Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘västkusten’

Slutet på december och början på januari har varit kalla men det ligger fortfarande ingen is på havet. Inte ens i en skyddad vik som vid min brygga i Räfsnäs, på Rådmansö. Vid nyår när vi var på västkusten vid Tjärnö marina forskningsstation vad det riktigt lågt vatten några dagar. Sundet mellan Tjärnö och Saltö, nära Strömstad, låg nästan helt torrlagt och med lite is i kanten. 

Is och snö i kanten på sundet där botten nästan är torrlagd.

Nu längtar man inte efter att stoppa ner händerna i vattnet som är runt 0 grader eller t.o.m. någon minusgrad. Så det är lätt att nöja sig med att leta efter lite skal in tångvallen. Det är lätt att hitta många olika arter på stranden vid Saltö. Extra vackert blir det med en fin kant av frost på skalen. Arctica islandica, islandsmusslan har stora skal som ligger kvar länge på stranden. Till arter som finns på både ost- och västkusten hör sandmusslan, Mya arenaria och hjärtmusslan, Cerastoderma edule.

Hemkommen efter nyår till Östersjön och min hemma strand, på Rådmansö, Norrtälje, insåg jag att det låg många skal i tångvallen här också, men i tångvallen var det mycket mer löv och vassbitar. Hittade också några skal av trädgårdssnäckor som ramlat ner och hamnat i tångvallen. 

Sjöängen på Rådmansö, med ett litet dike där smältvatten rinner ut i havet.

För att hålla koll på djurlivet i tången när det är ruskigt kallt i vattnet, har jag knutit fast några plantor som sitter på mindre stenar (gör att de har en tyngd som håller dom nere mot botten). Så det är bara att hiva upp plantan och skaka av djuren i den vita baljan. 

Sen förra gången när jag kollade vilket var den 5 december har de små tångmärlorna vuxit till och det kryllar av dom från en enda tångruska. Däremot var det inte många tånggråsuggor, hittade bara en enda och två nattsländelarver. Att de klarar av att simma eller röra sig i det kalla, kalla vattnet är fantastiskt.

Utöver mycket sedimentpartiklar som hamnat i tången efter blåsten var det gott om tångmärlor. Syns också ett skott av borstnate i mitten av baljan.

Jag frös ordentligt om händerna när jag sänkte tillbaka tången i vattnet och hällde tillbaka de flesta av djuren. Tog med mig lite vatten och några tångmärlor och en tånggråsugga och har ställt dom i vårt uterum med lite tång som mat och skydd. Där är temperaturen ca +5 0C. Rapport om hur mycket de ätit kommer om några dagar eller om de inte har någon större aptit förrän temperaturen blir högre? 

Read Full Post »

För någon vecka sedan handlade den nya Algpodden om karragenalgen, Chondrus crispus, en spännande alg som irriserar med ett blåaktigt ljus under vattnet. Karragenan, eller agar agar framställs ur rödalger bl.a. Chondus crispus och används som konsistensgivare i en mängd produkter. Testade på att göra en efterrätt med vaniljsmak gjord på karragenalg och dekorerade med sylt. Den blev ok men behöver nog utvecklas vidare för att bli en succé. Finns således något att jobba på under nästa år.

Visst ser det gott ut med en efterrätt gjord av karragenalg.

Därför kändes det extra spännande att se hur stjärnkocken Niklas Ekstedt, som höll i årets Nobelmeny, med inlevelse presenterade årets varmrätt bestående av kålrabbi och tre alger. Den välkända blåstången, Fucus vesiculosus, lätt marinerad i lönnsirap. Chips av skräppetare, Saccharina latissima (även kallad sockertång) och den exklusiva ”tryffelalgen”, Vertebrata lanosa. Den lär smaka som tryffel men har inte fått något officiellt svenskt namn ännu. Detta beror på att den vill ha högre salthalt än vi har på svenska västkusten. Den växter på knöltång, Ascophyllum nodosum, bland annat i Norge.

På bilden syns den fint förgrenade rödalgen i mitten över en bit kålrabbi, samt flera chips av skräppetare och en bit mörkt brun blåstång.

Måltiden hade ett genomgående tema , nämligen ”Vad kommer att serveras om 50 år?”. Niklas Ekstedt förklarar att för ”en festkväll måste vi få tång”. Vill du veta mer om vad som serverades? Kika på Nobel 2021 -En kväll för Nobel.

Vi på Tångbloggen lovar att inför nästa år berätta mer om allt möjligt som vi kan plocka och tillaga, både makroalger och kanske någon strandväxt från våra svenska vatten, eller i samband med utflykter till Norge, Danmark eller ännu längre söderut.

Read Full Post »

Angela kunde inte hålla sig från mikroalgerna längre, så i avsnitt 3 av Algpodden pratar vi om mareld, Noctiluca scintillans. Den lilla encelliga dinoflagellaten finns i havet året runt, men det är framförallt på sensommaren vi ser den. Det beror dels på att det är gynnsamma temperaturer för dem att föröka sig, men även på att kvällarna börjar bli mörka så vi kan se deras blåaktiga ljus.

Ljuset, som skickas ut om cellen råkar ut för beröring, bildas av den kemiska föreningen luciferin. Namnet komemr från latinets Lucifer, som betyder ljusbärare. Denna sorts ljusemitterande (skickar ut ljus) förening finns i organismer som genererar bioluminescens. Det finns flera olika variationer av luciferiner. De flesta fungerar vanligtvis så att molekylen genomgår en enzymkatalyserad reaktion med molekylärt syre. Det finns flera varianter av enzym som kan göra detta, de kallas för luciferaser. Enzymet hjälper till att ändra energin i luciferinet, som då skickar ut en ljusblixt. Exakt hur mekanismen går till varierar mellan de olika sorterna av luciferin.

Bioluminiscens (från grekiskans bios-liv och latinets lumos-ljus) betyder alltså produktion och utsändande av ljus hos levande organismer. Det har utvecklats i så många olika former av organismer, som inte är nära släkt med varandra, att det är rimligt att anta att det uppkommit flera olika gånger under evolutionens gång. Det finns till exempel hos eldflugor, sniglar, svampar, bakterier, bläckfiskar, kammaneter, nässeldjur (som maneter och koraller), ormsjöstjärnor, hoppkräftor och såklart hos dinoflagellater som Noctiluca scintillans.

En varm augustikväll kan det vara en oförglömlig upplevelse att simma ut i havet som glittrar, eller bara att ligga på en brygga och röra lite i vattnet med en pinne.

Read Full Post »

Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett.  Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder. 

Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.

Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.

Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea

Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.

I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust). 

Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas. 

Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado. 

Tyvärr är våra arter av sloke lite för tjocka och sega för att fungera riktigt bra att att göra sushi av. I boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” författad av Linné Sjögren och Karolina Martinson, som vi berättade om i ett inslag nyligen, finns ett tips på sidan 134 om att fritera purpurtång, eller purpursloke, som kan vara värt att pröva. Ta torkade blad och fritera snabbt! Den går också bra att steka i lite smör och blanda den sen med hackat kokt ägg.  

Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.

Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!

Read Full Post »

När jag fick veta att det kommit en ny bok om ett favoritämne, att plocka tång och strandväxter, bar det av till bokhandeln direkt. Författare är Linnéa Sjögren och Karolina Martinson och boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” har nyligen givits ut av förlaget Natur & Kultur.

Läcker framsida – med fingertare som blänker tillsammans med blad från vresrosor.

Författarna har en bred kunskap om alger och strandväxter och har gett kurser för intresserade under många år. Under spännande alg- och tångsafaris har deltagarna fått lära sig känna igen de vanligaste makroalgsarterna. Speciellt de som växer så grunt att det är lätta att samla in, hur de kan plockas utan att skada beståndet och mycket mer. I boken finns också många spännande recept på goda rätter där t.ex. tarmalger, Ulva intestinalis även kallade rörhinna torkas, fryses eller tillreds färsk. 

Vackert gröna frasiga moln av friterade tarmalger och mycket mer går att läsa om i denna nya bok.

Boken får bli Tångbloggens första förslag till julklapp till någon som du känner gärna vill prova på att samla och laga en maträtt med alger. Eller varför inte ge den till dig själv? Det tänker jag göra. Nu är det ju lite kallt i vattnet, men det går säkert att få tag på någon av arterna som bokens författare anger att de lämpligen plockas på vintern, t.ex. purpursloke, även kallad purpurtång, Porphyra purpurea och knöltången Ascophyllum nodosum, som redan har anlagt sina förökningstoppar. Eller så väntar man till tidig vår och förbereder insamling av en vårprimör som strutsallat, Monostroma grevillei. Många av arterna finns bara utmed stränderna på västkusten men en del klarar lägre salthalt och går även att hitta i Östersjön.

Det finns också beskrivningar av allt som går att plocka på stranden, för den som vill slippa bli blöt och kall om fötter och händer. Till mina personliga favoriter hör glasört, Salicornia europaea, men här finns en massa tips på arter som går att hitta under en strandpromenad. Men det får vänta till våren. 

Read Full Post »

Det är fantastiskt att kunna förflytta sig mellan ost-och västkusten över en helg och få uppleva hur havet skiftar mellan solsken och gråväder. Kommer nog aldrig att riktigt kunna säga vilken strand som är allra vackrast så här på hösten. 

Så här kommer några foton från stranden hemmavid på Räfsnäs, nära Kapellskär och från Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad. 

Börjar med stranden från Östersjön. Nu har många av träden tappat sina löv och de bildar ett spännande mönster på botten. Att de syns beror på att vattenväxterna har vissnat. Många av dem har drivit in till stranden, där de ligger inblandade med tången. Jämfört med när man tittar ner på den grunda botten vid piren på Svallhagen är det också ganska lite vegetation. Men det är mycket mer färger från stenar klädda med den skorpformiga rödalgen havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och de tunna rödvioletta bladen av purpursloke, Porphyra purpurea, och såklart blåstång.

Men när man plockar upp lite alger och vattenväxter från strandkanten i Östersjön och lägger i en vit balja blir den nästan lika vackert höstfärgad som material från Västerhavet. De mörkt röda tofsarna av ullsläke, Ceramium tenuicorne märks knappt under ytan. Men tillsammans med de gröna övervintringsskotten av axslinga, Myriophyllum spicatum, med sina vackert blekrosa stänglar, blir tavlan minst lika dekorativ som samlingen från västkusten. Så varför inte ta en tur ner till stranden nu i slutet av oktober eller rent av i november och undersök vad som syns under ytan? Nu är vattnet klart och det går att se långt ner i vattnet. Skulle du komma till en strand och hitta lite drivande, höstförökande blåstång, ta gärna ett foto och skicka till oss på Tångbloggen eller till Algforskarsommar-projektet. Höstförökande blåstång passar också in i höstens gul-orange färgskala.

Massor med förökningstoppar som sitter strax ovanför flytblåsorna.

Read Full Post »

Nu har plattan för att undersöka när havstulpanens larver kommit och sätter sig hängt vid kanten på badhytten sen i mitten juni. Nu kommer det inte några fler havstulpaner och det verkar vara slut med etableringen av mossdjur, Einhornia crustulenta (tidigare Electra crustulenta) tångbark. Det blev inte så många havstulpaner i år utan mest bara tångbarkskolonier som bildar fina små mönster på den svarta ytan. 

Mest mossdjur som växt på plattan fram till mitten av augusti.

 I september hade mossdjuret i sin tur blivit koloniserat av en rödalg. Har försökt leta i litteratur men hittar inget om någon rödalg som är funnen i mossdjur. Däremot finns rapporter om en hydroid-rödpyssling, Rubrointrusa membranacea, som ofta växer i hydroider, som t.ex. Dynamena pumila på västkusten. Det gör hydroiden rödfärgad. Igen har Danmarks Havsalger, denna gång del 1, Rödalger varit till hjälp när det gäller vad som växer i hydroider.

Hoppas att någon av Tångbloggens läsare kan hjälpa till med att bestämma denna art! Själva plattan finns kvar i vattnet ett tag till så jag kan skicka delar av den med påväxten. Eller om det går skrapa av lite material?

Vi behöver hjälp med att bestämma vad det kan vara för rödalg som ger kolonin den vackert rosa -röda färgen?

Toppen om du kan hjälpa till, vi tackar på förhand.

Read Full Post »

Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?

Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?

De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut. 

Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.

Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor. 


Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.

Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.

Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.

Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten. 

Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.

Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?

Read Full Post »

Den 9 juni disputerade doktoranden Alexandra Kinnby, vid Göteborgs universitet, med avhandlingen Habitat forming seaweeds in a changing climate.

För att läsa en populärvetenskaplig sammanfattning av Alexandras forskning kring klimatets påverkan på tångskogen, klicka här.

Ett stort grattis till Alexandra önskar vi på Tångbloggen!!

Tångskogen är en viktig miljö för många av havets invånare. Förändingar i tångskogen kan ha stor på verkan på havets ekosystem.
Tångskogen är en viktig miljö för många av havets invånare. Förändingar i tångskogen kan ha stor på verkan på havets ekosystem.

Read Full Post »

Juni månads alg får bli strandpiska, Chordaria flagelliformis. Både det svenska och latinska namnet är jättebra. Det talar om var den växer, nära vattenlinjen ner till ca 4 meters djup och att den ser ut som långa flageller, eller gissel.

Som tunn, brun spaghetti ser vi strandpiskan bland fintrådiga rödalger och en gyllene fingertare.

Den kallas även för gisseltång, men för att göra det tydligt att det inte är tångart så bör namnet strandspiska användas. Strandpiskans huvudgren utgår det ungefär lika långa sidogrenar som för det mesta saknar ytterligare förgreningar.

Ett pressat exemplar av strandpiska från västkusten, på Tjärnö labbet för över 20 år sedan. Håller sig bra när den varit inplastad.

Färgen är mörkt brun till svart och algen har en fast konsistens. Den kan bli ganska lång ca 20 – 30 cm men det går att hitta större exemplar också upp till ca 60 cm. Grenarna är ca 0,5-1,5 mm tjocka. 

Det är en ettårig alg som utvecklas på våren och försvinner på senhösten. Den växer direkt på stenar och klippor men också på andra alger som t.ex. blåstång och ofta på smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den kan bilda ett smalt bälte i vattenlinjen på lite vågexponerade stränder. Den kan också hittas i hällkar, små vattensamlingar i kontakt med havet utanför. Under vinterhalvåret förkommer den som mikroskopiska stadier som många andra arter.

Den förekommer utmed svenska västkusten och in i Östersjön ungefär till Bornholm.

Read Full Post »

Older Posts »