Havskål, Alaria esculenta är en av de absolut godaste av de större fleråriga brunalgerna. Andra namn för den är butare eller bevingad kelp. Det har den fått för att den har ett fint blad på båda sidor om mittnerven. Tyvärr växer den inte i våra vatten. Så det måste bli en tur till Norge till våren och plocka några blad. Vill man ta en lite längre tur så varför inte till Island, Grönland, Nordamerika eller till den Skotska kusten? Ett råd är att kolla upp tidvattnet så att det blir lättare att plocka havskål eftersom de växer på vågexponerade klippstränder nära eller strax under gränsen för lågvatten. Med rätt timing kan du kanske klara dig med sandaler och shorts för att plocka den. Men vi badglada tycker såklart bäst om när vi får plumsa i med mask och snorkel på tångjakt! Varför inte önska dig en tångplockarpåse i julklapp?
Fingertare, Laminaria digitata är en av våra stora fleråriga brunalger som kan plockas och tillredas på många olika sätt. Bästa tiden att skörda fingertare är på våren och tidiga sommaren. Klipp av de bandformiga övre delarna och lämna kvar stjälken och den rundade tillväxtzonen. Ta hem och klipp ner fingertare i mindre bitar i en soppa eller gör en smakrik pesto. Den fungerar även utmärkt att torka och förvara i skafferiet. Fingertare, som många andra arter, har skördats i Nordamerika och på Island för konsumtion sedan lång tid tillbaka. I Sverige publicerades den första sammanfattande studien över möjligheter och begränsningar för att odla alger på mitten av 1980-talet. Idag finns ett helt nytt intresse både för algodling och vilka arter som går att plocka och äta. Det tycker vi på Tångbloggen är jättekul! Vilka arter skulle du vilja odla?
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
Tiden går fort och nu är andra veckan av oktober över. Idag är en strålande höstdag och en tur runt hamnen i Räfsnäs, på Rådmansö i Norrtälje gav några fina bilder på livet vid bryggorna. Nyligen placerades en stor vågbrytande flytbrygga ut ytterst i hamnen. Resultat att det går att ta fina bilder från sjön över Räfsnäs hamn.
Nu går det att ta fina bilder över hamnen från den nya flytbryggan.Räfsnäs hamn. Stora sjöräddningsbåten ute på uppdrag?
I helgen har många av de mindre båtarna tagits upp och vattnet ligger klart mellan bryggorna. Det finns gott om tångruskor på botten närmast bryggkanten och det driver många höstfärgade blad från de olika träden i närheten. Mellan några av bryggorna står ett stort stim med löjor.
Fin tång och löjstim inne mellan bryggorna i Räfsnäs hamn
Mellan de vackra drivande höstlöven är det ganska glest mellan skräpet på botten, en plastplatta från en båtdurk och en ölburk. Skulle ju vara ännu bättre om det var helt rent från skräp så klart.
Höstlöv och skräp i hamnen
Vattenväxter, i det här fallet olika arter av slingor, Myriophyllum förbereder sig för att övervintra. De långa slingorna som producerats under sommaren börjar vissna och driver in till stranden i stora trassliga massor. Men tittar man noga så ser man att det kommer ut nya rötter från grenarna.
Massor med långa skott av slingor ligger vid strandkanten. Skotten har nya rötter och övervintringsskott, turioner.
Det gäller bara att de ligger kvar i vattnet så kan de rota sig till våren på en ny plats. En ännu bättre spridningsmetod är de speciella övervintringsskotten, turioner, som två av våra fyra arter av slingor bildar. Kransslinga, Myriophyllum verticellatum och knoppslinga, Myriophyllum sibiricum, har båda denna form av spridningsorgan. De två andra arterna, dvs axslinga, Myriophyllum spicatum och hårslinga, Myriophyllum alterniflorum bildar inga speciella övervintringsskott.
Idag finns den i dammar och går att köpa i akvariehandeln. Det gäller att inte sprida den i naturen! Det som är en inhemsk art i en region kan bli en introducerad, invasiv, främmande art på en annan plats.
Vår inhemska art axslinga spreds till Nordamerika på 1940-talet och blev där en invasiv främmande art som ställer till med problem i sjöar och floder. I de Stora sjöarna har den spritts över stora delar. Det finns bra beskrivningar av vilka problem denna art ställer till med och har ställt till med i många vatten där den introducerats. På denna länk finns motsvarande information om Myriophyllum spicatum som problematisk introducerad art.
Turioner, övervintringsskott hos kransslinga. Varje planta bildar massor av turioner som kan spridas och bilda nya plantor nästa år.
Den första vårblomningen är över. Den domineras av kiselalger och dinoflagellater. När det blir aningens varmare i vattnet väcks djurplanktonarterna till liv och nu finns det mat åt dem. I plankton-provet förra veckan dominerade hjuldjur och ganska många hoppkräftor i olika utvecklingsstadier.
Synchaeta spp. är ett hjuldjur. Den håller sig fast med de två hakarna i bakändan en stund innan den simmar vidare.
Hoppkräftor av släktet Acartia (till vänster) har lika långa antenner som kroppen. I provet fanns många unga stadier av hoppkräftor (till höger). Larverna kallas nauplius larver.
Det fanns också flera larver av det främmande släktet nordamerikanska havsborstmaskar, Marenzelleria spp. Larverna simmar runt i den fria vattenmassan länge, kanske hela tre månader. Det innebär att de kan sprida sig långa sträckor innan de, efter det sista larvstadiet, omvandlas till bottenlevande havsborstmaskar. Därför var det inte så konstigt att jag inte hittade några havsborstmasklarver i provet från vecka 17.
Ett larvstadium till Marenzelleria spp. som hör till familjen Spionidae (till vänster). Den har långa borst på sidan och skiljer sig från larvstadier hos Hediste (Nereis) som hör till familjen Nereididae (till höger) och har kortare borst.
Släktet Marenzelleria hittades första gången i Östersjön 1985 och har troligen introducerats via barlastvatten. Till en början var det oklart om det var en eller flera arter. Nu är det klarlagt att det finns tre arter: Marenzelleria viridis och Marenzelleria neglecta samt Marenzelleria arctica.Två av arterna, M. viridis och M. neglecta, har sin ursprungliga utbredning längs den nordamerikanska kusten.
Också utbredningen i Östersjön och Västerhavet skiljer sig. Marenzelleria viridis förekommer längs västkusten och i södra Östersjön. Den verkar behöva lite högre salthalter (optimalt ca 10 promille) än de andra två arterna. M. neglecta hittas i större delarna av Östersjön upp till Ålands hav, med ett salthaltsintervall mellan 0,5-10 promille. Marenzelleria arctia som finns i norra delen av Östersjön och i Bottenhavet verkar tåla lägst salthalt av de tre arterna, enligt HELCOMs rapport ”Abundance and distribution of Marenzelleria species in the Baltic Sea”. Men arterna är inte lätta att skilja åt så det kan säkert ändra sig framöver.
De tre arternas utbredning längs den svenska kusten, från HELCOMs rapport.
De blir mellan 5 -16 centimeter långa, varierar i färg mellan röd, ljusbrun eller mörkt grön. På sidorna finns rader med korta borst. De äter plankton som fallit ner till botten. Masken simmar med karaktäristiska ”korkskruvsrörelser”. Du kan hitta dom där de lever nedgrävda i mjukt sediment från någon meters djup till flera hundra meters djup.
Till vänster den ny introducerade arten, Marenzelleria och till höger den inhemska bakborstig rovmask, Hediste diversicolor. För den observante syns två borst i bakändan på rovborstmasken medan den nordamerikanska havsborstmasken saknar dessa borst längs baktill.
Det får bli till att gräva och sålla bottensediment lite senare på året när det blivit varmare i vattnet och se om jag kan hitta några nordamerikanska havsborstmaskar vid bryggan eller om det bara finns bakborstig rovmask.
I år kommer vi att presentera en ny alg varje månad. Allt ifrån de stora brunalgerna där ju blåstång, (Fucus vesiculosus) och smaltång, (Fucus radicans) varit tema inom forskningen under många år och fortsatt kommer att dyka upp under årets studier till små mikroskopiska alger som kanske inte är så kända. Vi vill visa hur spännande alger är och vilken nytta de gör genom att producera syre och vilka produkter vi får från olika arter och vad de kan användas till.
Januari: blodregnsalg, Haematococcus pluvialis
I små vattensamlingar, hällkar, i skärgården hittar man ofta en encellig mikroskopisk grönalg. Algen kallas blodregnsalg, Haematococcus pluvialis och finns spridd över hela Europa, Afrika och Nordamerika. Namnet kommer från grekiskans haema och coccus vilket betyder blod respektive frö. Pluvialis kommer av latinet och betyder regn.
De hör till gruppen gröna alger och simmar runt med hjälp av två tunna flageller i framändan på cellen. I dessa små vattensamlingar varierar miljöförhållanden och blodregnsalgen kan anpassa sig och överleva, kraftigt solljus och intorkning och infrysning på vintern, genom att bilda speciella orörliga vilsporer med tjock cellvägg. Vilsporerna är fyllda av stärkelse, fett, och astaxanthin, ett rött pigment. Sporerna samlas i en klibbig massa till en röd tunn hinna som fastnar på stenytan. När livsbetingelserna blir bättre, t.ex. efter ett regn, kan sporerna återgå till rörliga gröna alger.
Astaxanthin är ett ämne som skyddar cellen från att brytas ner av fria syreradikaler som angriper cellen vid olika typer av stress, t.ex. av när cellen utsätts för stark UV- strålning. Blodregnalgen odlas på grund av sitt höga innehåll av astaxantin, som kan skydda kroppens celler mot fria syreradikaler och stärka immunförsvaret. Idag finns astaxanthin i ett flertal produkter ute på marknaden bland annat i foder inom laxodlingen. Ämnet är t.ex. livsnödvändigt för laxens könsmognad och lek och skyddar mot olika sjukdomar. Vilda laxar får i sig astaxanthin genom sin naturliga föda, små kräftdjur som ätit alger.
Tångbloggen 