Jag släppte loss Angela på ämnet kleptoplasti, när andra organismer tar hela algceller eller endast kloroplasterna och låter dem fotosyntetisera inuti deras kroppar för att få sockret som produceras. Ibland är det även gynnsamt för algen, ibland inte. Men det är alltid spännande! Därför blir det fler avsnitt på detta, så ingen panik ifall du var sugen på att höra om koraller och zooxanteller. Det kommer, det kommer.
Men i detta avsnitt pratade Angela bland annat om den coola roscoff-masken Symsagittifera roscoffensis. Det är en plattmask som tar upp mikroalgen Tetraselmis convolutae under huden. Algen ger masken dess karakteristiskt gröna färg. Lyssna på avsnittet för att få reda på hur många algceller en vuxen mask kan ha inne i kroppen.
En avhandling består av flera års otroligt hårt arbete. Den här är inget undantag.
Opponent var professor Esther Serraõ från universitetet i Algarve, Portugal. Custos, den som ser till att allt går rätt till, var professor Alf Norkko. Finland har en lite annorlunda tradition än vad vi har i Sverige, men på det stora hela är det samma lika. Disputationen inleddes av Roxy som gav en 30 minuters sammanfattning av sitt arbete. Detta följdes av att opponenten satte Roxys arbete i en större kontext och förklarade vad hennes forskning bidragit med till algforskning som ämne.
Professor Esther Serraõ har själv arbetat med blåstång i Östersjön tillsammans med Lena Kautsky under sin doktorandtid, så hon var synnerligen insatt i ämnet för avhandlingen.
Vi har varit tre personer som har handlett Roxy genom de enorma svårigheter som hennes arbete inneburit, och som inte blev lättare av Corona, när labbet tillfällit stängdes. Mina kollegor Jaanika Blomster och Perttu Seppä, båda vid Helsingfors Universitet, var minst lika stolta som jag när vi såg hur otroligt mycket Roxy har växt som person och forskare under sin tid som doktorand. I hela två timmar förde Esther och Roxy ett ingående samtal om alger, genetik, Östersjön och mycket annat på en väldigt hög nivå. Det var jättespännande och givande att lyssna på två så kunniga personer. Ingen tvekan om att hon skulle godkännas!
Roxys arbete har gett mycket ny och viktigt kunskap kring frilevande blåstång i Östersjön.
Roxys arbete har varit en del i projektet FunkVeg – funktionell roll av vegetation i Östersjön som vi har skrivit om tidigare, och som Roxy även bloggat om. Projektet var en del i Baltic Bridge, ett samarbete mellan Stockholms och Helsingfors universitet. Den frilevande formen av blåstång som finns i Östersjön är rödlistad som habitat av HELCOM, vilket till stor del beror på bristande kunskap. jag passar på att påminna om att vi efterlyst observationer av förekomst och att vi fortfarande är intresserade av att höra från er om detta.
Men för stunden hoppas vi att Roxy fått vila ut efter den fantastiska uppvisningen och vi önskar Dr. Preston ett STORT GRATTIS till en väl försvarad avhandling och en välförtjänt doktorstitel.
Jättekelpen är en av de mest fascinerande organismerna på vår planet. En sökning på Macrocystis pyrifera ger en uppsjö av läckra bilder som borde göra även den värsta badkrukan sugen på att simma in och upptäcka kelpskogens magiska värld. Googla loss och njut!
Jättekelpens livscykel, från artikeln ”Interactive effects of elevated temperature and pCO2 on early-life-history stages of the giant kelp Macrocystis pyrifera” av Gaitán-Espitia, J.D., Hancock, J.R., Padilla-Gamiño, J.L., Rivest, E.B., Blanchette, C.A., Reed, D.C. and Hofmann, G.E., 2014. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology, 457, pp.51-58.
För att hänga med i anatomin så kommer även en bild på delarna, både jättekelp Macrocystis och tjurkelp Nereocystis, som bara har en, stor pneumatocyst/ flytblåsa. Den ser ut som ett stort flöte.
Vill du kika på de övriga arterna inom släktet Macrocystis heter de Macrocystis integrifolia, Macrocystispyrifera, Macrocystis angustifolia och Macrocystis laevis. 2009 slog man ihop samtliga av dessa arter till Macrocystis pyrifera, men det är såklart åter under utredning, så vi låter dem stå som egna arter, med en liten flagga för att det kan komma att förändras.
Jag kom ner till västkusten veckan efter att stormen Otto passerat, så förhoppningen var stor att det skulle spolats iland några spännande och intressanta strandfynd i Ängklåvbukten på Saltö.
Det låg lite ihopsamlat material vid skylten. Det mest intressanta var några skor, för ovanlighet skull var det två höger och en vänster sko.
Den vita skon hade ganska mycket påväxt av hydroider på snörena, så den måste ha legat i vattnet ett tag. Skosnören med hydroider måste vara lite svåra att knyta…
Sen hittade jag en låda som det stod ”Property of CHEP” på. Den hade också påväxt av hydroider. Det gick att läsa sig till att lådan är gjord av 100% recirkulerat material. Den kostar någonstans mellan 4.50-6.50 dollar och går att hyra för mindre än en cent per dag. Tänk vad mycket man kan få reda på bara man kollar på nätet! Däremot fanns det inte några fler särskilt intressanta föremål med någon påväxt på.
Pepparalg, Osmundea oederi
Så istället blir det lite om algerna som låg behändigt torrlagda eftersom det var riktigt lågt vattenstånd, som mest lite mer än -50 cm. Det var många rödalger, både fastsittande pepparalg, Osmundea oederiväxande på en blåstångsplanta och intorkade trådar av Bangia fuscopurpurea.
Bangia fuscopurpurea på sten
Där det fortfarande fanns lite vatten växte vackert rödbruna Dumontia contorta, röd slemsnärja tillsammans med klargröna Monostroma, en typisk vårart. Dessa arter är utmärkta att plocka som vårprimörer. Pepparalg är, som vi skrivit tidigare om, utmärkt att samla och använda som krydda.
Dumontia contorta och Monostroma sp.
Ute på den grunda sandstranden låg blåstången nästan som pressade plantor med lite dekorativa, tunt förgrenade brunalgstofsar av molnskick Pylaiella littoralis och en lösliggande rödalg. Kanske var det gaffeldun, Callithamnion corymosum. Den är också vanlig tidigt på våren.
Men allra bäst är ju att det var jättelätt att plocka en kasse med japanska jätteostron. Det behövdes inga vadarbyxor ens. Tursamt nog hade vi en stadig kasse från Melanders, dekorerad med skaldjur, som gick att fylla till randen.
Mycket lämpligt! Får se om det hinner bli ett vykort till innan hemresan – finns ju så mycket att berätta från mina kära stränder på västkusten.
Istället för att berätta om månadens alg denna månad, vill vi på Tångbloggen delta i firandet av The First International Seagrass Day! genom att ta er med på en resa till några artrika sjögräs i tropiska havsområden. Det finns en massa spännande saker att berätta om sjögräs! Det viktigaste är att de är blomväxter som är nära släkt med landväxter. Och som vi skrivit flera gånger här, så är de inget för oss människor att äta. De enda som gärna mumsar i sig sjögräs är dugonger och manater, även kända som sjökor.
Totalt finns det ca 60 sjögräsarter i världen. Det anses vara ett relativt litet antal arter. De artrikaste sjögräsängarna finns i tropiska havsområden
Artrikedom i sjögräsängar skiljer sig mellan Indiska Oceanen och Atlanten, från Linda Eggertsens avhandling 2019.
Kartan är från Linda Eggertsens avhandling “Identification and implications of fish nurseries in tropical and subtropical seascapes” som hon försvarade vid Stockholms universitet 2019. Bilden nedan är också från Lindas avhandling. Den visar ett liknande mönster med flest arter av fiskar på reven, koraller och mangrovearter.
Storleken på olika sjögräsarter skiljer sig mellan Indiska Oceanen och Atlanten. Eggertsen L. 2019
En intressant observation är att både flest antal (13 stycken) och de största sjögräsarterna (Enhalus och Thalassodenron) finns i västra Indiska Oceanen, medan ängarna i sydvästa Atlanten är ganska artfattiga med bara 5 arter. Dessutom består de av småväxta arter från släktena Halodule ssp. och Halophila spp.. Det kan kanske vara en av anledningarna till att förändringar i sjögräsängarnas utbredning och deras förmåga att binda in kol fått större uppmärksamhet i områden med relativt storväxta fleråriga arter t.ex. Posidonia i Medelhavet och även minskningen av Zostera marina utmed våra kuster i Västerhavet och runt Skåne. Dessa arter binder stora mängder kol i sina tjocka rötter, rhizom, som flätar sig samman i sedimentet och stabiliserar sand och lera. Småväxta sjögräsarter som kanske dessutom är annuella och inte har ett kraftigt rhizom har inte alls samma kolbindande förmåga.
För att inte lämna detta med att presentera en Månadens Art helt och samtidigt knyta an till vårt tema Resor runt om i världen, får det bli en av de mindre arterna Halophila decipiens, allmänt känd som ”Caribbean seagrass” och ”Paddel grass”, det sista för att bladen ser ut som paddlar.
Halophiladecipiens har tunna rhizom med en smal rot som växer ut från varje nod. Kortskaftade paddelformiga blad sitter parvis vid varje nod. De är svagt tandande och blir ca 2,5 cm höga och 0,6 cm breda. Han- och honblommor sitter på samma skida och en honblomma kan producera ca 30 frön.
Den är ettårig och växer på grunda mjuka och sandiga bottnar i tropiska hav, men kan även hittas växande på större djup. Halophila decipiens förekommer i Indiska Oceanen, Stilla Havet, Västra Atlanten och har nyligen hittats utanför den grekiska kusten i Medelhavet. Den är en av många introducerade arter i Medelhavet.
Sjögräs är väl anpassade till den marina miljön. En art som har en riktigt stor utbredning är Zostera marina, ålgräs. Den klarar t.ex. att överleva flera månader under isen i arktiska vatten längs den nordnorska kusten och förekommer ända ner till Medelhavet. Ålgräs bildar ängar i Östersjöns utsötade brackvatten, utmed svenska västkusten i Nordsjön och längs Atlantkusten ner till norra Spanien. Ännu längre söderut blir mer ålgräs mer sällsynt och i Medelhavet förekommer den som små isolerade bestånd, men den kan bilda täta ålgräsängar i laguner. Ålgräs är en flerårig art och kan användas som en indikator på hur klart vattnet är. I vattenområden med lite påverkan av tillrinning av näringsrikt vatten kan ålgräset växa ner till 10-15 meters djup. Medeldjupet längs svenska kusten har påverkats negativt av övergödning, så i dagsläget hittar vi den inte djupare än 6 m.
Jämfört med t.ex. Posidonia oceanica är ålgräsets rhizom mindre kraftigt, men det kan ändå bidra till att lagra en del kol i sedimentet jämfört med de riktigt tunna rhizomen av Halophila.
Detta blev en liten utvikning från att skriva om någon makroalgsart men vi kände att det ”The First International Seagrass Day” var väl värt att firas. Åter till ordningen den 1 april!
Jo, faktiskt. Vi pratar och skriver ofta om hur trötta vi är på tramsiga löpsedlar sommartid som kallar cyanobakterier för alger och dessutom skrämmer upp folk med allsköns lidande och död om man ens tittar på vattnet. Men i avsnitt 9 av säsongens Algpodden tar Angela äntligen upp dinoflagellaten Pfiesteria piscicida – fiskdödaren – som faktiskt aktivt simmar mot fiskar och förgiftar dem. Och det är inte det enda spännande hon har att berätta. Som utlovat har vi här bilden på dess minst sagt komplexa och omstridda livscykel.
Källa: Burkholder, JoAnn M., and Howard B. Glasgow Jr. ”Pfiesteria piscicida and other Pfiesteria‐like dinoflagellates: Behavior, impacts, and environmental controls.” Limnology and Oceanography 42, no. 5part2 (1997): 1052-1075.
Och för att det är så fascinerande kommer även illustrationen över hur författarna anser att den triggas av fisk och aktivt attackerar dem. Vid sådana här tillfällen är jag glad att vi har det kallt i vattnet här i Sverige.
Källa: Burkholder, JoAnn M., and Howard B. Glasgow Jr. ”Pfiesteria piscicida and other Pfiesreria‐like dinoflagellates: Behavior, impacts, and environmental controls.” Limnology and Oceanography 42, no. 5part2 (1997): 1052-1075.
2023 kommer vi att skriva en del om Tångskogsjakten, ett medborgarforskningsprojekt med Tångbloggens forskare Lena Kautsky och Ellen Schagerström vid Stockholms universitets Östersjöcentrum i samarbete med Nobelprismuseet.
Nobelprismuseet drar igång Forskarhjälpen för 13:e året i rad, där elever får delta i ett riktigt forskningsprojekt. I Forskarhjälpen sammanför Nobelprismuseet lärare, högstadieelever och forskare i ett gemensamt projekt som är olika för varje år. 2023 års projekt, Tångskogsjakten, handlar om att kartlägga hur Östersjön förändras och kan påverkas av klimatförändringarna genom att undersöka blåstången och dess ekosystem.
Med elevernas hjälp kommer vi kunna samla in data för att skapa ett unikt forskningsunderlag som sträcker sig längs hela Östersjöns kust från Öresund i väst till Bottenhavet i nordost.
Uppgiften för eleverna vid de deltagande skolorna blir att kartlägga den biologiska mångfalden i tångskogen och hur denna förändras utmed Östersjöns kust. De kommer att använda sig av samma sorteringsmetodik för blåstång som vid den nationella miljöövervakningen. Genom att skapa listor över vilka arter som finns i tången, och i vilken mängd, får också möjlighet att samla information om utbredningen av nya arter som kommit in i Östersjön, via till exempel båttrafik. Det tycker vi är extra spännande att kunna göra i en så stor skala.
Kunskapen om ny arters utbredning behövs för att kunna utvärdera om eller hur de påverkar artrikedomen. Vi behöver även få in en bättre bild av nuläget för att sätta in rätt åtgärder för att förvalta den biologiska mångfalden. Genom Tångskogsjakten hoppas vi dessutom få ett bättre underlag för att förstå hur artrikedomen i tångskogen påverkas av ett förändrat klimat.
Vill du veta mer om vad projektet går ut på, kanske även anmäla din klass? Då klickar du på den här länken. Sista anmälningsdag är den 11e april!
Tycker du att det är kul med tång och medborgarforskning, men har ännu inte börjat, eller för länge sedan gått ut högstadiet?
Ingen fara!
För tredje året i rad kommer vi dra igång projektet Algforskarsommar. Det kommer vi strax skriva mer om, eftersom det data vi fått in från tidigare år visar att vi ska börja undersöka tångens mognad redan i april. Minsann!
Så se till att följa Tångbloggen så missar du inte när vi postar spännande nyheter från tångskogen.
Vad döljer sig i en tångruska? Det blir årets tema i Tångskogsjakten.
På med Sherlock Holmes-hatten och GW-västen! Idag blir det brottsplatsutredning med kiselalger. Angela berättar om sina favoritfall där kiselalgerna har varit med i utredningar. Som utlovat, en läcker bild på fina frustuler i bland annat lungvävnad.
Källa: P. Lunetta · A. Penttilä · G. Hällfors Scanning and transmission electron microscopical evidence of the capacity of diatoms to penetrate the alveolo-capillary barrier in drowning. Int J Legal Med (1998) 111 : 229–237
För den som vill läsa mer om foresiska fall kommer referensen här: Diatoms in Forensic ScienceA. J. PEABODY, Home Office Forensic Science Laboratory, Washington Hall, Euxton, Chorley, Lancashire
Tiden går fort och nu är det redan dags för våra resenärer att åka till Quito. Där är det risk för regn och bara 14 grader. Eftersom solen strålade idag här hemma i Sverige, minskade avundsjukan lite. Det går ju inte att ha varit på San Cristobal utan att ha fotat både sköldpaddor som badar i lerpölar och Darwins finkar. Precis som med sjölejonen verkar de inte bry sig speciellt mycket om oss människor. Och finkarna kalasade gärna på lite vindruvor som låg på backen.
En observation som jag gjort från fotografierna är att skalen som ligger på stränderna är väldigt tjocka, både skal av musslor, snäckor och ett jättevackert krabbskal. Undrar om det beror på att det är funktionellt att ha ett kraftigt skal som skydd mot att bli uppäten eller för att klara sig i bränningarna som rullar in mot kusten?
För skålsnäckor är det nog mest att kunna suga sig fast mot botten med sin stora fot såde inte spolas bort i bränningarna. Har försökt att plocka loss några, bland annat när jag var på Teneriffa – det var en nästan omöjlig uppgift. För krabbor kan jag tänka mig när jag kollar på skalet att den både är väl kamouflerad med sitt lite knöliga skal men också att den är svårare att öppna och få tag på det köttiga innehållet.
Många bitar av flera olika ledsnäckor ihopplockade för att visa hur den skulle kunna se ut. Den största biten är ca 8 cm bred.
Skaldelarna från den stora ledsnäckan Chiton magnificus som blir ca 17 cm lång och 8 cm bred är imponerande. Den har också en stor fot att hålla sig fast med och färgen är svart grå så den är säkert svår att se när den sitter på någon klippa. Den har en kraftig rasptunga och kan beta av alla fina alger som växer på klipporna. I Sverige finns det 11 arter av ledsnäckor, men de blir inte mycket mer än någon cm långa. Finns en bild i inlägget på Tångbloggen från augusti 2015 på en ledsnäcka. För att få syn på den gäller det att kolla igenom inlägget.
Det är den stora foten som man brukar äta hos Chiton magnificus. Den lär vara delikat att äta och det gick lätt att hitta en massa recept på nätet. Men vid den avslutande middagen blev det istället en lite lyxig middag på den djuphavslevande stenfisken Brujo. Andra rätter som var lite spännande att prova på var majsmjölsgrötbollar fyllda med skaldjur, lite som en sorts kroppkaka eller empanadas, dvs pajer med olika fyllning.
Nu går resan vidare till Quito, med höga berg och sen kanske ner till regnskogen…någon liten rapport till kommer från resan …
Resan går vidare och nu hamnar vi ganska nära vår svenska kust i Danmark och utmed kusten till Helgoland. Februari månads alg är Mastocarpus stellatus är en flerårig, rödalg som liknar karragenalg, Chondrus crispus till utseendet. Eftersom karragenalg har kallats för ”irish moss” på engelska har Mastocarpus stellatus kallats för ” falsk irländsk mossa” eller ”karragenmossa”. Inget av dessa namn är bra, bland annat för att den inte är en mossa utan en rödalg. Arten förekommer i danska vatten och har hittats i Kattegatt på många platser. Den har rapporterats i Århus 1915, Hirshals 1972 och i Fredrikshamn 1992 och 2008 hittades den på Läsö, i Västerö hamn. Ännu finns inga rapporter från svenska vatten men det är ju inte så långt för plantor att sprida sig tvärs över till svenska kusten. Så det är kanske dags att komma på ett svenskt namn? På danska heter den vortetang så ett förslag skulle kunna vara vårtalg på svenska. Kanske något för Algkommittén att ta tag i?
Mastocarpus stellatus är fäst mot botten med en liten rund fästplatta och från denna växer det ut grenar som en liten buske. Bålen, eller bladen, hos Mastocarpus stellatus är lätt böjda vilket skiljer den från karragenalgen Chondrus crispus som har platta blad. Grenarna bli ca 10-20 cm långa, känns broskaktiga och är gaffelförgrenade. Färgen kan variera mellan nästan svart, rödbrunt, lila eller grönaktigt, beroende på ljusförhållandena på växtplatsen. Grenarna är uppbyggda av tjockväggiga trådar i märgen och barken består att tätt packade radiära rader med celler.
Bilden är från Danmarks havsalger, och visar ett tvärsnitt nära basen på stjälken. Bladet är tydligt böjt hela vägen från basen.
Mastocarpus stellatus har en ovanligt komplicerad livscykel, eller rättare sagt två livscykler. I den ena sker en direkt utveckling från karposporer som växer till nya alger, dvs de är genetiskt identiskt lika algen som bildade karposporerna. Den andra, sexuella livscykeln är heteromorf med en skorpformad diploid tetrasporofyt och bladformiga gametofyter som kan vara en- eller samkönade.
Typiskt för gametofytstadiet hos Mastocarpus stellatus är att det på bladen sitter en massa små knölar. Dessa innehåller förökningscellerna. När de är mogna kan de upprättstående förökningsdelarna på honplantorna bli upp till 1 mm i diameter och ca 1 cm långa, medan de helt saknas hos hanplantorna. Hanplantor är dessutom ovanliga.
Tetrasporofyten förekommer som en liten lila-svartfärgad skorpa som kallas för Petrocelis-fasen och växter på stenar och klippor. Tidigare trodde man att detta var en egen art och den kallades för Petrocelis cruenta. Tetrasporofyt-stadiet har inte hittats i danska vatten.
Mastocarpus stellatus tillsammans med Chondrus crispus växer runt grönalgen Ulva sp. och inramas av sågtång Fucus serratus. Det går att urskilja de knottriga förökningscelelrna hos hongametofyterna av Mastocarpus stellatus till höger i bilden.
Mastocarpus stellatus förekommer högre upp i zoneringen än karragenalgen Chondrus crispus beroende på att den tål lägre temperaturer. Den klarar att bli infryst under lågvattenperioder på vintern, vilket är en konkurrensfördel jämfört med karragenalg som inte klarar så låga temperaturer. Mastocarpus stellatus kan samexitstera med karragenalg i kalla havsområden eftersom den tål låga temperaturer och minusgrader bättre. Arten förekommer utmed kusten i England, Irland, Island, Färöarna och också utmed kusten i norra Ryssland över till Kanada. Däremot blir den ovanlig söder om Cape Cod på USA´s Atlantkust där vattnet blir varmare och konkurrensen med karragenalg större.
Tant Tång spanar ner på vågbrytarnas algflora på HelgolandBetongfundamenten som hamnar över ytan vid lågvatten har massvis med rödalgen Mastocarpus stellatus på sig.
Skörden av Mastocarpus stellatus och karragenalg har uppskattats till ca 100 ton per år på Irland. När det gäller Mastocarpus stellatus är det i första hand gametofytstadiet som skördas för sitt innehåll av karragenan. Livsmedels- och läkemedelsindustrin använder karragenan som förtjockningsmedel och för sina antikoagulerande och antioxidant-egenskaper. Det pågår också försök med att framställa ett plastliknande material ur Mastocarpus stellatus som skulle kunna bli ett hållbart, biologiskt nedbrytbart alternativ till plast som både kan ätas och användas vid konservering av livsmedel.
Tångbloggen 