Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘västerhavet’

I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna.  Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.

Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.

Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom. 

Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.

Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.

Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg. 

Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.

Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille. 

En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!

Read Full Post »

En av frågorna som kommer upp när det gäller klimatförändringar är att det kommer att bli varmare somrar och kraftigare och längre värmeböljor. Vid COP26 klimatmötet i Glasgow hösten 2021 är fortfarande målet att hålla 1,5 graders uppvärmning i medeltal. Med de åtaganden som togs kommer det nog istället bli närmare 1,8 grader, men detta är ändå lägre än vad vissa prognoser räknade med. Men det kanske inte är det viktigaste eftersom inga organismer reagerar på ett medelvärde, varken vi själva eller alg- och djurlivet i Östersjöns skog, blåstången. På SMHI:s hemsida finns grafer över hur kallt eller varmt det varit under olika år i Östersjöns öppna vatten. Men det saknas mätningar av vattentemperaturer i grunda vikar och i tångbältet, jämfört med i vattnet utanför tången. Inne i en tångruska är det skuggigt och där kan troligen små kräftdjur och snäckor inte bara hitta skydd från fiskar utan även en svalare miljö under en het sommardag. På samma sätt som vi letar upp skugga när det blir för varmt. Många har säkert känt hur det kan vara mycket kallare några decimeter ner i vattnet en solig dag när bara ytskiktet hunnit värmas upp och ett språngskikt av temperaturskillnad bildats.

Det finns tre tångarter (Fucus)i Östersjön, sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus)och smaltång (Fucus radicans). Smaltång och blåstång förekommer tillsammans i Bottenhavet, medan blåstången dominerar ensam i Egentliga Östersjön. Den växer från strax under utan ner till det djup där ljuset inte längre räcker till för dess fotosyntes. Det är först i de södra delarna av Egentliga Östersjön som den får sällskap av sågtång. I Västerhavet är det annorlunda. Där växer blåstången i ett smalt bälte närmast ytan och utsätts både för uttorkning och infrysning. En stor skillnad i jämförelse med Östersjön, där stora delar av blåstången lever konstant under ytan. Det innebär att i Östersjön är det bara de riktigt grunt växande tångplantorna som riskerar att torka eller frysa vid längre lågvattenperioder under sommaren alternativt vintern. De stora delarna av blåstångsbältet klarar sig ifrån dessa extrema förhållanden.

(mer…)

Read Full Post »

Vi vill rikta ett stort och hjärtligt tack till alla våra besökare som i år hittills passerat 30 000. Vem hade kunnat tro att en liten blogg om tång och alger hade kunnat bli så populär?

Detta firade vi i all säkerhet på Stockholms universitets Östersjöcentrum med lite bubbel och minnen från våra 9 år av bloggande.

Bloggen var till en början tänkt som en kul kanal att hålla före detta doktorander till professor emeritus Lena Kautsky uppdaterade med hur det gick för de dåvarande doktoranderna Helena Forslund och Ellen Schagerström och deras studier av smaltång Fucus radicans. De första inläggen handlade om experiment med fortplantning och blandat fältarbete.

Allt eftersom blev det inlägg om fler och fler alger. Det pratades om algblomning, främmande arter, fintrådiga alger och mycket, mycket mer. Sedan några år tillbaka har Månadens Alg varit ett stående inslag på bloggen. Vi hoppas såklart att våra inlägg från både öst- och västkust ska inspirera våra läsare till strandpromenader, bad och kanske även att göra ett eget herbarium.

Vi hoppas att ni som besökt oss under 2021 har hittat något intressant och att ni följer oss även under kommande år.

Bästa tång-hälsningar från Lena och Ellen (Tant Tång och Fucus Flickan)

Read Full Post »

När jag fick veta att det kommit en ny bok om ett favoritämne, att plocka tång och strandväxter, bar det av till bokhandeln direkt. Författare är Linnéa Sjögren och Karolina Martinson och boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” har nyligen givits ut av förlaget Natur & Kultur.

Läcker framsida – med fingertare som blänker tillsammans med blad från vresrosor.

Författarna har en bred kunskap om alger och strandväxter och har gett kurser för intresserade under många år. Under spännande alg- och tångsafaris har deltagarna fått lära sig känna igen de vanligaste makroalgsarterna. Speciellt de som växer så grunt att det är lätta att samla in, hur de kan plockas utan att skada beståndet och mycket mer. I boken finns också många spännande recept på goda rätter där t.ex. tarmalger, Ulva intestinalis även kallade rörhinna torkas, fryses eller tillreds färsk. 

Vackert gröna frasiga moln av friterade tarmalger och mycket mer går att läsa om i denna nya bok.

Boken får bli Tångbloggens första förslag till julklapp till någon som du känner gärna vill prova på att samla och laga en maträtt med alger. Eller varför inte ge den till dig själv? Det tänker jag göra. Nu är det ju lite kallt i vattnet, men det går säkert att få tag på någon av arterna som bokens författare anger att de lämpligen plockas på vintern, t.ex. purpursloke, även kallad purpurtång, Porphyra purpurea och knöltången Ascophyllum nodosum, som redan har anlagt sina förökningstoppar. Eller så väntar man till tidig vår och förbereder insamling av en vårprimör som strutsallat, Monostroma grevillei. Många av arterna finns bara utmed stränderna på västkusten men en del klarar lägre salthalt och går även att hitta i Östersjön.

Det finns också beskrivningar av allt som går att plocka på stranden, för den som vill slippa bli blöt och kall om fötter och händer. Till mina personliga favoriter hör glasört, Salicornia europaea, men här finns en massa tips på arter som går att hitta under en strandpromenad. Men det får vänta till våren. 

Read Full Post »

Det är fantastiskt att kunna förflytta sig mellan ost-och västkusten över en helg och få uppleva hur havet skiftar mellan solsken och gråväder. Kommer nog aldrig att riktigt kunna säga vilken strand som är allra vackrast så här på hösten. 

Så här kommer några foton från stranden hemmavid på Räfsnäs, nära Kapellskär och från Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad. 

Börjar med stranden från Östersjön. Nu har många av träden tappat sina löv och de bildar ett spännande mönster på botten. Att de syns beror på att vattenväxterna har vissnat. Många av dem har drivit in till stranden, där de ligger inblandade med tången. Jämfört med när man tittar ner på den grunda botten vid piren på Svallhagen är det också ganska lite vegetation. Men det är mycket mer färger från stenar klädda med den skorpformiga rödalgen havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och de tunna rödvioletta bladen av purpursloke, Porphyra purpurea, och såklart blåstång.

Men när man plockar upp lite alger och vattenväxter från strandkanten i Östersjön och lägger i en vit balja blir den nästan lika vackert höstfärgad som material från Västerhavet. De mörkt röda tofsarna av ullsläke, Ceramium tenuicorne märks knappt under ytan. Men tillsammans med de gröna övervintringsskotten av axslinga, Myriophyllum spicatum, med sina vackert blekrosa stänglar, blir tavlan minst lika dekorativ som samlingen från västkusten. Så varför inte ta en tur ner till stranden nu i slutet av oktober eller rent av i november och undersök vad som syns under ytan? Nu är vattnet klart och det går att se långt ner i vattnet. Skulle du komma till en strand och hitta lite drivande, höstförökande blåstång, ta gärna ett foto och skicka till oss på Tångbloggen eller till Algforskarsommar-projektet. Höstförökande blåstång passar också in i höstens gul-orange färgskala.

Massor med förökningstoppar som sitter strax ovanför flytblåsorna.

Read Full Post »

Piren vid Svallhagen, Tjärnö

Det är alltid lika härligt att komma ner till västkusten och gå en promenad utmed stranden. I vattnet finns det massor med blåstångs- och spiraltångsplantor fulla med förökningstoppar. De verkar vara på väg att mogna men för att kolla ordentligt är det bäst att ha med en lupp och det glömde jag denna gång. Det behöver också nog bli lite varmare i vattnet även om det i det grunda stilla vattnet kan fort bli varmt på dagen. Nästa fullmåne är bara om några dagar så det kanske sker en första förökning redan då.

Det ligger ett högtryck över västkusten och på morgonen är det jättelågt vattenstånd. Det gör att stora delar av grundområden ligger torrlagda. Blåstången klarar bra av att ligga torrlagd under perioder men andra arter som den tunna, grenade rödalgen kallad röd slemsnärja, Dumontia contorta överlever inte även om den när vattenståndet stiger hamnar i vattnet igen under några timmar. Röd slemsnärja tappar alla pigment och kvar blir bara de vita cellväggarna, som ser ut som bleka vita tofsar i vattnet bredvid tången. 

Eftersom det blåst en hel del hade det också spolats iland lite nya plastföremål som låg intrasslade i tångvallen. Det var allt möjligt som inte hör dit. Fotade en liten samling av föremål som badmintonboll, plastsked, sugrör och så en massa parafinklumpar som flyter bra. I vallen hittade jag också ett munskydd – ett skräp som snart går att hitta precis överallt. 

En liten samling av prylar funna på stranden. Parafinklumparna var jättemånga. För den med skarpa ögon ligger en tom äggsamling från valthornssnäcka, Buccinum undatum bredvid klumparna av paraffin.

Satte mig ner i solen på stranden en stund och plockade småbitar av plast. Blev en tallrik med smått och blandat. Som jag noterat förut så ligger det också små plastkulor lite nedgrävda inne ibland tången. På denna strand vid Tjärnö, nära Strömstad var det mest vita plastkulor och inte en massa olika färger som för två år sedan. Det fanns däremot gott om lekakulor!

Plockade några blad av helt nykomna strandkål, Crambe maritima, som stack upp ur sanden. Det blir gott till en sallad och kanske ett gratinerat ostron (japanska jätteostron, Magellania gigas) eller två till middagen. 

Mörkt lila blad av strandkål sticker upp ur sanden. Fjolårsblad och skaft ligger kvar bredvid torra och gråvita.

P.S. Vill du hjälpa till och städa någon strand? Ta kontakt med t.ex. Västkuststiftelsen eller organisationen Ren Kust för att höra mer om vad som är på gång.  Kanske något att göra med familjen på stranden innan det har blivit så varmt att det blir dags för att bada?

Read Full Post »

Det är en fantastisk tid när dygnen blir längre och längre och solen börjar värma, även om nätterna fortfarande är kalla. Gjorde ett besök på västkusten och favoritstränderna vid Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation. Det har varit några kalla veckor med mycket is och lågvatten. 

Utmed delar av stränderna syntes stråk av pollen. Vilka arters pollen är jag inte säker på, men det kan vara hassel som jag sett har kommit långt på soliga skyddade platser. Ser kanske inte så rent och fint ut, men är ett tecken på att våren startat på land och pollen sprids för fullt. Lite jobbigt för pollenallergiker.

När vattnet stiger långsamt flyter det torra musselskal som driver på ytan som små båtar tillsammans med pollen.

När vi kom ut på sandstranden på Saltö låg de första delarna av snorkelstigen helt torrlagd. Längst ut vid klippan låg det kvar små fläckar med is som tydligt visade att botten varit fryst. Frost och is har påverkat bottenlevande musselarter och överlevnaden hos strandkrabbor (Carcinus maenas) och snäckor. Och snorkelleden, som är kul att följa på sommaren, låg torrlagd långt ut från stranden där den startar.

Stora delar av de riktigt grunda bottnarna ligger torra och infrysta.
Snorkelleden på Saltö torrlagd. Det är många meter ut till den första plattan som ligger under ytan. Massor med döda skal syns på botten.

Det har varit lågt vatten och kallt under längre tid, vilket gjort att många arter som lever i dessa miljöer har dött och flutit iland på stränderna. Det var ganska många musselskal som fortfarande innehöll musselköttet, och strandkrabborna luktade illa där de låg på stranden eller uppe ibland stenarna, delvis i solen. När det varit så kallt har de inte ätits upp av alla små mikroskopiska nedbrytare. Men nu kommer processen igång med solen och värmen.

Skal av musslor som dött nyss och flutit iland och döda strandkrabbor som luktar illa.
Inne ibland stenarna börjar strandkrabborna få lite färg och luktar illa på långt håll.

Närmare vattnet strax under de större stenarna har en massa skal av stora nätsnäckor (Tritia nitida) och vanlig strandsnäcka (Littorina littorea). Stor nätsnäcka är asätare. De tar hand om dött material på sedimentbotten utanför på sommaren, medan vanlig strandsnäcka är betare och äter små alger.

Mellan stenarna ligger större skal av vanlig strandsnäcka och stora nätsnäckor.

I nästa nivå som ligger närmast vattnet finns en blandning av de mindre arterna av Littorina spp. som vivipar strandsnäcka, (Littorina saxatilis) och trubbig strandsnäcka (Littorina fabalis/obtusata). De sitter vanligen på tång, stenar eller kan krypa runt på sedimentet. Den kalla perioden tillsammans med lågt vatten har resulterat i att massor av snäckor har dött.

Efter att ha hittat så mycket döda snäckor uppspolade utmed stranden och inga sittande på stenar eller i tången, började jag fundera över vilken påverkan detta kommer att få på bete av fintrådiga alger och nya små groddplantor hos blåstången i vår och till sommaren.  Det är en stor areal utanför den grunda sandstranden på Saltö där överlevnaden av snäckor troligtvis är låg och det bör kunna gå att se en effekt av lågt betestryck under kommande säsong. Det borde alltså bli mycket nya tångbebisar när ingen är där och äter upp dem. Ser fram emot att följa upp om det stämmer och kanske jämföra med en strand vid Svallhagen, där vattendjupet är lite större och dödligheten av snäckor inte varit lika stor, dvs det ligger inte några stora mängder med snäckskal på stranden. Men det gäller att vänta på att det blir varmare i vattnet, för ännu så länge är det ingen större aktivitet hos betande snäckor.

Strutsallat sitter som små grön fläckar precis närmast vattenlinjen. Fortfarande fuktiga, för de tål inte att torrläggas under en längre tid.

Om de betande snäckorna vore igång, skulle de tunna ljusgröna bladen av strutsallat (Monostroma grevillei) inte ha någon chans. De skulle bli uppätna direkt. Tyvärr är de så små, bara 3-5 cm långa, så trots namnet knappast lönt att samla till en lyxig sallad! Strutsallat växer också i Östersjön och är ett tydligt tecken på att våren närmar sig med stora steg.

Vackert ljust gröna strutsallat ungefär 3 cm långa.

Nu är det dags att åka tillbaka hem och ta en tur till de närmaste stränderna och se om jag kan hitta lite mer och större strutsallat. De växer ju grunt och kan bli upp till ca 15 cm. Har jag tur lovar jag att berätta hur denna vårprimör från havet smakar.

Read Full Post »

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk. 

Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.

För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.

Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet.  I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året. 

En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.

Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten. 

Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort.  Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den. 

Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.

När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar. 

På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.

Read Full Post »

Ektofsen kan ibland nästan helt täcka ektången som den växer på.

Ektofs, Sphacelaria cirrosa, är en liten ljusbrun alg med 1 – 3 cm höga, täta, nästa helt runda tofsar. Släktet Sphacelaria känner man igen på att de har en stor toppcell och att de har toppcellstillväxt. När toppcellen delat sig bildas lika höga segment vilket ger den ett randigt utseende. Huvudskotten är oregelbundet fjäderförgrenad. Ektofs saknar barkceller, d.v.s. rhizoidal bark. 

Propaguler, (groddar) är vanligt förekommande och består av en kort stjälk med tre lika långa grenar. Vanligtvis sitter ett hår vid basen på de tre grenarna. Ektofs är fertil på sommar och höst. Enrummiga sporangier på en kort stjälk är ovanliga. 

Sphacelaria bipinnata betraktas som synonym till ektofs (Sphacelaria cirrosa). Det är ofta som man måste kolla på Algaebase vad som gäller enligt den senaste forskningen. Och tittar du i olika floror så har den också fått flera olika namn på svenska, t.ex. ektofsing och liten brunfjäder. Det av Algkommittén och ArtDataBanken antagna svenska namnet är ektofs och det har den fått för att den ofta växer som täta tofsar på ektång, Halidrys silicuosa

Ibland går tankarna till köttbullar och spaghetti…

Den förekommer under hela året mellan 4 -20 meters djup. Den är vanligt förekommande utmed svenska västkusten till Kullen och en bit in i Öresund. Det finns också enstaka rapporter om att den hittats inne i Egentliga Östersjön, t.ex. utmed Skånes kust. 

Massor med lösa bruna ektofsar tillsammans med röda alg tofsar.

På sensommaren lossnar tofsarna och kan driva in till stranden i stora mängder. På bilden syns den tillsammans med olika tofsar av rödalger, t.ex. japantofs, Bonnemaisonia hamifera,  en av flera främmande arter som kom hit omkring 1900 och pudervippa Spermothamnion repens

Sälen Noriko, på äventyr i tångskogen som vi skrev om för ett tag sedan, sätter sig gärna och vilar under en ektång full med små luddiga ektofsar efter att ha varit ute på något av sina äventyr. 

Noriko sitter vid en ektång med ektofsar.

Read Full Post »

Older Posts »