Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sockertång’

Oj oj oj det är nästan en känsla av bakfylla efter gårdagen. Men jag drack ju bara en alkoholfri öl….? Att träffa runt 140 personer och mingla efter att ha varit i det närmsta isolerad i två år, var minst sagt överväldigande. Flera av deltagarna erkänner på morgonen att de haft svårt att sova med så mycket intryck i huvudet. Alla är överens om att det var en fantastiskt inspirerande dag igår.

Något av det roligaste igår var ett speed-talk från Väddö Folkhögskola. De har en tvåårig YH-utbildning till aquaponiingenjör som går på distans och innehåller mycket praktik på företag. Jag blir genast sugen på detta och så glad att det nu finns en utbildning. Alla kan odla! Inte bara grönsaker utan även fisk. Jag hoppas verkligen att Tångbloggens läsare sprider detta till alla ni känner, så att vi kan få lokala småskaliga fisk-o-grönt-producenter i hela landet.

Men över till dagens presentationer.

Kristoffer Stedt är doktorand vid Göteborgs universitet och arbetar med alger uppe på Tjärnölaboratoriet här utanför Strömstad. Han arbetar med att höja proteinhalten i alger, för att främja proteinskiftet från mest rött kött till mer blå eller gröna källor. Sättet som protein utvinns ur alger är samma som används för att tillverka till exempel sojafärs ur sojabönor.

Förenklat kan man säga att brunalger innehåller 5-10% protein , grönalger 10-20% och rödalger 20-30%, att jämföra med soja som är mer än 40%. Så Kristoffer fokuserar på att odla alger under förhållanden som ska öka proteinhalten för att alger ska kunna bli en framtida proteinkälla. Tanken är att odla algerna i näring som kommer som spill i processvatten från olika industrier.

I ett experiment har de odlat havssallat Ulva fenestrata i två olika processvatten från sillpackningsindustrin. Resultaten visar tydligt att algen växer bättre i dessa processvatten jämfört med vanligt havsvatten, upp till 3 gånger bättre faktiskt. Och proteinhalten stiger till över 30% på bara 7 dagar. Det viktigaste är att halten av tungmetaller inte överstiger gränsvärdena. Som trogen Tångbloggsläsare vet ju du att alger kan ta upp dessa metaller lätt. Analyser av den odlade algen visar att det är mycket låga halter av tungmetaller. Det är otroligt lovande för att kunna nyttja ett spill till något nyttigt.

Hanna Carlberg från SLU jobbar med projektet Miljökassen, där man vill ta hand om fekalier och foderrester från fiskodling i öppen kasse. Deras testodling ligger i Ströms Vattudal i Jämtland. De har konstruerat några prototyper för att kunna avskilja partiklar från vattnet. Genom att pumpa upp vattnet från botten av odlingskassen till en avvattningsanläggning på land, kan man nu skilja ut partiklar och slam. Projektet vill såklart även undersöka slammets innehåll och se på vad man kan ha det till, men även se på de juridiska hinder som finns kring slam. För det är inte helt enkelt så att man kan lägga vad som helst som näring på en åker, till exempel. Så därför pågår även försök med att odla olika typer av grödor i slammet. Hittills har resultaten varit lovande, så det är nog möjligt att inom en snar framtid kunna odla grödor i fiskodlingsrester. Ett ytterligare kul projekt är att deras avvattningsanläggning även kan rena ut kväve och fosfor ur näringsrikt vatten. Det här ska jag hålla ett öga på!

En av Miljökassens prototyper för att fånga upp allt slam som bildas i en fiskodling.

Vad är egentligen en grön regnbåge? Anders Kissling, professor på SLU, presenterar projektet 5 ton grön fisk i disk, där man ser till hela livscykelanalysen. Detta är ett exempel på hur bra det blir om man tar in representanter från hela näringskedjan i ett projekt. En miljöbov i fiskodling har varit fodret, så projektet har tillverkat ett svenskt cirkulärt foder av insektslarver och fiber från skogsindustrin för att producera en så miljövänlig fisk som möjligt. För om odlad fisk ska vara ett miljövänligt alternativ så kan inte fodret vara tillverkat av importerad soja odlad i monokultur på skövlad regnskog och fisk som är vildfångad i andra länder. Vi måste kunna producera fodret lokalt. Idag finns inget svenskproducerat fiskfoder. Men det kan det nog snart bli ändring på. Insektslarverna som används i fodret innehåller mer och fler av de essentiella aminosyror som fisken behöver jämfört med soja, och de kan odlas nära en fiskodling. Och det är ekonomiskt görbart och hållbart att producera fodret. I projektet har det nu producerats 4 ton grön regnbåge. Så fråga gärna din fiskhandlare om de har grön regnbåge i sortimentet och bidra till hållbar fiskodling.

Min roliga före detta kollega Marcus Langeland, som lämnade oss för RISE, lyfter begreppen ”cirkulär” och ”hållbar”, två ord som använts flitig i allas presentationer. Det finns tydligen väldigt många definitioner av dessa begrepp. Så är en cirkulär ekonomi hållbar? Hur mäter vi hållbarhet? Vanligast är genom en livscykelanalys, men där kommer cirkularitet och en del andra faktorer inte med. Hmmm. Så RISE arbetar med att ta fram bättre beräkningsmodeller för att kunna bedöma om något faktiskt är hållbart eller inte. Och det är just foder som är i fokus här. Marcus visar en checklista för att bedöma om en foderråvara är hållbar.

Marcus listar hållbarhetskrav för fiskfoder

Niklas Warwas, doktorand på GU, visar några olika foderråvaror som de arbetar med för att producera hållbart foder. Även här är sockertången (Saccharina latissima) en viktig komponent. Med tanke på hur många användningsområden denna alg har är det underligt att det inte finns fler odlingar. Men jag spår att det nog kommer poppa upp fler inom en snar framtid. Men de har även undersökt sjöpung (Ciona intestinalis), flugor och sidoströmmar från fiskberedning. Till exempel har de använt min favorit, makrill i tomatsås där datumet gått ut. Istället för att slänga dem har de ingått i ett foder. Niklas är fysiolog, så hans roll i projektet är att undersöka hur fisken mår och växer på olika foder och säkerställa att de får i sig all näring de behöver. Fiskhälsa är en viktig del i foderframställning. Det är även smak, för ingen vill väl äta en fisk som smakar illa.

Niklas sätter alltid fiskens hälsa i fösta rummet.

Det pratade Sofia B Olsson från restaurang VRÅ om igår. Som prisbelönt kock gav hon sin syn på nya råvaror och påpekade vikten av att låta slutkonsumenten, kockarna, vara med från början så att en odlare inte tar fram en produkt som kockarna inte vill ha. Kul och inspirerande. Sofia bjöd även på lite olika tilltugg i minglet. Jag kommer absolut att besöka VRÅ för att äta mer av hennes härliga mat!

Familjeföretaget Älvdalsrom har drivits sedan 1980-talet. De började i liten skala för att vara säkra på att de har en bra produkt. Idag är efterfrågan större än vad de kan producera. De har varit lyhörda på konsumentens feedback och varit noggranna med transparensen så att konsumenten vet om hur deras produkt tas fram. De använder regnbågslax, en art som kom till Sverige 1892, och har avlat fram fiskar som producerar en riktigt fin och välsmakande rom. Deras beskrivning av produkten, dess sälta, spänst och smak gör att det vattnas i munnen på mig. Vi fick smaka deras rom på en liten bit tångknäcke igår. Oj oj oj vad god den var. Lysande röd och precis rätt ”poppighet” och spänst. Fantastisk!

Ett föredrag från Matfiskodlarna om hur vi marknadsför de olika produkter som produceras inom vattenbruk tar upp behovet av gemensam strategi för att nå ut till konsumenterna med VAD det är för produkter. Det är ju ibland så att kärt barn har många namn, vilket ibland förvirrar konsumenten. Projektet BRIDGES försöker knyta ihop branch och utbildare. Mikael Thörn och Daniel Krång från Gullmarsgymnasiets vattenbruksutbildning i Lysekil berättade om hur detta EU-projekt som Island, Norge, Finland, Åland och Sverige är med i. Det är viktigt att vi utbildar den personal som vattenbruket behöver och man försöker samköra kursplanerna mellan länderna så att utexaminerade elever kan flytta mellan dessa länder och ha samma kompetens. För det kommer behövas en hel del arbetskraft när vattenbruket tar fart.

Read Full Post »

Äntligen!! Sol, människor och massor med prat om vattenbruk I alla dess former. Oj vad vi har längtat! Strömstad visar upp sig från sin allra bästa sida med 7 grader varmt, strålande sol och spegelblankt hav. Det är nästan skamligt att sitta inne på en konferens en sådan dag.

Skoj, skoj, skoj. Massa spännande föredrag på nationella vattenbrukskonferensen.

Men nu gäller det ju vattenbruk i Sverige, och först ut är olika alg-företag.

Simon Johansson från Nordic Seafarm, före detta Kosteralg, berättar att tång inte är något nytt på matmarknaden. Det är ju något av det vanligaste man äter i Asien, men här Skandinavien har vi inte nyttjat denna resurs förrän nu. Nordic Seafarm odlar sockertång (Saccharina latissima) och havssallat (Ulva fenestrata). Dessa båda alger är mycket goda, så det är kul att det nu går att få tag på närodlade produkter. Vi hoppas att de snart finns i varje livsmedelsbutik. Några samarbeten har redan lett till förädlade produkter. Företaget Vegme har till exempel använt alger till ett ätbart sojakorvskinn och det finns ett glutenfritt tångknäcke.

Algela Wulff, professor, företagare och folkbildare känd från Algpodden, berättar om Swedish Algae Factory, hur de startade för 10 år sedan och har växt. De får ut tre olika produkter från sina mikroalger. Oljan kan gå direkt till biodiesel och det var tanken från början med företaget. Biomassan kan användas till många saker, men där är det allt pappersarbete som gör att de istället väljer att arbeta med skalen, frustulerna, av kiselalgerna. Dessa skal används för att öka effektiviteten i solceller, men även som solskydd i hudvårdsprodukter som finns på marknaden. Så bra om vi kan byta ut de farliga ämnena samt nano- och mikroplaster i solkräm mot alg-skal! Forskning pågår även kring att öka kapaciteten på batterier med dessa och ännu fler användningsområden undersöks. Fantastiskt vad små kiselalger är bra till mycket!

Angela Wulff visar hur kiselalger går att använda till både solceller och hudvård.

Volta Greentech grundades 2019 och försöker begränsa metanutsläppen från kor genom att blanda in rödalger i deras kost, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Idén i sig är inte ny, men Volta Green försöker skala upp algodlingarna och foderproduktionen till industriell nivå. I dagsläget har de en anläggning på 90 000 liter i Lysekil där de odlar. Det ska bli intressant att följa utvecklingen. En viktig fråga som ställs av publiken är hur företaget skyddar våra hav från deras alg. Arten de odlar, Asparagopisis anses vara den mest invasiva och den har visat sig ha kraftig negativ påverkan på de ekosystem där den introduceras. Voltagreen använder sig av flera filter och har säkerhetsföreskrifter för att förhindra spridning. Vi hoppas innerligt att det räcker och att inga ”smitningar” sker.

Dagens andra pass handlar om RAS. Ojdå, tänker du kanske. Nejdå, det är inte Svenska Kennelklubben, utan förkortningen på Recirkulerande Aquakultur System.

Ett av företagen som ska investera i ett stort RAS-system är Smögenlax, som planerar att bygga en stor anläggning i Kungshamn som odlar lax men har noll utsläpp. Den svenska miljölagstiftningen är hård och tillåter inte utsläpp hur som helst. Så vill man odla fisk på land måste allt vatten renas innan det släpps ut i havet igen. Och dessutom samarbetar de med just Swedish Algae Factory, som ligger vägg i vägg, så laxodlingens vatten går till algodlingen och renas där, utan en massa transporter med bil. Det fasta avfallet omvandlas till biogas direkt på anläggningen. För ska det vara hållbart så måste helheten tas i beaktande. Som att Smögenlax även kommer kunna rena både havsvatten och processvatten från närliggande processindustri. Det är mycket spännande som händer i Sotenäs kommun och alla vi i publiken surrar av förtjusning.

Joel från Smögenlax visar upp planerna på hur företaget ska expandera för att slippa onödiga transporter och öka hållbarheten.

Hushållningssällskapet Norrbotten Västerbotten är en 200 år gammal organisation med fokus på lantbruk, landsbygd fiskodling och ekonomi. Här är man intresserad av att odla röding, denna underbara laxfisk, och har ansökt om att bygga en RAS-anläggning för detta uppe i Ravdu utanför Luleå.

Något jag finner både intressant och inspirerande på dessa konferenser är just att få se olika delar i processen att bygga upp ett företag och marknadsföra en produkt. Viss har redan produktion, andra är mitt i ansökningar och tillstånd, några har bara en idé som de tror på. Oavsett var de befinner sig så är det givande att stöta och blöta val av teknik, tips och tricks. För det är tillsammans som vi kan få svenskt vattenbruk att lyfta (flyta?), så vi måste alla hjälpas åt.

Från 1800-talet och fram till 1930 odlades det stör i Strömsnäsbruk, som ligger på gränsen mellan Skåne och Småland. Orsaken var att där fanns elektricitet. Och idag har Torbjörn Ranta och hans kollegor på AROS en RAS-odling med stör i de anrika gamla lokalerna. Här tillverkas svart kaviar, världens kanske dyraste livsmedel. Det låter kanske konstigt att odla fisk på land, men Torbjörn har tidigare jobbat inom oljeindustrin i Ryssland. Vid ett besök i en störfabrik i staden Astrakan, vid Volgaflodens strand, fick han tanken att det här skulle man kunna göra i Sverige. En bra idé är som en god ost, den behöver mogna. 13 år senare drog de igång, och 2019 fick de sitt första tillstånd att sälja sin produkt. På 4 år har de tredubblat sin försäljning, och deras kaviar går för den blygsamma summan 10 000 kr per kg. Puh! Och med tanke på världsläget så misstänker jag att det kan bli bra försäljning. För att kunna konkurrera med den billigare produktionen i Kina, som är den största producenten, så dödar de inte sina fiskar. Tvärtom. Alla fiskar vårdas ömt, får ett namn och gullas med mer än hästar på ridskolan. Genom att vänta tills rommen är precis mogen innan man mjölkar fisken, får man en mjuk, svartröd rom. De som dödar fisken och tar rommen innan den är mogen får hårda, gröna korn som inte alls är lika trevliga att äta. Så AROS produkter återfinns idag bland annat hos en av Sveriges 2-stjärniga restauranger.

Niclas Wennberg från Pond Fish & Greens är alltid en fröjd att lyssna på. Han berättar inspirerande om hur fiskodling kan och bör i framtiden kopplas ihop med grönsaksodling, för att det är mer lönsamt än griskött som proteinkälla. Paradoxalt nog importerar vi 90% av den fisk vi äter, men endast 19,6% av grisköttet. Men ändå är grisbönderna inte rika, för det är löjligt billigt att köpa griskött så lönsamheten sjunker dagligen. Idag går bara 20% till grisbonden. Vi måste ändra på systemet så att de som odlar maten får mer betalt. Och kan det göras genom att skola om grisbönder till fiskodlare? Kan man kanske odla fisk på grisgårdar för att göra det mer miljövänligt?

Idag finns ett första tillstånd att odla 400 ton fisk i konverterade gamla svinstallar i västra götalandsregionen. Inspirationen kom från Gårdsfisk och hjälpen att få tillståndet gavs av Hushållningssällskapet Västra, som berättar om hur processen att få detta tillstånd har gått till. Jag tror verkligen på mer lokala fiskodlingar. Det finns många arter av fisk som lämpar sig för odling och eftersom det går att odla på land finns det alla möjligheter att bo OCH arbeta på de mest avlägsna orter i landet.

Niklas Wennberg ser stora möjligheter i landbaserad fiskodling tillsammans med grönsaker.

Kaffe och roliga tångprodukter att smaka på i pauserna är trevligt, men bäst av allt är att åter igen få mingla med kända och nya ansikten. Och efter pausen ska jag ge en snabb-presentation om sjögurkor på tre minuter, så nu är det slut för idag från mig.

Read Full Post »

Igår var det äntligen möjligt att köpa tång på Göteborgs fiskauktion!

En viss skepsis var väntad, men efterfrågan var glädjande nog i linje med var vi på Tångbloggen upplevt.

Sockertaren (Saccharina latissima) som Cassandra Köbbel och Anna Wångmar från Ten Islands Sea farm tagit med gick åt. Maxpriset för ett halvkilo färsk tång blev 850 kronor. Helt otroligt! Men nu är verkligen bästa säsongen för späd, krispig sockertare som vuxit till sig under vintern. Den har en god umamismak och ska skördas innan det blir för ljust och varmt.

Vi hoppas att det i och med detta går att handla tång hos de bättre fiskhandlarna i landet framöver, och att vi kommer kunna se fler arter av makroalger på fiskauktionen.

Read Full Post »

I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.

Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.

Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb. 

Odlingar startade på 1980-talet och då var det blåmusslor som gällde. Den första odlingen låg nära fältstationen Tjärnö marina laboratorium. Några odlingar till startades, men det blev inte den stora verksamhet som många trodde och hoppades på. Bland annat var konkurrensen stor från producenter som Danmark och Frankrike. Men det uppstod flera problem med att få odlingarna att fungera och producera mycket musslor. Sätts repen t.ex. ut vid fel tidpunkt kan de bli fulla med sjöpungar istället. Roligt nog så har sjöpung visat sig vara en produkt i sig, och man kan idag köpa buljong gjord på tarmsjöpung, Ciona intestinalis. Men andra problem musselodlingarna har är attack från ovan. Det har också visat sig att ejder kan komma in i en odling och mumsa i sig stora mängder med musslor. För ejdrarna är det ett julbord som finns uppdukat, och de hugger in med gusto.

Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.

Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling. 

Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.

Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober. 

De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.

Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.

Sen skall algerna torkas och tas om hand.

Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.

Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.

Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.

Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.

Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.

Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?

Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.

Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.

Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.

Skal av abalone, havsöron.

Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?

Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden. 

Read Full Post »

Idag måndag kan du höra Tångbloggen prata om hur man samlar och äter alger i P4 Extra klockan 14:15.

Många undrar säkert om är säkert att samla alger själv. Det finns inga direkt giftiga alger i Sverige, men man bör låta bli att äta alla fintrådiga alger som till exempel grönslick, ullsläke och molnslick (Pylaiella littoralis). Den bruna algen mjukt kärringhår, Desmarestia viridis, bör man också undvika. Den innehåller nämligen stark svavelsyra som inte är trevligt att få i munnen. En liten efterforskning, till exempel här på Tångbloggen, innan man går ut på stranden, hjälper dig att identifiera de godaste arterna.

Det man ska tänka på är att alger innehåller jod, som man inte ska få i sig för myckat av. Livsmedelsverket rekommenderar en daglig dos på under 150 mikrogram för vuxna. Kvinnor som är gravida eller ammar ska vara försiktiga med algprodukter  då för mycket jod inte är bra för foster/små barn. Har man problem med sköldkörteln ska man alltid prata med sin läkare först.

Plockar man sina egna alger är det såklart svårt att veta hur mycket jod de innehåller. Vi brukar ha 5 g torrvikt per dag som ett ungefärligt måttsnöre, men vi äter inte alger varje dag.

Alger är en naturlig del av kosten i Asien, där man ofta har den som smaksättare, i soppor eller som tillbehör till ris och fisk. Den passar även bra att slå in mat i, som maki-rullarna man får på sushi-restaurangen. Både i Asien och Afrika odlas alger storskaligt, både för att ätas men även för produktion av konsistensgivande medel.

Vi äter redan en hel del alger i Sverige idag, kanske utan att tänka på det. Många E-ämnen som finns i olika matprodukter är alger av olika slag. Till exempel E400 framställs ur brun­alger och används som förtjocknings, stabili­serings- och geleringsmedel, bland annat i glass och efterrättsmixer. E407 framställs ur en viss sorts rödalg och kan ingå i ost, kakor, milkshake och alkoholdrycker.

Det finns ju även mer profilerade produkter som framhäver att de innehåller alger, som tångknäcke, tångbröd eller blåstångste.

Våra åtta favoriter bland de arter som växer längs svenska kusten är:

Om du inte har möjlighet eller lust att plocka egna alger utan istället vill handla dina alger i en asiatisk livsmedelsbutik, kan det vara bra att ha lite koll på vad de olika namnen betyder:

Wakame, brunalgen Undaria pinnatifida, har odlats i Japan sedan 700-talet. Söt och god, djup smak.

  •     Fueru Wakame – hackade blad som passar i sallader och miso-soppa; säljs som skrumpna torkade blad. Bra att ha till hands om chips-suget sätter in….
  •     Kuki Wakame –  ”kuki” betyder ”stam” och här är det stammen (stipes) som ofta används i sallader, där den kan serveras hel och då påminna om nudlar, eller hackad.
  •     Hiyashi Wakame – Troligtvis en högre kvalitet (spädare stammar) av kuki wakame, samma användningsområde. Kan även kallas Mekabu wakame.

Hijiki (Sargassum fusiforme, syn. Hizikia fusiformis) en brunalg som är mörkare och fastare i konsistensen än kuki wakame, annars samma användningsområde. Ger skönhet, hälsa och tjockt svart hår enligt folktro. Kan dock innehålla höga halter av arsenik, beroende på vart den vuxit.

Nori– ark av tunnbladiga rödalger i släktet Pyropia (förut Porphyra) som avänds för att göra maki sushi, tamago nigiri och annat gott på sushitallriken. Löjligt goda att rosta i sesamolja. 

Kombu – ett samlingsnamn för över 18 arter inom släktena Laminaria och Saccharina. Tjocka ark av brunalg, torkade, som används till buljong (dashi), smaksättning ris, picklad som tillbehör, te och till sushi. Ofta låter man den koka med i soppan, för att sedan ta upp den, hacka och servera som tillbehör.

Att äta alger verkar vara en växande trend här i västvärlden. De är goda att ha som en sallad eller smaksättare i en soppa eller som ett täcke på fisk istället för spenat. Makrill inlindad i sockertare på grillen blev väldigt smarrigt. Kanske kommer man kunna köpa en chipspåse med blandade algchips till fredagskvällen? Det skulle vi tycka om! Istället för salt kommer bagare kanske börja blanda in tångmjöl i brödet? Havslimpa!

Det finns massor av jättegoda algrecept på Internet, vi har bara länkat till några av dem, så varför inte prova något nytt i sommar? Prova alger!

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Read Full Post »

För en vecka sedan fick de som var upp och lyssnade på Naturmorgon i P1 en gåta om en grupp små, kolonibildande djur som kanske inte så många känner till. I går var det dags att få veta om man hade gissat rätt. Tångbloggen blev intervjuad innan. Kul!

Rätt svar var alltså mossdjur. Mossdjuren är en grupp som vi skrivit om i flera tidigare inslag här på bloggen (här och här t.ex). När gruppen beskrevs första gången på 1500-talet trodde man att de var växter som kunde bilda vackra mönster på t.ex. olika tångarter.  I Sverige finns runt 100 arter mossdjur längs västkusten. Några vanliga arter är den kalkinlagrade organgefärgade Cryptosula pallasiana som man ofta hittar på stora skal eller alger, samt de stora, runda, gråvita kolonierna av slät tångbark, Membranipora membranacea som växer på sockertång, Saccharina latissima.

I Östersjön finns inte så många arter av mossdjur . En art är dock mycket vanlig, Electra crustulenta. Det var denna art som professor Lars Sillén, mannen som startade fältstationen Askölaboratoriet 1961, ägnade många år att studera. Detta var bakgrunden till förslaget att vårt nya forskningsfartyg skulle döpas till Electra af Askö. Retsamt nog så har arten nyligen bytt namn till Einhornia crustulenta.

7Askölaboratoriet nytt fartyg

Mossdjuren bildar kolonier av zooider, som har olika funktioner. De flesta individer i kolonin står för att fånga in maten med en krans av lite slemmiga tentakler med cilier (hår). Dessa för sedan ner infångade plankton och partiklar i svalget. Där bryts materialet ner och fördelas vidare till andra medlemmar i kolonin. Mossdjuren tar upp syret ur vattnet genom tentakelkransen och detta sprids vidare genom kolonin på samma sätt som näringen. Beroende på art så kan det finnas många andra funktioner inom en koloni, som att omvandla tentakelkransen mot ett långt borst som de använder för att hålla kolonin ren och förhindra att sediment ligger kvar eller som försvar mot angripare. Hos vissa arter finns speciella delar där de befruktade äggen förvaras, De flesta mossdjursarter är hermafroditer, och som ofta är fallet hos marina arter är de först hanar och sedan honor.

Det befruktade ägget släpps ut i vattnet och utvecklas där till en liten larv. Larven ser ut som en liten mössa, med en krans av cilier i nederkanten. Larven genomgår en förändring och sätter sig då fast mot ett hårt underlag. Från denna första larv bildas genom delning en hel koloni. När det gäller arten tångbark, som programmet i Naturmorgon handlar om, så kan de bli ca 5-6 cm i diameter och består av en massa små ”lådor”. Tittar du på tångbark med ett förstoringsglas ser du att kolonin består av vad om ser ut som små lådor brevid varandra. Varje låda är kammare för en individ.

Nu vill du såklart genast kika närmare på tångbark. Var hittar du tångbark i Östersjön så här års? Det är lättast att leta på ilandspolade torkade tångplantor nere på stranden. Men det du ser nu är tomma kolonier utan djur. Om du kikar på dem i sommar, på kolonier som bor under ytan, ser du hur de sitter med sina tentakler och viftar i varje liten 0,5 mm stor ruta.

Nytt foto från den närmsta tångvallen. De vita fläckarna en bit bort i den svartbruna tångvallen är mossdjurskolonier. Tittar du närmare ser du varje litet djur, eller i varje fall deras tomma kammare för blotta ögat. Det ser ut som vit spets på den mörka torra blåstången.

Annas sitter mossdjuren ofta på båtskrovet när du tar upp båten ur vattnet på hösten. Eller om du vill ha koll på när havstulpanerna kommer och sätter sig på båtskrovet kan du hitta många kolonier av mossdjur tillsammans med havstulpaner på en platta som du hänger vid bryggan i juli.

Båtbotten platta

En svartmålad platta som hängt i hamnen på Östersjöcentrums fältstation, Askölaboratoriet. Detta året satte sig inte så många havstulpaner men många mossdjur av arten Einhornia (fd Electra).

Kolonierna växer till utåt, och som syns på bilden ovan händer det att när de stöter på en annan koloni inte kan växa vidare. De bildar fantastiska mönster för den som kommer på att titta.

Tänk att ett litet mossdjur kan vara så spännande och vackert! Inte bara jag själv har inspirerats av mossdjurens former som dekorativa mönster till klänningar och design. Varför inte bli matcha byxorna med en skir blus av Hanna Henriksson, även den i havstulpan/mossdjur- stil?

Långt tidigare fascinerades den tyske biologen och filosofen Ernst Heinrich Haeckel av bland annat mossdjurskoloniernas former och strukturer, Han publicerade mellan 1899-1904 hundra sidor med olika grupper av organismer. Bilden visar sidan 33 med många olika mossdjur ur ”Art forms in nature”, av Ernst Haeckel 1974, Dover publications 1974. Bara att njuta och bli inspirerad av!

Read Full Post »

Spännande vernissage om ”Framtidens mat och dryck” invigdes i går kväll på Spritmuseum på Djurgården, i Stockholm.  Vi på Tångbloggen var mycket glada att bli bjudna på ett tema som känns högaktuellt och som vi skrivit om många gånger på bloggen.

Traditionellt har många länder odlat alger och använt som den av andra grönsaker i soppan eller runt sushi. I Norden blandade vi tångmjöl under perioder när det var nödår och islänningar har fortsatt att äta torkade rödalger, söl som snacks. Vi har också berättat tidigare om goda sallader på knöltång (Ascophyllum nodosum) eller hur du kan göra din egen pudding av rödalgen (Chondrus crispus), karragenalg.

8puddingar med plommon

Två puddingar smaksatta med plommon eller vanilj.

Och nyss berättade vi om söl, en rödalg (Palmaria palmata) som är jättepopulär hos islänningar som snacks.

Det finns också flera projekt att odla alger och kelp på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska laboratoriet nära Strömstad. En art som man testar att odla är skräppetare (Saccharina latissima) också kallad sockertång, en stor brunalg som ser ut som ett rynkat ormskinn.

4Saccharina på tork vid labbet

Så när vi vandrar runt i utställningen självfallet fastnar ögonen på en stor rund vattenfyllt akvarium och bredvid hör och ser vi bilder från Tjärnö, och växthuset där algerna odlas. Men vad finns i akvariet? Detta är nog en av de mest oväntade effekterna av snöstormen som jag upplevt!

vikarierande alg- Caulerpa !

Och det som inte står är vad det är för en vikarie som har ersatt sockertången? Det är en grönalg som om jag kunde bestämma den rätt heter Caulerpa racemosa. Den äts i vissa länder där den går under namnet ”sjödruvor” eller ”grön kaviar” och uppskattas för sin peppriga smak som beror på de gifter, toxiner som den innehåller. Den och andra arter av släktet är vanliga i saltvattensakvarier.

Sockertång o snöstorm

Caulerpa racemosa trivs i varmt vatten så den kanske får bli en permanent gäst och inte bara vikarie för skräppetare eller sockertången som inte kommer att klara att flytta från det kalla vattnet i Västerhavet till värmen i museet.

För dig som är intresserad av att se hur vi tänkte om mat på 1950 talet och vad vi såg framför oss att vi skulle äta idag och hur och vad vi tror blir maten 2050 är det väl värt ett besök. Och det kan finnas mycket gott i havet att smaka på som japanska jätteostron, musslor och inte bara alger.

Read Full Post »

Som många arter av makroalger har månadens alg Saccharina latissima flera namn på svenska. Den kallas både för sockertång och skräppetare. Tång och tare är namn på stora brunalger som på engelska brukar kallas för kelp. Söker man på namnet Saccharina latissima, kan det finnas mer information att hitta om arten under det tidigare namnet Laminaria saccharina. Båda namnen innehåller ordet saccharina som syftar på att den smakar lite sött.

Skräppetare har en spännande livscykel med en stor könlös planta som, när den är tillräckligt gammal på sommaren, bär sporangier som ser ut som mörka fläckar på ytan av det krokodilskinnslika bladet. De bildar i sin tur mikroskopiskt små könliga stadier där ägg respektive spermier bildas för den sexuella delen av livscykeln.

1livscykel Saccharina Modf. Raven,Evert Einhorn

Skräppetares livscykel och andra arter av släktet Laminaria. Modifierad från Raven, Evert och Einhorn. Biology of Plants. 1992.

Sporer och de könliga stadierna, gametofyterna är mikroskopiskt små och omöjliga att hitta i fält. Det är först när den unga könlösa plantan, sporofyten, hunnit bli någon eller några centimeter som det går att hitta dom i fält växande på stenar, bryggor eller på andra alger.

Tillväxtzonen hos skräppetare sitter strax ovanför skaftet där själva bladet börjar. Det växer ut ett nytt blad varje år från samma fäste. Den könliga förökningen sker vid låga temperaturer, under +10-15 °C och skräppetare finns därför bara i kalla havsområden, t.ex. i norra Atlanten. Bålen, det stora breda rynkiga bladdelen av algen, blir större i de nordliga delarna av Atlanten vilket troligen beror på att varje individ överlever längre.

Skräppetare tar upp och lagrar kväve under vintern så att när ljuset kommer tillbaka tidigt på våren, kan fotosyntesen och tillväxten starta för fullt även om det fortfarande är kallt i vattnet.  Den största tillväxten sker alltså under vintern fram till maj innan det blir varmt i vattnet.

3Saccharina torr på stranden

En hel planta som lossnat och drivit in på stranden. Det är en ung planta utan påväxt från i år.

Till en början är bladet täckt med ett slem, som hindrar påväxt av andra alger, mossdjur och hydroider. När bladet blir äldre minskar både tillväxten och slemproduktionen och bladet börjar bli mer och mer överväxt. Själva skaftet kan bli många år gammalt och inne mellan det förgrenade fästet, som likar tjocka rottrådar, lever många olika smådjur. Skräppetare dör oftast i samband med en storm, då vågorna sliter loss hela bladet med sitt fäste från botten. En planta blir kanske 3-4 år gammal.

2Saccharina Ulva i vattenlinjen

Små plantor nära vattenlinjen och den gröna algen Ulva lactuca – havssallat

På bilden ovan sitter några små plantor vid piren på Svallhagen, Tjärnö, där det är härligt att ta sig ett dopp i det salta vattnet. Saccharina latissima behöver en salthalt på över 11 promille för att deras groddplantor skall kunna överleva. Arten förekommer därför även en liten bit in i södra Östersjön där salthalten fortfarande är tillräckligt hög.

Vid ett besök på Tjärnö marinbiologiska station utanför Strömstad i juli, hängde lite skräppetare nere vid laboratoriet från en skörd tidigare på sommaren.

4Saccharina på tork vid labbet

Skördad skräppetare på tork vid Tjörnölaboratoriet

De långa gulbruna plantorna sitter fast på repen med sina fästen. Det glänste vackert i solen av stora kolonier av mossdjuret Membranipora membranacea.

Stora delar av bladen är helt täckta av dessa mossdjurskolonier. Att mossdjuren växer så mycket på skräppetaren tyder på att odlingen hängt ute i havet lite för länge så att bladen inte växt tillräckligt aktivt och att det möjligen också varit för skuggigt, vilket gynnar etableringen av mossdjur.

Ett historiskt kuriosa! Arten Membranipora membranicea beskrevs först av Carl von Linné den yngre 1767, Carl von Linnés son. Vid 22 års ålder efterträdde han sin pappa, när han i ”suvivans” utnämndes till professor i botanik och medicin i Uppsala. Något som inte var ett helt ovanligt sätt för söner till framstående fäder att få en professur på för sådär ca 250 år sedan.

Vid Tjärnölaboratoriet har en ny större anläggning byggts för att odla upp Saccharina till en större storlek innan de sätts ut i havsbaserade odlingar. Man gör detta genom att så på rep för att få fram massor med små sporofyter. Det är många steg som alla måste lyckas i sockertångens komplicerade livscykel för att kunna odla arten. En tanke är att producera biogas av materialet.

Processen att framställa metan ur skräppetare presenteras i ett examensarbete från Linnéuniversitet, Biogas från makroalgen Saccharina latissima, av Isak Karlsson. Allt ifrån hur djupt algerna skall hänga och när repen skall placeras ut och när de bör skördas. För detta ändamål kanske påväxt av mossdjur eller andra arter spelar mindre roll än om sockertången skall användas för att göra till goda chips eller någon spännande maträtt.

Du hittar både recept på chips gjorda av sockertång och lite om odling av arten inom projektet Seafarm  på västkusten som Tångbloggen skrivit om tidigare. I ett nytt inslag på SVT1 berättar Fredrik Gröndal, KTH och Linnéa Sjögren, Catxalot om projektet Seafarm, tångskola för barn och olika användning av makroalger i matlagningen. En av de första bilderna innehöll fem vanliga arter, blåstång, sågtång, sockertång, knöltång och fingertång. Värt att notera är den fina bakgrundsbilden med mycket fertil blåstång under delar av deras samtal!

8fem tångarter

Kan du arterna?

9TV1 bakgrundsbild

Vacker blåstång i bakgrunden när Fredrik Grönwall och Linnéa Sjögren pratar kelp.

 

Read Full Post »