Tångbloggen

Det finns faktiskt makroalger i sötvatten, även om de inte är varken lika många eller lika storvuxna som de marina arterna. Och det är mycket svårare att hitta information om var vi hittar dem eller hur vi känner igen dem. Så därför vill vi på Tångbloggen låta vår serie Månadens Alg under 2026 handla om just sötvattensalger. Vi hoppas att DU, bästa läsare, ska finna dem intressanta och kanske få upp ögonen för dem i din närmsta bäck eller sjö.

Vi inleder med en alg som har en marin nära släkting: rödalgen Riverina (förut känd som Hildenbrandia) rivularis, som heter bäckstenhinna på svenska. Den bildar röda, skorpiga thalli på stenar som ligger i vatten, vanligtvis i bäckar och floder, mer sällan i sjöar och bräckta delar av haven. Den förekommer på spridda platser på nästan alla kontinenter och föredrar att växa i snabbt strömmande vatten, vilket gör att den kan hittas vid brytpunkter i floder, där flodfåran kraftigt böjer av eller plötsligt ändrar djup. Den växer ofta på den sidan av underlaget som vetter mot strömmen. Eftersom den är skorpformad så är det ju ingen risk att den rycks med av strömmen. Vi hittar den ofta i vatten med varierande flödeshastigheter, i genomsnitt 32 cm/s, vilket kvalificerar den som en reofil (någon som föredrar att leva i starkt vattenflöde). Men vi kan även hitta den på lokaler med långsammare och även stillastående vatten.

Genom att växa i strömmande vatten har den få, nästintill ingen konkurrens av andra arter. Ytan, eller thallus, koloniseras däremot av olika epifytiska organismer, såsom kiselalgen Cocconeis lineata. Den kan betas av insektslarver (t.ex. mygglarver) eller sniglar, men detta orsakar vanligtvis inte betydande skador på bålen.

Bäckstenhinna ser ut som röd färg på stenar, och växer gärna där det är lite skuggigt. Men som hos de flesta rödalger så kan solljus göra att bålen bleknar, och då kan delar av thallus eller enskilda celler se ljusgröna ut. Den kan lätt förväxlas med den marina arten Hildenbrandia rubra, havsstenhinna, men det enklaste sättet att skilja dem åt är såklart miljön de växer i. Dock kan det bli knepigt uppe i Bottenviken, där arterna kan överlappa, så där behöver man nog plocka fram mikroskopet.

Under mikroskop är de anatomiska egenskaperna, främst då cellrnas form och storlek, ganska varierande. Ursprungligen trodde man att det berodde på geografisk variation, men studier har visat att det förekommer samma variation inom lokala populationer. Molekylära studier tyder inte heller på att det skulle vara något annat än samma art. Det är till och med så att det, åtminstone hos exemplar samlade från Europa och Kanarieöarna, är en relativt låg genetisk variation. Den skiljer sig dock tydligt från maarina arter, även om man tror att den ursprungligen kommer från en marin art. Genetiska studier indikerar att den har bildats före slutet av Weichsel-istiden, alltså vår senaste nedisning här i Europa.

Det är mycket som är intressant med just bäckstenhinna. Att den bytte släkte från Hildenbrandia till Riverina år 2024 är för att man har börjat undersöka de skorpformiga rödalgerna mer. Vi förutspår att det kommer komma fler namnbyten inom släktet Hildenbrandia de närmsta åren. Lite irriterande att behöva lära sig nya namn, men väldigt roligt att det beror på att man nu forskar på arten. Vi kommer alltså även kunna se fram emot att få lära oss mer om vilken roll den spelar i miljön. Det är framförallt i Polen som man forskar på bäckstenhinna, eftersom dess livscykel kartlades av den polska algologen Karol Starmach. Detta ansågs vara en av hans största vetenskapliga bedrifter.

Kikar vi in på Artfakta så ser vi att det finns ett fåtal fynd rapporterade i databasen, men arten borde vara otroligt mycket vanligare och mer utbredd än så. Min gissning är att utbredningen till större del speglar vart någon algentusiast fått möjlighet att inventera. Enligt Gunnar Israelssons publikation ”The freshwater Florideae of Sweden” från 1942, där han listar utbredning av svenska sötvattensalger, så har bäckstenhinnan funnits rikligt i Skåne, Södermanland och Uppland med de nordligaste noteringarna från Kölstaån i Västmanland. Men enstaka lokaler har även rapporterats från Sölvesborg, Västra Ed i Kalmar län, Slafsan i Västergötland och Hovsta i Närke. Det finns även flera lokaler i Östergötland, bland dem en notering om att den hittats i Vättern uppe vid Stava på 28 meters djup. Det blir något att hålla utkik efter nästa gång jag dyker där.

Har du möjlighet att gå ut och kika efter bäckstenhinna så vore det otroligt hjälpsamt om du vill rapportera in ditt fynd på ArtPortalen. Vi försöker nämligen få in mer observationer på just alger till databasen. För att det ska gå lätt att verifiera ditt fynd ber vi dig att även bifoga minst en bild, där det tydligt syns hur exemplaret du funnit ser ut.