Efter en underbar helg i Tunstad nära Lysekil på västkusten hann vi stanna till vid den närmsta stranden i Sandvik. Det går ju inte att ha varit på västkusten utan att få en stund vid havet. Det visade sig vara riktigt lågt vattenstånd och det låg en massa öronmaneter uppe på sanden. På stenarna syns vita fläckar – det är japanska ostron och de små vita fläckarna är havstulpaner.
Många öronmaneter ligger och blänker på stranden
Öronmaneten bildar ett vackert mönster på sanden bredvid en grupp med blåmusslor och några tomma ostronskal.
Mellan stenarna högre upp på stranden låg högar med långa skott av ålgräs som redan vuxit sig ganska stora tillsammans med årets sudare. Det fanns också många nya skott av sargassosnärja med sina typiska små runda flytblåsor. Det måste ha blåst bra för någon dag sedan för att rycka loss både alla alger och få dom och öronmaneterna att driva iland i viken.
Det låg också en hel del blåstång uppspolad på land i solen. Här på västkusten har ju blåstången varit mogen att släppa ut sina ägg- och spermiesamlingar länge. När jag tittade närmare så syntes tydliga små högar med orangefärgade spermie ovanpå förökningstoppen. Detta skulle inte gå att få se hos blåstång som ligger och torkar på en strand i Östersjön. Det är bara blåstångsplantor från en tidvattenkust som går att lura till att släppa ut om de blir torrlagda fastän det är ett tag till fullmånekvällen. Får blåstången ligga torr för länge dör den utan att släppa ut några ägg eller spermier. Blåstången har levt under ytan i Östersjön så länge att den förlorat denna signal att ligga torrlagd när tidvattnet drar sig tillbaka och sen släppa ut när vattnet kommer tillbaka.
Tydliga små högar med spermier på blåstången
Nu är jag tillbaka vid min brygga på Rådmansö och kommer att hålla koll på om blåstången är färdig att föröka sig. Temperaturen i vattnet är runt 11 oC så det är bara att hålla tummarna och se vad som händer i kväll.
I veckan var det full fart kring det nya stenrevet på Riddersholm, i Norrtälje. Nu skulle det placeras ut blåstång lagom till årets första förökningstillfälle – vid fullmånen på lördagen den 3 juni.
Skärgårdsstiftelsen, Sportfiskarna, folk från Världsnaturfonden, Östersjöns hus på Skansen och Sveriges Vattenekologer samlades på mötesplatsen på stranden. När jag kom fram strax före kl. 10 så fanns redan media och närmare 30 personer på plats. Under våren har det varit en lång period med lågvatten så en liten bit av revet som placerades ut i november har stuckit upp över ytan. Efter en lite stund kom dykarna från Vattenekologerna in med sin båt, och några som snorklat för att skrapat bort fintrådiga alger från stenarna kom också in för att värma sig i solen ett tag. Steg ett för att få en snabb etablering av blåstång på revet var avklarat.
Dykarna kommer tillbaka efter att ha rensat stenar på revet.
Nu var det dags att starta fler av momenten. Som tur var fanns det många händer. Några knöt på flöten, gjorda av flaskor av lite olika modeller, på stenar som samlats in på stranden. Andra började med att knyta ihop små buntar med insamlade blåstångsgrenar som var fulla med förökningstoppar, efter en genomgång av Susanne Qvarfordt från Sveriges Vattenekologer.
Flöten av plastflaskor knutna på stenar.
Uppgiften gick ut på att ta små grenar från olika plantor som dykarna samlat in och knyta ihop dem till emed tandtråd. Allt gick snabbt och enkelt när vi var så många hjälpande händer.
Massor med klara tångknippen – minst 50 stycken!
För att minska risken för att tången skulle torka så flyttades bordet till skuggan. Knippena fick sedan ligga i en plastback i strandkanten och svalkas i vattnet tills allt var klart.
Nu var det dags att knyta på tångknippena på flötena så att de var färdiga att transporteras ut till revet.
Sussi visar hur det kommer att se ut i vattnet. Det gäller att kila in stenen i revet så att den inte guppar iväg om det blir vågor.
Tack vare alla hjälpsamma deltagare tog det hela runt 6 timmar på plats . Vi fick också en mycket god pastasallad att stärka oss med tillsammans med bullar och kaffe. Nu är det bara att vänta och se hur väl de utplacerade blåstångsplantorna kan föröka och sprida sig. Första kollen blir nog till hösten.
Vi på Tångbloggen kommer självfallet att rapportera om vad som händer. Vi väntar även på medias rapporter från projektet som vi skall försöka hinna länka till när de dyker upp. Först ut var Norrtälje Tidning som du kan läsa här. Det finns även ett trevligt reportage på SVT Nyheter
Glada och nöjda dykare tillsammans med skepparen efter en dags arbete i vattnet.
Månadens alg för juni har ett namn som beskriver utseendet på arten väl. Neptune´s necklace på engelska, Neptuns halsband, och på latin Hormosira banksii. Den kallas också för Neptune’s pearls, Sea grapes eller Bubbleweed, samtliga bra och uttrycksfulla, beskrivande namn. Neptune´s necklace är en brunalg och hör till de stora tångarterna, inom ordningen Fucales.
En underbar bild som visar Neptun’s necklace vid högvatten. Bilden är från Ecotox Services Australia http://www.ecotox.com.au
För att hitta den måste vi ge oss ut på en lång resa. Vi får åka ända till sydöstra Australien, inklusive Tasmanien, Lord Howe Island och Norfolk Island eller till Nya Zealand. Hormosira banksii är en flerårig art som lever i tidvattenzonen. Eftersom den tål uttorkning mycket bra kan den konkurrera ut andra brunalger. Den växer också väldigt tätt, i täta buketter, vilket tillsammans med det slem som den producerar minskar risken att torka ut ytterligare. Den kan förekomma rikligt i stora grupper och bildar då ett eget habitat där den konkurrerar ut andra algarter som inte tål uttorkning lika bra.
Neptune´s necklace är uppbyggd av strängar av olivbruna, sfäriska, gasfyllda, pneumatocyster, eller pärlor, som blir mindre ju närmare fästskivan de sitter. Raden av pärlor flyter bra vilket gör att algen står upp i vattnet och rör sig fram och tillbaka i vågorna. Hos de arter av alger som flyter med gasfyllda blåsor kan fertila plantor driva långt. Neputune´s necklace en är samkönad art vilket gör att den lätt kan sprida sig till e ny lokal och etablera sig. Konceptaklerna, där ägg och spermiesamlingar sitter, syns som små gropar på ytan av pärlorna. Hormosira banksii producerar ägg under hela året. Den har sin maximala förökning när vattentemperaturen är cirka 14 °C, vilket sker i juli–oktober i norra Nya Zeeland. Vid högvatten släpps ägg och spermier ut direkt i vattnet när det är en högvattensperiod. Äggen sjunker till botten och efter befruktning fäster de sig på botten. Alla individer släpper samtidigt vilket ökar chansen till en lyckad befruktning och nya groddplantor. Känns bekant tycker vi Fucus-fantaster.
Vid lågvatten ligger ”pärlorna” i stora högar på stranden. Det går att se konceptaklerna, som prickar, på ytan. Foto: Jon Sullivan, iNaturalist.org
Arten kan också föröka sig asexuellt från bitar av fragment som lossnat och sedan kan sätta sig fast igen. Hormosira banksii har en obligat epifyt, Notheia anomala, dvs en art som bara förekommer på Hormosira banksii.Notheia anomala är också en brunalg som är rikt förgrenad och kan bli circka 12 cm hög.
Hormosira banksii är näringsrik och äts av sjöborrar, många olika små kräftdjur och vissa unga fiskar. Unga kräftdjur och blötdjur får även skydd under plantorna från rovdjur och klarar sig bättre mot uttorkning om de gömt sig under algen när det är lågvatten.
Som avslutning en liten kuriosa-berättelse. Tasmanska skolbarn skall ha fått rekommenderat att äta en ”pärla av Neptune´s necklace” om dagen för att hålla struman borta. Orsaken är att denna brunalg som många andra arter innehåller höga halter jod.
Det här är en alg som vi båda har högt upp på önskelistan att se. Det är fint att kunna använda Internet för att se så många härliga bilder på alger, och upptäcka nya, spännande arter.
Vi får lite då och då frågor från studenter på olika utbildningar om Östersjöns tillstånd, naturresurser och påverkan av oss människor på allas vårt hav. Det känns extra roligt och spännande att ibland bli inbjuden till att se resultatet av ett examensarbete inom ett helt annat fält än där jag och Ellen normalt är verksamma. Så igår åkte jag till Telefonplan för att gå på utställning av arbeten av årets studenter i Mastersprogram. individuell studieplan i design. Louisa Juvall Molins projekt heter ”Plating the Baltic Sea” som hon gjort i samarbete med företaget Under ytansom odlar och serverar mat av tång på Åland.
Vackert dukat bord
I den stora hallen kunde jag på långt håll se torkade små tångplantor hängandes från taket ovanför ett vackert dukat bord med flera blekblå pallar. De bjöd in besökaren att sätta sig till bords för ett givande samtal om Östersjön och allt vad som finns där.
Bordsservisen är gjord av alger och bredvid står en spännande meny med olika maträtter som innehåller havsallat och blåstång.
Gillade såklart ”uppläggningsfatet” med en specialgjord ”tångtång” där det fanns en massa information om vilken funktion blåstången har i Östersjön.
Kanske kommer mer tång att odlas framöver. I Finland har men verkligen förstått hur stor betydelse blåstången har för den biologiska mångfalden och behovet av att restaurera tångsamhällen i områden där den minskat eller försvunnit.
På ena hörnet av bordet fanns en bra illustration av hur grönalgen grönslick (Cladophora glomerata) kan användas till att producera papper som är både vackert och nedbrytbart.
Så vi från Tångbloggen vill verkligen gratulera till ett väl genomfört projekt som är mycket inspirerande. Konstfacks vårutställning är öppen ytterligare några dagar, t.o.m fredagen 26 maj, mellan kl. 12.00-18.00.
Så ta en tur och kolla på hela utställningen och sitt en stund vid detta fint dukade bord för samtal om Östersjöns framtid.
Limu palahalahala, limu lipoa, limu wawae’iole, limu ’ele’ele – det är några av de över hundra namnen som finns på alger i det hawaiianska språket. Av dessa har man idag lyckats identifierat ett 60-tal.
Bland alla Polynesiens folk, dit ursprungsbefolkningen på Hawai’i hör, så är hawaiianerna unika genom den stora betydelse som alger – eller limu som det heter på hawaiianska– har och har spelat inom kultur och traditioner på öarna. Även idag plockas alger, både för moderna rätter med lite mer internationella influenser. De används som ingredienser till rätter vi känner till i Sverige, som poke, kimchii och sushi. Men de ingår även i äldre, mer traditionella rätter som till exempel limu kohu (rödalgsbollar av arten Asparagopsis taxiformis), och de tillagas fortfarande enligt de gamla recepten. Historiskt sett så spelade alger en viktig roll som en källa för vitaminer, mineraler och fibrer. Tillsammans med fisk och poi (fermenterad taro) utgjorde alger en viktig del av hawaiianernas diet, även om få rätter innehöll enbart alger. De användes främst som sallad och ett sätt att krydda mat – för att ge det där lilla extra.
Rödalgen Asparagopsis taxiformis äts på Hawai’i. Den är en av de mest invasiva arterna av alger som finns.
Limu användes också inom traditionell medicin av lapa’au – eller helare – i allt från att bota och lindra små skrapsår till andningsproblem. Få alger har spelat en så stor roll inom kulturen som brunalger från släktet Sargassum– limu kala– vilken också från och med i år, 2023, har blivit utnämnd till Hawai’is statsalg. Det är lite samma status som våra landskapsblommor. Med lite tur kommer den att dyka upp på dollarsedeln om några år.
Limu kala användes inom konfliktlösning i en ceremoni som kallas ho’oponopono, där alla berörda parter som var osams samlades och fick varsin limu kala. Sedan följde böner och förlåtelse, vilket kunde ta allt från någon timme till dagar, tills alla förlåtit varandra, vilket avslutades med att varje person som blev förlåten eller förlät någon åt upp sin limu kala. Vissa limu kala-ceremonier var något annorlunda, då man istället knöt två lei (kransar) av Sargassum som placerades på huvudet av två representanter från vardera sida av de som hade en konflikt. De vadade sedan ut i havet tills kransarna flöt av deras huvuden tillsammans med allt bråk och bekymmer. Ceremonin avslutades med att man firar tillsammans på stranden.
En poké med limu blir en fin lunch på stranden.
En lite mer hardcore-version av alg, var limu make-o-hana eller Dödsalgen, som enligt sägen skulle funnits i ett enda hällkar på östra Maui. Det var tabu för hawaiianerna att ta sig dit, men krigarna kunde bryta tabun och ta sig, om de visste vägen. Där doppade de sina spjut i hällkaret som limu make-o-hana hade fyllt med ett dödligt gift.
I stort sett alla kunde äta limu, med undantag för de familjer som hade haj som sin familjebeskyddare. För dem var det tabu att äta limu kapaiea (grönalgen Ulva expansa), då unga hajar använder den som täcken då de sover.
En del alger var så populära att de blev kungliga. Limu huluhuluwaena (Grateloupia filicina) fanns tidigare inte på O’ahu, men introducerades till Waikiki på 1800-talet då den var Hawai’is sista drottnings, Lili’uokalanis favorit. Ingen annan fick plocka limu huluhuluwaena i Waikiki med hot om fängelsestraff. Även efter USAs kolonisering av Hawai’i fanns förbudet kvar. Traditionellt plockades den däremot på andra öar i Hawai’i av kvinnor, som då endast skördade de översta bitarna av plantorna, så att de små stjälkdelarna fortfarande fanns kvar, förankrade på klipporna. På det sättet säkerställde man att man inte plockade bort algerna permanent. Idag har Hawai’is alger tyvärr minskat markant, troligtvis på grund av överexploatering, introduktion av främmande algarter, övergödning och miljöförstöring – och med det har också mycket av den traditionella kunskapen försvunnit.
Limu-klädda klippor och Stilla Havets vågor som slår in över stränderna. Magiskt.
Hur olika sorters limu ska skördas, var den finns och hur man bäst använder den lever ändå fortfarande kvar, främst hos många äldre – kupuna. År 2022 utsågs till ”Limuns År” för att öka medvetenheten om Hawai’is limu och sätta den på kartan igen, så att kunskapen och användningen av de algresurser som finns kvar kan bevaras för framtiden – vi hoppas på det!
Maria Eggertsen är disputerad forskare inom marin ekologi och gör en post doc vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Den innebär dock en hel del arbete på Hawai’i. Eftersom vårt tema för Månadens Alg i år är alger runtom i världen, har vi bett Maria att skriva lite om hur alger används på dessa fjärran öar. Lite inspiration till alla er som är intresserade av att laga mat med alger som ingrediens.
De första rapporterna om att blåstången är redo att föröka sig kom redan vid fullmånen den 6 maj från södra Östersjön. Vattentemperaturen hade då nått över 10 grader. Det ser ut som om detta kan vara den kritiska temperaturen för att nå fullt mogna förökningstoppar.
Fullmåne på väg upp över horisonten på Räfsnäs.
Vi väntar därför med spänning på fler rapporter från ett antal Naturum, naturskolor och privatpersoner som anmält sitt deltagande i denna uppgift för 2023. Vi saknar fortfarande deltagande från Bottenhavet, från Gräsö och upp till den nordligaste utbredningen i närheten av Norrbyn, Umeå universitets marina fältstation. Så en liten önskan från oss till Dig som läser detta om du befinner dig längs Bottenhavet. Det går jättebra att deltaga under juni och juli med att bestämma när tången blir mogen utmed kusten i Bottenhavet.
Igår den 19 maj inföll nymånen. Kunde det vara dags för förökning även i norra Östersjön? Tveksamt, för vattentemperaturen vid min brygga i Räfsnäs var fortfarande inte mer än cirka 9 0C. Jag snittade några tångtoppar för att kolla läget. De ser ut att vara på väg att bli mogna men det dröjer nog till fullmånen 4 juni. Varför gör jag denna bedömning? Jo, för att det visserligen syns lite blekt gulgröna äggsamlingar som också ramlar ur förökningstoppen, men de måste vara tydligt olivgröna för att vara helt mogna. Hittade inte någon tydlig hanplanta, så jag bifogar bara ett foto taget med lite sned belysning.
På fotot, taget med mobilen, syns äggsamlingar som gryn på botten av petriskålen. Tittar man noga syns det också små högar av dom ovanpå förökningstoppen. De har släpps ut när förökningstoppen ligger helt stilla i skålen.
Det dröjer nog två veckor till innan vattentemperaturen är tillräckligt hög och årets första stora utsläpp sker. Tångbloggen kommer att delta i ett större försök den 30 maj att etablera blåstång på ett stenrev vid Riddersholm på Rådmansö några dagar före fullmåne. Projektet genomförs i Skärgårdsstiftensens regi tillsammans med Sveriges Vattenekologer och Sportfiskarna med målsättningen att förbättra fisket. Vi kommer såklart att berätta mer om detta senare.
Idag passade jag också på att kolla antalet arter i en stor och fin tångplanta eftersom det snart är Biologiska Mångfaldens Dag och då har vi som håller i Algforskarsommar utlyst en liten tävling! Vem hittar flest arter i en tångruska? Ett tips kan vara att ta en stor planta där det kan finnas plats både för fler individer av varje art men också fler arter.
I min blåstångsplanta hittade jag nio arter eller grupper. Allra flest var tångmärlorna med 30 stycken små individer och en bamse- stor. Jag hittade också två nattsländelarver. De ingår i min satsning för året att lära mig bestämma till art om möjligt.
Detta blir startskottet för uppgiften att undersöka djurlivet i tångruskor utmed vår långa kust i Östersjön. Kom ihåg att ta med en vit balja och en måttstock, mät plantans längd och skicka med foton och ange koordinater på var plantan plockades.
Hjälp att artbestämma dina fynd finns på Livet i Havet och skaffa gärna Växter och djur i Östersjön.
I maj 2023 drog Nobel Prize Museum igång projektet Forskarhjälpen, tillsammans med mig och Ellen Schagerström vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. I år handlar Forskarhjälpen om livet i Östersjöns tångskogar och heter Tångskogsjakten. Det kommer att vara elever från 36 skolor som deltar i Tångskogsjakten. Skolorna är spridda från norr i Bottenhavet, vid tångens nordliga utbredningsgräns och hela vägen ner till Kullaberg i Öresund och Skälderviken. Elevernas uppgift är att undersöka livet i blåstången en gång på våren i maj- juni och en gång i augusti-september. Samtidigt med insamlingen av ett antal tångplantor och analys av vilka arter som lever i den tas ett vattenprov för analys av salthalten. Vattentemperaturen under sommaren kommer att mätas med en datalogger från starten i maj till när den plockas upp på hösten när projektet avslutas.
Under rubriken Tångskogsjakten kommer vi att ta upp diverse frågor kring vad som påverkar blåstången i Östersjön och djurlivet i tången. Det kommer att bli både frågor som dyker upp i gruppen av deltagande lärare på de olika skolorna med anknytning till projektet eller något aktuellt som diskuteras i media.
Detta första inlägg kommer att just handla om ett aktuellt ämne i media –att våren är ovanligt sen i år! Det har kommit flera bakslag med mycket snö och kalla nätter med många minusgrader. Diskussionen har varit att en sen och kall vår innebär att växter kanske startar sin blomning men att insekterna som sköter pollineringen inte vaknat ännu. Eller att blommorna kan skadas av frost och snö när det blir ett bakslag i vädret. Temperaturvariationen mellan kalla klara nätter och varma soliga dagar på land är stor, men det är främst minusgraderna på natten som kan skada arterna.
Så hur ser det ut i under ytan i Östersjön? Här startade våren för flera månader sedan och nu är tillväxten i full gång.
Vacker strutsallat växer på en sten.
Ett exempel är strutsallat, Monostroma grevillei. Den börjar växa till redan i december. Det är lätt att missa de små ljusgröna tunna strutarna som växer i strandkanten i mars.
Det höll på att hända mig i år, när de höll på att vissna och försvinna i mitten av april. Eftersom det var lågvatten låg de intorkade på stranden.
En annan ettårig grönalg heter liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. Det är också en art som dyker upp tidigt på våren. Du hittar den på stenar och klippor från ca 0,3 till 4 meters djup.
Båda arterna kan riskera att frysa in om de hamnar uppe i luften en kall natt, men de klarar av att växa vid någon plusgrad i vattnet. Nu i början av maj kom några riktigt kalla nätter med – 5 0C i luften och varma soliga dagar. Dags att göra en liten studie av hur vattentemperaturen vid min brygga i Räfsnäs på Rådmansö varierar under några dygn. Under perioden 6 -9 maj varierade temperaturen i luften från – 4 0C på natten till som högst +12,40C i skuggan. En skillnad på 16,4 0C. Samtidigt skiljde sig temperaturen i ytvattnet bara med +2,5 0C (mellan + 4,7 – 7,2 0C). Faktorer som påverkade förändringar i ytvattentemperatur var att nätterna var lugna och vindstilla och vattnet kyldes av lite.
Vindstilla morgon vid 7-tiden när jag gjorde de första mätningarna.
Under dagen blåste det svag pålandsvind och vattnet värmdes upp i ytan. För alger och djurlivet sker inga större drastiska förändringar utan vattentemperaturen ökar långsamt. Den långsamma stora förändring som kan påverka förökningen och tillväxten hos arter i Östersjön är de mildare vintrarna och att det inte ligger ett tjockt istäcke med snö som minskar tillgången på ljus. I projektet Tångskogsjakten kommer bl.a. förändringar i förökning och storlekar hos tångmärlor och tånggråsuggor att jämföras mellan vår och höst. Kanske hinner de med både en förökning nu på våren och en till tidigt i höst?
Från de utplacerade loggarna kommer det bli spännande att följa om vi får någon värmebölja under sommaren och hur varmt det blir i vattnet. Hur kommer växt- och djurlivet i tångskogen att påverkas? Se till att följa Tångbloggen så missar du inga spännande uppdateringar från projektet.
I maj är Tångbloggens resmål Chile som jag besökte på under mitten av 1990-talet. Det blev flera besök med målet att undersöka algsamhällen och kombinera alg- och musselodling. Och som bekant går det ju inte att åka någonstans utan en bra algflora. Denna är skriven av professor Bernabé Santelicès vid universitetet i Santiago de Chile. Floran innehåller både utbredning, ekologi, användning och artbeskrivningar.
Släktet Durvillea förekommer bara på södra halvklotet. Durvillea är stora fleråriga brunalger som lever på steniga vågexponerade hårdbottnar, där de håller sig fast med sina kraftiga rhizoider. I utrymmet mellan rhizoiderna finns det gott om plats för många djur att leva.
Arter inom släkter Durvillea är viktiga strukturer och ger skydd och mat för ett rikt djurliv på klippiga vågutsatta miljöer utmed kusterna.
Arter inom släktet Durvillaea spp. har en diplontisk livscykel, med hon- och hanplantor, precis som hos blåstången.
Flera av arterna har en ganska liten spridning och i vissa fall förekommer de enbart på någon enstaka liten ö i oceanen. Men det finns arter inom släktet som inte är fastsittande utan driver runt i haven. De är istället spridda över stora områden, t.ex. Durvillaea antarctica som förekommer i hela subantarktiska regionen, Chile och Nya Zeeland.
Mycket av informationen som finns om de olika arterna gäller just för Durvillaea antarctica, D. willana och D. potatorum, för de arterna är intressanta för oss människor. Där finns mycket fakta om den teknik som används vid skörd, skördetid och hur de prepareras för att ätas. Ett vanligt sätt är att torka algen utspridd på stranden i solen.
Det var länge sedan jag var i Chile men jag har fortfarande kvar en bunt med grenar av Durvillea. Fast jag tror att de har passerat bäst före datum. I Chile skördas Durvillea året om men mindre under perioden maj-september, ofta beroende på dåliga väderförhållanden för algskörd under den årstiden. Hur näringsrik Durvillea antarctica är varierar med säsongen och storleken. Till exempel innehåller de högre koncentrationer av kolhydrater i större plantor på sommaren. Halten av proteiner kan vara runt 18-25% i häftskivan och i stjälken hos vuxna plantor och halten lipider i bladen varierar mellan 2-8 %. I Chile används Durvillea antarctica i många maträtter och kallas för cochayuyo. Den ingår i rätter som cochayuyobröd, cochayuyohamburgare och cochayuyofettuccini. Själv provade jag den i en traditionell chilensk stuvning kallad estofado, tillsammans med potatis, morötter och lök. Det är definitivt något som är värt att prova under en resa till Chile eller Nya Zeeland. Vill du prova redan här hemma så kolla i affärer efter Chamisso eller Cochayuyu som är de svenska kommersiella beteckningarna.
Vattenakademien höll sin traditionella vårliga Vattenpub på Östersjöcentrum för en vecka sedan. De runt 30 deltagarna minglade först i köket, där det serverades en smörgås och dryck. Det fanns mycket att prata om med varandra om vad som hänt sen man sågs i höstas. Sen blev det två korta presentationer i salen Landsort. Först ut var Tångbloggens Lena Kautsky som berättade om medborgarforskningsprojektet Algforskarsommars tre uppgifter,som i år handlar om när blåstången är mogen och förökar sig, djurlivets sammansättning i en tångruska och fortsatt kartläggning av om tången förökar sig på sommaren eller hösten. Därefter berättade Cecilia Wibjörn om Skärgårdsstiftelsens projekt med att minska ankringsskador i en vik på Nåttarö och samtidigt etablera blåstång på de stora cementbojstenarna. Det har vi skrivit om tidigare, som du kan läsa här.
Två glada och hedrade pristagare, Cecilia Wibjörn t.v och Lena Kautsky t.h visar sina stiliga diplom tillsamman med Stefan Lundberg.
Vattenpuben avslutades med att Lena och Cecilia fick ta emot Vattenakademins Stora Hederspris 2023 av ordförande Stefan Lundberg för sina insatser kring att sprida kunskap om Östersjöns kustmiljöer och arbetet med restaurering av viktiga grunda miljöer. En stor applåd till två välförtjänta pristagare!
I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?
Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.
Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.
Kallt men friskt. Det är kul att arbeta i fält med kelp!Gruset med sporofyterna läggs ut på botten för att kelpen ska växa till sig.
Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på. Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.
Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!
Hmmmm….här någonstans var det….men vart?Vår sockertare har vuxit bra!
Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.
Vårt grus har 2-6 sporofyter per sten, så de blir stora och fina.Naturligt ”sådda” stenar har 20-40 sporofyter per sten!
Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.
Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?
Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!
Klippväggen saknade helt sockertång i höstas innan jag satte ut ”gardinen”Nu i april var det minsann ingen brist på sockertare!
Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.
Tångbloggen 