Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tjärnö marina laboratorium’

Musselodling i Sverige har en ganska lång historia som startar för sådär 45 år sedan. En huvudperson i Sverige, som var med om att starta den första odlingen av blåmusslor i mitten av 1970-talet var Joel Haamer. Då var odling av blåmusslor en näring som man hoppades mycket på längs svenska västkusten. Efter att ha åkt runt till andra länder och undersökt olika sätt att odla blåmusslor startades en odling nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, vid Lindholmen, i Strömstad. Detta blev också ett studieobjekt under de marinekologiska kurserna från Stockholms universitet under många år.  Här fick studenterna undersökta hur mycket växtplankton som musslorna tog upp när vattnet passerade genom odlingen och hur botten under odlingen blev allt mer rik på organiskt material. Bilden undertill har tagits fram delvis med hjälp av flera grupper av studenter på marin ekologi och vattenbrukskurser.

Bilden visar i stora drag hur energiomsättningen sker i en musselodling. Musslorna samlar in växtplankton och organisk material från vattnet som rör sig genom odlingen. Mycket försvinner bort igen och runt 20 procent kan skördas efter ca 14- 20 månader från det att mussellarverna satt sig fast på odlingsbanden.

Här ges en närmare beskrivning av bilden och omsättningen av energi i och runt en odling. Under de stora blå tunnorna hänger de långa repen med blåmusslor. Musslorna filtrerar växtplankton och organiskt material. Från musselrepen ramlar musslornas spillning/fekalier ner på botten under odlingen (ca 20%) tillsammans med döda och levande musslor (ca 10%). Under odlingen samlas ål och plattfisk som kan ta tillvara det som ramlat ner. Kvar att skörda är ca 20 procent av den totala energin, där ungefär 4 % är bundet i skalen. Varje gång som musslorna leker släpper de ut stora mängder larver som kan bli mat till bland annat sillyngel. Och en stor del av energin går åt till livsprocesser som andning och att filtrera vatten. Vid nedbrytningen av plankton och organiskt material bildas närsalter som sprids från odlingen och även från det sedimenterade materialet under odlingen. På så sätt förs en del av näringen tillbaka till växtplanktonen och fastsittande algers tillväxt i området. Delar av näringen kommer på detta sätt att återcirkuleras och kan användas för produktion av nya växtplankton, som sedan blir till ny mat åt musslorna.

Under odlingen, som såg ut som en pelarsal med de långa repen fulla med blåmusslor, lite sjöpungar och en och annan sjöstjärna, fanns det en och annan ål som simmade runt och åt av nedfallna musslor.

Inne bland musslorna på repet syns de tunna genomskinliga sjöpungarna. Har man otur kan de ta över och helt fylla repen istället för blåmusslor. Det är viktigt att sätta ut repen eller banden vid rätt tidpunkt.

I boken ”Musselodling – havets hängande trädgårdar” som gavs ut 1977 beskriver Joel Haamer i detalj hur man bygger en odlingsanläggning, var den bör placeras och hur den skall skötas. Den innehåller också kapitel om odlingens miljöpåverkan. Och avslutas såklart med ett recept på hur du kan anrätta musslorna, t.ex. musselodlarens bästa sopprecept! Odlingen av musslor utvecklades vidare under 1980-talet tillsammans med tekniker att skörda och idéer om hur man skulle utveckla marknaden för svenska blåmusslor. Forskningsrådsnämnden i samarbete med Havsresursdelegationen publicerar 1985, rapport om ”Musslor och ostron – En ny näringsgren för svenska västkusten”. Framsidan på rapporten visar på ett av problemen om man samlar mycket musslor i en odling! Detta är fortfarande mycket frestande för ejdrarna som ser det som en toppenplats att hitta en massa god mat.

Visst ser ejdern glypsk ut när den tittar på den rädda musslan på omslaget till rapporten? Den går lätt att hitta på nätet.

Ett år som fastnat på många sätt i minnet hos många av oss är 1988, när giftalgsblomningen slog till på västkusten och ställde till med problem för musselodlingen. Den medförde att de aktiviteter som gjordes för att att få oss svenskar att äta odlade svenska musslor kom av sig. Det blev inte bättre av att Abba, som konserverar många olika produkter, gjorde ett mångårigt avtal med Korea om att köpa in musslor. Så odlandet i Sverige avstannade eller slutade att utvecklas vidare under många år. Men nu har odling av många arter som makroalger och musslor kommit igång i svenska vatten igen. Så hur ser utvecklingen av blåmusselodlingen ut idag?Detta berättar vi mer om i nästa del om odling i svenska vatten.

Read Full Post »

Det är en fantastisk tid när dygnen blir längre och längre och solen börjar värma, även om nätterna fortfarande är kalla. Gjorde ett besök på västkusten och favoritstränderna vid Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation. Det har varit några kalla veckor med mycket is och lågvatten. 

Utmed delar av stränderna syntes stråk av pollen. Vilka arters pollen är jag inte säker på, men det kan vara hassel som jag sett har kommit långt på soliga skyddade platser. Ser kanske inte så rent och fint ut, men är ett tecken på att våren startat på land och pollen sprids för fullt. Lite jobbigt för pollenallergiker.

När vattnet stiger långsamt flyter det torra musselskal som driver på ytan som små båtar tillsammans med pollen.

När vi kom ut på sandstranden på Saltö låg de första delarna av snorkelstigen helt torrlagd. Längst ut vid klippan låg det kvar små fläckar med is som tydligt visade att botten varit fryst. Frost och is har påverkat bottenlevande musselarter och överlevnaden hos strandkrabbor (Carcinus maenas) och snäckor. Och snorkelleden, som är kul att följa på sommaren, låg torrlagd långt ut från stranden där den startar.

Stora delar av de riktigt grunda bottnarna ligger torra och infrysta.
Snorkelleden på Saltö torrlagd. Det är många meter ut till den första plattan som ligger under ytan. Massor med döda skal syns på botten.

Det har varit lågt vatten och kallt under längre tid, vilket gjort att många arter som lever i dessa miljöer har dött och flutit iland på stränderna. Det var ganska många musselskal som fortfarande innehöll musselköttet, och strandkrabborna luktade illa där de låg på stranden eller uppe ibland stenarna, delvis i solen. När det varit så kallt har de inte ätits upp av alla små mikroskopiska nedbrytare. Men nu kommer processen igång med solen och värmen.

Skal av musslor som dött nyss och flutit iland och döda strandkrabbor som luktar illa.
Inne ibland stenarna börjar strandkrabborna få lite färg och luktar illa på långt håll.

Närmare vattnet strax under de större stenarna har en massa skal av stora nätsnäckor (Tritia nitida) och vanlig strandsnäcka (Littorina littorea). Stor nätsnäcka är asätare. De tar hand om dött material på sedimentbotten utanför på sommaren, medan vanlig strandsnäcka är betare och äter små alger.

Mellan stenarna ligger större skal av vanlig strandsnäcka och stora nätsnäckor.

I nästa nivå som ligger närmast vattnet finns en blandning av de mindre arterna av Littorina spp. som vivipar strandsnäcka, (Littorina saxatilis) och trubbig strandsnäcka (Littorina fabalis/obtusata). De sitter vanligen på tång, stenar eller kan krypa runt på sedimentet. Den kalla perioden tillsammans med lågt vatten har resulterat i att massor av snäckor har dött.

Efter att ha hittat så mycket döda snäckor uppspolade utmed stranden och inga sittande på stenar eller i tången, började jag fundera över vilken påverkan detta kommer att få på bete av fintrådiga alger och nya små groddplantor hos blåstången i vår och till sommaren.  Det är en stor areal utanför den grunda sandstranden på Saltö där överlevnaden av snäckor troligtvis är låg och det bör kunna gå att se en effekt av lågt betestryck under kommande säsong. Det borde alltså bli mycket nya tångbebisar när ingen är där och äter upp dem. Ser fram emot att följa upp om det stämmer och kanske jämföra med en strand vid Svallhagen, där vattendjupet är lite större och dödligheten av snäckor inte varit lika stor, dvs det ligger inte några stora mängder med snäckskal på stranden. Men det gäller att vänta på att det blir varmare i vattnet, för ännu så länge är det ingen större aktivitet hos betande snäckor.

Strutsallat sitter som små grön fläckar precis närmast vattenlinjen. Fortfarande fuktiga, för de tål inte att torrläggas under en längre tid.

Om de betande snäckorna vore igång, skulle de tunna ljusgröna bladen av strutsallat (Monostroma grevillei) inte ha någon chans. De skulle bli uppätna direkt. Tyvärr är de så små, bara 3-5 cm långa, så trots namnet knappast lönt att samla till en lyxig sallad! Strutsallat växer också i Östersjön och är ett tydligt tecken på att våren närmar sig med stora steg.

Vackert ljust gröna strutsallat ungefär 3 cm långa.

Nu är det dags att åka tillbaka hem och ta en tur till de närmaste stränderna och se om jag kan hitta lite mer och större strutsallat. De växer ju grunt och kan bli upp till ca 15 cm. Har jag tur lovar jag att berätta hur denna vårprimör från havet smakar.

Read Full Post »

Vi fick nyss en fråga från en av tångbloggens läsare som handlade om att använda olika arter av tång till att fläta med. De två arter som fungerar bäst att fläta med och göra t.ex. ett armband eller en peruk med långa flätor är brunalgsarterna sudare, Chorda filum och gullsudare Halosiphon tomentosus. För att samla material blir det till att vänta till sommaren. Men jag hittade några bilder från västkusten, Tjärnö marina laboratorium, som jag samlade i somras. Den arten som är mycket vanlig är sudare och trådarna blir långa och ganska tjocka. Sudare är också vanliga i Östersjön på många grunda bottnar med lite småstenar där de växer ut under våren och sommaren. Men här blir trådarna smalare och kortare på grund av den låga salthalten.

På bordet ligger en stor hög osorterade trådar av sudare tillsammans med ca 10 buntar med sudare sittande på små stenar. De är lagom stora att fläta ihop.
Det blev fem långa fina flätor. Varje fläta avslutas med en knut så det håller ihop. Vid sidan om syns starten till en skål gjord av tarmalger. som ligger upp och ner med en skål under och en skål gjord av sargassosnärja.

När sudare sitter fästa vidriktigt små stenar kan man låta dom sitta kvar så attdet blir en fin dekoration t.ex. i kanten på en skål. Sen är det bara fantasin som sätter stopp på vad de flätade algerna kan användas till. Min blev en stor skål att förvara mina strandfynd i. Tidigare har vi visat ett litet armband flätat av några trådar och en bomullstråd. De går också att använda i matlagningen. Torka av trådarna med papper så att du blir av med en del av de fina som trådarna som sitter på ytan och klipp sen tråden i små bitar och strö över riset.

Read Full Post »

Nu har de flesta träd tappat sina löv och höstens starka färger försvunnit. Vill du se vackra höstfärger så kommer här mitt andra vykort från akvarierna på Tjärnö marina laboratorium. En kavalkad fylld med sprakande färger istället för toner i mörkblått. 

Inte mycket färger – men hur ser sjögurkan ut som ligger längst till vänster om den kommer upp till ytan?

När vi plockar upp djur ifrån större djupområden visar det sig att de inte alls har mörka färger utan ofta är tjusigt röda, orange eller rosa.  

När det röda ljuset försvinner med djupet, ser allt rött ut att vara svart. Den röda signalsjögurkan som lyser röd på ytan är näst intill onsynlig på djupet.

Dessa färger fungerar som kamouflage, inte avskräckande. På stora djup ser de nämligen mörka ut eftersom ljuset inte når dit ner. Det innebär att när vi stannar framför ett upplyst akvarium och förtrollas av de fantastiska färgerna på sjöstjärnor, anemoner och koraller får vi vara med om en unik upplevelse. 

Sjöanemon och sjöstjärna, troligen en röd solstjärna och flera stenar med rosa överdrag av olika kalkalger.

Hästsjöstjärna, Hippasteria phrygiana lär äta läderkorallen Död mans hand, Alcyonium digitatum. Syns på det högra fotot.

Rödalgen tandskåring, Odonthalia dentata, är vackert mörkt röd i färgen. Den har en sågtandad kant därav namnet. Den växer från några meters djup ner till ca 25 meter, men är vanligast mellan 10 – 15 meter. 

Ner till ca 20 – 25 meters djup i det klara rena vattnet i Kosterrännan finns det tillräckligt med blåaktigt ljus, komplementfärgen till rött, för att rödalger skall kunna tillväxa även om det går långsamt. 

På bilden syns taggig skorpalg och andra arter av kalkalger. På en sten växer några skott av kaggargenalg och nere till vänster syns en bägarkorall.

Alger som t.ex. slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii. och taggig skorpalg Lithothamnion glaciale bildar rosavioletta överdrag på stenar. Färgen får de genom att de lagrar in kalk i cellväggarna. Det finns många arter av kalkalger så det är inte lätt att artbestämma vilken art det är bara från ett foto. Bägarkorall, Caryophyllia smithii, är en ensamlevande korall som blir ca 2 cm i diameter med ett bägarformigt kalkskelett. I detta skelett sitter den genomskinliga kroppen som varierar i svagt röda till orange färger. En individ av bägarkorall syns längst ner i bilden till vänster.

Sitter på stranden och funderar på att dyka i.

Nu är det lite sent och för kallt i vattnet så jag väntar till nästa sommar. Men då är det toppen att brännmaneter syns tydligt där de ligger och driver inne ibland tången!

Read Full Post »

Ta på dig stövlar eller vadarbyxor och gå ut och kolla vad som finns mellan blocken på stranden.

Kan man verkligen äta strandkrabbor, tångräkor och strandsnäckor? Intresset för vad som finns i havet som vi kan skörda och äta är stort. Det handlar om vad du och jag kan hitta utmed stranden ner till några meters djup med hjälp av snorkling – inte fiske efter hummer, räkor eller stora krabbor även kallade krabbtaska, Cancer pagurus. Vad som gäller vid fiske av dessa arter kan du hitta information på en länk till Havs- och vattenmyndigheten. Där står vad som gäller för redskap, minimått mm

På Tångbloggen har vi hittills berättat mer om olika arter av tång och alger som är lätta att hitta och också hur man kan tillaga dem. Nu kommer några inlägg att handla om småkryp som är vanliga att hitta utmed en klippstrand inne ibland tångruskorna eller på mer sandiga bottnar.

Krabbor gömmer sig i tången och strandsnäckor är det gott om. En vackert lila sjöstjärna sitter också på klippan.

Många har säkert suttit på bryggan med en krossad blåmussla fastknuten på ett snöre och fångat strandkrabbor på sommaren. Detta nöje avslutas ofta med att släppa tillbaka dom i sjön kanske efter att ha slagit vad om vilken som hinner ner till vattnet snabbast. I Sverige brukar vi inte äta strandkrabbor så ofta men det är går alldeles utmärkt att koka dem krydda med dill som vi gör med kräftor eller lite mer sting från cajunkrydda som kommer från de amerikanska sydstaterna och får sin hetta från paprika, vitlök, chili och örter.

En strandsnäcka som betar på små alger.

Andra arter som är lätta att samla in är strandsnäckor. De kokas med fördel med lite vitlök i vitt vin, sen är det bara att pilla ut dem ur skalet. Passar fint som en liten förrätt. 

I Östersjön blir salthalten lägre och det blir svårare att hitta något att plocka och prova att äta. Det som finns är tångräkor och tångmärlor. Men det är inte mycket till mat utan mer som dekoration eftersom de precis som andra skaldjur blir vackert röda när de kokas. 

En fråga som ofta brukar dyka upp är om det finns några giftiga arter som man skall akta sig för? När det gäller olika snäckor går de bra att samla och äta samtliga utom neptunussnäckan, (Neptunea antiqua) som har en giftkörtel som den använder för att bedöva sitt byte med. Den andra stora snäckan är valthornssnäckan (Buccinum undatum). Kolla upp hur dessa ser ut så du kan skilja på dem. Valthornssnäckan har det skal med större åsar och neptunussnäckan är slätare med skarpa åsar.

Du hittar recept på nätet av hur man tillagar valthornssnäcka t.ex. detta koreanska recept på en sallad med valthornssnäckor. Kolla på denna länk om du vill veta mer om hur man kan fånga valthornssnäckor

För alla arter gäller att inte plocka dem nära utsläpp av förorenat vatten, t.ex. nära utsläpp av enskilda avlopp, eller nära båthamnar där det kan ha släppts ut bensin, läckt giftiga båtbottenfärger mm.

Blåmusslor och ostron filtrerar vattnet och tar upp växtplankton. Det innebär att de tar upp giftiga små växtplankton främst dinoflaggellater och kan ansamla giftet från dessa arter. Tiden för giftiga algblomningar och deras förekomst är i första hand på sommaren då det sker provtagning utmed kusten. Vid produktion av blåmusslor och ostron sker kontroll av Livsmedelsverket. På Livsmedelsverkets hemsida finns även information om öppna och stängda produktionsområden. Måste erkänna att det japanska jätteostonet är en favorit gratinerat kanske med några blåmusslor.

Gratinerade jätteostron med några blåmusslor. Sista gången för i år som det gick att sitta ute och äta.

När det gäller att plocka olika arter av tång och alger föreslår jag att du igen söker på Tångbloggen där skriver vi både om vad vi hittar i havet och ibland speciellt om hur man tillagar tång och alger och vad som är gott att äta. För husbehov är det knappast lönt att försöka odla utan bättre att samla och t.ex. koka och frysa in eller torka för senare användning. Ett företag som ger kurser om att samla alger och sen tillaga dom är Catxalot om du skulle vilja prova på att gå en kurs någon gång. 

Till sist det sker hela tiden introduktioner av nya arter och i Östersjön hittar vi fler och fler krabbarter. Den största är kinesisk ullhandskrabba, Eriocher sinensis, som kanske med tiden kan bli en art som fiskas och hamnar på våra matbord som en exotisk rätt från Kina. Bästa sättet att äta upp dem.

Read Full Post »

I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.

Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.

Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb. 

Odlingar startade på 1980-talet och då var det blåmusslor som gällde. Den första odlingen låg nära fältstationen Tjärnö marina laboratorium. Några odlingar till startades, men det blev inte den stora verksamhet som många trodde och hoppades på. Bland annat var konkurrensen stor från producenter som Danmark och Frankrike. Men det uppstod flera problem med att få odlingarna att fungera och producera mycket musslor. Sätts repen t.ex. ut vid fel tidpunkt kan de bli fulla med sjöpungar istället. Roligt nog så har sjöpung visat sig vara en produkt i sig, och man kan idag köpa buljong gjord på tarmsjöpung, Ciona intestinalis. Men andra problem musselodlingarna har är attack från ovan. Det har också visat sig att ejder kan komma in i en odling och mumsa i sig stora mängder med musslor. För ejdrarna är det ett julbord som finns uppdukat, och de hugger in med gusto.

Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.

Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling. 

Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.

Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober. 

De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.

Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.

Sen skall algerna torkas och tas om hand.

Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.

Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.

Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.

Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.

Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.

Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?

Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.

Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.

Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.

Skal av abalone, havsöron.

Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?

Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden. 

Read Full Post »

För den som vill lyssna på ett webbinarium om artbildning i Östersjön kommer Kerstin Johannesson att berätta om ”Östersjöns- vårt svenska Galapagos” på onsdag kl. 18.00 -19.00. Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet och föreståndare för Tjärnö marina laboratorium utanför Strömstad. Om forskning och utbildning vid fältstationen Tjärnö har Tångbloggen berättat många gånger. Det är där som flera av Stockholms universitets marina fältkurser ges.

Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.

Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.

Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.

På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.

Klippa i Tjärnöviken med ett smalt tångbälte nära ytan. En brännmanet flyter i ytan och under den syns en introducerad art, sargassosnärja (Sargassum muticum)

Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.

Read Full Post »

I kväll kommer professor Kerstin Johannesson, föreståndare för Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitet, att berätta om hur arter i havet har hittat olika sätt för att klara av att föröka och sprida sig i den marina miljön. Som vi ju tidigare berättat här på Tångbloggen, gäller det för skildkönade blåstångsplantor, där förökningstopparna sitter på olika individer, att kunna tima in att släppa ägg och spermier samtidigt i vattnet. Många marina arter, även blåstång, som lever i tidvattenzonen har under årmiljonerna hittat anpassningar till en lyckad förökning när tidvattenvariationen är som störst, dvs vid fullmåne.

populärföreläsning Tjärnö

Hur lyckad förökningen var i år för blåstången kan du se om du går och letar i blåstångsbältet där det nu sitter små, små groddplantor, ca. 0,3 -1 cm stora på klippor, stenar eller skal. De största är 2-3 månader gamla, och med den högre salthalten utmed Bohusläns kust växer de mycket snabbare än inne i Östersjön.

Små plantor på kakelplatta 10x10 cm

Mängder av små groddplantor av blåstång på baksidan av en kakelplatta.

Är du i närheten av Strömstad är detta ett utmärkt tillfälle att få höra mer spännande om anpassningar och evolution hos marina arter under en populärvetenskaplig föreläsning i hörsalen på Tjärnö marina laboratorium, Strömstad.

Entren utanförhörslaen

I entrén till hörsalen och akvariet möts man både av presentationer av spännande projekt som rör odling av alger, vad vi kan använda dem till och vackra tavlor med alger, i rött, brunt och grönt på väggarna. Det går också att köpa fina kort med pressade alger – eller, som vi tidigare beskrivit, samla alger på stranden nästa gång du badar och gör egna kort, tavlor eller dör ditt eget herbarium. En härlig känsla för oss på Tångbloggen.

Nästa torsdagsföreläsning kommer att handla om ”Scary Seafood – den nya maten från havet”. Mer från Tångbloggen om detta senare.

Read Full Post »