Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sötvattensalger’

Det går mot höst och vi myser ner i soffan med ännu en sötvattensalg. Denna månad är det rödalgen Audouinella hermannii. rödpyssling, som vi kikar lite närmre på. Som namnet påpekar är det inte en gigantisk alg vi pratar om. Fram med luppen, alltså.

Rödpyssling beskrevs först 1830 av Bory de St. Vincent och är en liten förgrenad alg med trådlika filament som bildar små tussar i strömmande vatten, som bäckar, åar, floder och även vid källor. Tussarna blir sällan större än 1 cm tvärsöver, men kan växa till 2-3 cm höjd.

Filamenten kan vara både av upprätt växande typ och växa längsgående med underlaget. Spetsarna på upprätt växande skott avslutas ofta med färglösa hårceller. Cellerna innehåller antingen rödaktiga eller blåaktiga, parietala, bandliknande kloroplaster, ifall möjlighet finns att kika under bra förstoring.

Vill man verkligen gräva ner sig så har jag hittat följande beskrivning för släktet Audionella som sådant: Celldiametern är mellan 6–26 μm. Filament förekommer oftast med monosporangier (5–38 μm i diameter) vid grenspetsarna. Endast rödaktiga arter har observerats vara sexuella eller tetrasporiska. Färglösa spermatangier (4–5 μm i diameter) förekommer i kluster vid grenspetsarna; karpogonier har en cylindrisk bas och tunn trikogyn (30 μm lång). Karposporofyter är sfäriska, kompakta massa av korta gonimoblastfilament; karposporangier är obovata (10 × 13 μm). Tetrasporangier bildas också vid grenspetsarna (9 μm i diameter). Tyvärr har jag inte kommit över något som visar vad som kännetecknar just arten. Inväntar med spänning en bokleverens från Finland på ämnet.

Som fallet ofta är så har rödpysslingen dansat runt lite i taxonomin. Så beroende på när din flora är skriven så har den sedan tidigare bland annat gått under släktena Chantrasia, Conferva eller Pseudochantrasia, dock alltid med artepitetet hermannii, vilket ju underlättar något för den som ska nyckla.

a) Habitat, b) närbild och c) ett samhälle av Audionella hermannii växandes på substrat i Israel. Bilderna är från en publicerad artikel om sötvattensalger i Israel som finns att läsa på Researchgate.

Arten är mycket vanlig och återfinns över större delen av klotet, med rikliga förekomster. Beroende på när i tid den har hittats, så har den dock gått under olika namn. Men nu med digitala databaser kan ju spridda observationer föras samman och ge bättre bilder. Så på AlgaeBase hittar vi att den återfinns på alla kontinenter, förutom Antarktis, men under lite olika namn.

Audionella hermannii påstås vara den vanligaste arten av sötvattensalger. Inte bara i Sverige utan även i i Nordamerika, där den tenderar att förekomma i kalla vatten (11 °C), med låg jonhalt (104 μS cm−1) och milt alkaliskt pH (7,5). Så nu har vi en fingervisning till vart vi kan börja leta. Och det finns 40 fynd inrapporterade på Artportalen för Sverige, med god spridning i hela landet.

Som alltid skulle det vara roligt att höra från er ifall ni har, eller tror er ha stött på denna alg ute i naturen. Och vi hoppas såklart att ni rapporterar in era fynd i Artportalen.

Read Full Post »

Enligt litteraturen är februari månads sötvattensalg, Batrachospermum gelatinosum, på svenska kallad pärlbandsalg, den vanligaste sötvattensrödalgen i Skandinavien.

I en artikel från Svensk Botanisk Tidskrift (SBT) publicerad 2002 kan vi läsa följande:

Batrachospermum gelatinosum finns noterad i stort sett i hela landet, från Lund i söder (Källby källa 1867) till Abisko uppe i norr. Den är vanligast i näringsfattiga miljöer och främst känd från rinnande vatten. Fynd i sjöar är få, och individrikedomen där är som regel liten. Dessutom är exemplaren oftast små och taniga och blir därför ofta förbisedda.

Släktnamnet Batrachospermum kommer av grekiskan batrachos som betyder groda, och sperm som betyder frö. På engelska kallas släktet på motsvarande sätt för frogspawn algae, grodromsalg. Utseendemässigt liknar den dock mer paddrom än grodrom, eftersom grodrommen är mer slumpmässigt fördelad i en större gelémassa, medan paddor lägger sin rom som pärlor i långa trådar. Men kanske syftar namnet mer på algernas ofta mycket slemmiga konsistens.

Genom att söka på det latinska namnet kan du hitta en hel del bilder på nätet, så att du vet vad du ska hålla utkik efter i sommar när du befinner dig på lämpliga lokaler. Hör gärna av dig till oss på Tångbloggen om du hittar en bra lokal för arten.

Det är lätt att se varför arten fått det svenska namnet pärlbandalg. Foto från http://www.biopix.net © Biopix: JC Schou

Read Full Post »

Det finns faktiskt makroalger i sötvatten, även om de inte är varken lika många eller lika storvuxna som de marina arterna. Och det är mycket svårare att hitta information om var vi hittar dem eller hur vi känner igen dem. Så därför vill vi på Tångbloggen låta vår serie Månadens Alg under 2026 handla om just sötvattensalger. Vi hoppas att DU, bästa läsare, ska finna dem intressanta och kanske få upp ögonen för dem i din närmsta bäck eller sjö.

Vi inleder med en alg som har en marin nära släkting: rödalgen Riverina (förut känd som Hildenbrandia) rivularis, som heter bäckstenhinna på svenska. Den bildar röda, skorpiga thalli på stenar som ligger i vatten, vanligtvis i bäckar och floder, mer sällan i sjöar och bräckta delar av haven. Den förekommer på spridda platser på nästan alla kontinenter och föredrar att växa i snabbt strömmande vatten, vilket gör att den kan hittas vid brytpunkter i floder, där flodfåran kraftigt böjer av eller plötsligt ändrar djup. Den växer ofta på den sidan av underlaget som vetter mot strömmen. Eftersom den är skorpformad så är det ju ingen risk att den rycks med av strömmen. Vi hittar den ofta i vatten med varierande flödeshastigheter, i genomsnitt 32 cm/s, vilket kvalificerar den som en reofil (någon som föredrar att leva i starkt vattenflöde). Men vi kan även hitta den på lokaler med långsammare och även stillastående vatten.

Genom att växa i strömmande vatten har den få, nästintill ingen konkurrens av andra arter. Ytan, eller thallus, koloniseras däremot av olika epifytiska organismer, såsom kiselalgen Cocconeis lineata. Den kan betas av insektslarver (t.ex. mygglarver) eller sniglar, men detta orsakar vanligtvis inte betydande skador på bålen.

Bäckstenhinna ser ut som röd färg på stenar, och växer gärna där det är lite skuggigt. Men som hos de flesta rödalger så kan solljus göra att bålen bleknar, och då kan delar av thallus eller enskilda celler se ljusgröna ut. Den kan lätt förväxlas med den marina arten Hildenbrandia rubra, havsstenhinna, men det enklaste sättet att skilja dem åt är såklart miljön de växer i. Dock kan det bli knepigt uppe i Bottenviken, där arterna kan överlappa, så där behöver man nog plocka fram mikroskopet.

Under mikroskop är de anatomiska egenskaperna, främst då cellrnas form och storlek, ganska varierande. Ursprungligen trodde man att det berodde på geografisk variation, men studier har visat att det förekommer samma variation inom lokala populationer. Molekylära studier tyder inte heller på att det skulle vara något annat än samma art. Det är till och med så att det, åtminstone hos exemplar samlade från Europa och Kanarieöarna, är en relativt låg genetisk variation. Den skiljer sig dock tydligt från maarina arter, även om man tror att den ursprungligen kommer från en marin art. Genetiska studier indikerar att den har bildats före slutet av Weichsel-istiden, alltså vår senaste nedisning här i Europa.

Det är mycket som är intressant med just bäckstenhinna. Att den bytte släkte från Hildenbrandia till Riverina år 2024 är för att man har börjat undersöka de skorpformiga rödalgerna mer. Vi förutspår att det kommer komma fler namnbyten inom släktet Hildenbrandia de närmsta åren. Lite irriterande att behöva lära sig nya namn, men väldigt roligt att det beror på att man nu forskar på arten. Vi kommer alltså även kunna se fram emot att få lära oss mer om vilken roll den spelar i miljön. Det är framförallt i Polen som man forskar på bäckstenhinna, eftersom dess livscykel kartlades av den polska algologen Karol Starmach. Detta ansågs vara en av hans största vetenskapliga bedrifter.

Kikar vi in på Artfakta så ser vi att det finns ett fåtal fynd rapporterade i databasen, men arten borde vara otroligt mycket vanligare och mer utbredd än så. Min gissning är att utbredningen till större del speglar vart någon algentusiast fått möjlighet att inventera. Enligt Gunnar Israelssons publikation ”The freshwater Florideae of Sweden” från 1942, där han listar utbredning av svenska sötvattensalger, så har bäckstenhinnan funnits rikligt i Skåne, Södermanland och Uppland med de nordligaste noteringarna från Kölstaån i Västmanland. Men enstaka lokaler har även rapporterats från Sölvesborg, Västra Ed i Kalmar län, Slafsan i Västergötland och Hovsta i Närke. Det finns även flera lokaler i Östergötland, bland dem en notering om att den hittats i Vättern uppe vid Stava på 28 meters djup. Det blir något att hålla utkik efter nästa gång jag dyker där.

Har du möjlighet att gå ut och kika efter bäckstenhinna så vore det otroligt hjälpsamt om du vill rapportera in ditt fynd på ArtPortalen. Vi försöker nämligen få in mer observationer på just alger till databasen. För att det ska gå lätt att verifiera ditt fynd ber vi dig att även bifoga minst en bild, där det tydligt syns hur exemplaret du funnit ser ut.

Den här fina bilden på bäckstenhinna kommer från den danska sidan Naturbasen.dk och är tagen av Ditte Nan Hansen. Följ länken för att se fler bilder och läsa om vart arten finns i Danmark.

Read Full Post »