Algblomning är när några alger, förekommer i stora mängder. Det kan också vara cyanobakterier som bildar blomningar. Vanliga arter på sommaren i Egentliga Östersjön är katthårsalgen, Nodularia spugmigena och knippvattenblom, Aphanizomenon. De startar sin blomning ute i öppet hav och driver sedan in till någon kust dit vinden för dem. Det ser ut som en vitgul till grönaktig sörja som rinner mellan fingrarna eller inte fastnar i ett såll. Är det större alger som grönslick eller trådslick så fastnar de i ett såll. Det kan såklart vara blandat med både mikroskopiska arter och större makroalger.
Det var inte konstigt att när något liknande dyker upp i viken utanför Tjärnö marina laboratorium, utanför Strömstad, kommer frågan ” Har cyanobakterierna kommit hit också? Eller vad är det för något som driver i ytan i viken?”
Så det var raskt gjort att ta sig till kajen och samla in lite material. Det var ganska slemmigt och brunaktigt så det var lätt att konstatera att det inte var cyanobakterier som blommande. In på laboratoriet och kolla i lupp och mikroskop. Resultatet syns nedan. Det var aktiv produktion av syre i det tunna lite slemmiga materialet. Många små blåsor bestående av syre syntes i luppen. Algerna lever och håller inte på att dö. I mikroskopet syns små kiselalger av olika sorter som bildar långa trådar. Och mellan dem simmande massor med små flagellater, de ser ut som lite mörkare prickar på fotot. Och ännu mindre syntes små, små bakterier.
Det gick inte att göra så mycket mer undersökningar, för nästa dag hade de försvunnit. Det är också typiskt för algblomningar att de förflyttas med strömmar och blåst. Så hur bildades de och var kom de ifrån? Det får bli mest av en gissning. Det hade varit lågvatten och de grunda delarna alldeles vid strandkanten låg torra ett tag. Sedan, när vattennivån stiger, kan den tunna algfilmen lossna och driva iväg för att ansamlas i en vik någonstans. Just den grunda ytan på sedimentet, som ser helt kal ut och utan liv, kan vara täckt av kiselalger, flagellater och en massa småkryp mellan sandkornen. Som sagt – detta är vad jag tror hände.
Tångbloggen 
Hej!
Till havs och sjö -matforskarna på KTH mfl forskningsställen!
Mycket viktig denna forskning om hur man ska kunna använda havsorganismer som föda.
Jag som inget läst ännu om er forskning undrar bara spontant hur dessa olika produktioner av t.ex. några sorters alger eller tång ska kunna renas tillförlitligt från dagens hot som mikroplast och kanske värre: sådana toxiner i ”blåalger” som vissa av cyanobakterierna tillverkar.
Ett exempel bara (det kan ju finnas även okända toxiner?) är toxinet BMAA tror jag det kallas som i ogynnsamma förhållanden möjligen bidrar till utvecklingen av sjukdomen ALS (man vet väl inte ändå varför vissa människor drabbas av ALS, men det finns en misstanke om samband med detta toxin BMAA).
Detta kanske inte avskräcker förståndiga personer med realistisk syn på omvärlden att äta sea-food men mig har denna vetskap ändå skrämt bort mig från att kunna helt njuta av sådan mat.
Såg en studie i Stockholmsområdet där man analyserade efter BMAA i olika sea-food plockat ur stickprovs affärer och där kunde man inte finna detta gift just då i de stickproven (för några år sedan).
Har tyvärr ingen referens just nu men det har säkert ni som jobbar med detta.
Finns det tankar och idéer om hur man ämnar säkerställa att sådant gift inte ska slinka med i matproduktionen?
Det känns inte som att enstaka stickprov skulle räcka. (Man hade för Stockholmsstudien enbart utvecklat en egen analysmetod tror jag om jag inte minns fel, så det kanske inte är så lätt att påvisa toxiner…).
Det kanske alltså inte är helt enkelt att säkert påvisa BMAA.
Men som sagt det vet jag inget om.
Jag hoppas verkligen att detta problem (och problemen med andra föroreningar som mikroplast) kommer att kunna lösas då det ju är så sant som ni skriver att havet borde kunna ge oss mer sorters mat (som de eländigt besvärliga men vackra i sitt habitat: maneterna) än de stackars utdöende lyxfiskarna jag måste erkänna att jag äter alltför ofta…
Mvh
Susan