Nu blir det ett litet kort inlägg, eftersom det är eär en liten ö. Från St Peter Port på Guernsey kan man ta en tur ut till den lilla ön Herm, där det bor ca 47 personer. Här ute är det trevliga grusvägar och man kan promenera runt ön i rask takt på lite mer än en timme, om man inte stannar och tittar på alla roliga växter och fåglar. Vi hade tyvärr inte turen att se något av de 4 häckande paren av lunnefågel, men det fanns mycket annat att njuta av. En botanisk bonus var den sapprofytiska murgrönssnyltroten Orobanche hederae, som ju som namnet anger är parasit på murgröna. Denna grupp av växter saknar eget klorofyll och är därför helt beroende av att sno detta från en specifik värdväxt. Det växte även en mycket delikat vild gräslök längs med vägarna som vi mumsade på medan vi vandrade till stranden strax under Oyster Point för att njuta lite sol i lä och bara få strosa och plocka snäckskal i lugn och ro. Det hade precis vänt från högvatten, så det var skralt med tillgången på alger för stunden. Men det är ju ändå trevligt att strosa på strand.
Vi skymtar St Peter Port i fjärranPromenadvänliga vägar med mycket växtlighetMurgrönssnyltrotVildväxande primulor i skuggan tillsammans med små violer. Ljuvligt vårtecken.
När det var dags att åka hade vattnet däremot hunnit dra sig undan en hel del. Såpass att båten fick angöra den södra hamnen, där det är djupare. Nere i den södra hamnen fanns det gott om den mindre fucoiden Pelvetia caniculata. Den klarar av att vara torrlagd länge, så den hittar vi högst upp i tidvattenzoneringen. Den saknar flytblåsor, har en smal bål som är kanalformad, lite som en hängränna, och så växer den i täta buskar. När den torkar ut ordentligt, som den gör på en varm, solig dag, så blir den helt svart. Man tror att den nog är död, eftersom den känns helt stel att ta på. Men så kommer tidvattnet tillbaks in och vips är den grön och glad igen. Vilken fantastisk alg!
Klipporna högst upp har nästan bara Pelvetia, och så lite tarmalg i hällkaren där vattnet blir kvar.Pelvetia caniculata är en tuff alg.
Idag tar vi oss till fots till nästa ö. För det kan man nämligen göra när det finns tidvatten. Från Guernseys nordvästra spets kan man, vid lågt lågvatten, under några timmar promenera över till den lilla ön Lihou över en causeway som då är torrlagd. Ön har tidigare haft en gård, samt under en tid också en fabrik som framställt jod ur alger. Läs mer om det här. Men idag är huset på ön en kursgård som grupper eller skolklasser kan hyra för exkursioner. Vi hade tur med månfaserna och timade in vårt besök precis när vattnet sjönk undan.
Lihou och dess väg som långsamt kommer fram allt eftersom vattnet drar sig undan.Nu börjar vi se bottnen komma framLihou causeway är byggd för hand av stenar som stöttar varandra.
Men det var inte helt enkelt att gå över. I början och slutet av den stenlagda promenadvägen låg det tjocka vallar av lösryckta alger. Mest bestod vallen av kelp i form av stortare Laminaria hyperborea, men jag fick även lyckan att äntligen hitta en annan tare-art som jag drömt om att se sedan jag var liten: Saccorhiza polyschides. Äntligen!! Den skiljer sig tydligt från Laminaria-släktet på tre sätt: Den har ett jättesvullet, vårtigt uppblåst holdfast. Det ser inte alls ut som Laminarians tallrotslinkande holdfast utan är mer som en sjögurka i strukturen. Eller som en pösig basker med knottror för er som inte naturligt kan associera till det ädla djuret sjögurka. Stipes är platt, inte rund. Slät och ganska jämnbred som ung, och när den blir äldre så undulerar den ute i kanterna, så att den är släte med vågiga kanter. Och så avslutas den med en spiralvriden övergång i bladet där tillväxtzonen är. Jättesnyggt. Men eftersom jag blev så exalterad över detta så tog jag såklart med algen hem, men glömde helt bort att fotografera den! Så det blir till att kika på snygg bild från Algaebase istället. Hå hå ja ja, ni förstår hur jag helt tappade kollen i glädjeyran.
En tångvall som heter duga!!Tjocka stammar av stortareVilken skattkista!
När vattnet sjunker undan finns det massor att titta på i de fördjupningar och pölar som blir kvar. I dessa hällkar byts ju vattnet ut två gånger per dygn, så det blir lite annorlunda miljö än de vi har hemma, eftersom vi inte har samma rytmiska vattenutbyte. Det fanns såklart stora mängder av den bladformade rödalgen söl, Palmaria palmata, dels växte den epifytiskt på stipes av Laminaria hyperborea men den fanns även direkt växande på stenar. Jag plockade med några nävar eftersom den är mycket god torkad. I handeln kallas den ofta för havsbacon. Det fanns jättefina täta buskar av den röda korallina algen Jania rubens, gaffelkrasing, som inte är särskilt vanlig i Sverige. Men här trivdes den minsann! Där fanns även grönalger ur släktet Ulva, av det som jag skulle kalla havssallad, Ulva lactuca, alltså bladformad. Och så hittade jag nästan mörkbruna, tunna blad av Porphyra purpurea, purpursloke, även känd som nori. Den är bara ett cellager tjock, så den blir tjusigt halvgenomskinlig nör den flyter ut i vattnet. Det var mycket tjusigt med alla dessa färger tillsammans. Och såklart glittrade det av Chondrus crispus, karragenalg, vars blåa iridiscens var enkel att se när det bara var en decimeter djupt.
Mängder av sölFluffiga buskar av gaffelkrasingHur många arter ser du här?
Och såklart var det löjliga mängder av skålsnäckan Patella vulgata. Jag hade ett sjå med att inte trampa på dem bitvis. När det blir lågvatten så följer dessa snäckor sitt eget lilla slemspår tillbaks till sin grop, som de har anpassat så att deras skal passar perfekt och sluter tätt. Då kan de hålla skalet fyllt med vatten under torrperioden och så ger de sig ut på nya äventyr när vattnet kommer tillbaka och täcker dem igen. Fiffiga små rackare! Dessa snäckor är dock betare, som med sin lilla vassa rasptunga kan slicka i sig många alger innan de hunnit växa till sig. Men det är en del av tidvattenszonens ekosystem, och det ger ju ny yta till andra arter att fästa sig på.
Skålsnäckor högt upp i tidvattenzonenSkålsnäckor och strandsnäckor i mängderMånga goda alger att beta av
Det fanns såklart även olika arter av snäckor från släktet Littorina, mest littorea och fabalis/obtusata där det fanns knöltång Ascophyllum nodosum, eftersom de lägger sina äggsamlingar på just den algen. Det kan ni läsa mer om i vår studie här. Och på knöltången fanns det gott om den epifytiska rödalgen (Polysiphonia) Vertebrata lanosa, som har en mycket tydlig smak av tryffel och som används för just detta på flera restauranger.
Lihou causeway, sedd från ön och in mot Guernsey. En härlig promenad i strålande sol!
Nu tar vi färjan från Jersey och åker vidare till Guernsey. Guernsey ligger längre ut från den franska kusten. Här är havet djupare och skillnaden i tidvatten är ”bara” 10,7 meter. I huvudstaden St Peter Port ser vi detta tydligt i hamnen när vi anländer. Vi lägger till vid yttersta piren och får gå många trappor upp till ankomsthallen.
I Atlanten har blåstången ofta fler par flytblåsor per år. Hemma i Östersjön så kan vi ju enkelt räkna ett blåspar per år i tillväxt. Här är det ibland tre eller fyra par! Det ser ut som en grön bubbelplast som draperar stenarna. Och precis som hemma hittar vi tarmalg, Ulva intestinalis, i hällkaren som förblir vattenfyllda även under lågvatten.
Ett tips för den som samlar alger till sitt herbarium är att de större, mer läderartade brunalgerna går utmärkt att torka ut lite innan hemresa. Då väger de mindre och kan enkelt blötas upp igen hemma för att pressas. En g-alg-e blir en ypperlig torkställning, och ditt hotellrum kommer få en ljuvlig arom av hav och umami. Det kan dock vara artigt att meddela hotellpersonalen så att de inte blir oroliga ifall doften tränger ut lite i korridoren.
Som en botanisk bonus fick vi även se än hel äng med den vackra lila orkidén Anacamptis laxiflora (loose-flowered orchid) som trivs på fuktiga ängar. Över oss cirklade en blå kärrhök som hade sitt bo i närheten. Vår guide på vandringen var den otroligt kunniga Trevor Bourgaize som dessutom är ordförande för La Société Guernaise. Det finns mycket att se på dessa öar för den som är naturintresserad, helt klart.
Fullt normalt sätt att hantera sina grövre algerAnacamptis laxiflora (loose-flowered orchid)
Ett kul och lite udda besöksmål mitt på ön är The Little Chapel som är byggt av porslinsskärvor och snäckskal. Kapellet byggdes, och revs ner och byggdes om två gånger (!) av en munk i det närliggande klostret. Vår lokalguide Gillian Gerard mindes hur hennes pappa donerade trasigt porslin till bygget. Det påminner mig lite om Tempelgården på Visingsö, där den lokala konstnären Olle Krantz satte ihop en blandning av småhus och egenskapade statyer. På en ö har man inte roligare än man gör sig.
Det lilla kapellet ser mycket litet ut utifrån……men är förvånansvärt stort inuti.Blandningen av porslin och snäckskal ger en unik känsla.
Och det var såklart extra roligt att badrumsprodukterna som fanns på det trevliga Peninsula Hotel där vi bodde, var tillverkade av det lokala företaget Guernsey Seaweed. Vi kunde även köpa deras produkter i receptionen.
I Engelska Kanalen, strax utanför den franska kusten, ligger Kanalöarna. Jag var nyligen på en resa med Gränslösa Resor till fem av dessa, och tänkte passa på att berätta lite kort om några alger jag hittade på var och en av öarna.
Vi börjar på Jersey, den största av Kanalöarna. Jersey har också ett av världens högsta tidvatten, med hela 12 meters skillnad mellan låg- och högvatten. Helt galet för en som är van vid Östersjön eller svenska västkustens blygsamma dryga decimeter. Utanför hotellet slog vattnet upp över hamnpromenadens mur vid högvatten. De stora vågorna slängde upp salt och tång på de bilar som stod parkerade intill muren, för att några timmar senare vara helt borta och vi kunde endast skymta havet i horisonten. Men det gav ju goda möjligheter att traska ut på en behagligt platt sandstrand och enkelt hitta små spännande högar av alger. Så bekvämt!
Vågorna slår mot muren framför hotell Omaroo där vi boddeKul fakta: den lilla svarta bilen hade ena fönstret öppet till hälften….Spår efter morgonens högvatten som nu drar sig tillbakaTidvattnet är nu på väg ut, men det är fortfarande 2 timmar tills att det är som lägst. Perfekt för strandpromenad!Blåstång….…knöltång och sargassosnärja……och stortare med röda epifyter på stipes.
Öns yta fördubblas nästan vid lågvatten och man kan helt plötsligt promenera ut tre kilometer på nyspolad havsbotten. Inte så konstigt att det odlas ostron på östra sidan av ön. Vi tog en tur ut med en guide från Jersey Walk Adventures. När alla fått på sig förbokade gummistövlar traskade vi ut på den våta sanden mot horisonten.
Vi gick ungefär en kilometer ut till de långa raderna av ostronsäckar som nu stod uppe i luften. Säckarna som legat längst på plats var helt täckta av blåstång. Detta blev ju förvisso ett bra skydd mot uttorkning och för hög värme när vattnet var borta. Andra rader hade säckar som nyligen varit inne för sortering på fabriken på land och sedan körts ut igen av traktorerna. De var lätta att se eftersom de var fulla av knalligt lysande grönalger, troligtvis från släktet Ulva.
Nytvättade säckar med ostron som just satts ut från fabriken, där de har sorterats efter storlek.Det dröjer inte länge innan de täcks av grönalger. Tjusig färg!De här säckarna har varit ute längst. Vilken härligt frodig blåstång!
Vi fortsatte utåt, i riktning mot Seymor Tower, ett torn som bara går att nå vid lågvatten. Men vi hade inte som mål att gå ut hela vägen, utan bara att komma til lett område med lite mer sten, så att vi kunde kika lite mer på alger och djur. I gropar på den böljslagsripplade sanden fanns det många snäckor av släktet Gibbula, som numera heter Steromphala. Så jag tror att det var Stereomphala cineraria vi hittade. Dessa små söta snäckor heter puckelsnurrsnäcka på svenska och har ett pärlemor-skal när yttre höljet nötts bort. Mycket tjusigt. I ett område kunde vi se rören från en mask som bygger sig ett skyddande hölje av sandkorn och små skalfragment. Det ser jättehäftigt ut och var kul att få se på nära håll.
Det fanns mycket skoj att leta efter på stenar, i gropar och bland samlingar av skal på promenadenEn skålsnäcka, en puckelsnurrsnäcka och en orange svamp hänger på en sten med lite olika alger som sällskap.Läckra rör av skalfragment som byggs av maskar som bor nere i botten.
Det fanns även en del alger, framförallt brunalger, som fäst sig på skal som sedan begravts ner i sanden och på så sätt förankrat sig ordentligt så att de inte flyter bort med vattenrörelserna. Bland annat den läckra arten False eyelash weed (Calliblepharis jubata) som jag samlade in till mitt herbarium. Jag förstår hur den har fått namnet eftersom jag fick använda en gaffel för att kamma ut de yttersta tunna delarna av bålen på presspappret.
False eylashweed blev fin även på pappret.Motvilligt på väg tillbaks in mot land
Det var jättebra att ha med sig en guide som kände till området och visste hur man skulle gå för att inte fångas av tidvattnet när det sedan är på väg in. För jag vet ju att jag lätt kan tappa bort tiden när det finns en strand att kika på. Då har man ju blicken fäst på marken och inte på horisonten.
Kanske inte läge att ta en båttur just nu?Den kända fyren La Corbière kan ibland helt översköljas av vågor.
Jersey är en mycket trevlig plats att besöka och det finns mycket att se och uppleva utöver alger. Jag rekommenderar det verkligen och hoppas få komma tillbaks hit och se mer av ön. I nästa inlägg får ni följa med vidare till Guernsey.
Tångbloggen 