Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rödalg’

Mars månads alg blev en som finns året runt på Västkusten. Precis som med mossdjur, som vi på Tångbloggen berättade om nyss i Naturmorgon, trodde man att det var de koralldjur under 1600 – talet och det var först på mitten av 1850-talet som det blev klart att det var en rödalg. Att den likar koraller är också orsaken till att de 2-8 cm höga fjäderförgrenade algerna fått namnet Corallina officinalis, korallalg på svenska.

Kalken som lagrats in i korallalgens cellväggar är i formen av mineralet kalcit (kalkspat). Processen att lagra in kalk kräver mycket energi och gör därför att korallalger växer långsamt. En lösryckt gren av korallalg kan återigen fästa mot botten och bilda en ny fästskiva. Detta kallas vegetativ förökning, även känt som kloning. Arten är flerårig. Genom att cellerna har ett högt kalkinnehåll är det få djur som betar av dem och algen kan bli gammal i lugn och ro.

De kalkinlagrade grenarna ser ledade ut och är lite tillplattade. Färgen är blekt rosa. Namnet officinalis betyder att korallalgen tidigare haft en medicinsk användning. Bland annat har den använts mot inälvsmask hos kor.

3 Jania :Corallina Tenefriffa 2018

Fotot är från när jag var på Teneriffa i somras och visar två vackra stora buntar av korallalger med tydliga fjärderförgreningar. Dom här två är plockade från en skuggig plats och har inte hunnit blekas i solen ännu. Till höger och snett ovanför syns något som är mycket mer fint förgrenat- det är gaffelkrasing, Jania rubens, som hör till samma familj.

Tur nog så tog jag hem material av båda -så såhär ser de ut på nära håll och torkade. Det är Corallina officinalis till vänster och Jania rubens till höger.

Corallina och Jania , Teneriffa 2018

Korallalgen växer både på platser med lugnt vatten och på mer vågpåverkade lokaler. De återfinns från strax under ytan ner till stora djup. Den är också vanlig i hällkar, där den kan täcka hela botten. Detta är en alg som du kan samla in och torka även om den bleknar med tiden.

Corallina officinalis

En tät matta av korallalg täcker botten i ett stort hällkar i norra Bohuslän.

Gaffelkrasing, Jania rubens går också att hitta på västkusten men den är en sydlig art och ovanlig hos oss . Den är mindre, bara 2-3 cm hög. Som det svenska namnet anger är den upprepat gaffelgrenad. Färgen är blekt rosa och har topparna suttit i solen blir de blekta. Den är fäst mot botten med en liten rund platta men om en gren lossnar eller pressas mot underlaget kan den, precis som korallalgen, fästa sig där på nytt och leva vidare.

 

 

Annonser

Read Full Post »

Spännande vernissage om ”Framtidens mat och dryck” invigdes i går kväll på Spritmuseum på Djurgården, i Stockholm.  Vi på Tångbloggen var mycket glada att bli bjudna på ett tema som känns högaktuellt och som vi skrivit om många gånger på bloggen.

Traditionellt har många länder odlat alger och använt som den av andra grönsaker i soppan eller runt sushi. I Norden blandade vi tångmjöl under perioder när det var nödår och islänningar har fortsatt att äta torkade rödalger, söl som snacks. Vi har också berättat tidigare om goda sallader på knöltång (Ascophyllum nodosum) eller hur du kan göra din egen pudding av rödalgen (Chondrus crispus), karragenalg.

8puddingar med plommon

Två puddingar smaksatta med plommon eller vanilj.

Och nyss berättade vi om söl, en rödalg (Palmaria palmata) som är jättepopulär hos islänningar som snacks.

Det finns också flera projekt att odla alger och kelp på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska laboratoriet nära Strömstad. En art som man testar att odla är skräppetare (Saccharina latissima) också kallad sockertång, en stor brunalg som ser ut som ett rynkat ormskinn.

4Saccharina på tork vid labbet

Så när vi vandrar runt i utställningen självfallet fastnar ögonen på en stor rund vattenfyllt akvarium och bredvid hör och ser vi bilder från Tjärnö, och växthuset där algerna odlas. Men vad finns i akvariet? Detta är nog en av de mest oväntade effekterna av snöstormen som jag upplevt!

vikarierande alg- Caulerpa !

Och det som inte står är vad det är för en vikarie som har ersatt sockertången? Det är en grönalg som om jag kunde bestämma den rätt heter Caulerpa racemosa. Den äts i vissa länder där den går under namnet ”sjödruvor” eller ”grön kaviar” och uppskattas för sin peppriga smak som beror på de gifter, toxiner som den innehåller. Den och andra arter av släktet är vanliga i saltvattensakvarier.

Sockertång o snöstorm

Caulerpa racemosa trivs i varmt vatten så den kanske får bli en permanent gäst och inte bara vikarie för skräppetare eller sockertången som inte kommer att klara att flytta från det kalla vattnet i Västerhavet till värmen i museet.

För dig som är intresserad av att se hur vi tänkte om mat på 1950 talet och vad vi såg framför oss att vi skulle äta idag och hur och vad vi tror blir maten 2050 är det väl värt ett besök. Och det kan finnas mycket gott i havet att smaka på som japanska jätteostron, musslor och inte bara alger.

Read Full Post »

Under den kalla vintern värmer Tångbloggen upp sina läsare med köttblad, Dilsea carnosa, som februari månads alg. Oroa er inte, den passar även för veganer.

Dilsea carnosa är en bladformad alg som kan växa upp till 30-40 cm längd och 25 cm bredd i storlek. De stora, platta broskiga bladen fäster mot hårt underlag med en platt häftskiva. Allt eftersom bladen åldras, kommer nya mindre blad upp från häftskivan. På så sätt kan algen leva i flera år.

Dilsea carnosa på sten

Köttbladet Dilsea carnosa syns tydligt bland de övriga rödalgerna, här med berggylta och rödnäbba (blågyltans hona) ute vid det väl namngivna Berggylteskär i Lysekil.

Fortplantningen sker under vintern, december till januari. Således inget att beskåda för den värmeälskande dykaren. Den återfinns på svenska västkusten, där den växer på stenar och block bland de djupare förekommande bestånden av stortare (Laminaria hyperborea) eller i det så kallade rödalgsbältet, på mellan 5-25 meters djup, beroende på hur klart vattnet är.

Sjöborre

En sjöborre visar sommarens kollektion; en bit köttblad käckt på svaj.

Blåstråle

Blåstråle (blågylta-hane) och köttblad. Det saknas inte färg i svenska vatten.

På engelska kallas den även för ”false dulse”, falsk dulse, för att den enda arten man kan förväxla den med i svenska vatten är just dulse, även kallad söl, som ju var månadens alg här på Tångbloggen för inte så länge sedan. Men till skillnad från dulse/söl så är köttbladet inte en alg man äter. Hur skiljer man då på dem?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Från en enda häftplatta växer det hela tiden ut nya blad, vilket ger sådana här vackra röda rosetter

Det klassiska provet är att bita en liten bit av algen och smaka. Är det köttblad kommer du känna den typiska smaken av stekt ägg. En omissigenkännlig karaktär som de flesta som gått en alg-kurs kommer ihåg. Som namnet vittnar om är köttbladet även köttigare och tjockare. Det känns fastare och mer som brosk att ta i än söl, som är tunn och sladdrig i jämförelse. Bålen kan även ha hål som med åldern utvidgas och kan ge gamla delar ett sönderrivet utseende.

Om det har varit små kräftdjur framme och betat på köttbladet kan man även se hur vävnaden runt skadorna har tappat sitt röda pigment och lyser i ljust grönt. Algen är ofta även ljust gulgrön uppe i spetsen på bladet, den äldsta delen, eftersom tillväxten sker nedifrån basen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När något litet djur har varit framme och betat kan man lätt se hålet. Hittar du betes-skadan på denna bild?

pressade alger

Såhär vackert kan alger bli med lite omsorg. Hittar du de två köttbladen? Algerna är pressade av Gunilla Toth vid Tjärnölaboratoriet.

Trots det något skrämmande namnet är köttblad en vacker alg som passar bra att pressa till en tavla eller ett vykort. Passa på att leta på stranden efter en blåsig dag i sommar och se om du hittar någon som har spolats iland.

Read Full Post »

Som tångbloggare får man ofta frågan vilken alg man tycker är godast att äta. Min favorit är den bladformade rödalgen Palmaria palmata, kallad söl på skandinaviska eller dulse på engelska. Prova att googla ”Dulse” så hittar du snabbt flera försäljare av torkad dulse både i Sverige och längs kusterna på de nordliga breddgraderna.
Palmaria palmata (nyligen ändrad till Rhodymenia palmata, för den systematiskt intresserade) är en marin art, så den kommer tyvärr inte in i Östersjön. Det är knappt att den går ner till Kattegatt. Den växer på hårda bottnar, som klippor och sten, men kan lika gärna växa som epifyt på andra, större alger. I Norra Ishavet, längs ryska kusten, växer den epifytiskt på blåstång (Fucus vesiculosus). Här hos oss och längs norska kusten hittar vi den ofta på stipen (stammen) av stor-taren (Laminaria hyperborea). Vid stränder med stora variationer i tidvatten kan man bara dra på sig gummistövlarna och gå ut på stranden och skörda vid lågvatten. Här i Sverige underlättar det om man har på sig badbyxorna och dykapparaten ifall man vill plocka sin egen dulse.

 

Palamria palmata i butiken

Franska alger med holländskt recept. Alla älskar alger!

Det har länge ätits dulse på Island, Irland och i Kanada men även såklart i Japan, Kina och Korea. Den har ett högt innehåll av vitaminer, framförallt A-vitamin, B1, B2, B3, B6, C och E samt innehåller även mineraler som kalcium, magnesium, fosfor, krom och zink. Såklart innehåller den mycket jod, och en hel del järn, proteiner och fibrer.
Varför är den då så populär att äta? Inte bara det att den smakar gott och innehåller nyttigheter, utan sältan gör att man får samma njutning som när man äter chips. Alla ni chipsälskare vet vad jag menar. Och detta är ju ett mycket hälsosammre alternativ än friterad potatis. Det man ska vara uppmärksam på när man äter alger är just att de innehåller mer jod än andra livsmedel. Alla förpackningar ska vara märkta med RDI (rekommenderat dagligt intag), så att du ser hur mycket du kan äta per dag.

Vill du veta mer om vad alger innehåller och smakar kan du läsa ett arbete av Sanna Åsblom Sköld och Rebecka Gustavsson vid Örebro Universitets Restaurang och hotellhögskola. De har jämfört hur olika alger smakar och tagit fram smakprofiler för dessa, precis som man hittar för viner på Systembolaget. Jämförelsen gjordes mellan ishavstång (Fucus evanescens), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus), knöltång (Ascophyllum nodosum) och dulse (Palmaria palmata). Kul läsning för alla som är matintresserade.
Att dulse är något som inte bara hör till tallriken vet alla som läst novellen med samma namn av den fantastiska kanadensiska författren Alice Munro. Vilken oslagbar kombinationsjulklapp: en påse torkad dulse och en bok av Alice Munro. Det blir vårt klapptips till er, kära lära läsare.

IMG_2867

Årets julklapp: En påse smarriga alger. Passar ALLA!!

Read Full Post »

Vi önskar alla ett riktigt gott nytt år! Traditionsenligt handlar det första blogg inlägget om månadens alg, en vacker rödalg. Färgen på bålen är röd som blod, därav namnet sanguinea som betyder just blod på latin. Den har många bladliknande båldelar, runt 5-20 cm långa och flera cm breda, som växer ut ifrån den gamla mittnerven. Det gamla svenska namnet på algen var nervtång. Bladen har en tydlig mittnerv och finare sidonerver.

Bladen vissnar bort under vintern och istället bildas små ca 5 mm stora förökningsorgan, tetrasporangier och karposporofyter. Tetrasporangierna sitter i små avlånga skott och karposporofyterna i små runda skott på ett litet skaft. Ribbeblad växer från ca 4 meters djup ner till ca 20-25 meter. Så om du inte dyker gäller det att hitta dem uppspolade på stranden. Med lite tur kan du nog hitta dem ilandspolat i tångvallen, men då gäller det att leta ordentligt.

bild 2 förökningsstadier Ribbeblad
Bilden är tagen ur boken Havets växter av Aase Kristiansen som är översatt av Ulf Svedberg. Illustrationer av Susanne Weitmeyer.

Som många marina algarter blir ribbebladet förkrympt så att det nästan inte går att känna igen när de växer i Östersjöns låga salthalt. Här blir de ca 9 cm långa och 3 mm breda, men mittnerven syns fortfarande tydligt.

bild 3 Ribbeblad Östersjön

Såhär års finns det inte så mycket att samla in till herbariet och pressa, just eftersom det även i havet är vinter och många av de fleråriga arterna som ribbeblad vissnar ner. Det är ju också kallt i vattnet så istället kan det ju vara läge att ta fram sina penslar och färger och sätta sig och måla. Blir det riktigt fint så varför inte rama in bilden och hänga på väggen eller ge bort som present?

Tavla med ribbeblad

Ett nyårslöfte eller bara för att det är roligt att göra, är att samla och pressa alger. Vill du bevara dem och se till att de inte tappar färgen, håll dem mörkt eller plasta in den, som i denna lilla algbok som jag och min son gjorde 1999 på Tjärnö marinbiologiska station under Stockholms kursen.

Lilla alg boken

På det exemplaret av ribbeblad vi pressade syns också att den gamla mittnerven från fjolårsbladet har en massa påväxt av mossdjuret, Electra crustulenta, och att bladen börjar bli lite påväxta av mossdjur och havsbortsmasken Spirorbis spp. Ribbebladen börjar se lite slitna ut redan i juli månad. Men färgen har hållit sig fint – trots att det snart är 20 år sedan.

Ribbeblad pressad

Read Full Post »

Julgransalgen, Brogniartella byssoides är en marin röd alg som växer på stenar, skal och som påväxt på andra alger. Den är vanlig på vår och sommar och finns utmed hela västkusten, från ca 5 meters djup. Men eftersom det är en marin art så klarar den inte att växa i Östersjön. Huvudaxeln är tydlig med sidogrenar som får ett luddigt lite barrliknande utseende. Den ser ut som en liten ljust rödbrun gran. När den torkar mörknar den och kan bli nästan svart.
Brognardiella

Julgransalgen hör till de fintrådiga algerna och blir mycket vacker om man pressar den till sitt herbarium eller varför inte rama in den och ge bort i julklapp?

Utbredningen får en karta från ArtDatabanken visa.

utbredningskarta för Brogniartella

Julgransalgens utbredning sträcker sig ner till Öresundsbron på svenska kusten.

Read Full Post »

Karragenalg, Chondrus cripsus, på svenska även kallad karragentång eller brosktång, är en rödalg i ordningen Gigartinales. Namnet ger en beskrivning av utseendet där det grekiska ordet Chondros betyder korn, saltkorn eller brosk och crispus är latin och betyder krusad, ojämn eller snurrad.

1Platta Chondrus sågtång

Bilden visar en kakelplatta med en större sågtångsplanta och flera små karragenalger som etablerade sig på plattan för ett drygt år sedan.

På engelska kallas den Irish moss och det är en vanligt förekommande art utmed Atlantkusten, både i Europa och Nordamerika. Det går att hitta den en bit in i Öresund men sen blir salthalten för låg för att den skall kunna föröka sig.

5Karragenalger till kok

Bålen är gaffelförgrenad och kan bli ca 15 cm hög och känns läder- eller broskartad. Färgen varierar från mörkt lila, purpurröd, ända åt grön till nästan helt vit om den har blekts av solen. Under ytan kan den lysa blått i topparna på grenarna. Det är ett lager med speciella celler som reflekterar ljuset. Det kallas iridiscens. Plantan har smala platta grenar. Karragenalgen växer på klippor och stenar och kan även förekomma i större hällkar med bra förbindelse till havet utanför. Den växer under större brunalger som knöltång, Ascophyllum nodosum och sågtång, Fucus serratus.

2Chondrys livscykel

Chondrus crispus livscykel liknar många andra rödalgers med olika stadier: det sexuella haploida gametofytstadiet, det asexsuella diploida sporofytstadiet och karposporofyten, som bildas på den honliga gametofyten efter befruktningen. De manliga och honliga gametofyterna producerar gameter som smälter samman för att bilda en diploid karposporofyt, vilken i sin tur bildar karposporer, som utvecklas i sporofyten. Sporofyten genomgår sedan meios för att producera haploida tetrasporer, d.v.s. fyra sporer som sitter tillsammans och som utvecklas till gametofyter.

3Chondrus karposporofyt

Gametofyt, med karposporangier (mörka lite upphöjda fläckar) i topparna.

De olika stadierna gametofyt och sporofyt är svåra att skilja åt i fält om de inte är mogna och har sporer eller karposporangier. Ett tecken är att gametofyter brukar ofta iridisera i blått under ytan.

4Chondrus iriserar i blått

Svårfångat på bild, men det blåa är iridiserande toppar på karragenalg.

Karragenalgens huvudsakliga beståndsdel är en polysackarid, karragenan, som utgör 55% av vikten. Vidare innehåller den nästan 10% protein och är även rik på jod och svavel. När den kokas bildas ett gelé. Detta har gjort Chondrus crispus till en viktig källa av karragenan, som vanligen används som förtjockningsmedel (konsistensgivare), och stabilisator i många mjölkprodukter som glass och andra livsmedel. I Europa anges det som E407 eller E407b i innehållsförteckningar. Karragen används faktiskt även som klarningsmedel vid tillverkning av öl. Karragen används också för att kunna blanda olika vätskor (emulgeringsmedel), i t.ex. färger, kosmetika och läkemedel.

Så du äter troligen en massa alger och speciellt från Chondrus crispus utan att tänka på det. I Irland och delar av Skottland kokar man Chondus crispus i mjölk som sen späds innan socker och olika smakämnen tillsätts, t.ex. vanlig eller kanel eller whisky. Resultatet blir ett gelé som liknar pannacotta.

Recept på att göra din egen karragengelé:

Blötlägg 1,5 dl torkad karragenalg i ca 30 min. eller använd den direkt när du plockat den. Häll upp 1 liter mjölk i en kastrull. Lägg algerna i på en bit tunt bomullstyg och knyt ihop  med en knut eller med en bomullstråd så att du får ett litet paket. Stoppa paketet med alger i mjölken och låt det sjuda i 30 -40 minuter. Pressa ut gelén ur påsen genom att trycka då och då med en sked mot sidan på kastrullen. Rör om och kolla att det inte pöser över.  När det är klart kan du smaksätta med frukt, t.ex. hallon eller jordgubbar, lite honung och en nya salt. Kanske gillar du vanilj  eller kanel. Fritt fram att prova. Vispa ihop blandningen ordentligt och häll upp i små formar eller ett vackert glas. Ställ dem kallt i kylen så att de stelnar över natten. Dekorera med mer frukt och vispgrädde.

Read Full Post »

Older Posts »