Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Månadens sötvattensalg’

Såhär när hösten smyger sig på och det blir mörkare ute, vad är väl bättre att muntra upp sig med än en sprakande grön alg? Månadens art är därför den lilla grönalgen Vittaprasiola fluviatilis, tidigare Prasiola fluvuatilis, som på svenska heter fjällprasiola. Och vi får ju en hel del ledtrådar av namnet om vart vi kan hitta den. Fluviatilis betyder nämligen ”växer i rinnande vatten” och det svenska namnet ger oss en anvisning om var i landet vi kan börja leta efter den. För den vill nämligen ha kallt, rinnande vatten. Och vad är väl bättre för det än en fjällbäck?

Fjällprasiolan ser ut som ett litet klargrönt löv. Artdatabanken beskriver den på följande vis: Bålen är vanligen smal med en skaftlik nederdel som fäster vid underlaget med rhizoider. Från bålens bas breddas den långsamt och går från band till lansettform, i övre delen sällan mer utbredd. Längd upp till 11 cm och bredd 2 cm, i kanten jämn eller bara svagt vågig med avrundad, trubbig topp. Färgen är ljus- eller klargrön. Celler är iögonfallande grupperade i paket med 4 eller 16, som omges av gelé. En stjärnformad axial kloroplast finns i varje cell. Bålen är i tvärsnitt 13-19 µm tjock. I rinnande vatten i Norden kan fjällprasiola bara förväxlas med Prasiola velutina som den skiljs från genom sin skaftförsedda nederdel.

Arten hade först ansetts tillhöra det fortfarande förvirrande stora grönalgssläktet Ulva, och beskrivits som Ulva fluviatilis av den norska algologen Sommerfeldt. Det är också han som har beskrivit typlokalen för arten ”Til Leerdalsören kom jeg tilbage den 8 Aug. Jeg lagde denne Gang ifaer Maerke til: … og i Elven ovenfor Praeftegaarden en nye Art Ulva” [Leerdalsören, Bergen, Norway]; (Sommerfelt 1828: 28).

Morfologin hos Prasiola fluviatilis (Sommerfelt) Areschoug ex Lagerstedt: A, B, thalli; C, D, vegetativa celler; E, F, celler i den nedre delen av bladet; G, celler i den övre delen av thallus; H, uniseriata grenar. Skal-angivelse: A, B, 1 cm; C, D, 100 µm; E-H, 20 µm. Bilderna är från artikeln ”Morphological and Phylogenetic Data Confirm the Identity of Prasiola fluviatilis (Prasiolales, Trebouxiophyceae) from Glacier Streams in the Tianshan Mountains, China” https://doi.org/10.5252/cryptogamie-algologie2021v42a4

Men ungefär 40 år senare, år 1869 så flyttade N.G.W. Lagerstedt, en algolog som var verksam vid Uppsala universitet, över arten till släktet Prasiola i sin avhandling. Publikationen heter ”Om algslägtet Prasiola. Försök till en Monographi. Akademisk Afhandling, som med Vidtberömda Filosofiska Fakultetens i Upsala samtycke för Filosofiska Gradens erhållande till offentlig granskning framställes”. Är man nyfiken kan avhandlingen kanske finnas att beställa från Uppsala universitets bibliotek.

Fjällprasiolan har sedan befunnit sig i släktet Prasiola fram tills att de genetiska metoderna tillämpats och så sent som förra året publicerade S. Heesch, M.D. Guiry & F Rindi en artikel där de gått igenom släktet Prasiola och nu delat upp det i tre nya släkten. Mer om det kan man läsa i artikeln ”Taxonomic revision of the genus Prasiola Meneghini, 1838 (Prasiolaceae, Trebouxiophyceae) results in the establishment of three new genera”.

Arten fjällprasiola är utbredd globalt och finns dokumenterad från Arktis, på Ellesmere Island och Svalbard (Spitsbergen). Den förekommer i Europa, både här uppe i Skandinavien men även nere på kontinenten, bland annat i Slovakien. Den finns i Ryssland, noterad i Sibirien. Där är det ju som bekant rätt kallt. På den amerikanska kontinenten har vår kollega Sandra Lindström hittat den i Alaska och den finns även noterad i British Colombia. Söderöver har vi fynd i Bolivia. Och i Asien har den registrerats i Kina, Mongoliet och Tajikistan. tar vi fram kartboken så kan vi konstatera att den gillar bergiga miljöer, just för att få det kalla, rinnande vattnet.

En typisk lokal för fjällprasiola (överst) och fina, gröna exemplar i kallt, rinnande vatten (nederst). Bilderna är från artikeln ”Morphological and Phylogenetic Data Confirm the Identity of Prasiola fluviatilis (Prasiolales, Trebouxiophyceae) from Glacier Streams in the Tianshan Mountains, China” https://doi.org/10.5252/cryptogamie-algologie2021v42a4

Fynden på Ellesmere Island uppe i arktiska Kanada gjordes av Hamilton & Edlund år 1994. De hittade arten i tre bäckar med glaciärt smältvatten och uppmätte följande fysikalisk-kemiska data för lokalerna: Temperatur 3,0-4,1°C, pH 7,3-8,2, konduktivitet 5,2-15,9 ms/m och extremt låga halter av fosfor och kväve. Tydligen var förekomsten större i bäckar med måttligt, reglerat, flöde än i de som hade fritt forsnade vatten. Vi anar att det är en ”lagom är bäst” princip på flödeshastigheten således.

I Sverige finns publicerade fynd från tre platser . Det första exemplaret hittades i en bäck i norra Sarek. I början av 1960-talet hittades arten i Tarfaladalen, där den var ganska vanlig i glaciärbäckar. Den tredje fyndlokalen – ett tillflöde från berget Keron till Abiskojåkk är endast ett muntligt meddelande från professor G.E. DuRietz till algologen Skuja. Men DuRietz har såpass akademisk tyngd och trovärdighet att det har godkänts. Det skulle dock vara spännande med ett litet återbesök. I Gunnar Israelsons opublicerade material från en resa 1940 finns det ytterligare två fynd av arten från källbäckar vid Lapporten, Abisko, och två fynd från bäckar i Sarek. Även dessa borde återbesökas.
Förekomsterna i Norge tycks vara lika sparsamma som i Sverige. år 1901 noterades den på 1500 m.ö.h. i Gaustafjeld i södra Norge av algologen Willie. Jobbar man med alger som gillar fjällmiljöer får man vara beredd på lite altituder, minsann. Annat är det för oss som ”bara” behöver trilla i havet.

Men eftersom fjällprasiola är en art som vill ha kallt vatten är den såklart hotad av ett varmare klimat. I Sverige är den uppsatt på Rödlistan som DD, data deficient/ data saknas, eftersom vi faktiskt inte vet något om hur vanlig den är eller har kunnat återbesöka gamla lokaler och se om den har minskat eller ökat. Som alltid är det en brist på pengar för att kunna återbesöka lokaler och inventera, men även att det numera är ytterst få i Sverige som har kompetens kring sötvattensalger. Här finns således goda möjligheter för hugade studenter att ge sig ut på fjällexpedition.

Read Full Post »

Det finns faktiskt makroalger i sötvatten, även om de inte är varken lika många eller lika storvuxna som de marina arterna. Och det är mycket svårare att hitta information om var vi hittar dem eller hur vi känner igen dem. Så därför vill vi på Tångbloggen låta vår serie Månadens Alg under 2026 handla om just sötvattensalger. Vi hoppas att DU, bästa läsare, ska finna dem intressanta och kanske få upp ögonen för dem i din närmsta bäck eller sjö.

Vi inleder med en alg som har en marin nära släkting: rödalgen Riverina (förut känd som Hildenbrandia) rivularis, som heter bäckstenhinna på svenska. Den bildar röda, skorpiga thalli på stenar som ligger i vatten, vanligtvis i bäckar och floder, mer sällan i sjöar och bräckta delar av haven. Den förekommer på spridda platser på nästan alla kontinenter och föredrar att växa i snabbt strömmande vatten, vilket gör att den kan hittas vid brytpunkter i floder, där flodfåran kraftigt böjer av eller plötsligt ändrar djup. Den växer ofta på den sidan av underlaget som vetter mot strömmen. Eftersom den är skorpformad så är det ju ingen risk att den rycks med av strömmen. Vi hittar den ofta i vatten med varierande flödeshastigheter, i genomsnitt 32 cm/s, vilket kvalificerar den som en reofil (någon som föredrar att leva i starkt vattenflöde). Men vi kan även hitta den på lokaler med långsammare och även stillastående vatten.

Genom att växa i strömmande vatten har den få, nästintill ingen konkurrens av andra arter. Ytan, eller thallus, koloniseras däremot av olika epifytiska organismer, såsom kiselalgen Cocconeis lineata. Den kan betas av insektslarver (t.ex. mygglarver) eller sniglar, men detta orsakar vanligtvis inte betydande skador på bålen.

Bäckstenhinna ser ut som röd färg på stenar, och växer gärna där det är lite skuggigt. Men som hos de flesta rödalger så kan solljus göra att bålen bleknar, och då kan delar av thallus eller enskilda celler se ljusgröna ut. Den kan lätt förväxlas med den marina arten Hildenbrandia rubra, havsstenhinna, men det enklaste sättet att skilja dem åt är såklart miljön de växer i. Dock kan det bli knepigt uppe i Bottenviken, där arterna kan överlappa, så där behöver man nog plocka fram mikroskopet.

Under mikroskop är de anatomiska egenskaperna, främst då cellrnas form och storlek, ganska varierande. Ursprungligen trodde man att det berodde på geografisk variation, men studier har visat att det förekommer samma variation inom lokala populationer. Molekylära studier tyder inte heller på att det skulle vara något annat än samma art. Det är till och med så att det, åtminstone hos exemplar samlade från Europa och Kanarieöarna, är en relativt låg genetisk variation. Den skiljer sig dock tydligt från maarina arter, även om man tror att den ursprungligen kommer från en marin art. Genetiska studier indikerar att den har bildats före slutet av Weichsel-istiden, alltså vår senaste nedisning här i Europa.

Det är mycket som är intressant med just bäckstenhinna. Att den bytte släkte från Hildenbrandia till Riverina år 2024 är för att man har börjat undersöka de skorpformiga rödalgerna mer. Vi förutspår att det kommer komma fler namnbyten inom släktet Hildenbrandia de närmsta åren. Lite irriterande att behöva lära sig nya namn, men väldigt roligt att det beror på att man nu forskar på arten. Vi kommer alltså även kunna se fram emot att få lära oss mer om vilken roll den spelar i miljön. Det är framförallt i Polen som man forskar på bäckstenhinna, eftersom dess livscykel kartlades av den polska algologen Karol Starmach. Detta ansågs vara en av hans största vetenskapliga bedrifter.

Kikar vi in på Artfakta så ser vi att det finns ett fåtal fynd rapporterade i databasen, men arten borde vara otroligt mycket vanligare och mer utbredd än så. Min gissning är att utbredningen till större del speglar vart någon algentusiast fått möjlighet att inventera. Enligt Gunnar Israelssons publikation ”The freshwater Florideae of Sweden” från 1942, där han listar utbredning av svenska sötvattensalger, så har bäckstenhinnan funnits rikligt i Skåne, Södermanland och Uppland med de nordligaste noteringarna från Kölstaån i Västmanland. Men enstaka lokaler har även rapporterats från Sölvesborg, Västra Ed i Kalmar län, Slafsan i Västergötland och Hovsta i Närke. Det finns även flera lokaler i Östergötland, bland dem en notering om att den hittats i Vättern uppe vid Stava på 28 meters djup. Det blir något att hålla utkik efter nästa gång jag dyker där.

Har du möjlighet att gå ut och kika efter bäckstenhinna så vore det otroligt hjälpsamt om du vill rapportera in ditt fynd på ArtPortalen. Vi försöker nämligen få in mer observationer på just alger till databasen. För att det ska gå lätt att verifiera ditt fynd ber vi dig att även bifoga minst en bild, där det tydligt syns hur exemplaret du funnit ser ut.

Den här fina bilden på bäckstenhinna kommer från den danska sidan Naturbasen.dk och är tagen av Ditte Nan Hansen. Följ länken för att se fler bilder och läsa om vart arten finns i Danmark.

Read Full Post »