Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘västkusten’

Murkelalg (Leathesia marina (Lyngb.) Decne) är en brunalg. Den har fått sitt svenska namn för att sporofytstadiet lite liknar en stenmurkla. Den har också kallats för Leathesia difformis, eftersom formen är som en lite oregelbundet veckad gulbrun slemklump. Murkelalgen är en marin art som det latinska namnet marina avslöjar.

1 Murkelalg växer på havsris 20180602.png

Bilden ovanför visar murkelalg fastsittande på havsris (Ahnfeltia plicata) från Saltö, på västkusten, nära Strömstad. En annan art som du också kan hitta murkelalgen växande på är korallalg (Corallina officinalis). På västkusten blir murkelalgen ca 4-5 cm stor. I norra Egentliga Östersjön begränsas den av den låga salthalten och klumparna blir bara några millimeter stora.

För fem år sedan, 2013 hittade vi stora mängder av murkelalger i strandzonen vid Hoburgen på Gotland i slutet av juli. De inre delarna av bålen består av stora celler. Detta gör att de 1-2 cm stora klumparna lätt går att trycka sönder mellan fingrarna. Det är också det som bidrar till att de flyter och kan samlas i strandzonen. På fotot nedanför syns också den fintrådiga rödalgen släke (Ceramium spp.), grönslick (Cladophora spp), och ruttnande alger täckta med svavelbakterier. Det luktade mycket illa när jag gick runt bland algerna för att samla murkelalger. Där syns också små döda tångmärlor, av släktet Gammarus spp.

2 vHoburgMurkelalg2013juli

Murkelalgen är ettårig och har en typisk livscykel med sporofytgeneration som börjar växa till på våren från det mikroskopiska trådformiga gametofytstadiet. Till en början är bålen hos det makroskopiska  sporofytstadiet kompakt och nästan klotrund och sen blir den ihålig och slemfylld. Det yttre skiktet består av små korta assimilationstrådar (2-4 celler i rad) och uni- och plurilokulära sporangier.

3 Livscykel Leathesia marina

Det makroskopiska sporofytstadiet av murkelalgen kan vara mycket vanligt vissa år medan andra år får man leta efter dem. Då finns det fortfarande många mikroskopiska gametofyter fast vi inte ser dem där de sitter på någon stjälk av borstnate, skruvnating eller kransalg, som är det vanliga stället för murkelalgen i Östersjön istället för på rödalger som på växtkusten. Gametofytstadiet klarar att överleva länge vid låga temperaturer och lite ljus och har sin optimala tillväxttemperatur vid ca 8 0C. Sporofytstadiet optimala tillväxttemperatur är ca 24 0C.

Så därför skulle jag förvänta mig att hitta massor med sporofyter i det varma vattnet i de grunda vikarna runt Askö. Men istället för murkelalger har det varit massförökning av olika cyanobakterier på blad och stjälkar av skruvnating (Ruppia cirrhosa) i de närmaste vikarna. I alla fall i de grunda miljöerna runt Askölaboratoriet, som är några av mina personliga favoritlokaler.

1 Rivularia biasolettiana o Gloeotrichia natans?

Fotot visar på centimeterstora bruna cyanobakterier, troligen Gloeotrichia natans, som lätt kan förväxlas med murkelalgen. Tångbloggen har beskrivit dem och de små mörkt gröna hårda kulorna av en Rivularia art i föregående inlägg.

Så hur kommer det att bli nästa år? Svårt att förutspå. Sitter det en massa små mikroskopiska gametofyter av murkelalg och väntar på optimala tillväxtförhållanden eller blir det någon annan art som växer till i viken? Det enda sättet är att vänta och se och kanske ha några speciella platser som man följer år från år.

Har du en sådan speciell plats? Hör gärna av dig till oss på Tångbloggen och berätta om du ser några spännande förändringar.

Svårt att skilja på alla grönsaker i vattnet? Ladda ner appen Livet i havet och bli en fena på att identifiera Östersjöns unika djur, växter och alger.

 

Annonser

Read Full Post »

Nyss hemkommen från västkusten, där vi kunnat frossa på gratinerade japanska jätteostron, vad får jag se på SVT väst om inte ett spännande och intressant presentation om just denna art. Det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas hittades för första gången i norra Bohuslän för drygt 10 år sedan. Troligen har de kommit drivande som larver med strömmarna från Danmark, där de introducerades i Limfjorden på 1970-talet. Nu finns de mer eller mindre vanliga utmed stora delar av svenska västkusten, från gränsen mot Norge ner till Falkenberg. Ursprungligen kommer arten från västra Stilla Havet och importerades till Europa på 1960-talet för odling.

1Åsa Strand SVT väst 2018 juli

Åsa Strand, forskare på IVL Svenska miljöinstitutet visade upp japanska jätteostron utanför Göteborgs universitets forskningsstation Kristineberg, där hon driver ett projekt för att undersöka hur denna införda art kan påverkan blåmusslor och vårt vanliga ostron, Ostrea edulis.

2 Åsa Strand visar japanska jätteostron

Så här långt visar det sig att artrikedomen på skal av jätteostron är större än på både vårt inhemska ostron och på blåmusslor. Jätteostronet lever på grundare bottnar än det vanliga ostronet och verkar inte heller konkurrera om plats med blåmusslor, utan kan samexistera med dessa två inhemska arterna. Det finns också förslag på att etablera provodlingar av japanska  jätteostron i samverkan med forskningen för att ordentligt utreda eventuella effekter på det inhemska ostronet, Ostrea edulis. En spännande rapport om ostron av Åsa Strand finns att läsa här.

3 ostronskal och tång

Det japanska ostronet tillväxer och överlever bäst vid en salthalt på ca 25 promille. Som ofta är fallet för marina arter så är de vuxna individerna mycket mer tåliga och klarar av att överleva både låga salthalter ner till 5 promille och även att frysa in under vintern. Försök visar att de kan överleva flera dygn i -20 0C vilket innebär att om det blir en längre period med lågt vattenstånd på vintern kan många japanska ostron överleva detta. Vintern 2009/2010 dog dock en hel del ostron, antagligen beroende på en kombination av låga temperaturer och kraftig is.

4 Japanskt jätteostron 20180723

I grunda områden syns det undre skalet som är hårt och blankt som vita fläckar på stenarna. Som t.ex. till höger och vänster om det stora ostronskalet som jag lagt upp på stenen för att fotografera.

Som namnet säger kan de bli riktigt stora upp till 30-40 cm i svenska vatten.

5 Stora japanska jätteoston jmf sko

Bilden med japanska jätteostron och min blåa toffla visar några av de största individer som jag hittat på Svallhagen, nära Sven Lovéns centrum, på Tjärnö utanför Strömstad. Min fot är ca. 22 cm lång och de största ostronen närmar sig maximala storleken som rapporterats. En klar nackdel är de skarpa kanterna på skalen som det är lätt att skära sig på.

Därför är det praktiskt att ha en badtoffla när du går i vattnet för att samla japanska jätteostron till middagen. Här är det viktigt att påpeka att du inte får skörda och samla in vårt inhemska ostron, Ostrea edulis då dessa ostronbankar tillhör strandägaren.

6 jätteostron o musslor gratinerade

Som avslutning en bild på både japanska jätteostron och blåmusslor gratinerade med vitlökssmör, persilja och mandelspån – en av många goda rätter från havets skafferi.

Read Full Post »

Det finns så många vackra alger längs våran svenska kust, som den trogna läsaren av Tångbloggen och Månadens alg är väl medveten om.

Hur gör man då för att kunna njuta av denna skönhet och rikedom året om, och kunna minnas härliga strand- och badupplevelser?

I vår lilla film visar Tant Tång hur du enkelt gör ditt eget algherbarium. Nu kan du njuta av havets skönhet hela året, eller skicka det till en vän.

Read Full Post »

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Read Full Post »

April månads alg blev spiraltång, Fucus spiralis, antyder att något hos denna tångart är spiralvridet. Spiralis kommer från grekiskan speira och betyder vrida ringla sig. Det är själva skotten som ofta är spiralvridna men inte alltid. Så det kan vara lite vilseledande. Men det är helt sant även om det är 1 april idag!

1 spiraltång

Bild från Saltö, i norra Bohuslän nära Strömstad. Lågvatten i maj med massor med torrlagd spiraltång med mängder av runda gulbruna förökningstoppar.

Spiraltången tål torrläggning under längre perioder och växer högst upp på klipporna på västkusten ovanför blåstången. Den saknar flytblåsor och är lätt att skilja från blåstång genom sina många klotrunda förökningstoppar. De ser ut som runda pärlor och sitter i nästan varje topp. Tittar man noga så syns det en liten steril kant på förökningstoppen vilket är ett typiskt karaktärsdrag för arten.

2 steril kant på receptakel

Spiraltången är samkönad vilket innebär att de bildas både ägg och spermier i samma förökningstopp och därmed kan självbefruktningen bli hög.

Precis som för de andra tångarterna sätter salthalten en gräns för hur långt söderut på svenska västkusten spiraltången förekommer. Den blir allt glesare utmed kusten i Halland och hittas fortfarande vid Kullen. Spiraltången klarar inte heller kraftig exponering av vågor utan växer på klippor i mer skyddade lägen. Speciellt skuggsidan på klipporna är gynnsamma platser där risken för uttorkning inte är lika stor under långvariga perioder med lågt vatten.

4 Vår flora i färg

När jag sitter här och läser i ”Vår Flora i Färg -Kryptogamer” med jättefina illustrationer och texter om alger skriver Mats Waern bland annat om spiraltången och ger ett förslag till en studie som jag inte vet om någon gjort ännu. Boken publicerades först gången 1976, tredje upplagan kom ut 1985.

Mats Waers förslag, som var professor i Uppsala och ägnade sitt liv åt att studera alger är att undersöka om båttrafiken som kan ge svall högre upp på klipporna men samtidigt kanske kan öka risken för att tången slits loss gynnar eller stör utbredningen av spiraltång i Bohusläns skärgård. Det finns studier i Stockholms skärgård som visar att färjetrafiken genom att de kör regelbundet och ger svall skapar något som liknar tidvatten och gör att det går att hitta blåstång och grönslick i ett bälte ovanför vattenlinjen.

Så här kommer en idé till att  göra ett litet projekt i sommar för någon? Rapportera gärna dina resultat till oss på Tångbloggen iså fall.

3 sommarminne på stranden

Avslutar med en bild full av sommarminnen!  Men stranden kan bli ännu finare utan …. Glad påsk önskar vi på Tångbloggen.

Read Full Post »

I mars kom vintern och det är svårt att hitta alger vid vattnet om de inte ligger uppspolade på stranden. Månadens alg är sågtången, Fucus serratus, en av de lätt igenkännliga arterna som förekommer i Östersjön upp till Västervik och på Öland och Gotland. Den blir vanlig nere i Öresund och på västkusten. Den är lätt att känna igen genom sin sågade kant på bålen och sina stora platta förökningstoppar. Påväxten är en liten havsborstmask, Spirorbis och rödalgen, heter Rhodomela confervoides.

1 Sågtångstoppar

Den har inte heller några flytblåsor.  Precis som blåstång är sågtången tvåkönad. Sågtången växer i ett bälte under blåstången på västkusten. Den vill nämligen inte riskera att hamna uppe i luften vid lågt vattenstånd. I Skåne –Blekinge förekommer den ner till ner till ca 6-8 meters djup och på Öland kan man hitta den från ca 3 meters djup ner till ca 10 meter. Att både blåstång och sågtång växer på större djup i Östersjön beror på att andra större brunalger saknas, som på västkusten konkurrerar om utrymmet och där pressar upp dem mot ytan..

Sågtången har precis som blåstången anpassat sig till den låga salthalten i Östersjön och har en hög befruktning av äggen fortfarande vid 7 promille. Viss befruktning kan ske ner till ca 6 promille jämfört med blåstång från västkusten där befruktningsgraden bara är ca 10 % vid 8 promille. Den huvudsakliga förökningen hos sågtång sker under senhösten, i oktober- november och ända in i december när temperaturen är låg i vattenmassan (mellan +5-10 0C).

På vintern på västkusten spolas både hela plantor och små bitar, grenar av sågtången med vissna gula förökningstoppar, i land. För sågtång och blåstång gäller det att sitta hårt fast för att inte ryckas loss av kraftiga vågor.

4 Uppspolad tång på stranden

Bilden visar tre uppspolade tångplantor på stranden. Från vänster: Några tångplantor sitter på en blåmussla som inte satt fast tillräckligt hårt med sina byssystrådar. Några tångplantor sitter på en liten sten men de har vuxit sig så stora att dragkraften lyft upp dem med stenen på stranden. Och till höger en sågtångsplanta som vuxit sig stor men där underlaget, en kalkalg, inte klarat av dragkraften från den stora sågtångsruskan utan lossnat från stenen som den i sin tur satt på.

5 sågtång fästskiva

Som alltid när man börjar undersöka något närmare så upptäcker man något nytt. Utanför Näsby, på södra Öland finns en population av sågtång som förökar sig på sommaren inte på vintern som är det vanliga för sågtången. Det är ungefär samtidigt som blåstången förökar sig i i juni- juli. Det skulle vara spännande att undersöka denna form av sågtång närmare. Det är nu 20 år sedan någon studerade den. Men nu ligger det is och snö över Sverige och speciellt Öland så vi får vänta lite tills det blir vår. Även hemma vid bryggan på Räfsnäs ligger det tjockt med is och eftersom det är lågvatten finns det risk för att tången fryser fast i isen.

6 lågvatten o is - tången?

 

Read Full Post »

Sent på hösten 2010 i oktober hyllades seglaren Luke Yeats, skeppare på Vixen som seglat från Cowes i Enland till Trosa på endast 12 dagar och fem timmar. Vixen loggade som mest 13,4 knop. Hon seglade mycket fortare än vad Uffa Fox i sin lilla smäckra svenskinspirerade skärgårdskryssare Vigilant gjorde på 1930-talet, som då gjorde den något längre sträckan Cowes – Sandhamn på 17 dagar.

Men det är inte alls om kappsegling och rekord som detta skall handla utan om att besättningen på Vixen studerade förekomsten av mängden skräp och drivande blåstångsplantor, tog vattenprover för analys av salthalt och plankton samt mätte siktdjupet under hela resan från Cowes till Trosa. Provtagningen skedde i samarbete med Askölaboratoriet, Stockholms universitets Östersjöcentrums fältstation. Seglingen gick över Engelska kanalen, längs Nordsjökusten och upp genom Östersjön och det var nog rätt så trångt ombord.

tre seglare på havet

Foto:Feargus Bryan

Ett tydligt resultat från resan var att utanför de stora floderna längs Nordsjökusten såg besättningen massor med skräp och siktdjupet var mycket sämre än inne i Östersjön.

2 Seglaresamlarskräp

Besättningen satt under en bestämd tid varje dag och noterade mängden drivande skräp och tång. Resultatet var tydligt: mest skräp noterades utmed Nordsjökusten, t.ex. utanför Holland, vid Europort/Zeebrugge, där besättningen såg hur stora containerfartyg släppte allt sitt avfall överbord, direkt ned i havet!

2 plastskräp 20170902

När Vixen kom in i Östersjön efter att ha passerat genom Kiel kanalen, även den med mycket drivande skräp i vattnet, blev det tydligt mindre med skräp. Kanske inte riktigt vad som var förväntat? Men regler kring hantering av avfall kan ge positiva resultat.  Här såg de också drivande blåstångsplantor långt ute till havs. Spännande att se hur en klassisk seglarbragd kunde kombineras med studier av den nedskräpning som drabbat havet.

Det är skräp från dessa och andra fartyg på Nordsjön som sedan med strömmar och vindar kan transporteras långa vägar och till slut hamna på en strand på svenska västkusten.

Idag hölls ett frukostseminarium i Stockholms universitets Östersjöcentrums regi, Baltic Breakfast, om plaststrategin ur ett Östersjöperspektiv.  Där berättades om förbud mot mikroplast i kosmetika som vi sköljer av varje dag, om olika typer av bioplast och vad och hur det bryts ner. Följ länken för att se mer om vad som diskuterades eller för att anmäla dig till nästa Baltic Breakfast. Vi kommer prata mer om plast i havet här på Tångbloggen under de kommande dagarna.

3Modernt Robinson Cruse bygge?

Ett modernt Robinson Crusoe-bygge från en strand på västkusten.

 

 

 

 

Read Full Post »

Older Posts »