Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘västkusten’

Köttbladet syns tydligt bland de övriga rödalgerna, här med berggylta och rödnäbba (blågyltans hona) ute vid Berggylteskär i Lysekil.

Köttblad, Dilsea carnosa är en av våra mest smakrika rödalger på svenska västkusten. Den smakar lite som stekt ägg. Det enda är att den växer ofta på stjälken till stora tare arter eller på lite större djup så det är inte lätt att hitta och samla in lite exotiska mörkt röda till en sallad.

Read Full Post »

I veckans poddavsnitt pratar vi om restaurering av tare, eller kelp som dessa stora brunalger också kallas. Livscykeln hittar du på bild här, och tidigare inlägg om Green Gravel läser du här. Sen kan du såklart även kika in på Green Gravels hemsida och se vilka länder runt jorden som är med i projektet.

Restaurering av tare på en brant klippvägg i Gullmarsfjorden.

Roligt nog fick jag berätta om Green Gravel på årets marina restaueringskonferns som gick av stapeln uppe i Luleå den 16-17e november. Det var härliga 12 minusgrader och isarna började lägga sig på fjärdarna. Var väldigt sugen på att stanna längre och åka lite långfärdsskriskor, men det får bli en annan gång.

Konferensen anordnades av Länsstyrelsen Norrbotten och det var ett fullspäckat och spännande program, som du kan se här.

Vi fick följa med ut på Gotland och se hur utdikningen orsakat de problem med torka som ön kämpar med idag när det inte finns några stora, svampiga våtmarker som håller kvar regnet. Och vi fick se hur det går för försöket inom Baltic Waters 2030 att odla upp den starkt hotade Östersjötorsken uppe på land och sedan sätta ut den när den blivit lite större. Förhoppningsvis överlever den då något bättre.

I Blekinge hade en havsvik återställts till forna vattenspegel, och kransalger, dessa mellanting mellan alg och växt, visade sig vara mer eller mindre villiga att förlåta människans framfart med muddring.

Vi fick även höra vad som gått bra, och vad som gått mindre bra med försöken att restaurera ålgräs på västkusten. Knepet är tydligen att ålgräset behäver sand eller grus som substrat för att etablera sig ordentligt.

På västkusten har blåmusslorna minskat i antal under senare år. Kristina Svedberg och Patrik Magnestam från 8+ fjordar har försökt sig på en storskalig restaurering av musselbankar genom att sätta ut enorma mängder musslor som blivit över från musselodlare. Det var spännande att se vilka utmaningar de kämpat med.

Ett projekt som vi har skrivit om tidigare här på bloggen var Skärgårdsstiftelsens försök med bojar för att motverka ankringsskador i Stockholms skärgård. Studien visade även att de stora betongfundamenten snabbt hade koloniserats av blåstång. Så trevligt!

Våra finska kollegor berättade om den stora satsning som görs på restaurering i Finland. Vi var många som var både imponerade och avundsjuka på hur enkelt och logiskt de arbetar.

Konferensen avslutades med en rejäl genomgång av Projektet Levande vikar som drivs av BalticWaters2030 och Stockholms universitet. Så för min del var konferensen ett ypperligt tillfälle att träffa många goda vänner och före detta kollegor. Det viktigaste och mest givande var, som alltid, minglet mellan föredragningarna, när man kunde prata och diskutera med alla deltagare. Den balanden mellan lyssna och mingla, hade arrangörerna verkligen fått till bra. Och ett stort tack till Elite Stadshotell som huserade ett 60-tal pratglada virrpannor och såg till att vi fick i oss kaffe, kakor och fantastiskt god mat.

Vår underbara konferencier, Thomas Öberg, satte ihop små fyndiga dikter till flera av föreläsningarna. Det satte verkligen guldkant på upplevelsen.

Read Full Post »

Innan det började blåsa och snöa både på ost- och västkusten fick jag ett par fina strandpromenader nära Tjärnö marina laboratorium, i Kosterarkipelagen. Vattenståndet var verkligen lågt och sanden låg torrlagd där det annars brukar vara 1 meter djupt vatten.

När jag gick ut på sanden såg jag en massa små gula trubbiga strandsnäckor, Littorina obtusata, krypa runt utanför tångplantorna. Det var kallt i luften bara några grader plus men de höll en hyfsad hastighet. Snäckorna lämnade tydliga spår efter sig i sanden.

En bit bort låg en tjock tångvall – där det mesta av materialet bestod av toppskott med förökningstoppar eller receptakler av sågtång, Fucus serratus som lossnat och drivit iland.

På bilden ovanför syns en närbild på en massa lösryckta sågtångsbitar. Detta är en naturlig process som sker varje år på senhöst och vinter. Nästa år kommer nya grenar att växa ut från de meristem, tillväxtzoner som sitter i toppen på grenspetsar som sitter kvar på den stora plantan.På eftermiddagen blev det en promenad ut till en av stränderna på Saltö, efter att vi plockat lite trattkantareller i skogen.

På sandstranden låg det mycket tomma skal i en smal rand med lite tång. De såg lite annorlunda ut och när jag kom närmare upptäckte jag att det var tomma skal av det vanliga, platta europeiska ostronet, Ostrea edulis.

Jag hittade flera fina skal med tydliga tillväxtzoner. Ostron förökar sig när vattnet blir varmt vid ca 15-20 0C. När jag tittade närmare på skalen såg de flesta ut att vara 3 år gamla, dvs födda på sommaren 2019 eller möjligen 2020. Båda somrarna var ovanligt varma och gynnsamma för ostronen att föröka sig.  För markägare, som också äger ostronbanken utanför, bör det finnas gott om ostron att skörda framöver.

Tittar man noga så syns ofta skiftningar i olika nyanser i strandmaterialet. På vissa ställen skiftar det vackert i gulbrunt.

Det blir ännu mera spännande om man tar upp lite i handen och tittar närmare på vad som ger färgen. Det är faktiskt bara små snäckskal som ger skillnaden – de flesta är hela skal men det finns också små skalfragment. Genom vågornas rörelser och att de väger lite olika så samlas de in i långa vågiga band på stranden.

Ett vackert mönster både på håll och riktigt nära. Fick nog ihop minst sex olika arter i denna lilla handfull med skalsand.

Read Full Post »

Något som våra lyssnare på AlgPodden önskat att få höra mer om är odling av makroalger. Så i säsong 2 tar vi tag i detta redan i avsnitt 2 och går igenom hur odling av sockertång/ skräppetare (Saccharina latissma) går till.

Det gäller att komma ihåg vem som är sporofyt (sporbildande) och gametofyt (gametbildande). Hos skräppetaren är sporofyten det stora blandet och gametofyten mikroskopiskt liten. Det kan du även läsa mer om i vårt inlägg om skräppetare i vår serie Månadens Alg här på Tångbloggen.

I Algpodden-avsnittet nämner vi även ett europeiskt alg-samarbete EnAlgae, vars mål är att ta fram algbaserade biobränslen. Där kan du hitta manualer kring ”best practice” (bästa tillvägagångssätt), för algodling, både makroalger och mikroalger, och mycket annat spännande.

Read Full Post »

Det blir allt fler som gör som Jonathan Lind på hösten och tar sin skottkärra till stranden för att samla in ilandspolad tång och ålgräs från tångvallen.

En tångvall från norra Stockholms skärgård

Materialet är en blandning av det som växer utanför i havet och kan bestå av mest blåstång, Fucus vesiculosus, som på många stränder i Stockholms skärgård eller en blandning av ålgräs och blåstång som på sandiga stränder på Öland.

På bilden nedan ser vi en stor och artrik tångvall där den mörkare blåstången har en tydlig, klargrön inblandning av ålgräs. Det påminner lite om grön spaghetti. Den här fina vallen ligger på Öland.

Tångvall på Öland Foto: Robert Kautsky

Utmed vissa stränder på Öland kan materialet i tångvallen domineras av en blandning av tång och rödalger. Det kan du ofta känna lite på doften…

Ölands ostkust har en vall dominerad av rödalger.

På bilden syns att det fortfarande ligger mycket lösa rödalger och flyter i vattnet som inte drivit iland ännu.

Beroende på innehåll blir tångvallen bättre eller sämre som gödningsmedel i trädgården. Blåstång och rödalger ger den bästa gödningen medan ålgräs, Zostera marina innehåller mindre mängder fosfor och kväve.

I många kommuner städas stränderna årligen från tångvallar inför badsäsongen. Här borde det finnas möjligheter att få till ett lokalt nyttjande genom att personer som Jonathan Lind samlar upp och transporterar bort tången, samtidigt som han slipper köpa gödsel till sina odlingar. I länken ovan får du följa med Jonathan på tånginsamling och se hur han nyttjar den i sin trädgård.

Men vad gäller egentligen? Är det tillåtet att hämta tångmaterial på stranden? Är det ok om jag bara hämtar några kassar, några skottkärror eller samlar och rensar en hel strandremsa?

Förr i världen var detta en viktig resurs, som så mycket annat tillhörde markägaren. Men tiderna ändrades. Tångvallens värde försvann ur minnet och det var det ingen som brydde sig om denna resurs fram till nyligen, när intresset för att minska tillförsel av näring till Östersjön blivit högaktuell samtidigt som kostanden för konstgödsel blivit allt dyrare.

Men enligt Naturvårdsverket är det inte tillåtet att ta hur mycket tång som helst från stränderna. För det som fortfarande gäller är en 131 år gammal dom som fastställer hur tång från stranden får användas. I en dom i Högsta domstolen 1891, fick en person böta 10 kr för att han olovligt samlat tång från någon annans mark till sina odlingar. Samma sak gäller fortfarande – vill man hämta lassvis med tång är det bäst att tala med markägaren först. Det som förr i tiden hade stor ekonomisk betydelse för jordbruket, och som sedan bara vara till besvär under nästan100 år, håller nu på att få tillbaka sitt värde och ses som en resurs igen.

Det finns ytterligare en viktig aspekt och det är att tångvallen är ett skyddat habitat och viktigt för både växt- och djurliv. Framöver kan det behövas en planering för hur denna resurs kan användas och hur mycket av tångvallar som bör skyddas utmed kusten. Samtidigt som många stränder fortsatt kommer att behöva städas inför badsäsongen. Och det som samlas in från badstränder kan antingen komposteras och användas som gödning eller kanske göras om till biobränsle.

Tång alltmer populärt som odlad gröda

Utöver att använda det som ligger i tångvallar på stränderna ökar även intresset mer och mer för att odla grönalger och tarearter i svenska vatten för konsumtion.

Idag finns några mindre odlingar av tare på svenska västkusten. Arten som främst odlas heter skräppetare, Saccharina latissima, men kallas i folkmun för sockertare för det låter lite godare. Det finns många användningsområden av alger, som t.ex. till djurfoder och mat. Idag klassas bl.a. tare och tång som livsmedel berättar Barbro Kollander, kemist på Livsmedelsverket i ett inslag från nyheterna, men det finns inga gränsvärden för hur mycket man kan äta. Både skräppetare och blåstång kan innehålla höga halter av jod och tungmetaller beroende på var de har växt. Personer med jodbrist, barn och gravida hör till de som kan vara extra utsatt för risker om de äter tång enligt Livsmedelsverket. Vi läser med glädje att Barbro ingår i ett internationellt forskningsprojekt som fokuserar på alger och tång som mänsklig föda. Det var på tiden!

Read Full Post »

Här på Tångbloggen har vi tidigare skrivit om projektet Green Gravel som jag är inblandad i, och berättat om dess mål med att restaurera tareskogar på norra halvklotet.

Nu har vi sporulerat både skräppetare (Saccharina latissima) och fingertare (Laminaria digitata) inne på lab och sått ut på gruset. Vi har även fått små sporofyter från företaget Kobb AB, som de hade över efter sin sådd. De små sporofyterna är knappt centimetern stora, men vi hoppas såklart på en god tillväxt under hösten fram tills att det är dags att sätta ut det ”gröna gruset”…fast kanske mer det bruna gruset… ute på våra lokaler.

Små buketter av sporofyter på 3 cm naturgrus ska planteras ut i havet i slutet av november.

Vi har även ett nytt, spännande pilotprojekt av egen design som jag satte ut i havet under veckan. Metoden inom Green Gravel är ju till för ganska flacka bottnar, där gruset kan ligga någorlunda stilla. Men här i Gullmarn är det ju de branta väggarna, som nästan lodrät dyker ner i havet, som behöver restaureras. Där går det inte med grus, om man inte vill ligga och limma fast det sten för sten.

Istället utformade jag ut en metod som utgår från den vi använde i vår manual för restaurering av blåstång i Östersjön. Genom att fästa vuxna plantor med mogna sori (sporsamlingar) på rep, som i sin tur spänns mellan två kättingar, bildas en lodrät tareskog som förhoppningsvis kommer att föröka sig naturligt och ge små sporofyter under årets sista månader när förökningen sker.

Kanske ett vinnande koncept, kanske en total flopp. Vi får se hur det går till våren.

Det ska bli mycket spännande att följa upp hur det går med detta. Jag kommer såklart rapportera resultaten här på Tångbloggen, så se till att följa oss, så du inte missar något. Dessutom kommer jag att berätta mer om försöken under årets nationella marina restaureringskonferens som äger rum i Luleå 16-17 november. Självklart kommer även en rapport därifrån till våra intresserade läsare.

Bäst av allt är att experimentet hänger precis intill labbet, så det är bara några korta simtag från bryggan. Mycket smidigt! En dag som denna, klassiskt höstgrå med småregn och dis, var det underbart att komma ner under ytan där det istället var blått vatten, röda och rosa alger, gula svampdjur och helt ok sikt, fram tills dess att jag tog fram rotborsten för att skrubba av klippväggen.

Read Full Post »

Nu när jag har gått ner till att forska på halvtid, har jag möjligheten att ta roliga uppdrag genom mitt företag BioLogik. Ett sådant har varit inventering av stora brunalger på ett antal lokaler längs Bohuskusten, Uppdraget går ut på att kartlägga förekomst av 8 stycken av våra största brunalger. Självklart är det stortare (Laminaria hyperborea), fingertare (Laminaria digitata) och skräppetare (Saccharina latissima), som tillsammans kallas kelp. Men även ektång (Halidrys siliquosus), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus) och knöltång (Ascophyllum nodulosum), som ofta slås ihop till ”tång” när arterna inte spelar roll, och så den introducerade sargassosnärjan (Sargassum muticum). Känner du igen alla åtta?

Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.

Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.

Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!

Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.

Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.

En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.

Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.

Read Full Post »

I dag var Tångbloggen tidigt ute med att skriva om havsspyan, Didemnum vexillum, en sjöpungsart som hittats i svenska vatten. De första fynden var på ostronskal funna vid Kosterhavets nationalspark. Kändes extra roligt för mig när jag slötittade på Efter Fem i TV 4 och får se min kollega Ellen Schagerström i rutan därhän berättande om denna nya invasiva art som nu även finns i norra Bohuslän.

Det var helt oväntat så det var tur att jag hann på fram mobilen och fota denna nya sjöpungsart som just kommit till våra kuster. Ellen gav en bra snabb introduktion till artens förekomst, spridning och möjlig påverkan på ekosystemet. Vill du veta mer läs inlägget på Tångbloggen.

Eftersom jag är på väg till västkusten och Tjärnö, nära Strömstad, kommer jag självklart hålla ögonen öppna och se om det går att hitta fler exemplar. Kanske på något japanskt jätteostronskal eller varför inte i den närmaste båthamnen?

Read Full Post »

I morse på lokla nyheterna kunde västkustborna höra att havsspya hittats på Koster. Det var Annette Hellberg, som arbetar på naturum Kosterhavet som fann den på ett ostronskal när hon var ute och snorklade.

Det är en kolonibildande sjöpung, Didemnum vexillum, filtsjöpung, som fått det något otrevliga smeknamnet, baserat på dess utseende. Djuret har troligen sitt ursprung i havet utanför Japan, och som många andra arter därifrån har den tagit sig vidare runt i världshaven. Den har ett invasivt beteende, vilket innebär att den trängt undan annat växt- och djurliv där den etablerar sig. Detta har ställt till problem för ekosystem runtom i hela världen, i olika grad. Särskilt hårt drabbade sägs vara den nederländska provinsen Zeeland, där sjöpungen uppskattas täcka upp till 95 procent av havsbotten. Där har man även sett hur både sjöborrar och ormstjärnor minskat i antal efter att arten etablerat sig. Sjöpungar är filtrerande djur, som hämtar sin mat ur vattenmassan. Så utöver att de rent fysiskt inte lämnar plats till andra arter, konkurrerar de även om maten med bland annat musslor och ostron.

Sjöpungen tycker om att sitta på hårda substrat, som stenar, klippor och grus, men förekommer även ibland på ålgräs. Där den orsakat mest ekonomiska problem är bland annat på skal av ostron och musslor i odlingar och andra strukturer som vi människor sätter ut i havet, som kylvattenintag till exempel.

Det var inte helt oväntat att den skulle dyka upp här. 2020 hittades arten i Norge, i Stavangers hamn. Men visst är det intressant att fundera på hur den tagit sig hit så snabbt. Är det havsströmmar eller båttrafik som ligger bakom dess snabba framfart? Det får vi nog aldrig reda på. Det ska bli intressant att följa hur svenska myndigheter väljer att hantera en art som nog kommer klassas som hög risk för problem. Frågor kring marin hygien börjar bli allt vanligare känns det som.

I Wales har man fått problem med havsspya. Se hur arten identifieras och hör hur deras handlingsplan ser ut för den här marina invasiva arten.

Read Full Post »

Här berättar vi om årets artrikaste platta som legat i vattnet vid Rörvik, Västra Frölunda på västkusten. Plattan hängdes ut för att kolla på när havstulpaner och blåmusslor kommer och sätter sig på båtarna i hamnen. Detta är ett projekt som rullat många år nu i Östersjön och nu finns det även på västkusten. Där finns det många fler arter att upptäcka och riktigt spännande för en marinbiolog.

Tångbloggen deltar sedan flera år tillbaka i Havstulpanprojektet som drivs av Svenska Båtunionen, för att hålla koll på när havstulpaner kommer och sätter sig på båtskrovet. Det innebär att vi, med många andra, har hängt ut en platta vid vår brygga.. Sen undersöks plattan noga varje vecka vilka larver som kommit och satt sig på plattan. Min platta i år har bara fått lite mossdjurskolonier några havstulpaner och några sudare, dessa långa bruna alger. Förväntat, men inte särskilt spännande.

Inte så spännande platta från norra Stockholms skärgård, Rådmansö. Lite havstulpaner,och några plantor av sudare.

Men så för några dagar sedan kom denna platta från Rörvik vid Västra Frölunda, på västkusten! För mig som marinekolog hoppade jag jämfota när jag laddade ner fotot. Vilket häftigt samhälle med mossdjur, havstulpaner och blåmusslor och några mysko gulbruna geléaktiga klumpar. 

Första försök att bestämma arter på plattan när den är tagen upp ur vattnet. Inte lätt att bestämma de gulbruna klumparna.

Det fanns många vackra blomsjöpungskolonier (Botryllus schlosseri). De är vanliga på lite skyddade lokaler och kan variera i färg, som här på plattan. Färgen kan vara grön, röd eller violett och kolonierna består vanligen av ca 5-15 individer som bildar som en liten blomma med sina ljusa vita öppningar. Blomsjöpungen kan bilda stora platta kolonier som kan bli upp till ca 12 stora. Kolonierna kan växa på tång och andra alger, eller som här på en platta som hängts ut i havet. De ser också ut att växa på de mysko gulbruna geléklumparna. De ser ut som om de har dragit in sina tentakler men det gick inte att komma på vilken art det var som gömde sig där. Nytt försök av Jonas Jerlin som skickat fotot till oss. 

Det gällde att ta ett foto på plattan utan att lyfta upp den ur vattnet.

Jättetydliga luddsjöpungar med sina två öppningar nära varandra. Att de är luddiga syns inte så bra. Foto: Jonas Jerlin.

Och denna gång gick det lättare att se vad det var – en luddsjöpung (Molgula manhattensis) som troligen ursprungligen kommer från Nordamerikas atlantkust i USA. Den finns nu spridd över hela världen. Som för många arter har den liftat till nya havsområden sittande på något båtskrov. Och det var troligen så den också kommit till Sveriges västkust. Det geografiska ursprunget diskuteras och är inte klarlagt. Det betyder att det inte är klarlagt om det är en främmande art för våra havsområden eller ej. Det finns däremot inte många rapporter om var den hittats utmed svenska västkusten. Och detta är första fyndet som jag varit med om att artbestämma, vilket känns jätteroligt.

Den förekommer fastsittande på stenar och alger på grunt vatten. Luddsjöpungen är en av mycket få arter av sjöpungar som klarar att leva vid lågsalthalt och i grumligt vatten. Den är snabbväxande, blir fort könsmogen och hinner föröka sig flera gånger under sin korta livstid som är ca 1 år. Den är tvåkönad och har yttre befruktning. Ägg och spermier släpps ut i vattnet där befruktningen sker. Efter ett några dagar i fria vattenmassan söker larverna upp en hård yta och sätter sig fast och utvecklas till en ny luddsjöpung. De är lite hårig på ytan där det lätt fastnar små sandkorn, skal eller algfragment. Den är filtrerare och in – och utströmningsöppningarna sitter nära varandra. Det var de som jag gissade kunde vara tentakler när de var ihopdragna.

Till vänster syns de vackra kolonierna av blomsjöpungar i olika färger. Till höger är det mycket havstulpaner, några blåmusslor och ett par luddsjöpunngar också. Det växer också någon liten rödalg på plattan. Foto: Jonas Jerlin.

Det sista fotot på plattan är tagen med Jonas Jerlins bästa kamera, vilket syns. Den vänstra sidan av plattan rensades på havstulpaner och gjorde det möjligt för luddsjöpungar och en massa olikfärgade blomsjöpungskolonier att etablera sig. Den visar tydligt att de betyder mycket om det finns en ren kal yta att etablera sig på när larverna i vattnet letar efter en plats att sätta sig fast på. Där det redan sitter en massa havstulpaner eller blåmusslor finns det inte plats och de har troligen blivit uppätna om de kommit för nära en filtrerande mussla eller havstulpanens fångstarmar.

Om du hittar luddsjöpung, så är det toppen om du rapporterar in ditt fynd på Artportalen. Då kan de som arbetar med främmande arter få en bättre bild av hur spridd och vanlig den är längs kusten.

Read Full Post »

Older Posts »