I morse på lokla nyheterna kunde västkustborna höra att havsspya hittats på Koster. Det var Annette Hellberg, som arbetar på naturum Kosterhavet som fann den på ett ostronskal när hon var ute och snorklade.
Det är en kolonibildande sjöpung, Didemnum vexillum, filtsjöpung, som fått det något otrevliga smeknamnet, baserat på dess utseende. Djuret har troligen sitt ursprung i havet utanför Japan, och som många andra arter därifrån har den tagit sig vidare runt i världshaven. Den har ett invasivt beteende, vilket innebär att den trängt undan annat växt- och djurliv där den etablerar sig. Detta har ställt till problem för ekosystem runtom i hela världen, i olika grad. Särskilt hårt drabbade sägs vara den nederländska provinsen Zeeland, där sjöpungen uppskattas täcka upp till 95 procent av havsbotten. Där har man även sett hur både sjöborrar och ormstjärnor minskat i antal efter att arten etablerat sig. Sjöpungar är filtrerande djur, som hämtar sin mat ur vattenmassan. Så utöver att de rent fysiskt inte lämnar plats till andra arter, konkurrerar de även om maten med bland annat musslor och ostron.
Sjöpungen tycker om att sitta på hårda substrat, som stenar, klippor och grus, men förekommer även ibland på ålgräs. Där den orsakat mest ekonomiska problem är bland annat på skal av ostron och musslor i odlingar och andra strukturer som vi människor sätter ut i havet, som kylvattenintag till exempel.
Det var inte helt oväntat att den skulle dyka upp här. 2020 hittades arten i Norge, i Stavangers hamn. Men visst är det intressant att fundera på hur den tagit sig hit så snabbt. Är det havsströmmar eller båttrafik som ligger bakom dess snabba framfart? Det får vi nog aldrig reda på. Det ska bli intressant att följa hur svenska myndigheter väljer att hantera en art som nog kommer klassas som hög risk för problem. Frågor kring marin hygien börjar bli allt vanligare känns det som.
I Wales har man fått problem med havsspya. Se hur arten identifieras och hör hur deras handlingsplan ser ut för den här marina invasiva arten.
Efter att inte varit ute på någon längre resa på ett bra tag, så var det dags för ett besök till Medelhavskusten, nära Montpellier, på Franska sydkusten. Det var roligt och spännande att komma ner till stranden och kolla i tångvallen vad som spolats iland och se om det fanns några arter som gick att känna igen.
En bit upp på den steniga stranden med mjukt väldrillade småstenar ligger den färska tångvallen. Lägre upp är det torrt och äldre material, delvis nedbrutet.
Något av det första som jag hittade var stora plantor av Codium spp.. På västkusten förekommer klykalg, även kallad gaffelgrenad svamptång, Codium fragile. Det är en främmande sydlig art som numera finns i svenska vatten.
Det ligger en del plastskräp i tångvallen men vid den gröna pilen syns en Codium spp. planta och ovanför pekar pilarna på två stycken bollar av Codium bursa.Codium spp. Finns flera arter i Medelhavet och floran kom inte med. Men visst är den vacker!
Men min uppmärksamhet fastnade fort på de runda bollar av olika storlek som var ganska vanliga i tångvallen. Arten heter Codium bursa J. Agardh och är en siphonal grönalg, vilket betyder att den är uppbyggd av långa slangar utan några cellväggar annat än när den förökar sig. Den har rankats som en av de långsammast växande algarterna. Med tiden bildas dock en stor biomassa och bollarna kan bli upp till ca 20-25 cm i diameter. Några så stora hittade jag tyvärr inte. Den största var ca 7 cm, vilket ändå får ses som stort. De riktigt stora Codium bursa bollarna uppskattas till att vara över 10 år gamla.
Codium bursa bollar av olika storlek. Den största kanske är 5-6 år gammal?
Medelhavet är näringsfattigt och många av de alger som växer där behöver anpassningar för att kunna tillväxa även när det är brist både på fosfor och kväve. Här blir den runda formen viktig för att fånga in mycket ljus till fotosyntesen samtidigt som arkitekturen gör det möjligt för ett effektivt utnyttjande av näringen som kan recirkuleras inne i bollen av det mikroskopiska djursamhället som lever där. Inne i de ihåliga större bollarna gömmer sig också betare och små kräftdjur som, samtidigt som de får skydd från predatorer, bidrar med näring åt algen. Ett helt lite ekosystem i miniatyr.
Med klimatförändringen kan vi nog förvänta oss att fler arter av alger från sydliga områden kommer att dyka upp hos oss här i Norden. Undrar vilken som blir nästa nya främmande art…
Fler plantor av de två Codium arterna och massor med fina skal.
Det fanns såklart en massa vackra skal av hjärtmusslor och många andra arter av snäckor, musslor och alger. Så blir det en resa i sommar glöm inte att ta en tur utmed stranden och titta på allt spännande som finns att se, oavsett om det blir långt bort till ett varmare hav eller mer hemmavid. Vart än det bär av skall jag ha med mig både en bra algflora och en bok om djurlivet också. Tänk bara så många spännande skalformer det finns!
Under påsklovet blev det en efterlängtad resa till södra Frankrike med svalkande bad i floder som rinner ner från bergen och ut i havet. Vi hade en riktig tur med vädret. Strålande solsken och klart strömmande vatten som inbjöd till ett och annat dopp.
Det finns inte mycket små djur i det kristallklara vattnet i floden. Men hittade några små nattsländelarver.
Håller på att leta efter nattsländelarver och hade turen att hitta en som byggt ett fint hus av små fragment av pinnar och blad och blad. Får se om det går att artbestämma den när jag kommer hem.
I går gick så turen till en strand nära Sète, där vi fick åka långt ut mellan de avsnörda grunda områdena med sankmarker och där flamingon vadade runt i vattnet en bit bort. Området heter Villeneuve lès Maguelone där det ligger en katedral på en liten ö.
Vid en av de små broarna stod en fiskare och fiskade i det grunda strömmande vattnet. Det vi lyckades fiska upp med en lång pinne var några olika arter av grönalger, dels stora sjok av något som såg ut som havssallat, Ulva spp. och ett gulgrönt krulltrassel som jag gissar är någon art av borsttråd, Chaetomorpha spp. Båda låg på den lösa mjukbotten som nog ibland blir lite syrefri. Det finns mycket fler arter här än i floden men fortfarande ganska artfattig miljö där det är risk för syrebrist ner i det lösa sedimentet.
Det var lite strömt där han stod och fiskade vid bronTill vänster är den trassliga borsttråden och till höger havsallat, Ulva.
Att det ibland blir syrebrist var för att på flera ställen utmed stranden låg det mycket döda skal av hjärtmusslor tillsammans med ett och annat skal av blåmusselsläktingen, Mytilus gallioprovincialis och hjärtmusselskal. Mytilus gallioprovincialis har en lite annorlunda form än blåsmusslan hos oss.
En massa döda skal ligger på botten.Mylilus gallioprovinciales , hjärtmussla och ett skal av Tapes.
Efter en stund hade jag lyckats med att samla ihop flera arter av musslor och alger och hittade också några döda små krabbor. Rödalgen som låg på botten i den lite grumliga och leriga botten är en Gracilaria av någon sort. Vi fortsatte ut till en strand som låg helt öppen mot havet. Där fanns en massa andra arter. Där var det härligt att leta i strandvallen efter andra skal och makroalger och sjögräs. Kommer att skriva mer om det i nästa vykort från Frankrike dit sommaren redan kommit i mitten av april.
För några dagar sedan presenterade vi månadens alger – två arter av kalkinlagrade rödalger som har ger häftig violett rosa färg på stenar i västkusten. Arterna var taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii som de två tjocka pilarna utan nummer pekar på.
Det finns minst nio ytterligare arter i akvariet från Tjärnö marina laboratorium. Listan på de arter som jag lyckats bestämma hittar du här nedanför.
Värt att tänka på att det bara är i ett upplyst akvarium som dessa fantastiska röda, rosa och orange färger syns. På många meters djup blir de mörka och osynliga om du inte har med dig en ficklampa och kan lysa på dem.
Vi vill önska alla Tångbloggens läsare ett Riktigt Gott Nytt år. Vår förhoppning är att 2022 skall bli ett gott och givande år med många intressanta och spännande nya upptäckter om vad som händer i våra svenska vatten, både på ost-och västkusten. Men även att vi kan lämna rapporter och förmedla nyheter från lite andra havsområden. Mycket beror såklart på hur möjligheterna att resa kommer att se ut framöver.
Året 2022 är Tångbloggens tionde år. Det innebär också att vi kommer att ge lite sammanfattningar och tillbakablickar på vad som hänt under dessa år. Detta startar med vår nyårshälsning! Det har blivit många rapporter från en av våra favoritstränder, Svallhagen, på Tjärnö. Där började vi plocka stillahavsostron, även kallat japanskt jätteostron (Magallana gigas, eller tidigare Crassostrea gigas) 2007. Då hade detta nya ostron etablerat sig på många ställen utmed västkusten. Sen dess har skalhögen växt och växt under åren.
Ganska imponerande hög av stillahavsostronskal från många goda middagar under 15 års tid.
Nyårshälsningen är gjord med skal som jag hämtade från högen och bar ner till stranden. Tyvärr blev det en liten miss i hur många skal som behövdes. Så det sista fick bli ett litet artistiskt tillägg.
Vi önskar ett Gott Nytt År !
Det är fler och fler som upptäcker vilka fantastiska resurser som finns i våra svenska vatten. Antingen genom att bara plocka lite musslor till en god soppa eller starta odlingar av makroalger, som t.ex. tarmalger (Ulva intestinalis), havssallat ( Ulvafenestrata fd. lactuca) eller skräppetare (Saccharina latissima). Extra roligt är att det finns flera som även börjar plocka stillahavsostron och leverera till restauranger och publicera recept. Ett exempel där Du kan få inspiration är boken ”Recept, berättelser & bifångst, vildplockade ostron” av Lotta Klemming. Observera att det är den främmande arten stillahavsostron som är ok att plocka, inte det inhemska ostronet, Ostrea edulis. Det tillhör strandägaren.
Prova gärna, just nu är de fullmatade och jättegoda! Hittade dessa två stillahavsostron formade som ett hjärta.
Skalen är färgade vackert gröna av någon liten mikroskopisk alg
Med över 31 000 besök under 2021 känner vi oss sporrade att fortsätta berätta om alger och havet. Hör gärna av dig till oss om det är något du vill att vi skriver om. Glöm inte bort att följa Tångbloggen så missar du inga inlägg.
Nu känns det som tiden går fort och det händer en massa på land. Hägg och slån börjar slå ut också här nära kusten där vattnet fortfarande är kallt. Vädret varierar lite men det är lugnt och klart i vattnet. Dags att ta en tur och se vad händer under ytan? Så det var av till en av favoritstränderna på Riddersholm, naturreservat på Rådmansö. Jag undrar vad som kan ha drivit iland efter den senast blåsten?
Stor vall med mycket tång ligger vid stranden denna soliga dag i maj.
På vissa ställen låg det ett brett fält med tång. I den yttre delen av tångvallen hade det blåst iland en massa ganska stora blåmusslor. Det var inte så varmt att de börjat ruttna och lukta ännu. Inne ibland musslorna låg det flera stora döda ishavsgråsuggor, även kallade skorv, Saduria entomon.
Fynd i tångvallen
Massor med döda blåmusslor och här och där syns några torkade skorvar. Till höger syns små gröna torkade tofsar av algen lilla grönkuddar.
Skrov är ett kräftdjur och ser ut lite som ett urtidsdjur och är en ishavsreklikt. Andra fynd i strandvallen en bit bort var små vackert gröna tofsar av algen liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. De små tofsarna låg intorkade ibland tången. Liten grönkudde en tidig vårart, som tydligen redan passerat sin livslängd och lossnat från klipporna och spolats iland.
Så här långt har blåstången kommit i mitten av maj!
Att våren kommit en bit på väg syns också klart i att blåstångens förökningstoppar kommit ganska långt och de nya små flytblåsorna syns tydligt på grenen som jag tog med hem och fotade.
Till höger syns stenen med klart grön grov tarmalg. Resten av stenarna har grönslick
Sen jag gick samma väg och kollade i vattnet för en vecka sedan hade stenarna hunnit bli gröna. Tillväxten är i full gång! Lite intressant är att jämfört med förra veckan är stenarna gröna av alger, men det är bara en sten med grov tarmalg, Ulva intestinalis. Den klart gröna stenen till höger. Alla de andra stenarna är klädda med ljusgröna luddiga tofsar av grönslick, Cladophora glomerata. Skall hålla koll på vad som händer framöver om skillnaden blir kvar eller om grov tarmalg kan ta över och dominerar på fler stenar framöver. Det är ju tarmalger som är goda att äta medan det inte går att äta grönslick. Populärt är att t.ex. fritera tarmalger eller äta den som den är i en sallad. Glömde plocka med mig lite alger hem förra gången, så det får bli en tur till. Vet precis var stenen ligger!
Visst ser de uppblåsta trådarna av grov tarmalg smaskiga ut!
Hoppas den ligger kvar tills jag kommer dit nästa gång, kanske redan på söndag?
Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna.
Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.
Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning! Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.
I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.
En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.
På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.
Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.
”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.
Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.
Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.
Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.
Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.
Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.
Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav.
Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.
Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:
En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.
2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten .
3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.
4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten.
5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen.
Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.
Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen avLimecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.
Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.
Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.
Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.
Det finns en massa spännande fiskar både i tångbältet och utanför i vattnet. För att hålla koll på hur sammansättningen av fiskar förändras görs det provfisken. Senast gjordes ett provfiske i Mysingen, utanför Nynäshamn i Stockholms södra skärgård. Nu finns ett antal korta videofilmer som visar vad man kan fånga i sitt nät. En art som fanns med i fångsten var gärs (Gymnocephalus cernuus), även kallad snorgärs, snorpäls eller snorluv . De många namnen med snor i sig hänger ihop med att gärsen har slemfyllda gropar bakom huvudet.
Gärsen har också vassa taggar som är lätta att göra sig illa på när man tar den ur nätet.
Tånglaken är stationär och en bra indikator på miljögifter. Den är också rödlistad.
En relativt ny introducerad art i Östersjön är svartmunnad smörbult, Neogobius melanostomus. Den hittades första gången utanför Muskö för 7 år sedan, 2013 i samband med ett provfiske. Nu vid provfisket på hösten var den en vanlig art i nätet.
Den svartmunnade smörbulten äter allt möjligt av småkryp, andra fiskars rom och musslor. En risk, eller möjlighet, beroende på hur utvecklingen blir om svartmunnad smörbult kommer in i Mälaren, är att den kommer att påverka förekomsten av vandrarmusslan (Dreissena polymorpha), ibland även kallad zebramusslan. Vandrarmusslan kom troligen hit med barlastvatten eller sittande på något fartygsskrov. De första fynden är från Mälaren runt 1926, för snart hundra år sedan. Där är den idag välspridd och bidrar till en klarare vattenmiljö genom att den filtrerar plankton och små partiklar ur vattnet. En testodling med vandrarmussla utfördes för något år sedan med målsättningen att rena vattnet och kunna samla in fosfor och kväve. Så vad kommer att hända när svartmunnad smörbult sprider sig i Mälaren? Kommer den att äta upp så mycket av vandrarmusslan så att vattnet blir grumligare och siktdjupet minskar? Att svartmunnad smörbult kommer att ta sig in i Mälaren är säkert, frågan är nog mest hur länge det dröjer.
I väntan på att fiska svartmunnad smörbult kan det vara spännande att prova vår inhemska art, braxen (Abramis brama), som fortfarande har en betydelse som matfisk, speciellt i Skåne. För 30-60 år sen var den dock en viktig matfisk i hela landet. Den fångas med nät, ryssjor eller bottengarn och har en kommersiell betydelse i vårt grannland Finland. En kort video visar fisket efter braxen med ryssja i Lumparen på Åland, ett Baltic Fish projekt.
Braxens mun är anpassad för att samla mat från botten. Den är en riktig Östersjöfisk och finns inte utmed kusten i västerhavet.
Ett hållbart fiske av arter i Östersjön kommer att vara av betydelse för hur de grunda kustmiljöerna utvecklas, både för sammansättningen av fiskarter, tångsamhället alla de mindre kräftdjur, snäckor och musslor som lever där. Här kan braxen vara en art som är väl värd att prova att fiska och äta. Eller kanske testa en braxenburgare? Har du inte smakat braxen tycker jag du ska göra det. Mums! Men, som med all verksamhet, gäller det att fiska just med insikten om att bibehålla balansen i fisksamhället och inte i framtiden överfiska, varken braxen eller kanske en ny introducerad art som den svartmunnade smörbulten.
Tångbloggen 