Nu var det dags för en tur till västkusten och kolla på stränderna runt Saltö och Tjärnö efter vad som spolats iland efter den senaste stormen. Funderade på vad för nya fynd som jag skulle hitta och vad de kan berätta om tillståndet i havet. Vid den första stranden längst ut på Saltö låg en död sillgrissla mellan stenarna.
Det har kommit flera rapporter under den senaste veckan om att 100-tals sillgrisslor dött på västkusten. Det finns flera tänkbara orsaker till att så många sillgrisslor hittats svaga eller dött. Studier visar det de inte drabbats av fågelvirus utan de verkar ha dött av svält.
Fåglarna kommer från de brittiska öarna en lång väg när det blåser och stormar och det är framförallt unga fåglar som inte klarat sig. När det blåser mycket och går stora vågor flyttar skarpsillen och annan småfisk ner på större djup. För sillgrisslorna betyder det att de måste lägga ner mer energi på att fånga maten och för de unga fåglarna blir det extra ansträngande. Det innebär att många inte klarar sig.
Den andra händelsen som jag hört talas om var att yrkesfiskaren Peter Hagberg fick näten fyllda av plastblommor. Och det måste varit stora mängder med olika plastblommor som hamnat i sjön och spritts runt om i havet. De började dyka upp strax efter jul. De lär vara tillverkade i Kina. Så hur hamnade de i sjö? Troligen låg de i en av de 46 containrar som ett fartyg från det danska rederiet Maersk tappade i havet utanför Nordjylland natten mellan 21 och 22 december 2023 när stormen Pia drog över Danmark. Plastblommor kan flyta långt med strömmar och vågor. Dags att kolla i den översta tångvallen, där de borde hamnat. Det första jag fick syn på var ett grönt blad av baldersbrå inne ibland tång och is. Men sen hittade jag både några gröna plastskott och en plastblomma inne ibland tång och snäckskal.
Ett klart lyckat besök till stränderna i närheten av Tjärnö marina laboratorium. Min promenad kopplade både till några rubriker i media och visade på effekter av stormar, blåst, snö och regn.
Som avslutning kommer här en bild på hur en av stränderna på Saltö förändrats genom att den stora tångvallen byggt om av väder och vind. Nu finns ett riktigt vattenfall från kärret ovanför.
Genom en kollega som arbetade på Stockholms universitets kurs i marin ekologi fick jag veta att Pia Östlund, forskare, författare och designer höll på att pressa alger på Tjärnö marina laboratorium. Det speciella är att Pia arbetar med att återuppliva en förlorad naturtryckprocess som inte använts sedan 1800-talet. Med denna tryckprocess går det att skapa verklighetstrogna avbildningar av växter och alger. Tryckprocessen gör att t.ex. ett blads nervstrukturer går att känna som små upphöjningar i pappret.
Nu har Pia varit två veckor på Tjärnö och samlat in makroalger för att skapa nya naturtryck och visa vilka fantastiska former och färger som gömmer sig under ytan i havet och som många av oss aldrig får möjlighet att se. Det lät jättespännande så jag gick dit för att se om det fanns en chans att få en träff med Pia och prata alger så klart.
Bänken i labbet är full med pressade alger- men Pia syns inte tillAlla tre banden av ”Traté de Zoologie” behövs för att pressa de riktigt stora algerna.
Ett hörn av laboratoriet var fyllt med pressade alger. Många böcker ur Tjärnös bibliotek kom till en lite ovanlig användning, som tyngder för att pressa. Tyvärr var inte Pia där. Så jag lämnade en lapp och bad henne maila mig. Min nyfikenhet hann öka ännu mera innan vi fick till ett möte någon dag senare på labbet. Då hade kursen slutat så det fanns ännu mer plats för Pias algpressning.
Pia studerade grafisk formgivning vid Central Saint Martin’s College of Art & Design i London. Idag arbetar hon som konsult vid Chelsea Physic Garden i London och Oxford Botanic Garden.
Hennes första kontakt med naturtrycksmetoderna var när hon hittade en ovanlig bok med vackra och märkligt naturtrogna illustrationer av ormbunkar i det lilla men välsorterade biblioteket i Chelsea. Med hjälp av en patentbeskrivning, tålamod och nyfikenhet (det låter säkert bekant!) lyckades hon slutligen ta reda på hur metoden fungerade. Nu har Pia fått ett stipendium att vidareutveckla tekniken, som även kan användas till att trycka textiler. Nästa steg är att använda metoden till kreativa samarbeten med t ex forskare inom botanik och marin biologi eller arkitekter för utsmyckning av offentliga miljöer och interiörer.
Pia visar ett uppslag med blåstång, Fucus vesiculosus från Bretagne med en massa flytblåsor.
Så hur går det till? Det finns flera olika metoder men grundläggande är att man antingen trycker direkt från själva växten; eller använder växten för att skapa ett avtryck i t ex bly som sedan kan göras om till en tryckplåt av koppar. Det är den senare metoden som Pia arbetar med. De som vill fördjupa sig i de olika metoderna (eller bara njuta av bilderna) hänvisas till Capturing Nature, en nyutgiven publikation som Pia författat tillsammans med Matthew Zucker (Zucker Art Books, NY, 2022 (specialutgåva) och Princeton Architectural Press, 2023). Boken är en visuell resa igenom naturtryckens utveckling 1733-1903 och har vunnit flera priser. Algentusiaster hänvisas även till The Nature-printed British Seaweed av Johnstone and Croall, (Brandbury & Evans 1859-1860). Helt fantastiska bilder att hänföras av.
Ovanför och till höger om boken med blad av Laminaria digitata, syns några små tryckplåtar.
CapturingNature innehåller beskrivningar på 150 år av naturtryck. Det är en komplicerad process som sker i flera steg. Först tas ett avtryck av växten i bly, sedan överförs det avtrycket till en kopparplåt med hjälp av ett elektrolytiskt bad. Eftersom denna blir positiv krävs ytterligare ett steg för att få fram själva tryckplåten som måste vara negativ. Den kan sen användas för att trycka mönstret på valfritt underlag.
Naturen snålar inte på idéer när det gäller mönster. Utseendet hos en alg kan variera jättemycket beroende på var den vuxit. Vi har ofta skrivit om det här på Tångbloggen för t.ex.blåstång samlad utmed stränderna på Saltö. Men här kan vi se att det även gäller för rödalgen Palmaria palmata (söl).
Lite av den stora variation i form som blåstången kan ha beroende på var den vuxit.Till vänster en odlad stor planta och till höger några små hanplantor från Saltö.
Det pågår just nu studier av ett antal makroalgsarter som kan vara av intresse att odla i kommersiell skala på västkusten. Söl är en av dessa arter, som vi har skrivit om i vår serie Månadens alg. Pia pressade några som odlats i labbet på Tjärnö och därför fått lite ovanliga utseenden. Kul att se hur miljön påverkar algers utseende så mycket.
Vill du veta mer om naturtryck så har Pia gjort en liten film om detta.
Vilken metod skulle du välja för att dokumentera naturens variationer i färg och form?
Många arter har drivit iland i Danmarksbukten på Saltö efter blåsten
Tiden går fort när man har roligt. Efter några intensiva dagar i Lysekil med alginsamling skildes expeditionens medlemmar åt och jag befinner mig nu på Tjärnö, nära Strömstad. I slutet av vecka 26 blåste det ganska mycket och resultatet lät inte vänta på sig. Det fanns en massa spännande arter som drivit iland på Saltö, den lilla ön som ligger precis utanför Tjärnö marina laboratorium. På stranden vid Danmarksbukten hittade jag högar med blandade mindre röda och bruna alger tillsammans med många ostronskal (Ostrea edulis). Roligt att vårt inhemska ostron ser ut att ha haft en god förökning för ett eller två år sedan.
Tre plantor av pepparalg, späd agaralg och sågtång på stranden.
Det låg också en massa andra skal tillsammans med en död strandkrabba bland algerna. Det första som jag noterade var ett par fina plantor av Osmundea spp., kallad pepparalg på svenska, som växte på små bitar av sågtång, Fucus serratus.
Osmundea spp. växer ofta på sågtång.
Men där låg också flera grovt förgrenade rödalger, Gracilaria gracilis, späd agaralg, som samtliga satt fast på var sin liten sten. De måste ha kommit från viken utanför. Det fanns flera andra arter som också kommit iland fastsittande på en liten sten.
Från vänster till höger: Rhodomela confervoides, Polyides rotunda och Gracilaria gracilis.
Skall bli intressant att snorkla runt där när det blir lågvatten och blåser lite mindre. Måste finnas större områden med småstenar och grusbotten där de kan etablera sig.
Den späda agaralgen, Gracilaria gracilis hade också en massa konstiga, lite knottriga svulster på många av grenarna. Har inte lyckats bestämma vad det är för art, men min bästa gissning är att det är en parasitisk rödalg.
Gracilariagracilis med många rödalgsparasiter som bildar små knölar på algen.
Min tanke är att skriva till några forskare som just undersöker denna märkliga grupp av parasitiska rödalger för att få hjälp. Kanske kan någon av Tångbloggens läsare också hjälpa till här?
Det bästa fyndet sparade jag till sist. Inne ibland algerna låg en liten tufs av den kalkinlagrade rödalgen Jania rubens! Enligt Danmarks Havsalger, vår Algbibel, kallas Jania rubens för koralgaffel på danska och gaffelkrasing på svenska. Jania rubens går att känna igen genom att den har smalare grenar som är gaffelförgrenade medan Corallina officinalis är fjäderförgrenad.
Jania rubens funnen i Danmarksbukten på Saltö 2 juli 2023.
Jania rubens har inte noterats i Danmark sedan 1973 och då hittades den ilanddriven i Limfjorden. Så nu gäller det att ge sig ut och leta i Danmarksbukten, på Saltö. Enligt litteraturen kan den förekomma på grunda vågexponerade klippor men även ner till 15 meters djup. Hoppas det räcker med att snorkla.
Innan det började blåsa och snöa både på ost- och västkusten fick jag ett par fina strandpromenader nära Tjärnö marina laboratorium, i Kosterarkipelagen. Vattenståndet var verkligen lågt och sanden låg torrlagd där det annars brukar vara 1 meter djupt vatten.
När jag gick ut på sanden såg jag en massa små gula trubbiga strandsnäckor, Littorina obtusata, krypa runt utanför tångplantorna. Det var kallt i luften bara några grader plus men de höll en hyfsad hastighet. Snäckorna lämnade tydliga spår efter sig i sanden.
En bit bort låg en tjock tångvall – där det mesta av materialet bestod av toppskott med förökningstoppar eller receptakler av sågtång, Fucus serratus som lossnat och drivit iland.
På bilden ovanför syns en närbild på en massa lösryckta sågtångsbitar. Detta är en naturlig process som sker varje år på senhöst och vinter. Nästa år kommer nya grenar att växa ut från de meristem, tillväxtzoner som sitter i toppen på grenspetsar som sitter kvar på den stora plantan.På eftermiddagen blev det en promenad ut till en av stränderna på Saltö, efter att vi plockat lite trattkantareller i skogen.
På sandstranden låg det mycket tomma skal i en smal rand med lite tång. De såg lite annorlunda ut och när jag kom närmare upptäckte jag att det var tomma skal av det vanliga, platta europeiska ostronet, Ostrea edulis.
Jag hittade flera fina skal med tydliga tillväxtzoner. Ostron förökar sig när vattnet blir varmt vid ca 15-20 0C. När jag tittade närmare på skalen såg de flesta ut att vara 3 år gamla, dvs födda på sommaren 2019 eller möjligen 2020. Båda somrarna var ovanligt varma och gynnsamma för ostronen att föröka sig. För markägare, som också äger ostronbanken utanför, bör det finnas gott om ostron att skörda framöver.
Tittar man noga så syns ofta skiftningar i olika nyanser i strandmaterialet. På vissa ställen skiftar det vackert i gulbrunt.
Det blir ännu mera spännande om man tar upp lite i handen och tittar närmare på vad som ger färgen. Det är faktiskt bara små snäckskal som ger skillnaden – de flesta är hela skal men det finns också små skalfragment. Genom vågornas rörelser och att de väger lite olika så samlas de in i långa vågiga band på stranden.
Ett vackert mönster både på håll och riktigt nära. Fick nog ihop minst sex olika arter i denna lilla handfull med skalsand.
Vi fick en fin dag på Långholmen utanför Tjärnö marina laboratorium nära Strömstad, tillhörande Göteborgs universitet. Första gången jag kom hit var som blivande assistent på en kurs i marin ekologi 1974, om jag minns rätt. Det var jättespännande att åka ut och försöka lära sig så många arter som möjligt innan jag en vecka senare skulle vara assistent på kursen. Det är fortfarande lika roligt att åka ut till någon strand och se vad som finns i vattnet.
Tyvärr hade brännmaneter, både blåa (Cyanea lamarckii) och röda (Cyanea capillata), kommit in. Så det blev inte så mycket bad mer att gå runt i strandkanten och kolla noga i vattnet. Den blå brännmaneten kallas också för blåklintsmanet.
Tre brännmaneter som samlats grunt vid stranden. Så vackra mönster men inget som man vill komma för nära och bränna sig på.
Uppe på land syntes spåren av gässen som simmade iväg när vi närmade oss ön. Både de tydliga avtrycken från fötterna och de många högar med skitar som låg överallt på klipporna. Något som ökat markant under senare år. Personligen tycker jag att det är ett tråkigt inslag i skärgården.
Fotspår sanden av alla gässen. Ett fint mönsterLite tråkigare spår som gässen lämnar efter sig och som göder havet.
Det ger också spår i de grunda vattensamlingarna, hällkaren, där tarmalgerna Ulva intestinalisfrodas när regnvattnet spolar ner näringen från gässens skithögar. Det blir visserligen en häftigt grön färg och några blåstångsplantor i närheten har också fått påväxt av grönalger – ett tydligt tecken på gödning.
Häftigt gröna välgödda tarmalger av gäss.och även tången täcks av grönalger på vissa ställen.
Känns därför fint att få avsluta med en härlig bild på rödalgen blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoidesmed några gula trubbiga strandsnäckor som kanske hittar något gott att äta på algens yta.
Blåtonat rödblad med två vackra trubbig strandsnäckaTorkad blåtonat rödblad på stenen. Färgen blev häftig i genomlysning.
Nästa vykort från västkusten kommer att handla om strandsnäckor och hur de väljer att lägga sina äggsamlingar på blåstång där det finns en fin hinna med kiselalger och annat gott för de nya små snäckorna. Soliga hälsningar från Tångbloggen.
Det är härligt att komma till västkusten även om det varit ganska blåsigt några dagar. Vindarna är ljumna och det är varmt i vattnet. Första dagen innan det började blåsa tog vi en tur med båten ut till Lökholmen, strax utanför Tjärnö marina laboratorium. Laboratoriet ligger nära Strömstad och tillhör Göteborgs universitet.
Mareld, Noctiluca scintillans och Nereus angör bryggan i bakgrunden.
Vid bryggorna nedanför labbet hade det drivit in mareld (Noctiluca scintillans) som låg som en bred rosa strimma utmed strandkanten. Det var ett varningstecken och mycket riktigt fanns det en del både blå och röda brännmaneter i vattnet. Stationens fartyg Nereus kom precis in med kursen från Stockholms universitet som varit ute på provtagning.
Framme vid Lökholmen, en av många små öar med fina sandstränder inom naturreservatet Kosteröarna, var det dags att kolla på alla spännande alger i det grunda varma vattnet. Blåstångens, Fucus vesiculosus, förökning är över sedan länge. Förökningstopparna är helt överväxta av andra alger som hittar en utmärkt groningsplats i de små öppningar som tidigare släppt ut ägg och spermier. Hittade några förökningstoppar som så riktigt lustiga ut – som uppblåsta små konstiga djur eller en hand.
Orange pilar visar på påväxta receptakler och blå pil på en uppblåst spets av sudare Chorda filum.Lustiga förökningstoppar på blåstång.
Rödalger som legat lösa i det grunda vattnet blir gulbruna och känner man inte igen formen är det svårt att veta vilken art det är. De två på bild är julgransalg, Brogniartella byssoides och pepparalg, Osmundea spp. I strandkanten hittade jag också stora blad av havssallat, troligen Ulva fenestrata som delvis tappat färgen i kanten på bladet, vilket sker när den släpper sina sporer. Då blir de alldeles vita i ytterkanten som på det större exemplaret på bilden nedan. Så stora och många exemplar av havssallat har jag aldrig hittat tidigare. Kan det bero på att det nu finns en odling vid Koster av just havsallat, Ulva fenestrata eller kan det vara en ny art som förekommer i Danmark och som letat sig hit till svenska vatten? Den heter Ulva gigantea – vilket ju säger att den kan bli jättestor. Detta måste undersökas närmare.
Havssallat JulgransalgPepparalg´
Ännu så länge har inte trådarna av sudare, Chorda filum, som sitter i små knippen klädda med färglösa hår, inte hunnit bli så långa. Hittade några som satt fast på ett skal av en knivmussla och långsamt drev runt i vattnet precis ovanför botten.
Stort knippe med vackra sudareSudare drar iväg på utflykt sittande på ett skal av knivmussla
Hittade också en samling alger sittande på en blåstångsruska. Detta foto får avsluta mitt första vykort för sommaren från vår fantastiska salta västkust och dess fina sandstränder. Nästa vykort får bli från någon klippig strand och vad som växer där.
Blåstångsplanta med överväxta förökningstoppar, havssallat,tarmalger, rödslick mm. ett litet algkollage från västkusten.
Algblomning är när några alger, förekommer i stora mängder. Det kan också vara cyanobakterier som bildar blomningar. Vanliga arter på sommaren i Egentliga Östersjön är katthårsalgen, Nodularia spugmigena och knippvattenblom, Aphanizomenon. De startar sin blomning ute i öppet hav och driver sedan in till någon kust dit vinden för dem. Det ser ut som en vitgul till grönaktig sörja som rinner mellan fingrarna eller inte fastnar i ett såll. Är det större alger som grönslick eller trådslick så fastnar de i ett såll. Det kan såklart vara blandat med både mikroskopiska arter och större makroalger.
Det var inte konstigt att när något liknande dyker upp i viken utanför Tjärnö marina laboratorium, utanför Strömstad, kommer frågan ” Har cyanobakterierna kommit hit också? Eller vad är det för något som driver i ytan i viken?”
Till vänster i bild är det grönalger som driver i ytan och till höger den vitgråa lite slemmiga algblomningen.
Så det var raskt gjort att ta sig till kajen och samla in lite material. Det var ganska slemmigt och brunaktigt så det var lätt att konstatera att det inte var cyanobakterier som blommande. In på laboratoriet och kolla i lupp och mikroskop. Resultatet syns nedan. Det var aktiv produktion av syre i det tunna lite slemmiga materialet. Många små blåsor bestående av syre syntes i luppen. Algerna lever och håller inte på att dö. I mikroskopet syns små kiselalger av olika sorter som bildar långa trådar. Och mellan dem simmande massor med små flagellater, de ser ut som lite mörkare prickar på fotot. Och ännu mindre syntes små, små bakterier.
Vänster: Foto i lupp visar massor med syreblåsor producerade av algerna. Höger: Smala pinnar är kiselalger och små bruna prickar olika arter av flagellater.
Det gick inte att göra så mycket mer undersökningar, för nästa dag hade de försvunnit. Det är också typiskt för algblomningar att de förflyttas med strömmar och blåst. Så hur bildades de och var kom de ifrån? Det får bli mest av en gissning. Det hade varit lågvatten och de grunda delarna alldeles vid strandkanten låg torra ett tag. Sedan, när vattennivån stiger, kan den tunna algfilmen lossna och driva iväg för att ansamlas i en vik någonstans. Just den grunda ytan på sedimentet, som ser helt kal ut och utan liv, kan vara täckt av kiselalger, flagellater och en massa småkryp mellan sandkornen. Som sagt – detta är vad jag tror hände.
Juni månads alg får bli strandpiska, Chordaria flagelliformis. Både det svenska och latinska namnet är jättebra. Det talar om var den växer, nära vattenlinjen ner till ca 4 meters djup och att den ser ut som långa flageller, eller gissel.
Som tunn, brun spaghetti ser vi strandpiskan bland fintrådiga rödalger och en gyllene fingertare.
Den kallas även för gisseltång, men för att göra det tydligt att det inte är tångart så bör namnet strandspiska användas. Strandpiskans huvudgren utgår det ungefär lika långa sidogrenar som för det mesta saknar ytterligare förgreningar.
Ett pressat exemplar av strandpiska från västkusten, på Tjärnö labbet för över 20 år sedan. Håller sig bra när den varit inplastad.
Färgen är mörkt brun till svart och algen har en fast konsistens. Den kan bli ganska lång ca 20 – 30 cm men det går att hitta större exemplar också upp till ca 60 cm. Grenarna är ca 0,5-1,5 mm tjocka.
Det är en ettårig alg som utvecklas på våren och försvinner på senhösten. Den växer direkt på stenar och klippor men också på andra alger som t.ex. blåstång och ofta på smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den kan bilda ett smalt bälte i vattenlinjen på lite vågexponerade stränder. Den kan också hittas i hällkar, små vattensamlingar i kontakt med havet utanför. Under vinterhalvåret förkommer den som mikroskopiska stadier som många andra arter.
Den förekommer utmed svenska västkusten och in i Östersjön ungefär till Bornholm.
Musselodling i Sverige har en ganska lång historia som startar för sådär 45 år sedan. En huvudperson i Sverige, som var med om att starta den första odlingen av blåmusslor i mitten av 1970-talet var Joel Haamer. Då var odling av blåmusslor en näring som man hoppades mycket på längs svenska västkusten. Efter att ha åkt runt till andra länder och undersökt olika sätt att odla blåmusslor startades en odling nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, vid Lindholmen, i Strömstad. Detta blev också ett studieobjekt under de marinekologiska kurserna från Stockholms universitet under många år. Här fick studenterna undersökta hur mycket växtplankton som musslorna tog upp när vattnet passerade genom odlingen och hur botten under odlingen blev allt mer rik på organiskt material. Bilden undertill har tagits fram delvis med hjälp av flera grupper av studenter på marin ekologi och vattenbrukskurser.
Bilden visar i stora drag hur energiomsättningen sker i en musselodling. Musslorna samlar in växtplankton och organisk material från vattnet som rör sig genom odlingen. Mycket försvinner bort igen och runt 20 procent kan skördas efter ca 14- 20 månader från det att mussellarverna satt sig fast på odlingsbanden.
Här ges en närmare beskrivning av bilden och omsättningen av energi i och runt en odling. Under de stora blå tunnorna hänger de långa repen med blåmusslor. Musslorna filtrerar växtplankton och organiskt material. Från musselrepen ramlar musslornas spillning/fekalier ner på botten under odlingen (ca 20%) tillsammans med döda och levande musslor (ca 10%). Under odlingen samlas ål och plattfisk som kan ta tillvara det som ramlat ner. Kvar att skörda är ca 20 procent av den totala energin, där ungefär 4 % är bundet i skalen. Varje gång som musslorna leker släpper de ut stora mängder larver som kan bli mat till bland annat sillyngel. Och en stor del av energin går åt till livsprocesser som andning och att filtrera vatten. Vid nedbrytningen av plankton och organiskt material bildas närsalter som sprids från odlingen och även från det sedimenterade materialet under odlingen. På så sätt förs en del av näringen tillbaka till växtplanktonen och fastsittande algers tillväxt i området. Delar av näringen kommer på detta sätt att återcirkuleras och kan användas för produktion av nya växtplankton, som sedan blir till ny mat åt musslorna.
Under odlingen, som såg ut som en pelarsal med de långa repen fulla med blåmusslor, lite sjöpungar och en och annan sjöstjärna, fanns det en och annan ål som simmade runt och åt av nedfallna musslor.
Inne bland musslorna på repet syns de tunna genomskinliga sjöpungarna. Har man otur kan de ta över och helt fylla repen istället för blåmusslor. Det är viktigt att sätta ut repen eller banden vid rätt tidpunkt.
I boken ”Musselodling – havets hängande trädgårdar” som gavs ut 1977 beskriver Joel Haamer i detalj hur man bygger en odlingsanläggning, var den bör placeras och hur den skall skötas. Den innehåller också kapitel om odlingens miljöpåverkan. Och avslutas såklart med ett recept på hur du kan anrätta musslorna, t.ex. musselodlarens bästa sopprecept! Odlingen av musslor utvecklades vidare under 1980-talet tillsammans med tekniker att skörda och idéer om hur man skulle utveckla marknaden för svenska blåmusslor. Forskningsrådsnämnden i samarbete med Havsresursdelegationen publicerar 1985, rapport om ”Musslor och ostron – En ny näringsgren för svenska västkusten”. Framsidan på rapporten visar på ett av problemen om man samlar mycket musslor i en odling! Detta är fortfarande mycket frestande för ejdrarna som ser det som en toppenplats att hitta en massa god mat.
Visst ser ejdern glypsk ut när den tittar på den rädda musslan på omslaget till rapporten? Den går lätt att hitta på nätet.
Ett år som fastnat på många sätt i minnet hos många av oss är 1988, när giftalgsblomningen slog till på västkusten och ställde till med problem för musselodlingen. Den medförde att de aktiviteter som gjordes för att att få oss svenskar att äta odlade svenska musslor kom av sig. Det blev inte bättre av att Abba, som konserverar många olika produkter, gjorde ett mångårigt avtal med Korea om att köpa in musslor. Så odlandet i Sverige avstannade eller slutade att utvecklas vidare under många år. Men nu har odling av många arter som makroalger och musslor kommit igång i svenska vatten igen. Så hur ser utvecklingen av blåmusselodlingen ut idag?Detta berättar vi mer om i nästa del om odling i svenska vatten.
Det är en fantastisk tid när dygnen blir längre och längre och solen börjar värma, även om nätterna fortfarande är kalla. Gjorde ett besök på västkusten och favoritstränderna vid Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation. Det har varit några kalla veckor med mycket is och lågvatten.
Utmed delar av stränderna syntes stråk av pollen. Vilka arters pollen är jag inte säker på, men det kan vara hassel som jag sett har kommit långt på soliga skyddade platser. Ser kanske inte så rent och fint ut, men är ett tecken på att våren startat på land och pollen sprids för fullt. Lite jobbigt för pollenallergiker.
När vattnet stiger långsamt flyter det torra musselskal som driver på ytan som små båtar tillsammans med pollen.
När vi kom ut på sandstranden på Saltö låg de första delarna av snorkelstigen helt torrlagd. Längst ut vid klippan låg det kvar små fläckar med is som tydligt visade att botten varit fryst. Frost och is har påverkat bottenlevande musselarter och överlevnaden hos strandkrabbor (Carcinus maenas) och snäckor. Och snorkelleden, som är kul att följa på sommaren, låg torrlagd långt ut från stranden där den startar.
Stora delar av de riktigt grunda bottnarna ligger torra och infrysta.Snorkelleden på Saltö torrlagd. Det är många meter ut till den första plattan som ligger under ytan. Massor med döda skal syns på botten.
Det har varit lågt vatten och kallt under längre tid, vilket gjort att många arter som lever i dessa miljöer har dött och flutit iland på stränderna. Det var ganska många musselskal som fortfarande innehöll musselköttet, och strandkrabborna luktade illa där de låg på stranden eller uppe ibland stenarna, delvis i solen. När det varit så kallt har de inte ätits upp av alla små mikroskopiska nedbrytare. Men nu kommer processen igång med solen och värmen.
Skal av musslor som dött nyss och flutit iland och döda strandkrabbor som luktar illa.Inne ibland stenarna börjar strandkrabborna få lite färg och luktar illa på långt håll.
Närmare vattnet strax under de större stenarna har en massa skal av stora nätsnäckor (Tritia nitida) och vanlig strandsnäcka (Littorina littorea). Stor nätsnäcka är asätare. De tar hand om dött material på sedimentbotten utanför på sommaren, medan vanlig strandsnäcka är betare och äter små alger.
Mellan stenarna ligger större skal av vanlig strandsnäcka och stora nätsnäckor.
I nästa nivå som ligger närmast vattnet finns en blandning av de mindre arterna av Littorina spp. som vivipar strandsnäcka, (Littorina saxatilis) och trubbig strandsnäcka (Littorina fabalis/obtusata). De sitter vanligen på tång, stenar eller kan krypa runt på sedimentet. Den kalla perioden tillsammans med lågt vatten har resulterat i att massor av snäckor har dött.
Hela stranden full med mindre snäckor. Tittar man nog så syns en större knivmussla (Ensis sp.)och i övre kanten ett skal av ostronpest, Crepidula fornicata.
Efter att ha hittat så mycket döda snäckor uppspolade utmed stranden och inga sittande på stenar eller i tången, började jag fundera över vilken påverkan detta kommer att få på bete av fintrådiga alger och nya små groddplantor hos blåstången i vår och till sommaren. Det är en stor areal utanför den grunda sandstranden på Saltö där överlevnaden av snäckor troligtvis är låg och det bör kunna gå att se en effekt av lågt betestryck under kommande säsong. Det borde alltså bli mycket nya tångbebisar när ingen är där och äter upp dem. Ser fram emot att följa upp om det stämmer och kanske jämföra med en strand vid Svallhagen, där vattendjupet är lite större och dödligheten av snäckor inte varit lika stor, dvs det ligger inte några stora mängder med snäckskal på stranden. Men det gäller att vänta på att det blir varmare i vattnet, för ännu så länge är det ingen större aktivitet hos betande snäckor.
Strutsallat sitter som små grön fläckar precis närmast vattenlinjen. Fortfarande fuktiga, för de tål inte att torrläggas under en längre tid.
Om de betande snäckorna vore igång, skulle de tunna ljusgröna bladen av strutsallat (Monostroma grevillei) inte ha någon chans. De skulle bli uppätna direkt. Tyvärr är de så små, bara 3-5 cm långa, så trots namnet knappast lönt att samla till en lyxig sallad! Strutsallat växer också i Östersjön och är ett tydligt tecken på att våren närmar sig med stora steg.
Vackert ljust gröna strutsallat ungefär 3 cm långa.
Nu är det dags att åka tillbaka hem och ta en tur till de närmaste stränderna och se om jag kan hitta lite mer och större strutsallat. De växer ju grunt och kan bli upp till ca 15 cm. Har jag tur lovar jag att berätta hur denna vårprimör från havet smakar.
Tångbloggen 