Det gäller att komma ihåg vem som är sporofyt (sporbildande) och gametofyt (gametbildande). Hos skräppetaren är sporofyten det stora blandet och gametofyten mikroskopiskt liten. Det kan du även läsa mer om i vårt inlägg om skräppetare i vår serie Månadens Alg här på Tångbloggen.
Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.
Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.
Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.
Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.
Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.
Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.
Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.
Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.
Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.
En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….
Göteborgs universitet anordnar en algkonferens med titeln ”Möjligheter och hinder för en svensk algindustri” Konferensen vänder sig till företag, myndigheter och forskare som är intresserade av alger och algodling. Intresset för svenskodlade alger växer med rekordfart men hur får vi en svensk algindustri att lyfta?
Välkommen till Tjärnölaboratoriet den 21-23 juni för att lära mer, inspireras och diskutera en grön framtidsnäring.
Artnamnet asiatica talar om att den ursprungligen kommer ifrån Asien, närmare bestämt Stilla Havet, där den odlas. Den har spritt sig till många andra områden som Spanien, Portugal, Frankrike, Holland, Kalifornien och Mexiko. Vi tyckte att det passar bra med en rödalg såhär i juletider. Att den dessutom går att använda för att göra panacotta och andra gelé-efterrätter av, eftersom den innehåller stora mängder agar gör den inte sämre. Blev lite nostalgisk när jag började skriva om Gracilaria som månadens alg. Tankarna gick tillbaka till en liten fältstation i södra Chile 1997 där vi odlade Gracilaria chilensis. Målsättningen var att odla dem tillsammans med lax i ett integrerat vattenbruk och se hur effektiva de var att ta upp fosfor och kväve och minska påverkan i vattnet och ge en bättre ekonomisk avkastning.
Det finns ca 150 arter av Gracilaria som innehåller agar. Då förstår man att det inte är helt lätt att bestämma vilken art det är. Dessutom byter de namn ibland.
Men nu till beskrivningen av grov agaralg. Den kan bli 15—75 cm lång och är oregelbundet förgrenad. Grenarna är ca 5 mm tjocka och smalnar av mot spetsen. De har en brunaktig eller vinröd färg. Fördelen med grov agaralg och andra rödalger är att de har jämförelsevis lite påväxt, som gör det lättare vid skörd att få ett rent material, vilket man vill ha vid framställning av agar. Grov agaralg kan föröka sig vegetativt genom att små fragment lossnar och sedan fäster sig på en ny plats, precis som Gracilaria chilensis. Det betyder att nya stora plantor kan växa ut från en liten bit. Den könliga förökningen ser ungefär ut som hos många rödalger med en tetrasporofytgeneration och hon och hangametofyter.
Livscykel hos Gracilaria. Mycket av odlingen använder fragment av algen istället för könlig förökning. Klart enklare.
Grov agaralg ligger ofta lös på mjuka sediment eller fin sand, intrasslad ibland ålgräset. Men den kan också sitta fast på små stenar och skal. Vanligen hittar man bara enstaka plantor men det finns lokaler med stora bestånd som helt täcker botten. Den hittas ofta riktigt grunt mellan 0,5 – 5 dm djupt, men kan förekomma ner till ca 4 – 5 meters djup.
Genom att små fragment kan fastna i exemplevis fiskenätet, kan den spridas långa sträckor. Studier har visat att den kan överleva långa perioder i mörker vilket även gör det möjligt för arten att spridas med ballastvatten. Den klarar också låga salthalter men har inte hittats längre söderut på svenska västkusten än Göteborg. En karta visar utbredningen av grov agaralg 2003 och 2004 i området runt Göteborg ner till mellersta Halland. Sen dess kan den ha spritt sig mycket mer. En lite mer detaljerad karta finns här.
Vår inhemska art av släktet heter späd agaralg (Gracilaria gracilis), den har tidigare kallats för Gracilaria verrucosa. Den är som namnet anger spädare (gracilare) än grov agaralg och blir ca 30 – 60 cm lång och den är allsidigt förgrenad. Grenarna är runda,ca 1 – 3 mm tjocka. Späd agaralg kan vara fäst med en liten fästskiva på stenar eller ligga lös inne i ålgräsängar.
Späd agaralg samlad på Tjärnö i ålgräsängen utanför laboratoriet 1999.
Så när du mumsar på en seg gubbe, ett geléhallon eller låter en god karamell smälta i munnen till jul så kan den innehålla agar från någon av de många Gracilaria arter som odlas i haven främst i varma länder.
Tångbloggen 
