Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tidvatten’

Den sista ön i vår lilla algfrossa är Sark. Där passade jag på att botanisera i den gamla hamnens bassäng medan tidvattnet var ute. Då var det enkelt att ta sig ner till den nu torrlagda havsbottnen via en stenramp. För den mikroalgsintresserade så finns det gott om sand att provta här. Och för oss som gilla makroalger kan det nog bäst beskrivas som ett frodigt smörgåsbord med brett utbud. En del av den blottlagda ytan i hamnen, just där stenarna ligger som tätast, ligger oftast i skugga under lågvatten. Detta påverkar såklart sammansättnignan av arter eftersom de inte torkar ut lika snabbt som om solen gassar på.

Här hittade jag Lomentaria articulata, en rödalg som ser ut som om den är gjord av små avlånga vattenballonger. Släktet Lomentaria kallas greningar på svenska men eftersom just denna art inte förekommer här så saknar den svenskt namn, men den kallas bunny ears eller bunny-eared bead-weed på engelska. Däremot har vi en släkting, Lomentaria clavellosa kransgrening, som jag tror att jag såg vid ett annat tillfälle, men tyvärr inte hade möjlighet att samla in.

Jag hittade jag både platta och runda medlemmar i Osmundea-släktet. Vi smakade såklart på Osmundea pinnatifida, peppardulse. Det är ett lite knepigt släkte, vissa arter har flyttats över till Laurencia till exempel, och jag är osäker på vilka arter vi faktiskt har i Sverige, så jag har satt upp dem på min ”att kolla närmre på”-lista som jag hoppas hinna med i sommar. Jag hoppas att den danska algflorans indelning kan ge klarhet i ämnet. Vi får väl se.

Och det fanns fin Himanthalia elongata, remtång, som kallas för sea spaghetti på engelska. De långa remmarna växer fram ur en liten bägare, och så delar de sig snyggt i två med jämna mellanrum. Vi har den inte i Sverige annat än att den ibland flyter iland från Norge uppe kring Strömstad. Men kanske har den etablerat sig på en lokal i norra Bohuslän. Det måste vi såklart undersöka i sommar när vattnet blivit lite varmare.

I gamla hamnen på Sark fanns det även en mycket snygg exponerings-zonering, så att det längre upp blev mer skyddat från vågor. Det kunde jag se eftersom det helt plötsligt blev täta förekomster av knöltång Ascophyllum nodosum. Jättetjusigt! Här skulle jag ha kunnat spendera många timmar, så det är nog tur att det finns tidvatten. Och tur att vi skulle med en båt så jag inte kunde glömma bort tiden och bli fast nere i bassängen. Lätt hänt annars.

Jag blev ju väldigt sugen på att bosätta mig i grottan jag hittade inne bland knöltången, men insåg snabbt att det nog skulle bli ganska blött vid högvatten.

Detta var den sista av de fem öarna vi besökte på vår resa med Gränslösa Resor till Kanalöarna. Även om jag här såklart fokuserat mest på algerna här så fanns det mycket blommor, fåglar och annat intressant att se på resan. Så jag rekommenderar verkligen Kanalöarna som ett enkelt, behagligt och intressant resmål för den naturintresserade.

Read Full Post »

Nu blir det ett litet kort inlägg, eftersom det är eär en liten ö. Från St Peter Port på Guernsey kan man ta en tur ut till den lilla ön Herm, där det bor ca 47 personer. Här ute är det trevliga grusvägar och man kan promenera runt ön i rask takt på lite mer än en timme, om man inte stannar och tittar på alla roliga växter och fåglar. Vi hade tyvärr inte turen att se något av de 4 häckande paren av lunnefågel, men det fanns mycket annat att njuta av. En botanisk bonus var den sapprofytiska murgrönssnyltroten Orobanche hederae, som ju som namnet anger är parasit på murgröna. Denna grupp av växter saknar eget klorofyll och är därför helt beroende av att sno detta från en specifik värdväxt. Det växte även en mycket delikat vild gräslök längs med vägarna som vi mumsade på medan vi vandrade till stranden strax under Oyster Point för att njuta lite sol i lä och bara få strosa och plocka snäckskal i lugn och ro. Det hade precis vänt från högvatten, så det var skralt med tillgången på alger för stunden. Men det är ju ändå trevligt att strosa på strand.

När det var dags att åka hade vattnet däremot hunnit dra sig undan en hel del. Såpass att båten fick angöra den södra hamnen, där det är djupare. Nere i den södra hamnen fanns det gott om den mindre fucoiden Pelvetia caniculata. Den klarar av att vara torrlagd länge, så den hittar vi högst upp i tidvattenzoneringen. Den saknar flytblåsor, har en smal bål som är kanalformad, lite som en hängränna, och så växer den i täta buskar. När den torkar ut ordentligt, som den gör på en varm, solig dag, så blir den helt svart. Man tror att den nog är död, eftersom den känns helt stel att ta på. Men så kommer tidvattnet tillbaks in och vips är den grön och glad igen. Vilken fantastisk alg!

Read Full Post »

Idag tar vi oss till fots till nästa ö. För det kan man nämligen göra när det finns tidvatten. Från Guernseys nordvästra spets kan man, vid lågt lågvatten, under några timmar promenera över till den lilla ön Lihou över en causeway som då är torrlagd. Ön har tidigare haft en gård, samt under en tid också en fabrik som framställt jod ur alger. Läs mer om det här. Men idag är huset på ön en kursgård som grupper eller skolklasser kan hyra för exkursioner. Vi hade tur med månfaserna och timade in vårt besök precis när vattnet sjönk undan.

Men det var inte helt enkelt att gå över. I början och slutet av den stenlagda promenadvägen låg det tjocka vallar av lösryckta alger. Mest bestod vallen av kelp i form av stortare Laminaria hyperborea, men jag fick även lyckan att äntligen hitta en annan tare-art som jag drömt om att se sedan jag var liten: Saccorhiza polyschides. Äntligen!! Den skiljer sig tydligt från Laminaria-släktet på tre sätt:  Den har ett jättesvullet, vårtigt uppblåst holdfast. Det ser inte alls ut som Laminarians tallrotslinkande holdfast utan är mer som en sjögurka i strukturen. Eller som en pösig basker med knottror för er som inte naturligt kan associera till det ädla djuret sjögurka. Stipes är platt, inte rund. Slät och ganska jämnbred som ung, och när den blir äldre så undulerar den ute i kanterna, så att den är släte med vågiga kanter. Och så avslutas den med en spiralvriden övergång i bladet där tillväxtzonen är.  Jättesnyggt. Men eftersom jag blev så exalterad över detta så tog jag såklart med algen hem, men glömde helt bort att fotografera den! Så det blir till att kika på snygg bild från Algaebase istället. Hå hå ja ja, ni förstår hur jag helt tappade kollen i glädjeyran.

När vattnet sjunker undan finns det massor att titta på i de fördjupningar och pölar som blir kvar. I dessa hällkar byts ju vattnet ut två gånger per dygn, så det blir lite annorlunda miljö än de vi har hemma, eftersom vi inte har samma rytmiska vattenutbyte. Det fanns såklart stora mängder av den bladformade rödalgen söl, Palmaria palmata, dels växte den epifytiskt på stipes av Laminaria hyperborea men den fanns även direkt växande på stenar. Jag plockade med några nävar eftersom den är mycket god torkad. I handeln kallas den ofta för havsbacon. Det fanns jättefina täta buskar av den röda korallina algen Jania rubens, gaffelkrasing, som inte är särskilt vanlig i Sverige. Men här trivdes den minsann! Där fanns även grönalger ur släktet Ulva, av det som jag skulle kalla havssallad, Ulva lactuca, alltså bladformad. Och så hittade jag nästan mörkbruna, tunna blad av Porphyra purpurea, purpursloke, även känd som nori. Den är bara ett cellager tjock, så den blir tjusigt halvgenomskinlig nör den flyter ut i vattnet. Det var mycket tjusigt med alla dessa färger tillsammans. Och såklart glittrade det av Chondrus crispus, karragenalg, vars blåa iridiscens var enkel att se när det bara var en decimeter djupt.

Och såklart var det löjliga mängder av skålsnäckan Patella vulgata. Jag hade ett sjå med att inte trampa på dem bitvis. När det blir lågvatten så följer dessa snäckor sitt eget lilla slemspår tillbaks till sin grop, som de har anpassat så att deras skal passar perfekt och sluter tätt. Då kan de hålla skalet fyllt med vatten under torrperioden och så ger de sig ut på nya äventyr när vattnet kommer tillbaka och täcker dem igen. Fiffiga små rackare! Dessa snäckor är dock betare, som med sin lilla vassa rasptunga kan slicka i sig många alger innan de hunnit växa till sig. Men det är en del av tidvattenszonens ekosystem, och det ger ju ny yta till andra arter att fästa sig på.

Det fanns såklart även olika arter av snäckor från släktet Littorina, mest littorea och fabalis/obtusata där det fanns knöltång Ascophyllum nodosum, eftersom de lägger sina äggsamlingar på just den algen. Det kan ni läsa mer om i vår studie här. Och på knöltången fanns det gott om den epifytiska rödalgen (Polysiphonia) Vertebrata lanosa, som har en mycket tydlig smak av tryffel och som används för just detta på flera restauranger.

Lihou causeway, sedd från ön och in mot Guernsey. En härlig promenad i strålande sol!

Read Full Post »

Nu tar vi färjan från Jersey och åker vidare till Guernsey. Guernsey ligger längre ut från den franska kusten. Här är havet djupare och skillnaden i tidvatten är ”bara” 10,7 meter. I huvudstaden St Peter Port ser vi detta tydligt i hamnen när vi anländer. Vi lägger till vid yttersta piren och får gå många trappor upp till ankomsthallen.

I Atlanten har blåstången ofta fler par flytblåsor per år. Hemma i Östersjön så kan vi ju enkelt räkna ett blåspar per år i tillväxt. Här är det ibland tre eller fyra par! Det ser ut som en grön bubbelplast som draperar stenarna. Och precis som hemma hittar vi tarmalg, Ulva intestinalis, i hällkaren som förblir vattenfyllda även under lågvatten.

Ett tips för den som samlar alger till sitt herbarium är att de större, mer läderartade brunalgerna går utmärkt att torka ut lite innan hemresa. Då väger de mindre och kan enkelt blötas upp igen hemma för att pressas. En g-alg-e blir en ypperlig torkställning, och ditt hotellrum kommer få en ljuvlig arom av hav och umami. Det kan dock vara artigt att meddela hotellpersonalen så att de inte blir oroliga ifall doften tränger ut lite i korridoren.

Som en botanisk bonus fick vi även se än hel äng med den vackra lila orkidén Anacamptis laxiflora (loose-flowered orchid) som trivs på fuktiga ängar. Över oss cirklade en blå kärrhök som hade sitt bo i närheten. Vår guide på vandringen var den otroligt kunniga Trevor Bourgaize som dessutom är ordförande för La Société Guernaise. Det finns mycket att se på dessa öar för den som är naturintresserad, helt klart.

Ett kul och lite udda besöksmål mitt på ön är The Little Chapel som är byggt av porslinsskärvor och snäckskal. Kapellet byggdes, och revs ner och byggdes om två gånger (!) av en munk i det närliggande klostret. Vår lokalguide Gillian Gerard mindes hur hennes pappa donerade trasigt porslin till bygget. Det påminner mig lite om Tempelgården på Visingsö, där den lokala konstnären Olle Krantz satte ihop en blandning av småhus och egenskapade statyer. På en ö har man inte roligare än man gör sig.

Och det var såklart extra roligt att badrumsprodukterna som fanns på det trevliga Peninsula Hotel där vi bodde, var tillverkade av det lokala företaget Guernsey Seaweed. Vi kunde även köpa deras produkter i receptionen.

Read Full Post »

I Engelska Kanalen, strax utanför den franska kusten, ligger Kanalöarna. Jag var nyligen på en resa med Gränslösa Resor till fem av dessa, och tänkte passa på att berätta lite kort om några alger jag hittade på var och en av öarna.

Vi börjar på Jersey, den största av Kanalöarna. Jersey har också ett av världens högsta tidvatten, med hela 12 meters skillnad mellan låg- och högvatten. Helt galet för en som är van vid Östersjön eller svenska västkustens blygsamma dryga decimeter. Utanför hotellet slog vattnet upp över hamnpromenadens mur vid högvatten. De stora vågorna slängde upp salt och tång på de bilar som stod parkerade intill muren, för att några timmar senare vara helt borta och vi kunde endast skymta havet i horisonten. Men det gav ju goda möjligheter att traska ut på en behagligt platt sandstrand och enkelt hitta små spännande högar av alger. Så bekvämt!

Öns yta fördubblas nästan vid lågvatten och man kan helt plötsligt promenera ut tre kilometer på nyspolad havsbotten. Inte så konstigt att det odlas ostron på östra sidan av ön. Vi tog en tur ut med en guide från Jersey Walk Adventures. När alla fått på sig förbokade gummistövlar traskade vi ut på den våta sanden mot horisonten.

Vi gick ungefär en kilometer ut till de långa raderna av ostronsäckar som nu stod uppe i luften. Säckarna som legat längst på plats var helt täckta av blåstång. Detta blev ju förvisso ett bra skydd mot uttorkning och för hög värme när vattnet var borta. Andra rader hade säckar som nyligen varit inne för sortering på fabriken på land och sedan körts ut igen av traktorerna. De var lätta att se eftersom de var fulla av knalligt lysande grönalger, troligtvis från släktet Ulva.

Vi fortsatte utåt, i riktning mot Seymor Tower, ett torn som bara går att nå vid lågvatten. Men vi hade inte som mål att gå ut hela vägen, utan bara att komma til lett område med lite mer sten, så att vi kunde kika lite mer på alger och djur. I gropar på den böljslagsripplade sanden fanns det många snäckor av släktet Gibbula, som numera heter Steromphala. Så jag tror att det var Stereomphala cineraria vi hittade. Dessa små söta snäckor heter puckelsnurrsnäcka på svenska och har ett pärlemor-skal när yttre höljet nötts bort. Mycket tjusigt. I ett område kunde vi se rören från en mask som bygger sig ett skyddande hölje av sandkorn och små skalfragment. Det ser jättehäftigt ut och var kul att få se på nära håll.

Det fanns även en del alger, framförallt brunalger, som fäst sig på skal som sedan begravts ner i sanden och på så sätt förankrat sig ordentligt så att de inte flyter bort med vattenrörelserna. Bland annat den läckra arten False eyelash weed (Calliblepharis jubata) som jag samlade in till mitt herbarium. Jag förstår hur den har fått namnet eftersom jag fick använda en gaffel för att kamma ut de yttersta tunna delarna av bålen på presspappret.

Det var jättebra att ha med sig en guide som kände till området och visste hur man skulle gå för att inte fångas av tidvattnet när det sedan är på väg in. För jag vet ju att jag lätt kan tappa bort tiden när det finns en strand att kika på. Då har man ju blicken fäst på marken och inte på horisonten.

Jersey är en mycket trevlig plats att besöka och det finns mycket att se och uppleva utöver alger. Jag rekommenderar det verkligen och hoppas få komma tillbaks hit och se mer av ön. I nästa inlägg får ni följa med vidare till Guernsey.

Read Full Post »

Lena berättar om det konstgjorda stenrevet för att skydda kusten mot erosion.

Första juni blev igen en fantastisk strålande solskensdag. Tillsammans med 16 personer besökte vi strändernavid Riddersholm och berättade om livet i havet. Första stoppet var vid etablering av blåstång, Fucus vesiculosus startade för ca 1 år sedan. Knippen med grenar med förökningstoppar placerades ut på det nya stenrevet där fintrådiga alger borstades bort från stenarna av dykare. Projektet finansieras av WWF tillsammans med Skärgårdsstiftelsen och sportfiskarna. Om det lyckas att få till ett fint tångbälte kan det bidra till att förbättra fiskbeståndet i området.

Nu håller vi på med att utveckla metoden och föreslår att man istället för en plastflaska som måste samlas in på sensommaren kan använda t.ex. en champagnekork som flöte.

Jag berättade också storyn om blåstångens fascinerande liv och att den i Östersjön där vi inte har något tidvatten följer månens cykel. Det största utsläppet av ägg och spermier sker vid fullmånen i maj eller juni beroende på när vattnet hunnit bli tillräckligt varmt och tången är mogen. Det gör att det går att förutspå de viktigaste tillfällena varje år när blåstången kommer att ha sitt maximala förökningstillfälle lite beroende på var i Östersjön den växer.

Sen gick färden vidare till udden där det blev tid för en fika och studier av alger och smådjur i tångskogen. Det visade sig att när vi hade skakat av en tångruska så var den ganska tom på smådjur. Orsaken kan vara att det finns för lite stora rovfiskar i närområdet vilket leder till att det finns gott om småfisk som spigg. De äter i sin tur upp de små kräftdjuren, tångmärlor och tånggråsuggor och snäckor. Med färre betande smådjur blir det mer påväxt av fintrådiga alger på blåstången.

Vi tittade och resonerade kring på några enkla samband om vad som händer om de stora rovfiskarna försvinner i ett område. Många spännande och komplexa samband. Genom att anlägga stenrevet utanför i viken och få till en tät tångskog kan revet både bidra till en minskad erosion och gynna fiskbeståndet.

Fotografierna i detta inslag har vi fått tillgång till av Klas-Rune Johannson. Stort tack! Han har följt utvecklingen av vegetationen på Riddersholm sedan 1970-talet och kan berätta en massa spännande om växt och djurlivet i naturreservatet.

 

Read Full Post »

Den nyfunna kärleken till naturvetenskapen och upptäckarglädjen som spirade i början av 1800-talet drabbade inte bara herrar, även om de (oftast) var de enda som kunde utbilda sig mer formellt och göra sig en karriär och därmed ett namn som lever kvar inom området. Men visst fanns det kvinnor som också arbetade inom botaniken, och algologin.

En av dessa var Amelia Griffiths i England, som levde mellan 1768–1858. Hon omnämns i flera samtida verk under namnet Mrs Griffiths of Torquay, då hon flyttade till staden med sina barn efter att hon blev änka och levde ut sitt liv där. Torquay ligger på engelska sydkusten i Devon och är känt för sitt behagliga milda klimat. Det kallas ofta för Englands riviera, så det är lätt att tänka sig hur den sedan barnsben naturintresserade Amelia spenderade mycket av sin tid med att promenera längs stranden och leta efter strandfynd. På engelska kallas det för ”beachcombing” när någon går och kammar stranden efter fynd, och Amelia var ofta beskriven som en ”beachcomber”, men faktiskt även känd som amatör-algolog.

En svensk tångvall är inte lika artrik som en engelsk, men kan vara väl så intressant.

Som vi ofta berättar om här på Tångbloggen, så kan en tångvall berätta mycket om livet i vattnet utanför utan att du ens behöver bli blöt om fötterna. Precis detta tog Amelia vara på. Dessutom hjälper det ju att tidvattnet i England regelbundet för upp nytt material på stranden två gånger per dygn, men även blottlägger flera meter av algbältet under lågvatten. Det är bara att vänta på att algbältet kommer upp i luften och sedan kan man skutta ut i ett par grova kängor och samla alger av hjärtans lust utan ett enda litet simtag. Det är en lyx som vi inte har i Sverige, minsann.

Amelias intresse för livet i havet, särskilt då marin botanik, fick henne att inleda en korrespondens med den irländske botanikern och algspecialisten William Henry Harvey. (För våra yngre läsare var detta som att skicka sms, fast på papper, skrivet för hand med något som kallades penna. Detta var på den tiden när analog postutdelning fungerade.)

Genom hans råd och hjälp gjorde Amelia flera för vetenskapen viktiga insamlingar av alger, som hon skickade till honom som hjälp i hans arbete. Under den här tiden arbetade man så att olika forskare hjälpte varandra med insamling av arter från platser de befann sig som man sedan skickade till varandra, kanske i utbyte mot något man själv var intresserad av. Lite fint att tänka sig att pressade herbarieark av alger varit föregångare till dagens hockeykort.

Vad kan jag tänkas få i utbyte mot det här pressade korvsnöret (Scytosiphon lomentaria),tro?

Som tack för hjälpen och erkännande av hennes värdefulla insats, dedikerade harvey sin bok Manual of the British Algae (1841) till Amelia. Han skrev om henne vid ett tillfälle ”If I lean to glorify any one, it is Mrs Griffiths, to whom I owe much of the little acquaintance I have with the variations to which these plants are subject, and who is always ready to supply me with fruits of plants which every one else finds barren. She is worth ten thousand other collectors.” (Praeger 1913). Hon var alltså hans skickligaste fältarbetare som försåg honom inte bara med olika formvariationer av samma art, utan även var oslagbar vad det gällde att hitta fertila exemplar, något som är otroligt viktigt för en systematiker att ha.

Amelia var den första att vetenskapligt beskriva den fintrådiga rödalgen Ceramium agardhianum A.W.Griffiths ex Harvey 1841 (nu ändrad till C. deslongchampsii) och hon beskrev även Ceramium botryocarpum 1844. En slagning på hennes namn i AlgaeBase ger över 20 träffar på arter som hon, ofta i samarbete med Harvey, står som auktor (Griffiths ex Harvey).

Att hon namngav en art efter den samtida svenska botanikern Carl Adolph Agardh som var verksam i Lund, får mig att tro att de två var i kontakt med varandra. För Agardh namngav nämligen i sin tur rödalgs-släktet Griffithsia till hennes ära år 1817. Det visar på att Amelia även hade ett gott internationellt rykte skulle jag säga.

För den botanik-historiskt intresserade finns det flera arter och kollekt av Amelia Griffiths. Det är hon som är auktorn bakom namnet A.W. Griffiths inom botaniken. Vill du se Amelias herbarium så finns det på Royal Botanical Garden i Edinburgh, uppe i Skottland. Det finns så mycket mer att berätta om Amelia och de personer som hon i sin tur inspirerade och lärde upp, men det tar vi en annan gång.

Read Full Post »

Efter en underbar helg i Tunstad nära Lysekil på västkusten hann vi stanna till vid den närmsta stranden i Sandvik. Det går ju inte att ha varit på västkusten utan att få en stund vid havet. Det visade sig vara riktigt lågt vattenstånd och det låg en massa öronmaneter uppe på sanden.  På stenarna syns vita fläckar – det är japanska ostron och de små vita fläckarna är havstulpaner.

Många öronmaneter ligger och blänker på stranden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Öronmaneten bildar ett vackert mönster på sanden bredvid en grupp med blåmusslor och några tomma ostronskal.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mellan stenarna högre upp på stranden låg högar med långa skott av ålgräs som redan vuxit sig ganska stora tillsammans med årets sudare. Det fanns också många nya skott av sargassosnärja med sina typiska små runda flytblåsor.  Det måste ha blåst bra för någon dag sedan för att rycka loss både alla alger och få dom och öronmaneterna att driva iland i viken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det låg också en hel del blåstång uppspolad på land i solen. Här på västkusten har ju blåstången varit mogen att släppa ut sina ägg- och spermiesamlingar länge. När jag tittade närmare så syntes tydliga små högar med orangefärgade spermie ovanpå förökningstoppen. Detta skulle inte gå att få se hos blåstång som ligger och torkar på en strand i Östersjön. Det är bara blåstångsplantor från en tidvattenkust som går att lura till att släppa ut om de blir torrlagda fastän det är ett tag till fullmånekvällen. Får blåstången ligga torr för länge dör den utan att släppa ut några ägg eller spermier. Blåstången har levt under ytan i Östersjön så länge att den förlorat denna signal att ligga torrlagd när tidvattnet drar sig tillbaka och sen släppa ut när vattnet kommer tillbaka.

Tydliga små högar med spermier på blåstången

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är jag tillbaka vid min brygga på Rådmansö och kommer att hålla koll på om blåstången är färdig att föröka sig. Temperaturen i vattnet är runt 11 oC så det är bara att hålla tummarna och se vad som händer i kväll.

Read Full Post »

Det kom lite grus i det digitala maskineriet, men tillslut så fick vi ihop det, minsann. I veckans podd pratar vi om och kring hällkar, denna spännande miljö som kan ha så otroligt stor variation. Detta har vi självfallet skrivit om tidigare här på Tångbloggen. I podden går vi igenom vilka olika faktorer som påverkar hällkarens miljö och hur. Vi pratar även lite om vilka olika arter som är vanliga och därmed påverkar varandra, och hur.

Hällkar är ett trevligt och enkelt sätt att få en första inblick i livet i havet. Här finns många pedagigiska möjligheter för den intresserade, både med och utan barn, samt såklart för hela skolklasser. Prova att följa ett hällkar över ett år, genom att besöka det varje månad och notera vad du ser och hur mycket. Eller så kan du jämföra olika hällkar och fundera på vad som gör dem olika. Är det volymen? kanske hur långt ifrån strandkanten de ligger? Eller spelar det någon roll i vilket väderstreck de ligger? Med ett hällkar skulle man kunna hålla en hel kurs i biologi, för här finns nästan allt.

I Sverige har vi inte tidvatten, som sköljer upp över stranden två gånger per dygn. Så våra hällkar I England däremot går man gärna och undersöker ”tide pools”, hällkar som ligger under vatten vid högvatten men är på land vid lågvatten. Här får man verkligen ett litet hav i miniatyr. Men såklart har de även vanliga hällkar, rock pools, som har ett mer oregelbundet vattenutbyte. Kika på några av dessa små filmer, de är jättefina. De ger många ideer till hur sommarens ledighet kan spenderas på en klippstrand och bli lika fantastisk som en resa söderut.

Inget hällkar är det andra likt. Det är kul att se hur de ändrar sig över säsongen.

På lördag kan du dessutom höra mig och Angela pladdra live i Nordstan på vetenskapsfestivalen i Göteborg. 13:30 äntrar vi scenen för att tjöta alger i hela 40 (!) minuter. det ni!

Read Full Post »

Har börjat följa en liten vik som ligger på en udde i Riddersholms naturreservat. Tänker att det får bli MIN VIK att följa under olika årstider. Den är jättefin och har en stor tångvall som successivt håller på att byggas upp. Vallen har blivit lite större och bredare under höstmånaderna. Men kommer det en riktigt kraftig nordlig storm kan nog mycket av materialet antingen åka ut till havs igen, eller så hamnar det längre upp på stranden. Det finns också en hel del arter att upptäcka utmed stranden.

Den första bilden är från den 6e september. Då var vattnet ganska lågt och det har fortsatt varit så de följande två veckorna. Det gör det lätt att gå torrskodd nere på den kala sanden och kolla vad som kommit in sen förra besöket.

i övre delen på bilden syns blåmusselskal inne ibland tången.

Ytterst ligger lite grönalger som börjat vissna och lossna från klippor och stenar. Det är tidiga hösttecken i vattnet. Det ligger också lite blåmusslor som spolats iland och ansamlats i ett hörn av stranden.

Ganska lågt vatten redan den 6 september.
Den 22 september var det riktigt lågt vattenstånd. På sommaren brukar folk gå ut och doppa sig här.

Nu för några dagar sedan låg det ett högtryck över den norra delen av Egentliga Östersjön och vi fick ett ovanligt lågt vattenstånd. Det kändes som att komma till en tidvattenkust när hela det grunda blåstångsbältet låg uppe över vattenytan. Det enda var att lågvattnet varade i flera dagar innan vattennivåerna steg igen.

I den yttersta delen av den torrlagda tången och algerna hittade jag ganska många små döda spiggar. De hade uppenbart blivit fast och drivit iland och dött nyligen. När spiggen har lekt är det inte ovanligt att hitta flera döda spiggar som spolats iland.

Ett annat tecken på att det blåst lite och att material drivit in från de djupare delarna av viken var de vackra rödalgerna som låg i kanten av tångvallen. Observerade samma sak förra året efter att det blåst ordentligt. Så det lönar sig att lyfta på tången som hunnit torka och kolla vad som ligger lite längre ner i tångvallen. Här går det att göra fynd av små rödalger. Kanske något att pressa till en liten tavla? Den fint förgrenade lilla busken till höger i bilden är rödalgen kräkel. Furcellaria lumbricalis.

Men det gäller att kolla noga för att få syn på rödalgerna.

Längst ut där det fortfarande fanns lite vatten mellan stenarna växte kransalger tillsammans med små lösa moln av violettslick. Detta är en art som är ganska lätt att hitta såhär när hösten startar.

Närmast stenen i mitten syns lite tunna röda violettslicksplantor och ovanför sticker kransalgerna upp lite ovanför ytan.

Read Full Post »

Older Posts »