Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘västerhavet’

Visst är det härligt att arbeta i strålande sol under klarblå himmel, men idag var det ganska skönt med en ljusgrå mulen himmel under hela dagen.

Expedition Alg- 2023 är i Lysekil för att samla in makroalger till Naturhistoriska Riksmuseet. Under gårdagen samlades ett stort antal arter in, artbestämdes, monterades och pressades. Idag gav vi oss åter ut runt Släggö för att komplettera med några ytterligare arter. Vi passade även på att ta en promenad bort till närbelägna Pinnevik för att samla in de arter som föredrar en mer skyddad miljö.

Lena visar hur blåstången tillväxer med nya grenar och flytblåsor.

Idag var det lättare, eftersom vi nu kunde göra en lista över vad som behövdes. Det är enklare att fokuserat leta efter tio-tolv arter än startläget ”samla allt”. Med lite fokuserat simmande och en gnutta lokalkännedom lyckades jag få tag på samtliga arter jag hade på min lista. Det är praktiskt att ha en liten böjd skrivtavla som går att fästa runt handleden, så den går att ha med under snorklingen.

Återigen var det en fin förmiddag i havet, följt av sortering hemma i köket. Det tar mer än fem gånger så lång tid att gå igenom det man samlat och få i press. Men vi har så roligt att tiden ändå går snabbt.

Lunch eller arbete? Visst ser det läckert ut med en bricka full av alger.

Efter dagens insamling kan vi räkna in 45 arter, och någon eller några få tillkommer imorgon när vi tar den sista påsen i kylen som vi inte mäktade med idag. Vi är mycket nöjda! Trots värmen så ÄR det ju ganska tidigt på säsongen, så flera arter som i augustia är stora och lätta att hitta har ännu inte vuxit mer än bara några centimetrar. Lite underligt är att vi inte hittat två-tre arter som varit mycket vanliga för några år sedan. Det är ju i havet precis som på land, att det varierar mellan åren. Men ändå….det känns lite underligt. Imorgon ska vi flytta lite på oss till en annan plats. Kanske är det bättre förutsättningar där för de arter vi saknar.

Rödalgen Plumaria plumosa är en riktigt tjusig art.

Så till slut var det dags att lägga in dagens skörd i våra växtpressar och städa av köksbordet. Det blev en hel del, eftersom vi gör tre ark per art. Tur att jag har tagit hit min morfars fars dokumentpress i gjutjärn, som en gång stod på Motala Verkstad. Den pressar ihop även den mest svampiga av alger utan problem. Bra, för imorgon hoppas vi såklart på ytterligare fynd.

Det är många ark som ska pressas ihop.

Read Full Post »

Är det verkligen läge att starta medborgarprojektet Algforskarsommar redan nu? 

Helt klart finns det inte några vårkänslor, än mindre sommarkänslor, under en promenad längs stranden på Räfsnäs, Rådmansö norr om Stockholm när snön yr runt öronen. Men skillnaderna är stora utmed vår långa och varierade kust från Västerhavet via Egentliga Östersjön och in i Bottenhavet. Men svaret blir ändå ja, för på västkusten nära Strömstad har tångplantorna redan stora förökningstoppar.

På bilden syns en tångplanta med stora förökningstoppar som ligger på sanden och värms av solen. En liten trubbig strandsnäcka, Littorina obtusata är ute och kryper på tången

Samtidigt i norra delen av Stockholms skärgård har anlagen till förökningstoppar knappt kommit igång. Och vattnet är fortfarande jättekallt, bara runt 2,5 grader.

De nya anlagen till förökningstoppar går att skymta som ljusare vävnad i topparna, men de är långt ifrån mogna.

Så det är helt klart att det är dags att starta Algforskarsommar extra tidigt för att få tydliga resultat på när blåstången blir mogen utmed olika delar av vår långa kust. Första provtagningstillfällena är planerade till vecka 14, någon av dagarna före fullmånen på skärtorsdagen den 6 april.

Nu letar vi efter fler algentusiaster som kan tänka sig att doppa handen i kallt vatten, plocka upp några grenar med förökningstoppar, snitta och bedöma hur mogen tången är och samtidigt mäta vattentemperaturen. Det vi önskar oss är att du kan komma tillbaka till samma plats vid flera olika tillfällen. Helst var 14e dag tills tången är mogen hos dig. I Öresund kanske undersökningen redan är klar i början på maj men i Bottenhavet först i början av juli. Men alla mätningar är till hjälp även om det bara blir vid ett eller ett par tillfällen. Så tveka inte att vara med i årets Algforskarsommar!

Beskrivning av uppgiften hittar du på länken SU.SE/ALGFORSKARSOMMAR och där finns även ett dokument med tiderna för provtagningar. Välj ett datum som fungerar bäst för dig i den markerade veckan. Glöm inte att skicka med foton på tångtoppar och snitt. Allt data skickas via epost till algforskarsommar@su.se.

Vi hoppas att många vill delta och bidra med uppgifter om när blåstången mognar i Östersjön och tackar på förhand!

Hälsar

Lena och Ellen.

Read Full Post »

Årets första vykort kommer från västkusten, nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad. Det hade regnat en massa och på många ställen är det översvämningar. Stigen ner mot Ängklåvbukten, på Saltö var full med små pölar ock likande mer en bäck än en skogsstig.

Väl framme vid stranden var det nästan som ett litet vattenfall där det bildats en massa skum innan vattnet rann ut mellan blocken till havet. Tur för oss var det uppehåll i regnet men de regntunga molnen var inte långt borta.

Allt regnvatten för med sig en massa brunfärgat vatten full med humusämnen som läckt ut från löv och barr på land. Färgen syntes tydligt när jag gick ut på piren.

Det gjorde det svårt att se botten och knöltångsplantorna skymtade vid ytan vid piren på Svallhagen, en av mina andra favoritstränder som jag alltid besöker när jag kommer till Tjärnö. Det var t.o.m. svårt att hitta några japanska jätteostron till middagen i det grumliga vattnet. På sidan om stenpiren syntes några knöltångsplantor sticka upp vid ytan.

Besöket blev kort denna gång. Vi höll på att blåsa och regna bort! På vägen hem till Stockholm och Räfsnäs tog vi vägen söder om Vänern, via Trollhättan mot Örebro för att slippa hamna i något område med stora översvämningar.

Vi hittade en informativ och spännande  skylt på rastplatsen vid Borasjön där vi drack en kopp kaffe. Platsen finns markerad med en cirkel och ligger ca 78 meter över havsnivån. Den har sats upp av SMHI, Länsstyrelsen i Örebro län och Havs- och vattenmyndigheten och visar vattendelaren mellan Västerhavet och Östersjön.

Just här är det nästan lika långt för vattnet att ta sig antingen till Västerhavet för vattnet i Borasjön, som för vattnet i närmaste sjö på andra sidan krönet några hundra meter bort, att ta sig till Östersjön. En lite hissnande tanke att vattnet i Borasjön som nu ligger frusen kommer att kunna hamna i Göta älv och rinna ut på västkusten med tiden.

De stora översvämningarna som vi hör rapporter om i TV varje dag nu innebär att det kommer att läcka mycket humusämnen och näring från översvämmade marker. Som syns bakom reportern är vattnet som forskar förbi brunt. Det är Lagan som passerar Värnamo på sin väg ner till havet och Laholmsbukten.

Beroende på sitt avrinningsområde kommer vattnet att via mindre eller större vattendrag med tiden hamna någonstans utmed kusten. Effekten blir lokalt lägre salthalt och genom att vattnet innehåller både humus och näringsämnen kommer det att gynna tillväxten av växtplankton och alger under vårvintern när ljuset kommer tillbaka. Skall med spänning följa hur denna tidiga tillförsel av näring kan påverka bottenvegetation och algblomningar lokalt, både hemmavid på Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje och på Tjärnö.

Read Full Post »

Sudare, Chorda filum är en ettårig brunalg som blivit allt vanligare utmed våra kuster, både i Östersjön och Västerhavet. Lätt att skörda på sommaren där de långa ”kolasnörena” kan växa som täta snärjiga snår fästa på små stenar, skal eller större tångarter. Sudare är bäst att använda färsk. Klipp den i små bitar, koka i 5-10 minuter och strö över spagettin eller riset eller ät den rå i en sallad. Själv gillar jag min currygryta med blåstångstopp och sudare. Det finns så mycket mer som alger kan användas till.  Ett exempel är att fläta långa flätor med sudare och sedan binda ihop till en skål eller korg. Viktigt att tänka på är att de krymper när de torkar. Gjorde också ett armband med sudare och bomullsgarn – tycker att det blev riktigt fint.

Read Full Post »

Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.

Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.

Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar.  Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.

Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.

Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.

Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.

Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.

Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigas ta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem. 

Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalis och slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.

Read Full Post »

Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan? 

Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.

Blåstång, Fucus vesiculosus hittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.

Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.

Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.  

Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.  

Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området. 

Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.

Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicola att etablerar sig i och växa ut.

På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.

Read Full Post »

Vi fick en fin dag på Långholmen utanför Tjärnö marina laboratorium nära Strömstad, tillhörande Göteborgs universitet. Första gången jag kom hit var som blivande assistent på en kurs i marin ekologi 1974, om jag minns rätt. Det var jättespännande att åka ut och försöka lära sig så många arter som möjligt innan jag en vecka senare skulle vara assistent på kursen. Det är fortfarande lika roligt att åka ut till någon strand och se vad som finns i vattnet.

Tyvärr hade brännmaneter, både blåa (Cyanea lamarckii) och röda (Cyanea capillata), kommit in. Så det blev inte så mycket bad mer att gå runt i strandkanten och kolla noga i vattnet. Den blå brännmaneten kallas också för blåklintsmanet.

Tre brännmaneter som samlats grunt vid stranden. Så vackra mönster men inget som man vill komma för nära och bränna sig på.

Uppe på land syntes spåren av gässen som simmade iväg när vi närmade oss ön. Både de tydliga avtrycken från fötterna och de många högar med skitar som låg överallt på klipporna. Något som ökat markant under senare år. Personligen tycker jag att det är ett tråkigt inslag i skärgården.

 

Det ger också spår i de grunda vattensamlingarna, hällkaren, där tarmalgerna Ulva intestinalis frodas när regnvattnet spolar ner näringen från gässens skithögar. Det blir visserligen en häftigt grön färg och några blåstångsplantor i närheten har också fått påväxt av grönalger – ett tydligt tecken på gödning.

Känns därför fint att få avsluta med en härlig bild på rödalgen blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides  med några gula trubbiga strandsnäckor som kanske hittar något gott att äta på algens yta.

Nästa vykort från västkusten kommer att handla om strandsnäckor och hur de väljer att lägga sina äggsamlingar på blåstång där det finns en fin hinna med kiselalger och annat gott för de nya små snäckorna. Soliga hälsningar från Tångbloggen. 

Read Full Post »

En fråga som vi önskar få in svar på via projektet Algforskarsommar är ”Hur förändras artsammansättningen i tångruskor – från Torkö i Blekinge till Stockholms skärgård?” 

I Rapport 5 från Algforskarsommar kommer här en första liten översikt av resultatet som kommit in från er flitiga medborgarforskare. Stort tack för alla bidrag! 

Det är alltid lika spännande att läsa om vad ni hittar och se hur artsammansättningen varierar från söder till norr utmed Östersjöns långa och varierade kustmiljöer. Här har vi nu gjort en liten sammanställning och plockat ut både några observationer på skillnader i arternas förekomst och några bilder som kommit in med en fråga om vilken art det är. 

Den första markanta skillnaden är mängden tångräkor (Palaemon spp) som hittas i en tångruska. I tången från t.ex. Blekinge och Kalmarsund är de vanliga och ofta finns det flera stycken per tångruska, medan i Stockholms skärgård finns det bara någon enstaka ibland. Tittar du nog kan du se att tångräkorna kan se olika ut. En är mer oansenlig, det är den vanliga tångräkan, Palemon adspersus. Den andra arten har färggranna streck på benen i blått och gult och brunaktiga ränder på kroppen. Det är elegant tångräka, Palemon elegans, en främmande art som är på spridning längre och längre in i Östersjön. 

Foto på en av mina studie-tångruskor som jag har placerad vid bryggan på Räfsnäs och som växer på en sten.

Vanlig tångräka kallas också för östersjöräka, långfingrad tångräka, blek tångräka eller bara tångräka- kärt barn har många namn.

Undersökningar som gjordes av livet i en tångruska redan i slutet av maj innehöll ofta många små tångmärlor (Gammarus spp) som helt klart just hunnit med att föröka sig. De har hunnit växa till lite under några veckor, men det finns fortfarande många mindre tångmärlor kvar när man skakar en tångruska. I varje fall när jag undersökte några av mina tångplantor vid bryggan i Räfsnäs den 20 juni strax före midsommar. 

Det kryllar av tångmärlor i baljan – både några större och en massa små. Nere i vänster hörn syns en tånggråsugga, Idotea balthica.

Här kommer nu en liten önskan från oss:

Finns det en möjlighet för några av er att upprepa undersökningen nu i juli – augusti? Det skulle vara fint att få veta hur sammansättningen förändrats. Finns det många stora vuxna tångmärlor kvar och kanske också fler tånggråsuggor? Eller har de kanske minskat i antal och blivit mat till spigg och andra småfiskar? 

Det har också kommit in några frågor om vilken art det är som hittats. En fråga är från Torkö, Blekinge där det förekom flera sötvattensgråsuggor (Asellus aquaticus) och en och annan dagslända i proverna.  

Det har inte kommit in några foton på nattsländelarver men en rapport från Hölö rapporterade flera fynd av nattsländelarver vid undersökningen av blåstång. Fredrika Bremergymnasiets elever NA21b, studerade blåstång vid Schweizerbadet, i Haninge kommun. Från dem kom en rapport att det förekom sommarförökande blåstång på lokalen. När de skakade tångruskor hittade de tångmärlor och strandvattengråsuggor (Jaera albifrons) och många nematoder. Ett bra sätt att bestämma vilka arter du hittar i en tångruska är att kolla på ”Livet i havet” där det finns bra bilder och beskrivningar på arter i Östersjön och Västerhavet. Och där går såklart att skriva in ett sökord för att t.ex. hitta ett foto på strandvattengråsugga eller någon annan art som du vill veta mer om.

Somriga hälsningar från oss som driver medborgarprojektet Algforskarsommar, Lena och Ellen.

Read Full Post »

Det är härligt att komma till västkusten även om det varit ganska blåsigt några dagar. Vindarna är ljumna och det är varmt i vattnet. Första dagen innan det började blåsa tog vi en tur med båten ut till Lökholmen, strax utanför Tjärnö marina laboratorium. Laboratoriet ligger nära Strömstad och tillhör Göteborgs universitet. 

Mareld, Noctiluca scintillans och Nereus angör bryggan i bakgrunden.

Vid bryggorna nedanför labbet hade det drivit in mareld (Noctiluca scintillans) som låg som en bred rosa strimma utmed strandkanten. Det var ett varningstecken och mycket riktigt fanns det en del både blå och röda brännmaneter i vattnet. Stationens fartyg Nereus kom precis in med kursen från Stockholms universitet som varit ute på provtagning.

Framme vid Lökholmen, en av många små öar med fina sandstränder inom naturreservatet Kosteröarna, var det dags att kolla på alla spännande alger i det grunda varma vattnet. Blåstångens, Fucus vesiculosus, förökning är över sedan länge. Förökningstopparna är helt överväxta av andra alger som hittar en utmärkt groningsplats i de små öppningar som tidigare släppt ut ägg och spermier. Hittade några förökningstoppar som så riktigt lustiga ut – som uppblåsta små konstiga djur eller en hand.

Rödalger som legat lösa i det grunda vattnet blir gulbruna och känner man inte igen formen är det svårt att veta vilken art det är. De två på bild är julgransalg, Brogniartella byssoides och pepparalg, Osmundea spp. I strandkanten hittade jag också stora blad av havssallat, troligen Ulva fenestrata som delvis tappat färgen i kanten på bladet, vilket sker när den släpper sina sporer. Då blir de alldeles vita i ytterkanten som på det större exemplaret på bilden nedan. Så stora och många exemplar av havssallat har jag aldrig hittat tidigare. Kan det bero på att det nu finns en odling vid Koster av just havsallat, Ulva fenestrata eller kan det vara en ny art som förekommer i Danmark och som letat sig hit till svenska vatten? Den heter Ulva gigantea – vilket ju säger att den kan bli jättestor. Detta måste undersökas närmare.

Ännu så länge har inte trådarna av sudare, Chorda filum, som sitter i små knippen klädda med färglösa hår, inte hunnit bli så långa. Hittade några som satt fast på ett skal av en knivmussla och långsamt drev runt i vattnet precis ovanför botten. 

Hittade också en samling alger sittande på en blåstångsruska. Detta foto får avsluta mitt första vykort för sommaren från vår fantastiska salta västkust och dess fina sandstränder. Nästa vykort får bli från någon klippig strand och vad som växer där.

Blåstångsplanta med överväxta förökningstoppar, havssallat,tarmalger, rödslick mm. ett litet algkollage från västkusten.

Read Full Post »

I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna.  Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.

Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.

Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom. 

Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.

Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.

Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg. 

Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.

Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille. 

En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!

Read Full Post »

Older Posts »