Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Navelsloke’

Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.

Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.

Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar.  Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.

Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.

Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.

Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.

Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.

Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigas ta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem. 

Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalis och slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.

Read Full Post »

Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett.  Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder. 

Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.

Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.

Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea

Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.

I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust). 

Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas. 

Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado. 

Tyvärr är våra arter av sloke lite för tjocka och sega för att fungera riktigt bra att att göra sushi av. I boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” författad av Linné Sjögren och Karolina Martinson, som vi berättade om i ett inslag nyligen, finns ett tips på sidan 134 om att fritera purpurtång, eller purpursloke, som kan vara värt att pröva. Ta torkade blad och fritera snabbt! Den går också bra att steka i lite smör och blanda den sen med hackat kokt ägg.  

Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.

Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!

Read Full Post »

Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav. 

Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.

Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:

  1. En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.

2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten . 

3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.

4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten. 

5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen. 

Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.

Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen av Limecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.

Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.

Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.

En av slokearterna används i sushi och kallas då för nori. Skålsnäckan Patella vulgata är akut utrotningshotad i svenska vatten. Ostronpesten sitter ovanpå ostron och snor maten för dem, genom att filtera de partiklar och små växtplankon som ostronet också vill ha. Pepparalgen har fått sitt namn för att den har en skarp, lite pepparaktig, smak. Den amerikanska borrmusslan är en främmande art som troligen kom hit tillsammans med det amerikanska ostronet.

Hur många rätt fick du?

Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.

Read Full Post »