Jag släppte loss Angela på ämnet kleptoplasti, när andra organismer tar hela algceller eller endast kloroplasterna och låter dem fotosyntetisera inuti deras kroppar för att få sockret som produceras. Ibland är det även gynnsamt för algen, ibland inte. Men det är alltid spännande! Därför blir det fler avsnitt på detta, så ingen panik ifall du var sugen på att höra om koraller och zooxanteller. Det kommer, det kommer.
Men i detta avsnitt pratade Angela bland annat om den coola roscoff-masken Symsagittifera roscoffensis. Det är en plattmask som tar upp mikroalgen Tetraselmis convolutae under huden. Algen ger masken dess karakteristiskt gröna färg. Lyssna på avsnittet för att få reda på hur många algceller en vuxen mask kan ha inne i kroppen.
En avhandling består av flera års otroligt hårt arbete. Den här är inget undantag.
Opponent var professor Esther Serraõ från universitetet i Algarve, Portugal. Custos, den som ser till att allt går rätt till, var professor Alf Norkko. Finland har en lite annorlunda tradition än vad vi har i Sverige, men på det stora hela är det samma lika. Disputationen inleddes av Roxy som gav en 30 minuters sammanfattning av sitt arbete. Detta följdes av att opponenten satte Roxys arbete i en större kontext och förklarade vad hennes forskning bidragit med till algforskning som ämne.
Professor Esther Serraõ har själv arbetat med blåstång i Östersjön tillsammans med Lena Kautsky under sin doktorandtid, så hon var synnerligen insatt i ämnet för avhandlingen.
Vi har varit tre personer som har handlett Roxy genom de enorma svårigheter som hennes arbete inneburit, och som inte blev lättare av Corona, när labbet tillfällit stängdes. Mina kollegor Jaanika Blomster och Perttu Seppä, båda vid Helsingfors Universitet, var minst lika stolta som jag när vi såg hur otroligt mycket Roxy har växt som person och forskare under sin tid som doktorand. I hela två timmar förde Esther och Roxy ett ingående samtal om alger, genetik, Östersjön och mycket annat på en väldigt hög nivå. Det var jättespännande och givande att lyssna på två så kunniga personer. Ingen tvekan om att hon skulle godkännas!
Roxys arbete har gett mycket ny och viktigt kunskap kring frilevande blåstång i Östersjön.
Roxys arbete har varit en del i projektet FunkVeg – funktionell roll av vegetation i Östersjön som vi har skrivit om tidigare, och som Roxy även bloggat om. Projektet var en del i Baltic Bridge, ett samarbete mellan Stockholms och Helsingfors universitet. Den frilevande formen av blåstång som finns i Östersjön är rödlistad som habitat av HELCOM, vilket till stor del beror på bristande kunskap. jag passar på att påminna om att vi efterlyst observationer av förekomst och att vi fortfarande är intresserade av att höra från er om detta.
Men för stunden hoppas vi att Roxy fått vila ut efter den fantastiska uppvisningen och vi önskar Dr. Preston ett STORT GRATTIS till en väl försvarad avhandling och en välförtjänt doktorstitel.
Jättekelpen är en av de mest fascinerande organismerna på vår planet. En sökning på Macrocystis pyrifera ger en uppsjö av läckra bilder som borde göra även den värsta badkrukan sugen på att simma in och upptäcka kelpskogens magiska värld. Googla loss och njut!
Jättekelpens livscykel, från artikeln ”Interactive effects of elevated temperature and pCO2 on early-life-history stages of the giant kelp Macrocystis pyrifera” av Gaitán-Espitia, J.D., Hancock, J.R., Padilla-Gamiño, J.L., Rivest, E.B., Blanchette, C.A., Reed, D.C. and Hofmann, G.E., 2014. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology, 457, pp.51-58.
För att hänga med i anatomin så kommer även en bild på delarna, både jättekelp Macrocystis och tjurkelp Nereocystis, som bara har en, stor pneumatocyst/ flytblåsa. Den ser ut som ett stort flöte.
Vill du kika på de övriga arterna inom släktet Macrocystis heter de Macrocystis integrifolia, Macrocystispyrifera, Macrocystis angustifolia och Macrocystis laevis. 2009 slog man ihop samtliga av dessa arter till Macrocystis pyrifera, men det är såklart åter under utredning, så vi låter dem stå som egna arter, med en liten flagga för att det kan komma att förändras.
Jag kom ner till västkusten veckan efter att stormen Otto passerat, så förhoppningen var stor att det skulle spolats iland några spännande och intressanta strandfynd i Ängklåvbukten på Saltö.
Det låg lite ihopsamlat material vid skylten. Det mest intressanta var några skor, för ovanlighet skull var det två höger och en vänster sko.
Den vita skon hade ganska mycket påväxt av hydroider på snörena, så den måste ha legat i vattnet ett tag. Skosnören med hydroider måste vara lite svåra att knyta…
Sen hittade jag en låda som det stod ”Property of CHEP” på. Den hade också påväxt av hydroider. Det gick att läsa sig till att lådan är gjord av 100% recirkulerat material. Den kostar någonstans mellan 4.50-6.50 dollar och går att hyra för mindre än en cent per dag. Tänk vad mycket man kan få reda på bara man kollar på nätet! Däremot fanns det inte några fler särskilt intressanta föremål med någon påväxt på.
Pepparalg, Osmundea oederi
Så istället blir det lite om algerna som låg behändigt torrlagda eftersom det var riktigt lågt vattenstånd, som mest lite mer än -50 cm. Det var många rödalger, både fastsittande pepparalg, Osmundea oederiväxande på en blåstångsplanta och intorkade trådar av Bangia fuscopurpurea.
Bangia fuscopurpurea på sten
Där det fortfarande fanns lite vatten växte vackert rödbruna Dumontia contorta, röd slemsnärja tillsammans med klargröna Monostroma, en typisk vårart. Dessa arter är utmärkta att plocka som vårprimörer. Pepparalg är, som vi skrivit tidigare om, utmärkt att samla och använda som krydda.
Dumontia contorta och Monostroma sp.
Ute på den grunda sandstranden låg blåstången nästan som pressade plantor med lite dekorativa, tunt förgrenade brunalgstofsar av molnskick Pylaiella littoralis och en lösliggande rödalg. Kanske var det gaffeldun, Callithamnion corymosum. Den är också vanlig tidigt på våren.
Men allra bäst är ju att det var jättelätt att plocka en kasse med japanska jätteostron. Det behövdes inga vadarbyxor ens. Tursamt nog hade vi en stadig kasse från Melanders, dekorerad med skaldjur, som gick att fylla till randen.
Mycket lämpligt! Får se om det hinner bli ett vykort till innan hemresan – finns ju så mycket att berätta från mina kära stränder på västkusten.
Istället för att berätta om månadens alg denna månad, vill vi på Tångbloggen delta i firandet av The First International Seagrass Day! genom att ta er med på en resa till några artrika sjögräs i tropiska havsområden. Det finns en massa spännande saker att berätta om sjögräs! Det viktigaste är att de är blomväxter som är nära släkt med landväxter. Och som vi skrivit flera gånger här, så är de inget för oss människor att äta. De enda som gärna mumsar i sig sjögräs är dugonger och manater, även kända som sjökor.
Totalt finns det ca 60 sjögräsarter i världen. Det anses vara ett relativt litet antal arter. De artrikaste sjögräsängarna finns i tropiska havsområden
Artrikedom i sjögräsängar skiljer sig mellan Indiska Oceanen och Atlanten, från Linda Eggertsens avhandling 2019.
Kartan är från Linda Eggertsens avhandling “Identification and implications of fish nurseries in tropical and subtropical seascapes” som hon försvarade vid Stockholms universitet 2019. Bilden nedan är också från Lindas avhandling. Den visar ett liknande mönster med flest arter av fiskar på reven, koraller och mangrovearter.
Storleken på olika sjögräsarter skiljer sig mellan Indiska Oceanen och Atlanten. Eggertsen L. 2019
En intressant observation är att både flest antal (13 stycken) och de största sjögräsarterna (Enhalus och Thalassodenron) finns i västra Indiska Oceanen, medan ängarna i sydvästa Atlanten är ganska artfattiga med bara 5 arter. Dessutom består de av småväxta arter från släktena Halodule ssp. och Halophila spp.. Det kan kanske vara en av anledningarna till att förändringar i sjögräsängarnas utbredning och deras förmåga att binda in kol fått större uppmärksamhet i områden med relativt storväxta fleråriga arter t.ex. Posidonia i Medelhavet och även minskningen av Zostera marina utmed våra kuster i Västerhavet och runt Skåne. Dessa arter binder stora mängder kol i sina tjocka rötter, rhizom, som flätar sig samman i sedimentet och stabiliserar sand och lera. Småväxta sjögräsarter som kanske dessutom är annuella och inte har ett kraftigt rhizom har inte alls samma kolbindande förmåga.
För att inte lämna detta med att presentera en Månadens Art helt och samtidigt knyta an till vårt tema Resor runt om i världen, får det bli en av de mindre arterna Halophila decipiens, allmänt känd som ”Caribbean seagrass” och ”Paddel grass”, det sista för att bladen ser ut som paddlar.
Halophiladecipiens har tunna rhizom med en smal rot som växer ut från varje nod. Kortskaftade paddelformiga blad sitter parvis vid varje nod. De är svagt tandande och blir ca 2,5 cm höga och 0,6 cm breda. Han- och honblommor sitter på samma skida och en honblomma kan producera ca 30 frön.
Den är ettårig och växer på grunda mjuka och sandiga bottnar i tropiska hav, men kan även hittas växande på större djup. Halophila decipiens förekommer i Indiska Oceanen, Stilla Havet, Västra Atlanten och har nyligen hittats utanför den grekiska kusten i Medelhavet. Den är en av många introducerade arter i Medelhavet.
Sjögräs är väl anpassade till den marina miljön. En art som har en riktigt stor utbredning är Zostera marina, ålgräs. Den klarar t.ex. att överleva flera månader under isen i arktiska vatten längs den nordnorska kusten och förekommer ända ner till Medelhavet. Ålgräs bildar ängar i Östersjöns utsötade brackvatten, utmed svenska västkusten i Nordsjön och längs Atlantkusten ner till norra Spanien. Ännu längre söderut blir mer ålgräs mer sällsynt och i Medelhavet förekommer den som små isolerade bestånd, men den kan bilda täta ålgräsängar i laguner. Ålgräs är en flerårig art och kan användas som en indikator på hur klart vattnet är. I vattenområden med lite påverkan av tillrinning av näringsrikt vatten kan ålgräset växa ner till 10-15 meters djup. Medeldjupet längs svenska kusten har påverkats negativt av övergödning, så i dagsläget hittar vi den inte djupare än 6 m.
Jämfört med t.ex. Posidonia oceanica är ålgräsets rhizom mindre kraftigt, men det kan ändå bidra till att lagra en del kol i sedimentet jämfört med de riktigt tunna rhizomen av Halophila.
Detta blev en liten utvikning från att skriva om någon makroalgsart men vi kände att det ”The First International Seagrass Day” var väl värt att firas. Åter till ordningen den 1 april!
Tångbloggen 