Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Arctica islandica’

Nu när jag har gått ner till att forska på halvtid, har jag möjligheten att ta roliga uppdrag genom mitt företag BioLogik. Ett sådant har varit inventering av stora brunalger på ett antal lokaler längs Bohuskusten, Uppdraget går ut på att kartlägga förekomst av 8 stycken av våra största brunalger. Självklart är det stortare (Laminaria hyperborea), fingertare (Laminaria digitata) och skräppetare (Saccharina latissima), som tillsammans kallas kelp. Men även ektång (Halidrys siliquosus), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus) och knöltång (Ascophyllum nodulosum), som ofta slås ihop till ”tång” när arterna inte spelar roll, och så den introducerade sargassosnärjan (Sargassum muticum). Känner du igen alla åtta?

Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.

Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.

Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!

Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.

Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.

En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.

Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.

Read Full Post »

Tänkte att nu när det inte blir så mycket resande på riktigt kan det passa att ta en tur ner i Kosterhavets mörker och se vad som gömmer sig för arter i det stora blå! Fotona kommer från Tjärnö laboratoriets akvarium där vi smög oss in för någon vecka sedan. Detta akvarium är som många andra stängt för allmänheten nu under Covid-19 tiden. 

I djupet skymtar en småfläckig rödhaj som vilar huvudet på skalet av en islandssnäcka.

Småfläckig rödhaj (Scyliorhinus canicula) är Sveriges vanligaste hajart som lever på djup mellan 25 – 300 meter. Den kan bli ca en meter lång och väger då max två kilo. Islandsmusslan (Arctica islandica) är av våra största musslor. De lever på sandiga mjukbottnar från 2 till 500 meters djup och kan bli riktigt gamla. På Island hittade man en mussla som uppskattades till att vara 507 år!

Bollmusslan lever nedgrävd, bredvid en cylinderros och en sjöstjärna på väggen.

Havskatt lever i klippskrevor ner till 200 meters djup, Med sina kraftiga tänder kan den krossa musslor och krabbor. Men det gör att de måste byta ut tänderna med jämna mellanrum. 

Havskatt och en cylinder ros, men piggvaren är så väl gömd att den är svår att få syn på.

Och tillslut är vi framme vid resans mål, i Kosterhavets djup där i mörkret skymtar ögonkorallrevet (Lophelia pertusa), en kallvattenskorall. Det gömmer sig flera andra arter, bland annat krabbor, ormstjärnor och sjöpungar i denna lilla bit av ett rev – alla unika för detta samhälle! 

En bit levande ögonkorall rev fylld med en mängd unika arter.

När många arter från större djup kommer upp till ytan upptäcker man hur färgrika de är. Så nästa vykort kommer att gå i rött, rosa och orange.

Read Full Post »