Illustration av Alaria fistulosa. [från Postels & Ruprecht: Fig. 20: pl. XVI]
Månadens alg 2023 avslutar vi i stor stil med Eualaria fistulosa (Postels och Ruprecht 1840) som med all rätt kallas för Dragon kelp. I litteraturen förekommer den också under namnet Druehlia fistulosa. Själv lärde jag mig att den hette som Alaria fistulosa. För att få mer information om arten är det bättre att söka på det gamla namnet. Det finns flera arter av Alaria, t.ex. den mycket mindre arten Alaria esculenta, havskål, som är vanligt förekommande utmed den norska kusten och bara blir ca 4 meter lång. Men bara en art som hör till släktet Eualaria.
Bålen hos Eualaria fistulosa är brun och fäster mot botten med många förgrenade rotliknande hapterer. Bladdelen kan bli ca 1 meter bred och har en luftfylld ca 2-3 cm bred mittnerv. Eualaria fistulosa är en av de största algerna som finns och kan bli upp till 25 m långt. De många luftfyllda kamrarna i mittnerven får det långa bladet att flyta på ytan i vågorna. De reproduktiva sporofyllen växer ut från den övre delen av den ca 25 cm långa stjälken. Genom att de reproduktiva delarna sitter nära botten ser det ut som en liten krans av små bladformiga sporofyll. Det gör nyrekryteringen av nya individer effektiv hos denna ettåriga, mycket snabbväxande art.
Sporofyllen sitter tätt runt basen på en dragon kelp, och döljer helt kelpens hapterer som fäster på en sten täckt med skopformiga rödalger.
Eualaria fistulosa som hör till familjen Alariaceae och ordningen Laminariales har samma typ av livscykel som andra arter i Laminariales t.ex. Laminaria digitata, fingertare och Saccharina latissima, skräppetare. På sporofyllet bildas sori, där sporerna produceras efter meios i unilokulära sporangier. Hälften av sporerna bildar hangametofyter och hälften hongametofyter. Båda består endast av några få mikroskopiska trådar som fäster sig mot botten. I hangametofyten bildas spermier som sedan simmar ut i vattnet och befruktar ägget i oogonet i hongametofyten. Det befruktade ägget, utvecklas till unga sporofyter. Livscykeln är sluten. För mer detaljer kring livscykler hos kelp kan du lyssna på AlgPoddens avsnitt om jättekelp.
Eualaria fistulosa förekommer i tidvattenslinjen och grunt sublittoralt. Den har en nordlig utbredning utmed kusten i Japan, Ryssland och bort södra sydöstra Alaska. Det skall gå att äta den rå, men det är säkert godast att koka delar av bladet och äta som spenat till någon god fisk. Det är däremot inte så lätt att få tag på, varken färsk eller torkad. Men vid en resa till Glacier Bay i Alaska lyckades Ellen i alla fall kryssa den. Det var dock i ett naturreservat där det inte var tillåtet att samla in alger, men det gjorde inget.
Förföriskt vajande Dragon kelp i Alaska. Notera den tydliga, luftfyllda mittnerven som håller bålen flytande i vattnet.
Så stället för lite god kelp, vill vi på Tångbloggen bjuda våra läsare på fyra Alg-AdventTures för att räkna ner veckorna fram till midvinter. Det blir några historiska äventyrsresor, där vi kommer att berätta mer om de tidiga algexpeditionerna till Norra Stilla Havet, Kamchatka-halvön, Alaska och Berings hav. På Vega, där Nordenskiöld var kapten, deltog bland andra vår svenske naturalist och algolog F.R. Kjellman på flera expeditioner. Vad samlade han in för material? Kryp ner under filten i soffan med en kopp varmt och ta på äventyrshatten. Vi hoppas att Du vill följa med oss på dessa Alg-AdventTures!
Algskål gjord av fingertare. Blir extra vacker när ljuset lyser igenom.
I helgen deltog Tångbloggen på Kulturstation Refsnäs konstutställning i Rådmansö församlingshem. Där fanns en mängd konstnärliga uttryck, allt ifrån målningar gjorda i akvarell, till akryl och bivax. Men också vackra trasmattor och spännande former i trästockar och rötter. Vi var tio utställare och många besökare passerade förbi under dagen.
Bordet är dukat med alger. Tänk vad mycket det går att göra av alger!
Jag ställde även ut tavlor med gäddnate och violettslick från bryggan vid Räfsnäs och en massa kort med pressade alger både från Östersjön och västkusten. Många av besökarna fastnade vid väggen med skisser på smådjur och plankton i Östersjöns vatten och mina pressade alger från bägge kuster. Detta var första gången som Tångbloggen deltog i en konstutställning. Det gav helt klart mersmak. Hoppas kunna vara även nästa år!
En vägg fylld med illustrationer och pressade alger från Östersjön och Västerhavet.
Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?
Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?
Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.
Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.
Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika. Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.
Bilderna kommer från denna eminenta chilenska algflora.Här är havsytan full av jättekelp som vill upp i solljuset
För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.
Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.
Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.
Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.
Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.
Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.
Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.
Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?
Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.
I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?
Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.
Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.
Kallt men friskt. Det är kul att arbeta i fält med kelp!Gruset med sporofyterna läggs ut på botten för att kelpen ska växa till sig.
Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på. Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.
Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!
Hmmmm….här någonstans var det….men vart?Vår sockertare har vuxit bra!
Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.
Vårt grus har 2-6 sporofyter per sten, så de blir stora och fina.Naturligt ”sådda” stenar har 20-40 sporofyter per sten!
Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.
Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?
Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!
Klippväggen saknade helt sockertång i höstas innan jag satte ut ”gardinen”Nu i april var det minsann ingen brist på sockertare!
Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.
Fingertare, Laminaria digitata är en av våra stora fleråriga brunalger som kan plockas och tillredas på många olika sätt. Bästa tiden att skörda fingertare är på våren och tidiga sommaren. Klipp av de bandformiga övre delarna och lämna kvar stjälken och den rundade tillväxtzonen. Ta hem och klipp ner fingertare i mindre bitar i en soppa eller gör en smakrik pesto. Den fungerar även utmärkt att torka och förvara i skafferiet. Fingertare, som många andra arter, har skördats i Nordamerika och på Island för konsumtion sedan lång tid tillbaka. I Sverige publicerades den första sammanfattande studien över möjligheter och begränsningar för att odla alger på mitten av 1980-talet. Idag finns ett helt nytt intresse både för algodling och vilka arter som går att plocka och äta. Det tycker vi på Tångbloggen är jättekul! Vilka arter skulle du vilja odla?
Det gäller att komma ihåg vem som är sporofyt (sporbildande) och gametofyt (gametbildande). Hos skräppetaren är sporofyten det stora blandet och gametofyten mikroskopiskt liten. Det kan du även läsa mer om i vårt inlägg om skräppetare i vår serie Månadens Alg här på Tångbloggen.
Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.
Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.
Strandkrabban stirrar på mig. och undrar vad jag vill.Den mäktiga islandsmusslan! Undrar hur gammal just denna är?En blyg krabbtaska kikar fram under några rödalger
Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!
Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.
Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.
En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.
Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.
En färgglad dag under ytan….…kan vara grå men lika blöt ovanför.
När jag fick veta att det kommit en ny bok om ett favoritämne, att plocka tång och strandväxter, bar det av till bokhandeln direkt. Författare är Linnéa Sjögren och Karolina Martinson och boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” har nyligen givits ut av förlaget Natur & Kultur.
Läcker framsida – med fingertare som blänker tillsammans med blad från vresrosor.
Vackert gröna frasiga moln av friterade tarmalger och mycket mer går att läsa om i denna nya bok.
Boken får bli Tångbloggens första förslag till julklapp till någon som du känner gärna vill prova på att samla och laga en maträtt med alger. Eller varför inte ge den till dig själv? Det tänker jag göra. Nu är det ju lite kallt i vattnet, men det går säkert att få tag på någon av arterna som bokens författare anger att de lämpligen plockas på vintern, t.ex. purpursloke, även kallad purpurtång, Porphyra purpureaoch knöltången Ascophyllum nodosum, som redan har anlagt sina förökningstoppar. Eller så väntar man till tidig vår och förbereder insamling av en vårprimör som strutsallat, Monostroma grevillei. Många av arterna finns bara utmed stränderna på västkusten men en del klarar lägre salthalt och går även att hitta i Östersjön.
Det finns också beskrivningar av allt som går att plocka på stranden, för den som vill slippa bli blöt och kall om fötter och händer. Till mina personliga favoriter hör glasört, Salicornia europaea, men här finns en massa tips på arter som går att hitta under en strandpromenad. Men det får vänta till våren.
Tack alla som har hört av sig med positiva kommentarer om alginslaget i Naturmorgon under Kristi Flygare-helgen.
För att inte bara ge er en bild med ord och ljud, kommer här en liten film från Släggö i Lysekil med några av våra vackra makroskopiska alger. Du hittar mer information om de olika arterna här på Tångbloggen om du söker på artens namn i vår lilla sökruta. Många har varit vår Månadens Alg. Hur många känner du igen?
Idag lördag var det tidig uppgång och plums i vattnet innan klockan slagit sju. Den morgonpigga radiolyssnaren kude då höra mig och fantastiska professor Angela Wulff i P1’s Naturmorgon
berätta om stora och små alger vid Släggö i Lysekil. Badande reporter var Karin Gyllenklev, som inte lät svalt vatten (10 grader) hindra henne från att ge lyssnarna en in situ-intervju från havsytan.
Reportern i vattnet, professorn håller i sladden och Tångbloggen gör sig redo att plumsa ner i det blöta.
Vi pratade både om de stora bruna algerna, som sågtång, fingertare, blåstång och sockertare, men även om fintrådiga rödalger och skimrande grön havssallat som växer på stenar täckta av rosa kalkalger.
Angela Wulff presenterade sina favoriter, de mikroskopiska bottenlevande kiselalgerna, för lyssnarna. De är så små att man inte kan se dem en och en utan att ha mikroskop, men när de samlas i stora mängder kan de ses som bruna fläcker på grunda sand- och lerbottnar. Dessa kiselalger är otroligt viktiga för livet på vår planet och bidrar faktiskt med en femtedel av allt syre i vår atmosfär.
När Karin låg i sin badring (mikrofonen fick inte bli blöt), kikade vi även på fortplantningstoppar hos både blåstång (Fucus vesiculosus) och sågtång (Fucus serratus). Blåstången växer närmre ytan än sågtång, eftersom den klarar av att hamna uppe i luften ett tag ifall det blir lågvatten. Sågtången gillar inte alls att torka ut, så den växer lite djupare. Så här års ser man blåstångens runda, knottriga fortplantningstoppar guppa uppe på eller precis under ytan intill strandkanten. Sågtången har däremot platta fortplantningstoppar, även de är knottriga. Precis som hos blåstång är det skilda han- och honplantor hos sågtång.
De gulprickiga, knottriga topparna på sågtången i mitten är fortplantningstoppar. De vita prickarna som syns på tången uppe till höger är kryptostomata, gropar med små hår som hjälper tången att ta upp näring ur vattnet.
På fredagen passade Karin på att rekognisera tångbältet på utsidan av vågbrytaren vid Släggö. Då var även solen framme och lät algerna glittra i sprakande färger. Jag passade på att visa henne vilken fantastisk färg och form som finns hos alger, samt det ”busk och ört-skikt” av mestadels olika rödalger som döljer sig under en tät tångskog.
Sågtången bildar en tät skog på havets botten. Men det döljer sig mycket spännande UNDER tången som vi får berätta om en annan gång. Både jag och Angela har MYCKET mer att berätta om alger…
Tångbloggen 