I avsnitt 7 av Algpodden går vi vidare på temat livscykler och kastar oss över något som många har ätit – rödalgssläktet Porphyra. Kärt barn har många namn och i Sverige har vi tagit det japanska namnet, nori, när den förekommer i kulinariska sammanhang. Det svenska namnet för släktet är annars sloke, och vi har tre olika arter vid svenska kusten, på västkusten. De växer oftast precis under vattenlinjen, ner till ungefär en meters djup. Du kan läsa mer om Porphyra i vår serie Månadens Alg .
För de hugade lyssnarna som vill kontrollera att de ritade livscykeln rätt för denna otroligt spännande alg, eller de som inte gav sig på att rita, kommer här en illustration av den sexuella fortplantningen.
Rödalger har oftast tre olika faser i de sexuella livscyklerna, men tröttsamt nog så brukar det vara unikt för varje släkte exakt vad de olika stadierna heter och hur de funkar. Samtidigt är detta en av de saker som gör just rödalgerna så spännande, att det alltid finns mer att lära sig.
Men det går såklart utmärkt att bara njuta av lite rostad nori utan att veta allt detta.
Purpursloke, Porphyra purpurea, växer nära vattenytan på klippor och stenar. Det är en ettårig art och arter av släktet Porphyra används mycket i matlagningen i Kina och Japan. De går då under namnet nori. Det är Porphyra som är runt din maki rulle när du äter sushi. Bästa sätter att tillaga någon av våra svenska sloke-arter är att torka det tunna bladet. Sedan kan du mala det till flingor och använda i olika maträtter. Sloke-arterna har det högsta proteininnehållet av de makroalgsarter som växer i våra svenska vatten. Och de smakar delikat!
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
Det är fantastiskt att kunna förflytta sig mellan ost-och västkusten över en helg och få uppleva hur havet skiftar mellan solsken och gråväder. Kommer nog aldrig att riktigt kunna säga vilken strand som är allra vackrast så här på hösten.
Så här kommer några foton från stranden hemmavid på Räfsnäs, nära Kapellskär och från Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad.
Riddersholm nära Kapellskär,Östersjön
Svallhagen på Tjärnö. En favoritplats att plocka japanska jätteostron.
Två soliga stränder från Östersjön respektive Västerhavet. Vid Riddersholm var det lite mer blåsigt och på Svallhagen en spegelblank dag.
Börjar med stranden från Östersjön. Nu har många av träden tappat sina löv och de bildar ett spännande mönster på botten. Att de syns beror på att vattenväxterna har vissnat. Många av dem har drivit in till stranden, där de ligger inblandade med tången. Jämfört med när man tittar ner på den grunda botten vid piren på Svallhagen är det också ganska lite vegetation. Men det är mycket mer färger från stenar klädda med den skorpformiga rödalgen havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och de tunna rödvioletta bladen av purpursloke, Porphyra purpurea, och såklart blåstång.
Löven avtecknar sig mot botten och några fintrådiga alger.Inte mycket färger
Här är det färgglatt! En liten gul trubbig strandsnäcka syns på tången.
Hösttavla från Östersjön med axslinga, ullsläke och tång
Hösttavla från Västerhavet med tång, havsstenshinna och purpursloke
Två illustrationer från våra fantastiska kuster i ost och väst.
Men när man plockar upp lite alger och vattenväxter från strandkanten i Östersjön och lägger i en vit balja blir den nästan lika vackert höstfärgad som material från Västerhavet. De mörkt röda tofsarna av ullsläke, Ceramium tenuicorne märks knappt under ytan. Men tillsammans med de gröna övervintringsskotten av axslinga, Myriophyllum spicatum, med sina vackert blekrosa stänglar, blir tavlan minst lika dekorativ som samlingen från västkusten. Så varför inte ta en tur ner till stranden nu i slutet av oktober eller rent av i november och undersök vad som syns under ytan? Nu är vattnet klart och det går att se långt ner i vattnet. Skulle du komma till en strand och hitta lite drivande, höstförökande blåstång, ta gärna ett foto och skicka till oss på Tångbloggen eller till Algforskarsommar-projektet. Höstförökande blåstång passar också in i höstens gul-orange färgskala.
Massor med förökningstoppar som sitter strax ovanför flytblåsorna.
Tångbloggen 