Murkelalg (Leathesia marina (Lyngb.) Decne) är en brunalg. Den har fått sitt svenska namn för att sporofytstadiet lite liknar en stenmurkla. Den har också kallats för Leathesia difformis, eftersom formen är som en lite oregelbundet veckad gulbrun slemklump. Murkelalgen är en marin art som det latinska namnet marina avslöjar.
Bilden ovanför visar murkelalg fastsittande på havsris (Ahnfeltia plicata) från Saltö, på västkusten, nära Strömstad. En annan art som du också kan hitta murkelalgen växande på är korallalg (Corallina officinalis). På västkusten blir murkelalgen ca 4-5 cm stor. I norra Egentliga Östersjön begränsas den av den låga salthalten och klumparna blir bara några millimeter stora.
För fem år sedan, 2013 hittade vi stora mängder av murkelalger i strandzonen vid Hoburgen på Gotland i slutet av juli. De inre delarna av bålen består av stora celler. Detta gör att de 1-2 cm stora klumparna lätt går att trycka sönder mellan fingrarna. Det är också det som bidrar till att de flyter och kan samlas i strandzonen. På fotot nedanför syns också den fintrådiga rödalgen släke (Ceramium spp.), grönslick (Cladophora spp), och ruttnande alger täckta med svavelbakterier. Det luktade mycket illa när jag gick runt bland algerna för att samla murkelalger. Där syns också små döda tångmärlor, av släktet Gammarus spp.
Murkelalgen är ettårig och har en typisk livscykel med sporofytgeneration som börjar växa till på våren från det mikroskopiska trådformiga gametofytstadiet. Till en början är bålen hos det makroskopiska sporofytstadiet kompakt och nästan klotrund och sen blir den ihålig och slemfylld. Det yttre skiktet består av små korta assimilationstrådar (2-4 celler i rad) och uni- och plurilokulära sporangier.
Det makroskopiska sporofytstadiet av murkelalgen kan vara mycket vanligt vissa år medan andra år får man leta efter dem. Då finns det fortfarande många mikroskopiska gametofyter fast vi inte ser dem där de sitter på någon stjälk av borstnate, skruvnating eller kransalg, som är det vanliga stället för murkelalgen i Östersjön istället för på rödalger som på växtkusten. Gametofytstadiet klarar att överleva länge vid låga temperaturer och lite ljus och har sin optimala tillväxttemperatur vid ca 8 0C. Sporofytstadiet optimala tillväxttemperatur är ca 24 0C.
Så därför skulle jag förvänta mig att hitta massor med sporofyter i det varma vattnet i de grunda vikarna runt Askö. Men istället för murkelalger har det varit massförökning av olika cyanobakterier på blad och stjälkar av skruvnating (Ruppia cirrhosa) i de närmaste vikarna. I alla fall i de grunda miljöerna runt Askölaboratoriet, som är några av mina personliga favoritlokaler.
Fotot visar på centimeterstora bruna cyanobakterier, troligen Gloeotrichia natans, som lätt kan förväxlas med murkelalgen. Tångbloggen har beskrivit dem och de små mörkt gröna hårda kulorna av en Rivularia art i föregående inlägg.
Så hur kommer det att bli nästa år? Svårt att förutspå. Sitter det en massa små mikroskopiska gametofyter av murkelalg och väntar på optimala tillväxtförhållanden eller blir det någon annan art som växer till i viken? Det enda sättet är att vänta och se och kanske ha några speciella platser som man följer år från år.
Har du en sådan speciell plats? Hör gärna av dig till oss på Tångbloggen och berätta om du ser några spännande förändringar.
Svårt att skilja på alla grönsaker i vattnet? Ladda ner appen Livet i havet och bli en fena på att identifiera Östersjöns unika djur, växter och alger.
Read Full Post »
Tångbloggen 