Äntligen!! Sol, människor och massor med prat om vattenbruk I alla dess former. Oj vad vi har längtat! Strömstad visar upp sig från sin allra bästa sida med 7 grader varmt, strålande sol och spegelblankt hav. Det är nästan skamligt att sitta inne på en konferens en sådan dag.
Men nu gäller det ju vattenbruk i Sverige, och först ut är olika alg-företag.
Simon Johansson från Nordic Seafarm, före detta Kosteralg, berättar att tång inte är något nytt på matmarknaden. Det är ju något av det vanligaste man äter i Asien, men här Skandinavien har vi inte nyttjat denna resurs förrän nu. Nordic Seafarm odlar sockertång (Saccharina latissima) och havssallat (Ulva fenestrata). Dessa båda alger är mycket goda, så det är kul att det nu går att få tag på närodlade produkter. Vi hoppas att de snart finns i varje livsmedelsbutik. Några samarbeten har redan lett till förädlade produkter. Företaget Vegme har till exempel använt alger till ett ätbart sojakorvskinn och det finns ett glutenfritt tångknäcke.
Algela Wulff, professor, företagare och folkbildare känd från Algpodden, berättar om Swedish Algae Factory, hur de startade för 10 år sedan och har växt. De får ut tre olika produkter från sina mikroalger. Oljan kan gå direkt till biodiesel och det var tanken från början med företaget. Biomassan kan användas till många saker, men där är det allt pappersarbete som gör att de istället väljer att arbeta med skalen, frustulerna, av kiselalgerna. Dessa skal används för att öka effektiviteten i solceller, men även som solskydd i hudvårdsprodukter som finns på marknaden. Så bra om vi kan byta ut de farliga ämnena samt nano- och mikroplaster i solkräm mot alg-skal! Forskning pågår även kring att öka kapaciteten på batterier med dessa och ännu fler användningsområden undersöks. Fantastiskt vad små kiselalger är bra till mycket!
Volta Greentech grundades 2019 och försöker begränsa metanutsläppen från kor genom att blanda in rödalger i deras kost, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Idén i sig är inte ny, men Volta Green försöker skala upp algodlingarna och foderproduktionen till industriell nivå. I dagsläget har de en anläggning på 90 000 liter i Lysekil där de odlar. Det ska bli intressant att följa utvecklingen. En viktig fråga som ställs av publiken är hur företaget skyddar våra hav från deras alg. Arten de odlar, Asparagopisis anses vara den mest invasiva och den har visat sig ha kraftig negativ påverkan på de ekosystem där den introduceras. Voltagreen använder sig av flera filter och har säkerhetsföreskrifter för att förhindra spridning. Vi hoppas innerligt att det räcker och att inga ”smitningar” sker.
Dagens andra pass handlar om RAS. Ojdå, tänker du kanske. Nejdå, det är inte Svenska Kennelklubben, utan förkortningen på Recirkulerande Aquakultur System.
Ett av företagen som ska investera i ett stort RAS-system är Smögenlax, som planerar att bygga en stor anläggning i Kungshamn som odlar lax men har noll utsläpp. Den svenska miljölagstiftningen är hård och tillåter inte utsläpp hur som helst. Så vill man odla fisk på land måste allt vatten renas innan det släpps ut i havet igen. Och dessutom samarbetar de med just Swedish Algae Factory, som ligger vägg i vägg, så laxodlingens vatten går till algodlingen och renas där, utan en massa transporter med bil. Det fasta avfallet omvandlas till biogas direkt på anläggningen. För ska det vara hållbart så måste helheten tas i beaktande. Som att Smögenlax även kommer kunna rena både havsvatten och processvatten från närliggande processindustri. Det är mycket spännande som händer i Sotenäs kommun och alla vi i publiken surrar av förtjusning.
Hushållningssällskapet Norrbotten Västerbotten är en 200 år gammal organisation med fokus på lantbruk, landsbygd fiskodling och ekonomi. Här är man intresserad av att odla röding, denna underbara laxfisk, och har ansökt om att bygga en RAS-anläggning för detta uppe i Ravdu utanför Luleå.
Något jag finner både intressant och inspirerande på dessa konferenser är just att få se olika delar i processen att bygga upp ett företag och marknadsföra en produkt. Viss har redan produktion, andra är mitt i ansökningar och tillstånd, några har bara en idé som de tror på. Oavsett var de befinner sig så är det givande att stöta och blöta val av teknik, tips och tricks. För det är tillsammans som vi kan få svenskt vattenbruk att lyfta (flyta?), så vi måste alla hjälpas åt.
Från 1800-talet och fram till 1930 odlades det stör i Strömsnäsbruk, som ligger på gränsen mellan Skåne och Småland. Orsaken var att där fanns elektricitet. Och idag har Torbjörn Ranta och hans kollegor på AROS en RAS-odling med stör i de anrika gamla lokalerna. Här tillverkas svart kaviar, världens kanske dyraste livsmedel. Det låter kanske konstigt att odla fisk på land, men Torbjörn har tidigare jobbat inom oljeindustrin i Ryssland. Vid ett besök i en störfabrik i staden Astrakan, vid Volgaflodens strand, fick han tanken att det här skulle man kunna göra i Sverige. En bra idé är som en god ost, den behöver mogna. 13 år senare drog de igång, och 2019 fick de sitt första tillstånd att sälja sin produkt. På 4 år har de tredubblat sin försäljning, och deras kaviar går för den blygsamma summan 10 000 kr per kg. Puh! Och med tanke på världsläget så misstänker jag att det kan bli bra försäljning. För att kunna konkurrera med den billigare produktionen i Kina, som är den största producenten, så dödar de inte sina fiskar. Tvärtom. Alla fiskar vårdas ömt, får ett namn och gullas med mer än hästar på ridskolan. Genom att vänta tills rommen är precis mogen innan man mjölkar fisken, får man en mjuk, svartröd rom. De som dödar fisken och tar rommen innan den är mogen får hårda, gröna korn som inte alls är lika trevliga att äta. Så AROS produkter återfinns idag bland annat hos en av Sveriges 2-stjärniga restauranger.
Niclas Wennberg från Pond Fish & Greens är alltid en fröjd att lyssna på. Han berättar inspirerande om hur fiskodling kan och bör i framtiden kopplas ihop med grönsaksodling, för att det är mer lönsamt än griskött som proteinkälla. Paradoxalt nog importerar vi 90% av den fisk vi äter, men endast 19,6% av grisköttet. Men ändå är grisbönderna inte rika, för det är löjligt billigt att köpa griskött så lönsamheten sjunker dagligen. Idag går bara 20% till grisbonden. Vi måste ändra på systemet så att de som odlar maten får mer betalt. Och kan det göras genom att skola om grisbönder till fiskodlare? Kan man kanske odla fisk på grisgårdar för att göra det mer miljövänligt?
Idag finns ett första tillstånd att odla 400 ton fisk i konverterade gamla svinstallar i västra götalandsregionen. Inspirationen kom från Gårdsfisk och hjälpen att få tillståndet gavs av Hushållningssällskapet Västra, som berättar om hur processen att få detta tillstånd har gått till. Jag tror verkligen på mer lokala fiskodlingar. Det finns många arter av fisk som lämpar sig för odling och eftersom det går att odla på land finns det alla möjligheter att bo OCH arbeta på de mest avlägsna orter i landet.
Kaffe och roliga tångprodukter att smaka på i pauserna är trevligt, men bäst av allt är att åter igen få mingla med kända och nya ansikten. Och efter pausen ska jag ge en snabb-presentation om sjögurkor på tre minuter, så nu är det slut för idag från mig.
Tångbloggen 