Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hej, vi heter Mia och Emma och har fått möjligheten att göra ett gästinlägg här på den
fantastiska Tångbloggen.

Vi är två studenter från Södertörns högskola som under tre månaders tid undersökte ett påstående som vi snubblade över; att ökad köttkonsumtion leder till ökade kväveutsläpp från avloppsreningsverk till Östersjön. Utgångspunkten för vårt arbete lades när Ellen Schagerström kläckte ur sig en idé under en föreläsning som hölls under kursen Östersjöns ekosystem på Södertörn högskola. Idén löd; “Vi gjorde ett experiment på Askö
2016 där vi testade övergödningseffekter på alger genom att tillsätta kiss. Det skulle vara intressant att undersöka ifall det är någon skillnad i näringsämnet kväve (N) mellan olika kosthållningar!”

Vi var sålda och tog oss an detta experiment som vårt examensarbete direkt.

Såhär cool ser en ut i labbrock under experimenttider! Emma sitter i bakgrunden och väger grönslick (Cladophora glomerata) och Mia står vi datorn och skriver in alla uppmätta vikter.

Hur kan köttkonsumtion (eller konsumtion av protein, generellt) kopplas samman med
kväveutsläppen i avloppsreningsverken?
När vi konsumerar föda i form av protein bryts detta ner i en omfattande process, kallad ureacykeln, som resulterar i att kväve utsöndras i urinen. Därav kontrollerade vi både hur mycket våra kära kosthållningsgrupper; 12 veganer, 12 lakto-ovo vegetarianer och 12 köttätare, fick i sig i form av protein mätt i gram. Detta jämfördes senare med kvävehaltsmätningar vi gjorde på kissproverna vi samlade in.

Kort och gott – Hur mycket protein kommer in och hur mycket kväve kommer ut? Här tänkte vi att det skulle vara skillnader mellan grupperna och att köttätarna möjligtvis skulle ha både högre intag av protein och högre utsöndring av kväve i kisset. Resultatet får ni se lite längre ner…Spännande va?!

För att undersöka mängden kväve i urin från människor med olika kosthållningar behövde vi först kontakta nära, kära och bekanta för att ställa den avslappnade frågan: Vill ni kissa i en kopp in the name of Science? 36 hjältar svarade ja! Vi kunde då gladeligen (och lite motvilligt, det är ju trots allt kiss vi hanterade) börja samla in och testa dessa prover i fyra steg.

Innan vi samlade in allt urin bad vi samtliga deltagare att föra en matlogg, i matloggen skrev varje deltagare ner frukost, lunch, middag och snacks med varje råvara uppskattad i gram. Detta kunde vi sedan omvandla och se varje individs proteinintag (se Steg 2 nedan).
Steg 1 . Mäta absorbansen av kväve i varje urinprov, med hjälp av Nanodrop, och jämföra dessa med en standardkurva som möjliggör att koncentrationen utläses.

Bilden visar en Nanodrop (den vita klumpen med silver på) och en pipett innehållande urinlösning. Här behövde vi få ut en perfekt droppe för att Nanodrop skulle kunna mäta så exakt som möjligt.

Steg 2 . Be deltagarna föra matlogg dagarna innan provtagning för att kunna beräkna deras proteinintag. Detta gjordes med en klassisk omvandlare där råvara per gram skrivs in och protein (bland annat) i gram beräknas.

20181203_143859

Här visas vårt viktigaste material under undersökningen – Kiss i provrör från våra deltagare!

Steg 3 . Samla in grönslick (Cladophora glomerata) och brackvatten från Östersjön för att sedan odla små exemplar av grönslick i brackvatten med tillsatt urin. Här gjorde vi 39 separata glasbehållare där tre var kontroller, utan tillsatt urin, och 36 stycken innehöll tillsatt urin från våra deltagare. Varje exemplar grönslick vägdes i blötvikt innan de tillsattes i glasbehållarna. Efter tre veckors inkubationstid i glasbehållarna vägdes grönslicken igen för att mäta tillväxten.

Steg 4 . Förekomsten av fytoplankton, som är en indikator på en övergödningseffekt, mättes genom att ta stickprover från alla glasbehållare som nämns ovan och mäta absorbansen med hjälp av Nanodrop.

Grönslick fotat i mikroskop. Tack vare de bruna kvadraterna (fytoplankton) som förekommer i kedjor på grönslicken kunde förekomsten av fytoplankton konstateras och Steg 4 genomföras.

Så, vad kom vi fram till?

Resultaten av testerna visade att det INTE var någon skillnad i mängden kväve som urin från de olika kosthållningsgrupperna innehöll, vilket korrelerade med att det INTE var någon skillnad i proteinintaget mellan grupperna. Köttätare fick alltså inte i
sig mer protein än lakto-ovo vegetarianer eller veganer. Bra va!

Undersökningen gällande förekomsten av fytoplankton gav inte heller resultat som visade på någon varierande övergödningseffekt mellan de olika behandlingarna.

Men nu kommer vi till en upptäckt som för oss känns nästintill revolutionerande! Grönslick tillväxer mycket mer när den får frodas i urin från köttätare än
vad den gör i urin från veganer. Denna upptäckt lämnar såklart en del frågetecken; Varför såg vi ingen skillnad i kvävehalten? Är det något annat näringsämne som utsöndras i urin, som fosfor eller kalium, som kan leda till denna skillnad i tillväxt? Kan det möjligtvis vara proteinhysterins ökande trend i form av godis, pulver, bars med mera som orsakar problem för reningsverk att rena bort kväve?

Detta är en möjligt faktor som är viktig att ha i åtanke. Det vi kunde “slå hål” på var den påstådda korrelationen mellan en ökad köttkonsumtion och ökade kväveutsläpp.
För den intresserade finns uppsatsen publicerad här!
Tack för oss! Vi lämnar er med en snygg bild vi tog av grönslick i mikroskop, enjoy!

Cladophora glomerata

Annonser

Mars månads alg blev en som finns året runt på Västkusten. Precis som med mossdjur, som vi på Tångbloggen berättade om nyss i Naturmorgon, trodde man att det var de koralldjur under 1600 – talet och det var först på mitten av 1850-talet som det blev klart att det var en rödalg. Att den likar koraller är också orsaken till att de 2-8 cm höga fjäderförgrenade algerna fått namnet Corallina officinalis, korallalg på svenska.

Kalken som lagrats in i korallalgens cellväggar är i formen av mineralet kalcit (kalkspat). Processen att lagra in kalk kräver mycket energi och gör därför att korallalger växer långsamt. En lösryckt gren av korallalg kan återigen fästa mot botten och bilda en ny fästskiva. Detta kallas vegetativ förökning, även känt som kloning. Arten är flerårig. Genom att cellerna har ett högt kalkinnehåll är det få djur som betar av dem och algen kan bli gammal i lugn och ro.

De kalkinlagrade grenarna ser ledade ut och är lite tillplattade. Färgen är blekt rosa. Namnet officinalis betyder att korallalgen tidigare haft en medicinsk användning. Bland annat har den använts mot inälvsmask hos kor.

3 Jania :Corallina Tenefriffa 2018

Fotot är från när jag var på Teneriffa i somras och visar två vackra stora buntar av korallalger med tydliga fjärderförgreningar. Dom här två är plockade från en skuggig plats och har inte hunnit blekas i solen ännu. Till höger och snett ovanför syns något som är mycket mer fint förgrenat- det är gaffelkrasing, Jania rubens, som hör till samma familj.

Tur nog så tog jag hem material av båda -så såhär ser de ut på nära håll och torkade. Det är Corallina officinalis till vänster och Jania rubens till höger.

Corallina och Jania , Teneriffa 2018

Korallalgen växer både på platser med lugnt vatten och på mer vågpåverkade lokaler. De återfinns från strax under ytan ner till stora djup. Den är också vanlig i hällkar, där den kan täcka hela botten. Detta är en alg som du kan samla in och torka även om den bleknar med tiden.

Corallina officinalis

En tät matta av korallalg täcker botten i ett stort hällkar i norra Bohuslän.

Gaffelkrasing, Jania rubens går också att hitta på västkusten men den är en sydlig art och ovanlig hos oss . Den är mindre, bara 2-3 cm hög. Som det svenska namnet anger är den upprepat gaffelgrenad. Färgen är blekt rosa och har topparna suttit i solen blir de blekta. Den är fäst mot botten med en liten rund platta men om en gren lossnar eller pressas mot underlaget kan den, precis som korallalgen, fästa sig där på nytt och leva vidare.

 

 

För en vecka sedan fick de som var upp och lyssnade på Naturmorgon i P1 en gåta om en grupp små, kolonibildande djur som kanske inte så många känner till. I går var det dags att få veta om man hade gissat rätt. Tångbloggen blev intervjuad innan. Kul!

Rätt svar var alltså mossdjur. Mossdjuren är en grupp som vi skrivit om i flera tidigare inslag här på bloggen (här och här t.ex). När gruppen beskrevs första gången på 1500-talet trodde man att de var växter som kunde bilda vackra mönster på t.ex. olika tångarter.  I Sverige finns runt 100 arter mossdjur längs västkusten. Några vanliga arter är den kalkinlagrade organgefärgade Cryptosula pallasiana som man ofta hittar på stora skal eller alger, samt de stora, runda, gråvita kolonierna av slät tångbark, Membranipora membranacea som växer på sockertång, Saccharina latissima.

I Östersjön finns inte så många arter av mossdjur . En art är dock mycket vanlig, Electra crustulenta. Det var denna art som professor Lars Sillén, mannen som startade fältstationen Askölaboratoriet 1961, ägnade många år att studera. Detta var bakgrunden till förslaget att vårt nya forskningsfartyg skulle döpas till Electra af Askö. Retsamt nog så har arten nyligen bytt namn till Einhornia crustulenta.

7Askölaboratoriet nytt fartyg

Mossdjuren bildar kolonier av zooider, som har olika funktioner. De flesta individer i kolonin står för att fånga in maten med en krans av lite slemmiga tentakler med cilier (hår). Dessa för sedan ner infångade plankton och partiklar i svalget. Där bryts materialet ner och fördelas vidare till andra medlemmar i kolonin. Mossdjuren tar upp syret ur vattnet genom tentakelkransen och detta sprids vidare genom kolonin på samma sätt som näringen. Beroende på art så kan det finnas många andra funktioner inom en koloni, som att omvandla tentakelkransen mot ett långt borst som de använder för att hålla kolonin ren och förhindra att sediment ligger kvar eller som försvar mot angripare. Hos vissa arter finns speciella delar där de befruktade äggen förvaras, De flesta mossdjursarter är hermafroditer, och som ofta är fallet hos marina arter är de först hanar och sedan honor.

Det befruktade ägget släpps ut i vattnet och utvecklas där till en liten larv. Larven ser ut som en liten mössa, med en krans av cilier i nederkanten. Larven genomgår en förändring och sätter sig då fast mot ett hårt underlag. Från denna första larv bildas genom delning en hel koloni. När det gäller arten tångbark, som programmet i Naturmorgon handlar om, så kan de bli ca 5-6 cm i diameter och består av en massa små ”lådor”. Tittar du på tångbark med ett förstoringsglas ser du att kolonin består av vad om ser ut som små lådor brevid varandra. Varje låda är kammare för en individ.

Nu vill du såklart genast kika närmare på tångbark. Var hittar du tångbark i Östersjön så här års? Det är lättast att leta på ilandspolade torkade tångplantor nere på stranden. Men det du ser nu är tomma kolonier utan djur. Om du kikar på dem i sommar, på kolonier som bor under ytan, ser du hur de sitter med sina tentakler och viftar i varje liten 0,5 mm stor ruta.

Nytt foto från den närmsta tångvallen. De vita fläckarna en bit bort i den svartbruna tångvallen är mossdjurskolonier. Tittar du närmare ser du varje litet djur, eller i varje fall deras tomma kammare för blotta ögat. Det ser ut som vit spets på den mörka torra blåstången.

Annas sitter mossdjuren ofta på båtskrovet när du tar upp båten ur vattnet på hösten. Eller om du vill ha koll på när havstulpanerna kommer och sätter sig på båtskrovet kan du hitta många kolonier av mossdjur tillsammans med havstulpaner på en platta som du hänger vid bryggan i juli.

Båtbotten platta

En svartmålad platta som hängt i hamnen på Östersjöcentrums fältstation, Askölaboratoriet. Detta året satte sig inte så många havstulpaner men många mossdjur av arten Einhornia (fd Electra).

Kolonierna växer till utåt, och som syns på bilden ovan händer det att när de stöter på en annan koloni inte kan växa vidare. De bildar fantastiska mönster för den som kommer på att titta.

Tänk att ett litet mossdjur kan vara så spännande och vackert! Inte bara jag själv har inspirerats av mossdjurens former som dekorativa mönster till klänningar och design. Varför inte bli matcha byxorna med en skir blus av Hanna Henriksson, även den i havstulpan/mossdjur- stil?

Långt tidigare fascinerades den tyske biologen och filosofen Ernst Heinrich Haeckel av bland annat mossdjurskoloniernas former och strukturer, Han publicerade mellan 1899-1904 hundra sidor med olika grupper av organismer. Bilden visar sidan 33 med många olika mossdjur ur ”Art forms in nature”, av Ernst Haeckel 1974, Dover publications 1974. Bara att njuta och bli inspirerad av!

Den som lyssnade på Morgonpasset i P3 i fredags (8/2) kunde höra Tångbloggen berätta om ekosystem, alger och sjögurkor. Då den gästande hiphopartisten Lamix la ut en utmaning om att göra en låt om sjögurkor ifall inlägget fick mer än 2000 kommentarer, visade det sig att det fanns ett uppdämt behov av just sjögurks-relaterad musik. På bara någon timme fick #morgonpassetip3 hela 2673 kommentarer med önskemål om sång. Det har även lobbats för en musikvideo…

Så för att inte låta allmänheten, särskilt inte Tångbloggens läsare, gå törstande för information kommer här ett litet inlägg om hur alger, musslor och sjögurkor hänger ihop.

Vattenbruk är inget nytt, det har man ägnat sig åt i Asien i över 2000 år. Men här i norra Europa har vi inte varit lika fokuserade på att bruka havet, utan mer brukat jorden. I havet har vi fortfarande varit jägare/samlare. Men med allt fler munnar att mätta, måste även havet vårdas och brukas för att det ska räcka åt alla, även alla andra arter som är beroende av havet.

 

Inom samarbetet SWEMARC som bildats på Göteborgs universitet undersöker vi förutsättningarna för och möjligheterna med vattenbruk i Sverige. I projektet CIRKULÄR arbetar vi med det som kallas cirkulärt vattenbruk. Det innebär att man försöker få näringsämnena (främst kväve (N)) att gå runt i odlingen, istället för att bli en hög med avfall utanför eller under. Hur då, undrar ni kanske?

Genom att odla olika arter tillsammans kan man få näringen som släpps ut från en art att tas upp och gynna tillväxten hos en annan. Vi tar ett exempel:

Musslor odlar man oftast på rep som hänger ovanför botten. Musslorna filtrerar partiklar, växtplankton och små djurplankton ur vattnet. Det gör att vattnet runt en musselodling kan vara väldigt klart. Men den som äter måste även kissa och bajsa, och det gör musslorna såklart. Bajset trillar ner på botten som partiklar och kisset blir löst i vattnet.

Musslor

I Asien, framförallt Japan och Kina, äter man mycket alger. Alger behöver solljus och näring för att växa. Näringen, mest kväve och fosfor, tar algen upp ur vattnet direkt. Så om vi odlar alger och musslor tillsammans kan algerna ta upp musslornas kiss och växa bättre. Men bajset då?

Musslor Alger

Om det blir för mycket avfall under t.ex. en musselodling, går det åt mycket syre för att bryta ner det. Oftast blir det en syrefri miljö under odlingar, som luktar illa och där inga djur vill bo. Vilken tur att det finns sjögurkor, som gärna äter avfall från både musslor och alger. På sådant avfall växer nämligen massor med bakterier och bottenlevande mikroalger som är mums för sjögurkor.

Sjögurkorna äter upp mycket av det avfall som trillar ner och ”städar” på så sätt under odlingarna. Genom att gurkorna rör om i sedimentet hjälper det till med syresättningen och nedbrytningen. Givetvis måste även sjögurkorna göra sig av med vad de ätit. Kisset går ut i vattnet och kan då tas upp av algerna. Bajset innehåller mycket lerpartiklar och kan brytas ner av maskar, bakterier och andra djur.

Musslor Alger Gurkor

Genom att balansera mängden alger, musslor och sjögurkor så att det blir lagom mycket av varje art, kan man alltså få en havsodling som nästan inte skräpar ner (ur näringsämnes-synpunkt). Det viktigaste med den här formen av odling är just balansen. Precis som med vissa kakrecept kan man inte dubblera, utan när man har fått systemet i balans på en plats, ska man inte sedan försöka pilla in mer av någon art.

Det kan säkert vara knepigt att förstå för någon som vill tjäna stora pengar snabbt, men i Kina upptäckte man att om man försökte hänga in mer kelp, så rubbades balansen i systemet och den kelp de odlade blev snabbt både mindre och av sämre kvalitet. Så de lärde sig att stabil och hög kvalitet ger på längden mycket bättre avkastning än kortsiktiga obalanserade odlingar. Tänk långsiktigt.

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Nu ska vi i projektet Cirkulär undersöka om den svenska arten röd signalgurka (Parastichopus tremulus) kan arbeta som städare i cirkulära vattenbruk tillsammans med sockertare (Saccharina latissima) och blåmussla (Mytilus edulis). Det ska bli spännande. Följ Tångbloggen för uppdateringar.

Parastichopus tremulis (c) Ellen Schagerström

Kan röd signalgurka vara en del av cirkulärt vattenbruk i Sverige?

Spännande vernissage om ”Framtidens mat och dryck” invigdes i går kväll på Spritmuseum på Djurgården, i Stockholm.  Vi på Tångbloggen var mycket glada att bli bjudna på ett tema som känns högaktuellt och som vi skrivit om många gånger på bloggen.

Traditionellt har många länder odlat alger och använt som den av andra grönsaker i soppan eller runt sushi. I Norden blandade vi tångmjöl under perioder när det var nödår och islänningar har fortsatt att äta torkade rödalger, söl som snacks. Vi har också berättat tidigare om goda sallader på knöltång (Ascophyllum nodosum) eller hur du kan göra din egen pudding av rödalgen (Chondrus crispus), karragenalg.

8puddingar med plommon

Två puddingar smaksatta med plommon eller vanilj.

Och nyss berättade vi om söl, en rödalg (Palmaria palmata) som är jättepopulär hos islänningar som snacks.

Det finns också flera projekt att odla alger och kelp på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska laboratoriet nära Strömstad. En art som man testar att odla är skräppetare (Saccharina latissima) också kallad sockertång, en stor brunalg som ser ut som ett rynkat ormskinn.

4Saccharina på tork vid labbet

Så när vi vandrar runt i utställningen självfallet fastnar ögonen på en stor rund vattenfyllt akvarium och bredvid hör och ser vi bilder från Tjärnö, och växthuset där algerna odlas. Men vad finns i akvariet? Detta är nog en av de mest oväntade effekterna av snöstormen som jag upplevt!

vikarierande alg- Caulerpa !

Och det som inte står är vad det är för en vikarie som har ersatt sockertången? Det är en grönalg som om jag kunde bestämma den rätt heter Caulerpa racemosa. Den äts i vissa länder där den går under namnet ”sjödruvor” eller ”grön kaviar” och uppskattas för sin peppriga smak som beror på de gifter, toxiner som den innehåller. Den och andra arter av släktet är vanliga i saltvattensakvarier.

Sockertång o snöstorm

Caulerpa racemosa trivs i varmt vatten så den kanske får bli en permanent gäst och inte bara vikarie för skräppetare eller sockertången som inte kommer att klara att flytta från det kalla vattnet i Västerhavet till värmen i museet.

För dig som är intresserad av att se hur vi tänkte om mat på 1950 talet och vad vi såg framför oss att vi skulle äta idag och hur och vad vi tror blir maten 2050 är det väl värt ett besök. Och det kan finnas mycket gott i havet att smaka på som japanska jätteostron, musslor och inte bara alger.

Under den kalla vintern värmer Tångbloggen upp sina läsare med köttblad, Dilsea carnosa, som februari månads alg. Oroa er inte, den passar även för veganer.

Dilsea carnosa är en bladformad alg som kan växa upp till 30-40 cm längd och 25 cm bredd i storlek. De stora, platta broskiga bladen fäster mot hårt underlag med en platt häftskiva. Allt eftersom bladen åldras, kommer nya mindre blad upp från häftskivan. På så sätt kan algen leva i flera år.

Dilsea carnosa på sten

Köttbladet Dilsea carnosa syns tydligt bland de övriga rödalgerna, här med berggylta och rödnäbba (blågyltans hona) ute vid det väl namngivna Berggylteskär i Lysekil.

Fortplantningen sker under vintern, december till januari. Således inget att beskåda för den värmeälskande dykaren. Den återfinns på svenska västkusten, där den växer på stenar och block bland de djupare förekommande bestånden av stortare (Laminaria hyperborea) eller i det så kallade rödalgsbältet, på mellan 5-25 meters djup, beroende på hur klart vattnet är.

Sjöborre

En sjöborre visar sommarens kollektion; en bit köttblad käckt på svaj.

Blåstråle

Blåstråle (blågylta-hane) och köttblad. Det saknas inte färg i svenska vatten.

På engelska kallas den även för ”false dulse”, falsk dulse, för att den enda arten man kan förväxla den med i svenska vatten är just dulse, även kallad söl, som ju var månadens alg här på Tångbloggen för inte så länge sedan. Men till skillnad från dulse/söl så är köttbladet inte en alg man äter. Hur skiljer man då på dem?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Från en enda häftplatta växer det hela tiden ut nya blad, vilket ger sådana här vackra röda rosetter

Det klassiska provet är att bita en liten bit av algen och smaka. Är det köttblad kommer du känna den typiska smaken av stekt ägg. En omissigenkännlig karaktär som de flesta som gått en alg-kurs kommer ihåg. Som namnet vittnar om är köttbladet även köttigare och tjockare. Det känns fastare och mer som brosk att ta i än söl, som är tunn och sladdrig i jämförelse. Bålen kan även ha hål som med åldern utvidgas och kan ge gamla delar ett sönderrivet utseende.

Om det har varit små kräftdjur framme och betat på köttbladet kan man även se hur vävnaden runt skadorna har tappat sitt röda pigment och lyser i ljust grönt. Algen är ofta även ljust gulgrön uppe i spetsen på bladet, den äldsta delen, eftersom tillväxten sker nedifrån basen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När något litet djur har varit framme och betat kan man lätt se hålet. Hittar du betes-skadan på denna bild?

pressade alger

Såhär vackert kan alger bli med lite omsorg. Hittar du de två köttbladen? Algerna är pressade av Gunilla Toth vid Tjärnölaboratoriet.

Trots det något skrämmande namnet är köttblad en vacker alg som passar bra att pressa till en tavla eller ett vykort. Passa på att leta på stranden efter en blåsig dag i sommar och se om du hittar någon som har spolats iland.

I morse satt jag spänt och väntade på att få höra om det nya Östersjöhuset på Skansen.

occ88stersjocc88npacc8askansen

Och så kom den första påannonseringen…  att till våren öppnar äntligen ett helt hus dedicerat till att presentera det fantastiska livet i Östersjön och mycket mer.

I den absolut första visningen fick vi följa med Anna Björn nerför trappan till akvarierna – i direktsändning!

occ88stersjocc88npacc8askansen20190131

Själv har jag haft turen att vara med under delar av processen.  Från att det bara var en stor grop till att huset successivt fylls med innehåll. Spännande innehåll!

akvariernabocc88rjarfyllasmedfiskochtacc8ang.

Nu finns de första blåstångsplantorna på plats och fiskarna har släppts in i bryggakvariet. Tångbloggen lovar att berätta mer om vad som händer fram till öppningsdagen om bara 10 veckor.