svenska kusten var de långa repliknande banden från remtång, Himentalia elongata. Dessa är deras förökningsdelar och det fanns både han och hon delar.
6 a Remtång
På bilden syns groparna på den övre honplantan från vilken det kommer ut äggpaket när den är mogen. På den undre hanplantan syns tydliga orangefärgade fläckar. Detta är massor med spermier som kommit ur de som gropar som finns på ytan. De närmaste områdena där denna art förekommer är norska kusten.
7 blå hink
10 havsborstmask
Det riktigt långväga fyndet var en blå hink, med lite grönalger på utsidan och vita kalkrör på insidan. Det tillhör en art av havsborstmask som också finns i våra vatten som heter Pomatoceros triqueter på latin, men kallas trekantsrörmask på svenska. Vid noggrannare kontroll av insidan hittade jag också två andra havsborskmaskar som var klädda med små skalbitar och sandkorn. Har inte kunnat bestämma vilken art det är.
8Trollhummer o havstulpan
9 sjöborre
Att hinken kommer ända ifrån Engelska Kanalen avslöjar de små lite rosafärgade havstulpanerna. De närmaste lokalerna för denna art som heter Balanus perforatus på latin finns just där. Den är en sydlig art och förekommer också i Medelhavet. Tillsammans med dem och en liten trollhummer och en sjöborre har de gjort en lång resa till havs innan de spolades iland på en av stränderna på Saltö, nära Tjärnö där den marinbiologiska forskningsstationen ligger.
12Rotsystem binder sanden
Den lilla stranden vid sidan om piren hade mycket sand spolats bort. Det är tur att rotsystemet av strandrågen och andra växter kan hjälpa till att hålla kvar en del av sanden så den inte helt försvinner.
13handske höger
14handske vänster
Några dagar tidigare var det ganska kallt och allt täckt av rimfrost. Det som är underligt är att man alltid bara hittar en gummihandske inte två. Så här låg högerhandsken. Efter stormen Svea hittade jag vänsterhandsken på en annan strand , så nu har jag ett par.
15 solnedgång vid piren
Sista kvällen innan vi åker hem till Stockholm. En underbart vacker solnedgång vid piren på Svallhagen. En God fortsättning på det nya året – med förhoppning om många nya spännande upptäckter och ny lärdom om allas vårt hav.

Read Full Post »