Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rödalg’

Nu har plattan för att undersöka när havstulpanens larver kommit och sätter sig hängt vid kanten på badhytten sen i mitten juni. Nu kommer det inte några fler havstulpaner och det verkar vara slut med etableringen av mossdjur, Einhornia crustulenta (tidigare Electra crustulenta) tångbark. Det blev inte så många havstulpaner i år utan mest bara tångbarkskolonier som bildar fina små mönster på den svarta ytan. 

Mest mossdjur som växt på plattan fram till mitten av augusti.

 I september hade mossdjuret i sin tur blivit koloniserat av en rödalg. Har försökt leta i litteratur men hittar inget om någon rödalg som är funnen i mossdjur. Däremot finns rapporter om en hydroid-rödpyssling, Rubrointrusa membranacea, som ofta växer i hydroider, som t.ex. Dynamena pumila på västkusten. Det gör hydroiden rödfärgad. Igen har Danmarks Havsalger, denna gång del 1, Rödalger varit till hjälp när det gäller vad som växer i hydroider.

Hoppas att någon av Tångbloggens läsare kan hjälpa till med att bestämma denna art! Själva plattan finns kvar i vattnet ett tag till så jag kan skicka delar av den med påväxten. Eller om det går skrapa av lite material?

Vi behöver hjälp med att bestämma vad det kan vara för rödalg som ger kolonin den vackert rosa -röda färgen?

Toppen om du kan hjälpa till, vi tackar på förhand.

Read Full Post »

Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?

Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?

De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut. 

Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.

Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor. 


Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.

Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.

Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.

Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten. 

Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.

Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?

Read Full Post »

Tack alla som har hört av sig med positiva kommentarer om alginslaget i Naturmorgon under Kristi Flygare-helgen.

För att inte bara ge er en bild med ord och ljud, kommer här en liten film från Släggö i Lysekil med några av våra vackra makroskopiska alger. Du hittar mer information om de olika arterna här på Tångbloggen om du söker på artens namn i vår lilla sökruta. Många har varit vår Månadens Alg. Hur många känner du igen?

Ta på dig mask och snorkel så hoppar vi i!

Read Full Post »

Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen – slemtråd,  som vi valt till månadens alg i mars är inte någon art som odlas så vitt jag vet men den används faktiskt  i olika recept runt om i världen.  Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Slemtråd heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti.  Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och gaffelförgrenad.  

Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.

Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommar under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet under kortdagsförhållanden på vintern. Den styrs alltså av hur många timmar ljus det är per dag. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i livscykeln av slemtråden.

Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som spagetti turchi dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept utan det blir till att prova sig fram. 

Men i Japan kallas den för Umisomen vilket betyder havsnudel. Den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.

Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.

Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna.  Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung, sojasås eller bara lite pressad citron.   

En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.

Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.

Read Full Post »

Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen slemtråd som vi valt till månadens alg är inte någon art som odlas, så vitt jag vet, men den används faktiskt i olika recept runt om i världen.  Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Den heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti.  Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och är gaffelförgrenad.  

Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.

Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter, och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommaren under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet finns under kortdagsförhållanden på vintern. Livscykeln styrs alltså av hur många timmar om dagen det är ljust. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i slemtrådens livscykel.

Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som ”spagetti turchi” dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept dock, utan det blir till att prova sig fram. 

Men i Japan kallas den för Umisomen, vilket betyder havsnudel, och den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.

Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.

Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna.  Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung och sojasås eller bara lite pressad citron.   

En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.

Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.

Read Full Post »

Att artbestämma en alg är inte alltid lätt. Det här exemplaret hittade jag liggande på mjukbotten vid lågvatten på en av Saltö’s stränder, i norra Bohuslän förra veckan. Det första är att försöka bestämma sig för om algen är grön, brun eller röd! De kan nämligen, speciellt när de ligger torrlagda vid lågvatten eller blivit uppspolade på stranden och legat en längre stund, tappa sin färg.

bild 1 Saltö lågvatten tarmalger20200520

Lågvatten med torrlagda brun, grön och rödalger. De gröna tarmalgerna har kvar sin tydliga färg.

Finns fästet kvar eller om du kikar längst ner på grenarna, så är det där som algens riktiga färg brukar finns kvar. Andra delar bleks lätt. Månadens alg för juni är mindre vanlig med riktigt fin tycker jag. Den lyste guldigt gul i vattnet, så första gissningen skulle vara en brunalg. Men längst in i plantan fanns lite röda delar som avslöjar att det faktiskt är en rödalg.

bild 2 Chylocladia 20200523

En blekt rörgrening, Chylocladia verticillata kan se ut att vara brun. Det gäller att kika vid basen, där brukar färgen fortfarande synas.

Algen heter rörgrening, Chylocladia verticillata. Så hur känner man igen den? Grenarna är ihåliga och har små insnörningar som gör att den blir tydligt ledad. Från dessa insnörningar går motsatta eller kransställda grenar ut. På danska har den fått namnet ”kransrör”. De blir ca 5-30 cm höga och växer på andra alger eller direkt på stenar och skal på lokaler som är relativt skyddade från vågor.

Rörgreningens tetrasporofytstadium och gametofytstadium ser likadana ut makroskopiskt. Detta kallas för isomorf generationsväxling. Tetrasporofytstadier brukar man kunna hitta i augusti och gametofyterstadiet kanske lite tidigare redan i juli. Men eftersom arten är relativt ovanlig utmed den svenska kusten saknas närmare kunskap om detta i våra svenska vatten. Den är däremot lätt att känna igen och kan möjligen förväxlas med Lomentaria arter.

Några foton ur Danmarks Havsalger del 1 visar på att vid insnörningarna är bålen delad med en skiljevägg. Vi berättade om denna utmärkta algflora i ett tidigare blogginlägg.

Rörgrening

Foto visar skiljevägg (C och D) och tetrasporangier (G).

Rörgreningen har tetrasporangier som ligger spridda i barklagret i de yngre delarna av bålen och kulformiga gonimokarpier (F) som också ligger i ytterbarken, som består av många småceller och större celler vilket syns på delbilden E.

Så detta kan vara en art att leta efter i sommar, antingen som ett strandfynd eller när du är ute och snorklar. Vi kommer med fler tips om alger att leta efter för den som är intresserad.

Och vill du dokumentera dina algfynd med mer än kameran, så har vi beskrivit hur du gör ett herbarium i en liten film.

Vi kan även flagga för att det kommer en specialinriktad alg-kurs för dykare och snorklare under sommaren. Perfekt aktivitet för hemestern. Kursen kommer att ges vid flera tillfällen i Lysekil. Mer information kommer snart. Glöm inte att följa Tångbloggen så du inte missar detta.

Read Full Post »

I april månad finns påskhelgen och då pyntas påskris med fina fjädrar och vackert målade ägg. Därför tänkte vi på Tångbloggen att rödris, Rhodomela confervoides skulle passa fint som månadens alg. Rödris kan bli 10 – 25 cm hög. Den är allsidigt förgrenad med en kraftig huvudgren som kan bli mellan 0,5 -1 mm tjock. Det är inte helt klart om det förekommer mer än en art i Nordeuropa, men enligt AlgaeBase förekommer bara Rhodomela confervoides. Det är däremot en mycket formvariabel art.

Rödris hittas vanligen växande på stenar och skal men även på sågtång, Fucus serratus och andra större alger. I Egentliga Östersjöns låga salthalt blir den som många andra marina arter mindre ca 5-15 cm hög. Här förekommer den växande på stenar eller hoptrasslad med blåmusslornas byssustrådar, från ca 5 meter på vågexponerade platser ner till runt 15 meter. I Bottenhavet förekommer den främst i de södra delarna men har även hittats i Norra Kvarken på finska sidan och vid Kronören i Sverige.

1 Rhodomela confervoides norra östersjön

Rödrisets kraftiga mittnerv gör den lätt att känna igen. Foto: S. Qvarfordt

Rödris är flerårig och diok, dvs skildkönad. Som ofta är fallet för rödalger så har inga gametofyter hittats i vattnen utmed den svenska delen av Östersjökusten. Tetrasporangier bildas i två rader i uppsvällda grenspetsar.

5 gren tetrasporofyt Rhodomela

Rödris liknar andra rödalger som släke, Ceramium spp. eller slick, Polysiphonia spp. men dess grova grenar gör att den inte faller ihop när man tar upp den ur vattnet. Den gör verkligen skäl för sitt namn rödris. Det engelska namnet är straggly bush weed, även det mycket passande. Mikroskopiskt liknar den Polysiphonia arter. I toppen på av grenspetsarna syns de större cellerna som längre ner är täckta av barkceller, och får den att se tvärrandig ut. Det är svårt att göra ett tvärsnitt men det avslöjar att centralcellen är omgiven av sex stycken pericentralceller.

På våren/försommaren får rödriset massor med små fina gaffelförgrenade trådar (trichoblaster) i topparna. De kan vara antingen röda eller ofärgade.  Rödris tappar dessa trådar senare på året. Då blir det lite mer som ett ris som tappat sina fjäderprydnader. Därför tyckte vi på Tångbloggen att den passade fint nu när det blir påsk om en dryg vecka.

4 Rödris April månads påskris

Glad påsk i förskott önskar vi på Tångbloggen!

 

 

Read Full Post »

Den första algen för 2020 är den vackert röda algen Polyides rotundus, på svenska känd som bland annat klyving, gaffelgrenig brosktång eller röd gaffeltång. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna i tvärsnitt.

4toppar hos Klyving

Vackert röd klyving med trinda, runda grenar.

Arten kan förväxlas med Furcellaria lumbricalis, kräkel, som är mycket mer vanligt förekommande. De tydligaste skillnaderna mellan Polyides och Furcellaria är att Polyides är klart röd vid genomlysning (Furcellaria är mer brun) och den är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Denna ser man dock inte om man hittar den uppsolad på stranden, eftersom den då gått av strax över fästet. När den torkar blir den svart, så du måste blöta upp den i havsvatten igen om du vill se den röda färgen tydligt.

Foto: Ellen Schagerström

Bland fintrådiga rödalger och brun fingertare sticker den vackert röda klyvingen fram i algbältet.

Polyides förekommer som enstaka plantor från någon meters djup ner till ca 15 meter. Bra platser att leta på är i algbältet kring vågbrytare, gärna där det även växer större brunalger som fingertare och sockertång. Lyfter man på dem kan man hitta klart röda individer av Polyides.

Som ni, kära läsare, vet så är det vanligt att man finner flera olika arter som växer på alger. Vissa är inte så noga med vem de växer på, medan andra är ytterst specifika.

En sådan påväxtart är den lilla, vackra kiselagen Mastogloia wulfii, som hittades på Polyides rotundus. Arten hittades när man undersökte kiselalger längs svenska västkusten, ute på Vrångö strax söder om Göteborg. Men den gick inte att hitta i litteraturen. Det var en ny art man hade funnit!

Den nya arten beskrevs 2018 av forskarna Adil Al–Handal från Göteborgs universitet och Chiara Pennesi från Ancona, Italien. Och när man beskriver en ny art ska den såklart få ett eget namn. Det hör till god ton att inte namnge arter efter sig själv. Det har endast de som gett många artnamn, som Linne, fått göra.

Adil Al-Handal hade haft professor Angela Wulff som handledare. Hennes stora passion i livet är kiselager, något som hon med oslagbar entusiasm och värme delar med sig av till alla som är intresserade. Och få som träffat Angela fortsätter vara ointresserade efter att ha lyssnat på henne en liten stund. Så för honom var valet enkelt, algen fick artepitetet wulfii efter Angela Wulff. Ni kan säkert gissa hur glad och rörd Angela blev av denna otroligt fina gest. Att få en alldeles egen art, därtill just en kiselalg, upkallad efter sig är det finaste en algforskare kan få.

Vi på Tångbloggen blev såklart mycket glada för Angelas skull och hoppas kunna hitta ”hennes” alg under mikroskopet till sommaren.

professor Angela Wulff - kiselalgsentusiast

Det går inte att låta bli att hänföras av kiselalger när Angela Wulff berättar om sina favoritalger.

Read Full Post »

Valet för oktober månads alg föll på violettslick, Polysiphonia fibrillosa dels för att den är en sensommar och höst art och dels för den vackra färgen som skiftar i purpurrött till brunröd.

Algen är en fint förgrenad och blir ca 15 – 20 cm hög. Har den blekts av solen blir den halmgul till färgen. Violettslick är en annuell art, men den kan övervintra. I vattnet ser violettslick ut som ett tunt moln i skiftande i rött.

1. Violettslick 20170927

På badstegen på Räfsnäs, Rådmansö hittade jag flera exemplar som satt på de olika steg. Tursamt nog städas de inte bort så även en liten tångruska har vuxit här under flera års tid. Plockar du upp violettslick faller den samman.

2 Violettslick höst

Bilden visar hur den ser ut på lite närmare håll när den ligger i lite vatten på en tallrik. De upprättstående cylindriska grenarna är själva grenade. Violettslick är fäst mot botten med en liten rund fästplatta. Grenarna består av en central axel av celler som är omgiven av fyra pericentralceller.

3 tvärsnitt violettslick

Målningen visar en celltråd i tvärsnitt. Den har huvudsakligen barkceller i de nedre delarna av tofsen vilket gör att den nedre delen av grenarna är lite mörkare i färgen.

4 trichoblast violettslick

Violettslick har många trichoblaster, d.v.s. färglösa hårliknade bildningar i toppen på grenarna. Även om de gaffelförgrenade ”håren” är färglösa bidrar de till det mjukt luddiga utseendet hos algen.

Violettslick är diok och sporofytgenerationen ser lika dan ut som gametofytgenerationen, som har skilda hon- och hanindivid. Hongametofyten med sina runda cystocarp är ofta lite större än hangametofyten. Hos hanindividen sitter spermatangia sitter nära toppen på grenarna. På fertila honindivid syns cystocarpen som små mörka prickar. För att se mer detaljer behövs ett mikroskop. Tetrasporangierna sitter i en rad nära toppen på tetrasporofyten.

5 karposporangium Violettslick

Målningen visar ett moget karposporangium. Inne i karposporangiet syns några mörkare röda carposporer.

Violettslick är vanlig på klippor från strax under vattenlinjen (0,5 m) ner till 15 meter men den kan också växa påväxt på andra alger. Den kan också förekomma lösliggande, t.ex. på sandbottnar i ytterskärgården. Arten har en bred spridning i Europa, runt England utmed Frankrikes kuster och norrut till svenska kusten, in i Östersjön till Ålands Hav och utmed Norges kuster. Den har också hittats upp till Kronören, i norra Bottenhavet och till Norra Kvarken i Finland. Även om det börjar bli lite kallt i vattnet går det fortfarande att hitta violettslick.

 

Read Full Post »

Tångbloggen vill uppmärksamma en studie av studenter på Kungliga Tekniska Högskolan om att få svenska kor att släppa ut mindre metangaser genom att blanda in en rödalg i kornas foder. Arten det handlar om heter Asparagopsis taxiformis, och är en rödalg, INTE ett sjögräs! Vi repeterar: Sjögräs är arter som t.ex. ålgräs, (Zostera marina) med rötter och blommor, kärlväxter som lever i vattnet. De är lika svåra att smälta för en kossa som gräset på land om de skulle blandas in i deras mat. Och sjögräs skulle fortfarande göra att kossorna producerade en massa metangas. Sjögräs innehåller inte heller höga halter bromerade föreningar, som många makroalger gör.

Rödalgen Asparagopsis taxiformis, förekommer i tropiska till tempererade hav. Tångbloggen skrev om denna alg i höstas när jag besökte Teneriffa. Asparagopsis anses vara en mycket populär typ av alg. På Hawaii kallas den limu kohu. Det betyder ” den behagliga algen” och den är en traditionell ingrediens i salladen med tonfisk, sojasås, salt, grön lök och limu (alg).

Studier vid James Cook Universitet, USA visade att genom att blanda in runt en till två procent av Asparagopsis taxiformis i fodret till kor, minskade utsläppet av metangas med ca 80 procent. Flera olika arter av alger testades och det visade sig att just Asparagopsis, som innehåller stora mängder bromoform (tri-bromo-metan) och andra organiska brom- och jodföreningar, var mest effektiv.

Enligt artikeln som bland annat publicerades i Expressen planeras ett pilotprojekt för att testa att blanda in Asparagopsis i fodret på en svensk gård, under förutsättning att EU godkänner produkten som tillsats i djurfoder. Det kommer att behövas jättestora mängder av algen för att blanda in kornas kraftfoder. Om en ko dagligen ska få ca en procent av torkad rödalg och den äter ca 40 kg foder per dag totalt, så är det 0,4 kg torkad alg per ko och dag. I en besättning på 80 djur är det 32 kg dagligen och 11 680 kg per år.

Ett annat olöst problem om alla kor globalt skulle få detta tillskott i maten är att Asparagopsis taxiformis knappt odlas kommersiellt idag utan nästan enbart skördas från vilda bestånd. Med ett undantag du kan läsa om här. Detta beror delvis på att det inte är klart hur livscykeln för denna art ser ut. Det ena stadiet av Asparagopsis taxiformis ser så annorlunda ut att det beskrevs t.o.m. som en egen art, Falkenbergia hillebrandii. Detta är ett mikroskopiskt stadium som bildar tetrasporer som gror ut till Asparagopsis taxiformis, som blir ca 10 – 40 cm hög och har många buskformiga skott från ett krypande, runda stoloner som fäster mot botten med rhizoider.

Det är således en bit kvar innan det kan bli verklighet att minska kornas produktion av metangas med 4,6 procent (och globalt med 3.6 procent) genom att tillsätta denna rödalg till fodret enligt uppskattningar av KTH-baserade företaget Volta Greentech.

Read Full Post »

Older Posts »