Jag släppte loss Angela på ämnet kleptoplasti, när andra organismer tar hela algceller eller endast kloroplasterna och låter dem fotosyntetisera inuti deras kroppar för att få sockret som produceras. Ibland är det även gynnsamt för algen, ibland inte. Men det är alltid spännande! Därför blir det fler avsnitt på detta, så ingen panik ifall du var sugen på att höra om koraller och zooxanteller. Det kommer, det kommer.
Men i detta avsnitt pratade Angela bland annat om den coola roscoff-masken Symsagittifera roscoffensis. Det är en plattmask som tar upp mikroalgen Tetraselmis convolutae under huden. Algen ger masken dess karakteristiskt gröna färg. Lyssna på avsnittet för att få reda på hur många algceller en vuxen mask kan ha inne i kroppen.
Det spelar roll hur fort du kör din båt. Det visar forskare på Stockholms universitets Östersjöcentrum. Är det en grund skyddad vik kommer mer löst bottensediment att grumlas upp om båten körs ut från bryggan i hög fart. Tar man det lite lugnare så grumlas vattnet mindre. Studierna och testerna ingår i projektet ”Levande vikar” och finansieras av stiftelsen BalticWaters2030.
Tydligt spår med bottensediment där båten körtMolnet av bottensediment sett under ytan.
En liten fritidsbåt lyckas med att grumla upp mycket material så att vattnet blir alldeles gråbrunt. Det kommer att ta en lång stund innan sedimentet hinner lägga sig. Dykaren ligger vid sidan om, beredd att samla in vattenprover. Två vattenprov visar hur grumligt det blir före och efter att båten kört förbi.
Det syns skillnader även i ett litet vattenprov.
Vad spelar det för roll om det blir grumligt?
Om det finns bottenvegetation i närheten kan de bli helt täckta av fint löst sediment när detta rörs upp. Det gör det svårt för vattenväxter att överleva. Sedimentet gör att de kan bli nedtyngda och så skuggas de, vilket minskar möjligheterna för att alger och växer skall kunna fotosyntetisera och tillväxa.
Fotot är från en annan vik med mycket båttrafik. Skotten med ålnate, Potamogeton perfoliatus är mer eller mindre täckta med ett tunt lager av sediment.
Mycket småbåtstrafik kan också få andra effekter när bottensediment grumlas upp för att sedan sedimentera ner till botten igen. Till exempel kan abborrens rom skadas om det lägger sig en massa små partiklar på romen. Då kan inte den lilla fiskbebisen andas, och den kvävs till döds inne i det grums-täckta ägget. Detta, och mycket mera kommer att studeras i projektet ”Levande vikar” under kommande år. Men en enkel sak för att minska grumlingen är att glida fram med båten lite stilla och kanske kolla på allt som syns på botten i det klara vattnet.
Flera skott av ålnate i förgrunden och längre bak en blåstångsplanta och borstnate, Stuckenia pectinata.
På botten i det klara vattnet syns också några vita musselskal när solskenet bryts i regnbågens färger. Men det är helt klart en lös, eller mjuk botten som lätt skulle grumlas om man körde oförsiktigt och för snabbt med en motorbåt i närheten. Visst känns det värt att kunna se vad som finns på botten bara genom att ta det lite lugnt till och från bryggan!
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Efter att inte varit ute på någon längre resa på ett bra tag, så var det dags för ett besök till Medelhavskusten, nära Montpellier, på Franska sydkusten. Det var roligt och spännande att komma ner till stranden och kolla i tångvallen vad som spolats iland och se om det fanns några arter som gick att känna igen.
En bit upp på den steniga stranden med mjukt väldrillade småstenar ligger den färska tångvallen. Lägre upp är det torrt och äldre material, delvis nedbrutet.
Något av det första som jag hittade var stora plantor av Codium spp.. På västkusten förekommer klykalg, även kallad gaffelgrenad svamptång, Codium fragile. Det är en främmande sydlig art som numera finns i svenska vatten.
Det ligger en del plastskräp i tångvallen men vid den gröna pilen syns en Codium spp. planta och ovanför pekar pilarna på två stycken bollar av Codium bursa.Codium spp. Finns flera arter i Medelhavet och floran kom inte med. Men visst är den vacker!
Men min uppmärksamhet fastnade fort på de runda bollar av olika storlek som var ganska vanliga i tångvallen. Arten heter Codium bursa J. Agardh och är en siphonal grönalg, vilket betyder att den är uppbyggd av långa slangar utan några cellväggar annat än när den förökar sig. Den har rankats som en av de långsammast växande algarterna. Med tiden bildas dock en stor biomassa och bollarna kan bli upp till ca 20-25 cm i diameter. Några så stora hittade jag tyvärr inte. Den största var ca 7 cm, vilket ändå får ses som stort. De riktigt stora Codium bursa bollarna uppskattas till att vara över 10 år gamla.
Codium bursa bollar av olika storlek. Den största kanske är 5-6 år gammal?
Medelhavet är näringsfattigt och många av de alger som växer där behöver anpassningar för att kunna tillväxa även när det är brist både på fosfor och kväve. Här blir den runda formen viktig för att fånga in mycket ljus till fotosyntesen samtidigt som arkitekturen gör det möjligt för ett effektivt utnyttjande av näringen som kan recirkuleras inne i bollen av det mikroskopiska djursamhället som lever där. Inne i de ihåliga större bollarna gömmer sig också betare och små kräftdjur som, samtidigt som de får skydd från predatorer, bidrar med näring åt algen. Ett helt lite ekosystem i miniatyr.
Med klimatförändringen kan vi nog förvänta oss att fler arter av alger från sydliga områden kommer att dyka upp hos oss här i Norden. Undrar vilken som blir nästa nya främmande art…
Fler plantor av de två Codium arterna och massor med fina skal.
Det fanns såklart en massa vackra skal av hjärtmusslor och många andra arter av snäckor, musslor och alger. Så blir det en resa i sommar glöm inte att ta en tur utmed stranden och titta på allt spännande som finns att se, oavsett om det blir långt bort till ett varmare hav eller mer hemmavid. Vart än det bär av skall jag ha med mig både en bra algflora och en bok om djurlivet också. Tänk bara så många spännande skalformer det finns!
En av frågorna som kommer upp när det gäller klimatförändringar är att det kommer att bli varmare somrar och kraftigare och längre värmeböljor. Vid COP26 klimatmötet i Glasgow hösten 2021 är fortfarande målet att hålla 1,5 graders uppvärmning i medeltal. Med de åtaganden som togs kommer det nog istället bli närmare 1,8 grader, men detta är ändå lägre än vad vissa prognoser räknade med. Men det kanske inte är det viktigaste eftersom inga organismer reagerar på ett medelvärde, varken vi själva eller alg- och djurlivet i Östersjöns skog, blåstången. På SMHI:s hemsida finns grafer över hur kallt eller varmt det varit under olika år i Östersjöns öppna vatten. Men det saknas mätningar av vattentemperaturer i grunda vikar och i tångbältet, jämfört med i vattnet utanför tången. Inne i en tångruska är det skuggigt och där kan troligen små kräftdjur och snäckor inte bara hitta skydd från fiskar utan även en svalare miljö under en het sommardag. På samma sätt som vi letar upp skugga när det blir för varmt. Många har säkert känt hur det kan vara mycket kallare några decimeter ner i vattnet en solig dag när bara ytskiktet hunnit värmas upp och ett språngskikt av temperaturskillnad bildats.
Det finns tre tångarter (Fucus)i Östersjön, sågtång (Fucusserratus), blåstång (Fucusvesiculosus)och smaltång (Fucusradicans). Smaltång och blåstång förekommer tillsammans i Bottenhavet, medan blåstången dominerar ensam i Egentliga Östersjön. Den växer från strax under utan ner till det djup där ljuset inte längre räcker till för dess fotosyntes. Det är först i de södra delarna av Egentliga Östersjön som den får sällskap av sågtång. I Västerhavet är det annorlunda. Där växer blåstången i ett smalt bälte närmast ytan och utsätts både för uttorkning och infrysning. En stor skillnad i jämförelse med Östersjön, där stora delar av blåstången lever konstant under ytan. Det innebär att i Östersjön är det bara de riktigt grunt växande tångplantorna som riskerar att torka eller frysa vid längre lågvattenperioder under sommaren alternativt vintern. De stora delarna av blåstångsbältet klarar sig ifrån dessa extrema förhållanden.
Under några varma och lugna veckor har cyanobakterier drivit in i vikarna runt Askö laboratoriet och i Himmerfjärden, vid bland annat Lisö. Gulvita band av cyanobakerier kan samlas runt drivande fintrådiga alger, t.ex. brunalgen trådslick (Pylaiella littoralis) eller klumpar med grönslick (Cladophora glomerata). Cyanobakterier som ser ut rabarbersoppa är när de bildar små gasblåsor inne i cellerna o flyter upp till ytan och fortfarande lever. När det blåser bra kan de delvis slås sönder och bilda ett skum vid stranden.
Blir de liggande ett tag i solen kommer cyanobakterierna att dö och brytas ner. Under den vita färgen syns det som gett cyanobakterierna dess färg en häftig turkos, blågrön färg, eller cyan, en färg mitt emellan grön och blå. Det är det pigment som cyanobakterierna använder för sin fotosyntes.
Bilderna har Lars-Erik Liljelund fotograferat vid Lisö för två dagar sedan. Det luktade inte gott av de ruttnande brunalgerna täckta av ett lager med cyanobakterier.
Det som händer på en mer vågexponerad plats är att tången mer eller mindre hela tiden far fram och tillbaka i vattnet. Blåstång och alger har inte rötter utan tar upp sin näring med hela ytan och speciellt de nya toppdelarna av bålen. Genom att det hela tiden kommer nytt vatten så betyder de att de får tillgång till den näring de behöver dvs koldioxid, fosfor och kväve och alla andra ämnen som behövs. Ingen risk att plantan kommer att ligga på botten. Skulle den ha många flytblåsor ökar också dragkraften och risken att den kan slitas loss!
Bilden är på en planta från kusten på Gotland och de små tjockare topparna är förökningstoppar inte flytblåsor som sitter parvis.
Däremot en blåstångsplanta som sitter på en klippa eller sten i en skyddad vik där vattenrörelserna är mycket mindre skulle ligga på botten om den inte hade flytblåsor som när den växer och fotosyntetiserar får den att stå upp i vattnet. Flytblåsorna är fyllda med syre som den framställer under fotosyntesen. Genom att stå upp i vattnet får den också bättre tillgång till den näring som den behöver för sin tillväxt. Här är inte flytblåsor någon nackdel utan förbättrar dess möjligheter för tillväxt.
Bild på blåstång med parvisa flytblåsor i bakgrunden skymtar en blåstångsplanta.
Under vintern när isen lägger sig och det blir kallt i vattnet och tillgången på ljus minskar minskar också fotosyntesen och mängden syre i flytblåsorna. Tången ligger ner på botten och alla biologiska processer går på sparlåga tills islossningen och ljuset kommer tillbaka!
Tångbloggen 