Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Tiden går fort och nu är det redan dags för våra resenärer att åka till Quito. Där är det risk för regn och bara 14 grader. Eftersom solen strålade idag här hemma i Sverige, minskade avundsjukan lite. Det går ju inte att ha varit på San Cristobal utan att ha fotat både sköldpaddor som badar i lerpölar och Darwins finkar. Precis som med sjölejonen verkar de inte bry sig speciellt mycket om oss människor. Och finkarna kalasade gärna på lite vindruvor som låg på backen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En observation som jag gjort från fotografierna är att skalen som ligger på stränderna är väldigt tjocka, både skal av musslor, snäckor och ett jättevackert krabbskal. Undrar om det beror på att det är funktionellt att ha ett kraftigt skal som skydd mot att bli uppäten eller för att klara sig i bränningarna som rullar in mot kusten?

 

 

 

 

 

 

 

För skålsnäckor är det nog mest att kunna suga sig fast mot botten med sin stora fot såde inte spolas bort i bränningarna. Har försökt att plocka loss några, bland annat när jag var på Teneriffa – det var en nästan omöjlig uppgift. För krabbor kan jag tänka mig när jag kollar på skalet att den både är väl kamouflerad med sitt lite knöliga skal men också att den är svårare att öppna och få tag på det köttiga innehållet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Många bitar av flera olika ledsnäckor ihopplockade för att visa hur den skulle kunna se ut. Den största biten är ca 8 cm bred.

Skaldelarna från den stora ledsnäckan Chiton magnificus som blir ca 17 cm lång och 8 cm bred är imponerande. Den har också en stor fot att hålla sig fast med och färgen är svart grå så den är säkert svår att se när den sitter på någon klippa. Den har en kraftig rasptunga och kan beta av alla fina alger som växer på klipporna.  I Sverige finns det 11 arter av ledsnäckor, men de blir inte mycket mer än någon cm långa. Finns en bild i inlägget på Tångbloggen från augusti 2015 på en ledsnäcka. För att få syn på den gäller det att kolla igenom inlägget.

Det är den stora foten som man brukar äta hos Chiton magnificus. Den lär vara delikat att äta och det gick lätt att hitta en massa recept på nätet. Men vid den avslutande middagen blev det istället en lite lyxig middag på den djuphavslevande stenfisken Brujo. Andra rätter som var lite spännande att prova på var majsmjölsgrötbollar fyllda med skaldjur, lite som en sorts kroppkaka eller empanadas, dvs pajer med olika fyllning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu går resan vidare till Quito, med höga berg och sen kanske ner till regnskogen…någon liten rapport till kommer från resan …

 

Resan går vidare och nu hamnar vi ganska nära vår svenska kust i Danmark och utmed kusten till Helgoland. Februari månads alg är Mastocarpus stellatus är en flerårig, rödalg som liknar karragenalg, Chondrus crispus till utseendet. Eftersom karragenalg har kallats för ”irish moss” på engelska har Mastocarpus stellatus kallats för ” falsk irländsk mossa” eller ”karragenmossa”.  Inget av dessa namn är bra, bland annat för att den inte är en mossa utan en rödalg. Arten förekommer i danska vatten och har hittats i Kattegatt på många platser. Den har rapporterats i Århus 1915, Hirshals 1972 och i Fredrikshamn 1992 och 2008 hittades den på Läsö, i Västerö hamn.  Ännu finns inga rapporter från svenska vatten men det är ju inte så långt för plantor att sprida sig tvärs över till svenska kusten. Så det är kanske dags att komma på ett svenskt namn? På danska heter den vortetang så ett förslag skulle kunna vara vårtalg på svenska. Kanske något för Algkommittén att ta tag i?

Mastocarpus stellatus är fäst mot botten med en liten rund fästplatta och från denna växer det ut grenar som en liten buske. Bålen, eller bladen, hos Mastocarpus stellatus är lätt böjda vilket skiljer den från karragenalgen Chondrus crispus som har platta blad. Grenarna bli ca 10-20 cm långa, känns broskaktiga och är gaffelförgrenade. Färgen kan variera mellan nästan svart, rödbrunt, lila eller grönaktigt, beroende på ljusförhållandena på växtplatsen. Grenarna är uppbyggda av tjockväggiga trådar i märgen och barken består att tätt packade radiära rader med celler.

Bilden är från Danmarks havsalger, och visar ett tvärsnitt nära basen på stjälken. Bladet är tydligt böjt hela vägen från basen.

Mastocarpus stellatus har en ovanligt komplicerad livscykel, eller rättare sagt två livscykler. I den ena sker en direkt utveckling från karposporer som växer till nya alger, dvs de är genetiskt identiskt lika algen som bildade karposporerna. Den andra, sexuella livscykeln är heteromorf med en skorpformad diploid tetrasporofyt och bladformiga gametofyter som kan vara en- eller samkönade.

Typiskt för gametofytstadiet hos Mastocarpus stellatus är att det på bladen sitter en massa små knölar. Dessa innehåller förökningscellerna. När de är mogna kan de upprättstående förökningsdelarna på honplantorna bli upp till 1 mm i diameter och ca 1 cm långa, medan de helt saknas hos hanplantorna. Hanplantor är dessutom ovanliga.

Tetrasporofyten förekommer som en liten lila-svartfärgad skorpa som kallas för Petrocelis-fasen och växter på stenar och klippor. Tidigare trodde man att detta var en egen art och den kallades för Petrocelis cruenta. Tetrasporofyt-stadiet har inte hittats i danska vatten.

Mastocarpus stellatus tillsammans med Chondrus crispus växer runt grönalgen Ulva sp. och inramas av sågtång Fucus serratus. Det går att urskilja de knottriga förökningscelelrna hos hongametofyterna av Mastocarpus stellatus till höger i bilden.

Mastocarpus stellatus förekommer högre upp i zoneringen än karragenalgen Chondrus crispus beroende på att den tål lägre temperaturer. Den klarar att bli infryst under lågvattenperioder på vintern, vilket är en konkurrensfördel jämfört med karragenalg som inte klarar så låga temperaturer. Mastocarpus stellatus kan samexitstera med karragenalg i kalla havsområden eftersom den tål låga temperaturer och minusgrader bättre. Arten förekommer utmed kusten i England, Irland, Island, Färöarna och också utmed kusten i norra Ryssland över till Kanada. Däremot blir den ovanlig söder om Cape Cod på USA´s Atlantkust där vattnet blir varmare och konkurrensen med karragenalg större.

Skörden av Mastocarpus stellatus och karragenalg har uppskattats till ca 100 ton per år på Irland. När det gäller Mastocarpus stellatus är det i första hand gametofytstadiet som skördas för sitt innehåll av karragenan. Livsmedels- och läkemedelsindustrin använder karragenan som förtjockningsmedel och för sina antikoagulerande och antioxidant-egenskaper. Det pågår också försök med att framställa ett plastliknande material ur Mastocarpus stellatus som skulle kunna bli ett hållbart, biologiskt nedbrytbart alternativ till plast som både kan ätas och användas vid konservering av livsmedel.

Idag kan vi få följa med på resor långt bort och fortfarande sitta hemma i lugn och ro utan den långa flygresan och utan att skjuta på dygnet i en massa timmar. Under denna och nästa vecka bjuder vi på Tångbloggen på härliga bilder från Galapagos och Ecuador med huvudstaden Quito.

Inser att jag inte har någon algflora från Galapagos och hittar inte mycket information på nätet heller så det får bli lite gissningar av vilka arter som ligger ihopsamlade på stranden. En är enkel, det är en brunalg, och en bit av en Sargassum spp. med små flytblåsor. Skulle kunna vara Sargassum setifolium, en endemisk art som så många andra. Dess synonym är såklart Sargassum galapagense var. setifolium.  Den ligger lägst upp till höger. Under den skulle min gissning vara att det ligger bit av lite trasig Padina spp. också en brunalg. Sen blir det svårt när det gäller de två rödalgerna. Där har jag inget förslag på det större röda bladet och vågar mig inte på med en gissning när det gäller den tätt förgrenade rödalgen heller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fyra  makroalger fotade i San Cristobal av Nils Kautsky

På klippan nere vid stranden sitter en stor havsleguan som tar det lite lugnt efter att ha varit nere i vattnet och betat av algerna. De ser verkligen ut som urtidsdjur. Fotot från högre upp på klipporna är som en kamouflagebild, där de smälter in mot den grå bakgrunden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Havsleguaner som solar sig på klipporna. Foton Nils Kautsky

Det finns fler betare av algsamhället t.ex. olika arter av sjöborrar. En art som det verkar finnas en massa av är skifferpenna sjöborre, Eucidaris galapagensis. De är lätta att känna igen på sina kraftiga taggar och kallas för ”pencil sea urchin” på engelska.

 

 

 

 

 

 

 

 

Promenad på stranden vid ekvatorn när solen står rakt upp och skuggan är jätteliten. Foto Nils Kautsky

en av stränderna på San Cristobal var hela stranden är full med taggar av skifferpenna sjöborren tillsammans med en hel del skal av olika snäckor och musslor. De blir nog liggande länge utan att brytas ner.

 

 

 

 

 

 

 

På fotot syns en blandning av skal och många sjöborrtaggar. Till höger en närbild på taggarna och den vita skålsnäckan har en massa gulvita hår i kanten. Foton Nils Kautsky

Fortsättning följer…

I helgen var det full fokus på alger, både makro och mikro, när kursen ”Alger i klassrummet” hade sitt fältmoment på Kristinebergs marina forskningsstation i Fiskebäckskil.

Havet var friska 3 grader varmt, men det hindrade inte kursens deltagare från att samla in spännande material från strandkanten för att undersöka närmre inne på lab. Hur mycket tid ett moment än får, så känns det alltid för kort, kunde vi glatt konstatera.

”Alger i klassrummet” riktar sig till yrkesverksamma pedagoger och är en efterlängtad fortsättning på ”Havet i klassrummet”, en populär kurs vid Göteborgs universitet som i första hand vänder sig till lärare eller lärarstuderande som vill skaffa sig kunskap om havet och hur man kan arbeta experimentellt med marin vetenskap i skolan.

Kursens mål är att erbjuda fördjupad kunskap om mikro- och makroalger i våra hav och sjöar men också att genom konkreta exempel demonstrera hur alger kan studeras och användas i skolundervisningen. Kursledare var Angela Wulff, professor i marin botanik vid Göteborgs universitet och känd från Algpodden, som även hade lyckats locka ner professor Kerstin Johannesson från Tjärnö marina forskningsstation för att föreläsa om sina spännande studier av evolution hos alger. Tångbloggens egna badanka, Ellen Schagerström, var med och höll i momentet kring makroalger. Vi samlade in, artbestämde, pressade till herbarium och avslutade med att tillaga och äta dem. En helhetsupplevelse av vad alger har att erbjuda!

Efter två intensiva dagar hoppas vi att kursdeltagarna fått rejält med mersmak på alger i alla meningar och vi ser fram emot att fler kan berätta och inspirera till att upptäcka hur fantastiska alger är.

I avsnitt 7 av Algpodden går vi vidare på temat livscykler och kastar oss över något som många har ätit – rödalgssläktet Porphyra. Kärt barn har många namn och i Sverige har vi tagit det japanska namnet, nori, när den förekommer i kulinariska sammanhang. Det svenska namnet för släktet är annars sloke, och vi har tre olika arter vid svenska kusten, på västkusten. De växer oftast precis under vattenlinjen, ner till ungefär en meters djup. Du kan läsa mer om Porphyra i vår serie Månadens Alg .

För de hugade lyssnarna som vill kontrollera att de ritade livscykeln rätt för denna otroligt spännande alg, eller de som inte gav sig på att rita, kommer här en illustration av den sexuella fortplantningen.

Rödalger har oftast tre olika faser i de sexuella livscyklerna, men tröttsamt nog så brukar det vara unikt för varje släkte exakt vad de olika stadierna heter och hur de funkar. Samtidigt är detta en av de saker som gör just rödalgerna så spännande, att det alltid finns mer att lära sig.

Men det går såklart utmärkt att bara njuta av lite rostad nori utan att veta allt detta.

Hej!

Här kommer en liten utmaning från oss på Tångbloggen. Passar fint såhär på vintern när få av oss vill ut och bada i det kalla vattnet. Räcker med att gå på stranden och kolla i tångvallen.

När jag var på västkusten för några dagar sedan hittade jag en gren av en blåstångsplanta som låg i tångvallen på Saltö, nära Strömstad. Den hade 6 par flytblåsor i rad! Och i grenvecket satt dessutom en hjärtformad flytblåsa. Tror att det är det mesta jag sett någonsin.

Har pressat den och sparar som bevis. Och nu väntar jag med spänning på om någon hittar en med fler flytblåsor i rad. Tror att våra norska kollegor kanske har någon plats där denna form av blåstång är vanlig. Vet att den också förekommer utmed kusten i Frankrike. Ta ett foto och skicka till oss -Lycka till!

Föreningen Naturfotografernas projekt Vinnare och förlorare i svensk natur avslutades med ett seminarium i Baltic Sea Science Center på Skansen den 17 nov 2022 där nio sakkunniga samtalade med vetenskapsjournalisten Henrik Ekman som moderator.

Med projektet Vinnare och förlorare i svensk natur vill Föreningen Naturfotograferna uppmärksamma de globala och inhemska hoten mot naturen och hur de påverkar våra vilda djur. Navet i projektet är en fotoutställning med bilder på 35 utvalda svenska arter och tillhörande texter. Utställningen har under 2021 och 2022 visats utomhus i Uppsala, Falun, Malmö, Luleå, samt på Strandvägskajen i Stockholm.

Seminariet på Baltic Sea Science Center genomfördes i samarbete mellan Föreningen Natufotograferna, Naturhistoriska riksmuseet och Skansen och med stöd av Postkodstiftelsen.

Seminariets fråga löd: Hur står det till med våra svenska arter, hur ser framtidsutsikterna ut och vad kan vi göra för att främja den biologiska mångfalden?

Samtalen med de sakkunniga delades in i fem olika ämnesområden och spelades in på video för att göras tillgängliga för en större publik.

Bland de sakkunniga återfanns Tångbloggens egen Tant Tång, professor emeritus Lena Kautsky, som pratade om havet. Övriga klipp hittar du på projektets sida Vinnare och förlorare i svensk natur.

Årets första vykort kommer från västkusten, nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad. Det hade regnat en massa och på många ställen är det översvämningar. Stigen ner mot Ängklåvbukten, på Saltö var full med små pölar ock likande mer en bäck än en skogsstig.

Väl framme vid stranden var det nästan som ett litet vattenfall där det bildats en massa skum innan vattnet rann ut mellan blocken till havet. Tur för oss var det uppehåll i regnet men de regntunga molnen var inte långt borta.

Allt regnvatten för med sig en massa brunfärgat vatten full med humusämnen som läckt ut från löv och barr på land. Färgen syntes tydligt när jag gick ut på piren.

Det gjorde det svårt att se botten och knöltångsplantorna skymtade vid ytan vid piren på Svallhagen, en av mina andra favoritstränder som jag alltid besöker när jag kommer till Tjärnö. Det var t.o.m. svårt att hitta några japanska jätteostron till middagen i det grumliga vattnet. På sidan om stenpiren syntes några knöltångsplantor sticka upp vid ytan.

Besöket blev kort denna gång. Vi höll på att blåsa och regna bort! På vägen hem till Stockholm och Räfsnäs tog vi vägen söder om Vänern, via Trollhättan mot Örebro för att slippa hamna i något område med stora översvämningar.

Vi hittade en informativ och spännande  skylt på rastplatsen vid Borasjön där vi drack en kopp kaffe. Platsen finns markerad med en cirkel och ligger ca 78 meter över havsnivån. Den har sats upp av SMHI, Länsstyrelsen i Örebro län och Havs- och vattenmyndigheten och visar vattendelaren mellan Västerhavet och Östersjön.

Just här är det nästan lika långt för vattnet att ta sig antingen till Västerhavet för vattnet i Borasjön, som för vattnet i närmaste sjö på andra sidan krönet några hundra meter bort, att ta sig till Östersjön. En lite hissnande tanke att vattnet i Borasjön som nu ligger frusen kommer att kunna hamna i Göta älv och rinna ut på västkusten med tiden.

De stora översvämningarna som vi hör rapporter om i TV varje dag nu innebär att det kommer att läcka mycket humusämnen och näring från översvämmade marker. Som syns bakom reportern är vattnet som forskar förbi brunt. Det är Lagan som passerar Värnamo på sin väg ner till havet och Laholmsbukten.

Beroende på sitt avrinningsområde kommer vattnet att via mindre eller större vattendrag med tiden hamna någonstans utmed kusten. Effekten blir lokalt lägre salthalt och genom att vattnet innehåller både humus och näringsämnen kommer det att gynna tillväxten av växtplankton och alger under vårvintern när ljuset kommer tillbaka. Skall med spänning följa hur denna tidiga tillförsel av näring kan påverka bottenvegetation och algblomningar lokalt, både hemmavid på Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje och på Tjärnö.

Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.

Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.

Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.

I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.

En art med haplontisk livscykel är grönalgen klykalg (Codium fragilis)

Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.

Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!

Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.

Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft

Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.

Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.

Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.

Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.

Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!

Under 2023 kommer vi på Tångbloggen att ge oss ut på resor runt världens alla hav. Vår serie Månadens alg kommer under 2023 därför att bli en kavalkad av makroalger från hela planeten. Det blir fullt med spännande namn, fascinerande livscykler, intressant biologi och ekologi. Många av arterna kommer att vara något som du kan leta efter på stranden eller när du snorklar eller dyker på din resa i något tropiskt eller tempererat hav. Ibland blir det arter som vi själva hittat och fotograferat. Ibland kommer vi att berätta om arter som vi skulle vilja få se på riktigt. Årets första resa börjar i Medelhavet, närmare bestämt i Adriatiska havet.

Det finns totalt åtta arter inom släktet Acetabularia. Acetabularia acetabulum (eller A. mediterranea) är den art som förekommer i Medelhavet. Övriga förekommer i varmare hav.

Acetabularia hör till ett gammalt släkte och finns kvar som fossil ifrån tiden när dinosaurierna levde. Att de bevarats som fossil beror på cellväggarnas innehåll av kalk, vilket gjort att de lämnat avtryck i kalkstens- eller sedimentlagren.

Acetabularia fick sitt svenska namn najadbägare 2003 av Naturhistoriska Riksmuseet som introducerade namnet för första gången. Najadbägare bildar kolonier på stenar och klippor i grunda skyddade vikar och laguner innanför korallrevet på några meters djup. De är lätta att känna igen där de sitter i små klungor av parasoller, även när de ligger uppspolade och torra på stranden. Känns inte som det finns så mycket näring i de små algerna, men både sjöborrar och fiskar äter faktiskt najadbägare. Kanske är det just för att de innehåller kalk, vilket sjöborrarna behöver till sitt skal?

Ett av mina egna tydliga minnen är från en resa till ön Korfu, Grekland 2016. Korfu ligger mellan Adriatiska havet och Joniska havet. Där på stranden hittade jag en massa torkade najadbägare som blekts av solen.

Det unika med najadbägare är att de består av en enda cell och ändå kan de bli flera centimeter stora. Den enda cellen är indelad i tre delar. Den nedersta delen fäster algen mot underlaget med små korta utskott, (rhizoider) och där finns även cellkärnan. Den mellersta delen består av en tunn upprättstående stjälk som avslutas med en skålformig bildning, som liknar ett parasoll. På stjälken sitter kransar med tunna hår.

Storleken på cellen och att cellkärnan sitter i nedre ändan av stjälken har gjort släktet till ett utmärkt försöksmaterial för att undersöka cellkärnans interaktion med resten av cellen. Najadbägare är lätta att odla och kan överleva utan sin cellkärna i flera månader. Det går också att ympa in celldelar från en annan individ och få delarna att växa ihop. Inte nog med detta. Om stjälken skärs av kan det växa ut ett nytt parasoll! Och omvänt från toppen växer det ut en ny bas, även om denna individ blir kortlivad. Antagligen för att den saknar kärna.

Den sexuella förökningen är också speciell. Först genomgår den enda (diploida) kärnan flera mitotiska delningar som sedan genomgår meios. De vandrar (förflyttas) sedan upp till parasollet/hatten. Där frigörs de som cystor. När cystorna i sin tur öppnar sig, frigörs rörliga, haploida könsceller. När könsceller från olika plantor träffar på varandra smälter de samman och bildar en diploid zygot som fäster vid botten och en ny individ utvecklas. Najadbägare har också asexuell förökning. Den sker genom att mobila (diploida) zoosporer frigörs, fäster sig på botten och utvecklas till nya individer. Hos vissa arter vandrar kloroplasterna under dygnet från parasollet/hatten till fästet i skymningen och tillbaka till hatten i gryningen. En möjlig förklaring kan vara att eftersom den är kapabel att bilda en ny hatt om den t.ex. äts upp/tas bort kan det vara adaptiv process som bevarar resurser. Vilken fantastiskt avancerad alg detta är!