Havskål, Alaria esculenta är en av de absolut godaste av de större fleråriga brunalgerna. Andra namn för den är butare eller bevingad kelp. Det har den fått för att den har ett fint blad på båda sidor om mittnerven. Tyvärr växer den inte i våra vatten. Så det måste bli en tur till Norge till våren och plocka några blad. Vill man ta en lite längre tur så varför inte till Island, Grönland, Nordamerika eller till den Skotska kusten? Ett råd är att kolla upp tidvattnet så att det blir lättare att plocka havskål eftersom de växer på vågexponerade klippstränder nära eller strax under gränsen för lågvatten. Med rätt timing kan du kanske klara dig med sandaler och shorts för att plocka den. Men vi badglada tycker såklart bäst om när vi får plumsa i med mask och snorkel på tångjakt! Varför inte önska dig en tångplockarpåse i julklapp?
Havskål, Alaria esculenta är en av de riktigt goda algarterna. Tyvärr hittas den inte så ofta i våra vatten och gör den det är det fastsittande på någon back eller annat föremål som kommit drivande hit. Närmaste lokal där den växer ligger nämligen på norska kusten, men dit går det inte att åka just nu. Då får det bli ett besök på en välsorterad affär med japanska och kinesiska torkade algprodukter. Här får du leta efter namnet wakame. Den används traditionellt i miso soppa.
Men först lite mer om själva algen och eftersom det är en stor brunalg, kallas den för kelp. Namn kan sätta igång fantasin och det är lätt gjort att läsa ordet havskål som hav- skål. Men det är havs-kål den heter, namnet kommer såklart från grönsaken kål.
Att den fått namnet havskål är för att den traditionellt använts som mat utmed norra Atlantens kustområden, på Grönland, Island, Skottland och Irland. Där har den ätits färsk eller kokats. På norska kallas den för butare som vittnar om att den taren har använts till husdjuren. Mitt- nerven har en spröd konsistens och kan ätas som färsk eller hackas i mindre bitar till en sallad.
Ett annat namn är bevingad kelp för att den har ett fint blad på båda sidorna om mittnerven. Havskål är fäst med hapterer, lite rotliknande utskott, mot botten. Med haptererna sitter den fast ordentligt även på vågexponerade klippor, där den ofta dominerar vegetationen.
Stjälken är flerårig. På den översta delen av stjälken sitter ett antal mindre blad som bär sporerna. De små sporbladen lär smaka bra.
Alaria esculenta, havskål, butare eller bevingad kelp. Tyvärr växer den inte i svenska vatten.
Det långa bladet, lamina, växer ut tidigt på året och kan bli ett par meter långt innan det lossnar på hösten eller vintern. Tillväxthastigheten hos bladet är stor, ca 20 cm/ månad under april och maj. Det är då man ska passa på att ta en tur till norska kusten och plocka ett blad eller två. Under juni och juli minskar tillväxten och bladet slits långsamt sönder av vågorna. Grunt växande individer slits sönder mer och bleks av solljuset. Bestånd på större djup, överlever.
En av mina favoritstränder på Saltö, nära Tjärnö marinbiologiska station inte så långt ifrån Strömstad ingår i ett projekt där mängden av skräp samlas in tre gånger per år.
När jag var där i slutet av augusti låg det massor med skräp av alla möjliga sorter och någon hade byggt ett vindskydd, med bord utanför av ilanddriven ved och backar av trä. Ett ställe som kändes skönt att sitta i lä och skugga när solen gassade för fullt.
Däremot hittade jag inte några speciellt intressanta biologiska fynd sittande på de i huvudsak mindre plastföremålen som låg uppspolade på stranden. Detta kan ju bero på att de inte driver runt så länge i havet.
Nu i helgen, ca en månad senare var stranden städad och allt samlat under skylten där det står att städningshjälp undanbedjes. Och där står en back full med spännande alger och annan påväxt. Vad kan den berätta? Kanterna är fulla med brunalgen Alaria esculenta, en art som hittas utmed marina tidvattenskuster närmast Norge men dessa kommer kanske ända från England? På fotot nedan syns de ganska breda och platta haptererna, rotliknande delar hos Alaria som fäster den mot underlaget.
Det finns bra utbredningskartor för olika arter på nätet för den som har lust att spekulera i hur en back kan ha drivit med strömmarna och varifrån de arter som fått lift kommer ifrån. Samtidigt visar de större plastbackar och hinkar som hamnar här att annat också kan komma långt ifrån och vissa vikar som just Ängklåvebukten, (vilket underbart namn), är de bästa platserna för att göra spännande art fynd. Kanske hitta någon ny art för Sverige?!
Eftersom tidvattensvariation är för liten och salthalten för låg för de flesta marina arter som kommer drivande till våra kuster, antingen på något plastföremål, ved eller med egen flytkraft kommer de inte att överleva. Till dem hör en massa små Alaria esculenta sittande på plastbacken med information om sin hemmahörighet tydligt angiven. Den andra blågröna backen hör hemma i Roscoff.
Tångbloggen 