Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Artfakta’

För Månadens Alg i juni är vi återigen ute i den periferi där endast få experter befinner sig, och både litteratur och bildmaterial är knapert. Men här har vi tackolov en tydlig beskrivning från Artdatabankens Artfakta som jag hämtar den mesta informationen från denna månad.

Kumanoa globospora är tidigare känd som Batrachospermum globosporum, men 2012 flyttades den över till Kumanoa.  Arter inom släktet Kumanoa skiljer sig mot andra arter inom Batrachospermales genom att de har en vriden eller krokig karpogongren. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon bild på detta.

Makroskopiskt är klotsporig pärlbandsalg grön med en svagt blåaktig nyans. Algen är måttligt gelatinös, så den känns sladdrig.  Arten är inte överdrivet stor, utan blir mellan 2-7 cm lång. Beroende på miljön den växer i kan den vara antingen rikligt eller sparsam förgrenad, men med en tydlig huvudaxel. Den centrala axeln är 45-80 µm bred och från denna utgår väl separerade tunnformiga eller omvänt koniska kransar, som dock så småningom flyter samman på äldre delar, då sekundära grenar utvecklas rikligt mellan noderna. Avståndet mellan kransarna, internoder, är 270-475 µm långa.

Det finns tyvärr inget mer lättläst än vetenskapliga skrifter för många av våra sötvattensarter. Hittade en monograf över släktet Kumanoa, som finns att ladda ner som pdf från ResearchGate för den intresserade.

Har du tillgång till en lupp, antingen en handhållen för fält eller en stereolupp, kan du kika efter följande karaktärer:

Barkceller som ligger ytligt utefter axeln bildar inget tätt lager. Artens kransgrenar (primära fascikler) som utvecklas från noderna har cylindriska, ovala eller päronformade celler (segment). Ofta förekommer långa hårbildningar i grenspetsarna. Karpogonet (honorganet) har ett kon- eller äggformat trichogyn (mottagningsorgan för hangameter). Karpogonets grenar, som är skruvade eller spiralformade, består av 3-7 korta celler. Just denna karaktär var typisk för Kumanoa- släktet, som jag nämnde ovan.  I änden av de primära fasciklerna och på toppen av karpogongrenarna finns täta höljetrådar med hanliga könsorgan (spermatangier). Karposporangiet är klotformat, vilket bidragit till artepitetets namngivning, med en längd och bredd av 7,7-11 × 8,5-13 µm. Arten saknar monosporangier (organ för bildning av könlösa sporer). Arten är monoik (sambyggare), så du hittar både han- och honorgan på samma individ.

Typlokalen för arten, alltså den plats där den individ som först beskrevs växte, är i sjön Åsgarn, i Dalarna.  På typlokalen i Åsgarn, där arten sågs 1939 och 1941, växte den på bladvass vid en båtränna nära utflödet från några källor. Detta medförde tydligen att vattnet då hade en högre alkalinitet (högre pH) än vad det har idag. Vattenkemin på övriga kända fyndlokaler för arten i Sverige tyder på att arten föredrar alkaliska vatten, vilket även stöds av fynd i övriga delar av världen. Även om fyra av de fem kända svenska fynden gjorts i sjöar så har de flesta utländska fynden gjorts i rinnande vatten. Arten har hittats växande på sten, vattenväxter och snäckskal.

Så bor du i ett område med kalkrik mark, kan det mycket väl vara så att klotsporig pärlbandsalg står att finna för den som ger sig ut att leta. God jaktlycka! Och glöm inte att rapportera in dina fynd till Artportalen om du hittar något.

Read Full Post »

Det finns faktiskt makroalger i sötvatten, även om de inte är varken lika många eller lika storvuxna som de marina arterna. Och det är mycket svårare att hitta information om var vi hittar dem eller hur vi känner igen dem. Så därför vill vi på Tångbloggen låta vår serie Månadens Alg under 2026 handla om just sötvattensalger. Vi hoppas att DU, bästa läsare, ska finna dem intressanta och kanske få upp ögonen för dem i din närmsta bäck eller sjö.

Vi inleder med en alg som har en marin nära släkting: rödalgen Riverina (förut känd som Hildenbrandia) rivularis, som heter bäckstenhinna på svenska. Den bildar röda, skorpiga thalli på stenar som ligger i vatten, vanligtvis i bäckar och floder, mer sällan i sjöar och bräckta delar av haven. Den förekommer på spridda platser på nästan alla kontinenter och föredrar att växa i snabbt strömmande vatten, vilket gör att den kan hittas vid brytpunkter i floder, där flodfåran kraftigt böjer av eller plötsligt ändrar djup. Den växer ofta på den sidan av underlaget som vetter mot strömmen. Eftersom den är skorpformad så är det ju ingen risk att den rycks med av strömmen. Vi hittar den ofta i vatten med varierande flödeshastigheter, i genomsnitt 32 cm/s, vilket kvalificerar den som en reofil (någon som föredrar att leva i starkt vattenflöde). Men vi kan även hitta den på lokaler med långsammare och även stillastående vatten.

Genom att växa i strömmande vatten har den få, nästintill ingen konkurrens av andra arter. Ytan, eller thallus, koloniseras däremot av olika epifytiska organismer, såsom kiselalgen Cocconeis lineata. Den kan betas av insektslarver (t.ex. mygglarver) eller sniglar, men detta orsakar vanligtvis inte betydande skador på bålen.

Bäckstenhinna ser ut som röd färg på stenar, och växer gärna där det är lite skuggigt. Men som hos de flesta rödalger så kan solljus göra att bålen bleknar, och då kan delar av thallus eller enskilda celler se ljusgröna ut. Den kan lätt förväxlas med den marina arten Hildenbrandia rubra, havsstenhinna, men det enklaste sättet att skilja dem åt är såklart miljön de växer i. Dock kan det bli knepigt uppe i Bottenviken, där arterna kan överlappa, så där behöver man nog plocka fram mikroskopet.

Under mikroskop är de anatomiska egenskaperna, främst då cellrnas form och storlek, ganska varierande. Ursprungligen trodde man att det berodde på geografisk variation, men studier har visat att det förekommer samma variation inom lokala populationer. Molekylära studier tyder inte heller på att det skulle vara något annat än samma art. Det är till och med så att det, åtminstone hos exemplar samlade från Europa och Kanarieöarna, är en relativt låg genetisk variation. Den skiljer sig dock tydligt från maarina arter, även om man tror att den ursprungligen kommer från en marin art. Genetiska studier indikerar att den har bildats före slutet av Weichsel-istiden, alltså vår senaste nedisning här i Europa.

Det är mycket som är intressant med just bäckstenhinna. Att den bytte släkte från Hildenbrandia till Riverina år 2024 är för att man har börjat undersöka de skorpformiga rödalgerna mer. Vi förutspår att det kommer komma fler namnbyten inom släktet Hildenbrandia de närmsta åren. Lite irriterande att behöva lära sig nya namn, men väldigt roligt att det beror på att man nu forskar på arten. Vi kommer alltså även kunna se fram emot att få lära oss mer om vilken roll den spelar i miljön. Det är framförallt i Polen som man forskar på bäckstenhinna, eftersom dess livscykel kartlades av den polska algologen Karol Starmach. Detta ansågs vara en av hans största vetenskapliga bedrifter.

Kikar vi in på Artfakta så ser vi att det finns ett fåtal fynd rapporterade i databasen, men arten borde vara otroligt mycket vanligare och mer utbredd än så. Min gissning är att utbredningen till större del speglar vart någon algentusiast fått möjlighet att inventera. Enligt Gunnar Israelssons publikation ”The freshwater Florideae of Sweden” från 1942, där han listar utbredning av svenska sötvattensalger, så har bäckstenhinnan funnits rikligt i Skåne, Södermanland och Uppland med de nordligaste noteringarna från Kölstaån i Västmanland. Men enstaka lokaler har även rapporterats från Sölvesborg, Västra Ed i Kalmar län, Slafsan i Västergötland och Hovsta i Närke. Det finns även flera lokaler i Östergötland, bland dem en notering om att den hittats i Vättern uppe vid Stava på 28 meters djup. Det blir något att hålla utkik efter nästa gång jag dyker där.

Har du möjlighet att gå ut och kika efter bäckstenhinna så vore det otroligt hjälpsamt om du vill rapportera in ditt fynd på ArtPortalen. Vi försöker nämligen få in mer observationer på just alger till databasen. För att det ska gå lätt att verifiera ditt fynd ber vi dig att även bifoga minst en bild, där det tydligt syns hur exemplaret du funnit ser ut.

Den här fina bilden på bäckstenhinna kommer från den danska sidan Naturbasen.dk och är tagen av Ditte Nan Hansen. Följ länken för att se fler bilder och läsa om vart arten finns i Danmark.

Read Full Post »